torsdag 29 april 2010

Det ska vara lite hårt!

Jag är nog en lakansfetischist. Jag byter till rena lakan på fredagar. Redan på torsdagskvällarna njuter jag av tanken på att få rent i sängen nästa dag. Om vädret tillåter, kånkar jag ut alla täcken, kuddar och överkast på verandan. Madrasskyddet får sig en omgång i tvättmaskin och torktumlare (nästan enda gången jag använder tumlaren).
Lakanen ska helst ha torkat ute i vinden, men det går ju inte på vintern. Men snart, så fort jag köpt nya klänypor, är det dags igen. De ska också vara manglade, men det kan jag tänka mig att hoppa över. Eller, det gör jag alltsomoftast, det är sällan jag faktiskt manglar handdukar, dukar eller lakan.

För några år sedan önskade jag mig en omgång lyxiga lakan till vår sängkammare. Jag fick två påslakan och fyra örngott i samma färg, men olika mönster. Snyggt och fräscht. Men. Trots att lakanen är sådana där som ofta förekommer i reklam i tjusigare heminredningstidskrifter, är de inte sköna. De är alldeles för mjuka och följsamma. De smiter liksom åt om kroppen. Jag känner mig insnärjd och svettig.

Något år senare fick jag en annan sorts lakan, lite tjockare tyg, lite rejälare. De är helt okej. Men liiiiiite mjuka är de ändå.

Så slog jag till och köpte, alldeles själv, två par antracitgråa påslakan med två lika gråa örngott och två smalrandiga örngott till. Jag är inte så mycket för att gå och lägga mig med Marimekko, precis. Ändå gillar jag många av deras 70-talsmönster.

Aaaaahhh! Vilka lakan! Lite så där styva, lite hårda, precis som jag vill ha det. Stärkelsekänsla utan att ha stärkelse. Duntäcket lägger sig ovanpå, det smiter inte åt, jag får luft och rymd i sängen. Och jag måste inte mangla dem för att det ska bli den där sköna känslan.
Vad det är för lakan?

Sssccchhh, jag säger inte märket, men det är ett svenskt märke på fem bokstäver, lakansserien har ett namn som påminner starkt om ett slott, tillika ett världsarv. Märket har även andra hemtextilier. Nästan allt är enfärgat, vilket också det är en klar fördel.

Gillar skarpt!

Och i morgon är det dags igen :-)

onsdag 28 april 2010

Jaaaa, hon kör ett år till!

Vem? Vad? Jaså, hon? Sa hon inte förut att hon skulle lägga av efter OS? Jo, precis så sa Anja P, men hon är ju inte sämre än att hon kan ändra sig. Och det har hon gjort. Så får jag njuta av henne ett år till. Vinnartjurskallen.

Nej, jag tror inte hon tar hem särskilt många delsegrar nästa säsong, men några. Jag tror inte hon blir VM:s gulddrottning, men nog kör hon hem en eller två medaljer. Bara på vilja. Bara för att hon vill slå ett rekord, bli den som tagit flest medaljer i OS och VM i alpina sporter. Bara för att bli en av de allra, allra bästa idrottarna någonsin.

The sky is the limit.

måndag 26 april 2010

Joggblogg, del 1

Den har funnits där ett tag nu, tanken att jag ska ta tag i springandet. Jag köpte löparskor redan i februari, men så fortsatte vintern, och fortsatte och fortsatte, och skorna hamnade längst ner under skohyllan i hallen. Inte gick det att försöka springa här, med en halvmeter snö överallt. Och på de hästupptrampade stigarna ville jag inte springa, hästarna är många här och de lämnar högar efter sig. Skulle jag bli en rosodlare av format, har jag nära till gödseln, om man så säger.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.

Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.

Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.

När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.

Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"

Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!

Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.

Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)

Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.

In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.

Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.

Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.

tisdag 20 april 2010

Vem är jag, vem är du?

Jag fick ett roligt tidsfördrivstips av en medbloggare. Sajten svenskanamn.se har bl a en namngenerator som tar fram namnförslag på ett nytt litet barn efter vad föräldrarna heter. Såklart var jag ju tvungen att testa på mig själv. Jag skrev in mammas förnamn (Iris enl namngeneratorn) och så pappas (Jonas, nehej, det är inte hans riktiga namn).

Namngeneratorn föreslog Erla. Hade jag varit en pojke hade Fingal varit ett starkt tips.
Erla? Tror inte ens det fanns som namn 1960. Erna fanns det urgamla små damer som hette, men Erla? Och så Fingal då. Fingal Olsson, eller vad?


Sjuåringen föreslogs namnet Jill, vilket inte är såååå förskräckligt, men ihop med vårt efternamn blir det väldigt mesigt. Hade hon varit en pojke, hade namnet blivit Karl. Äntligen ett namn som alltid fungerar.

Tolvåringen skulle ha hetat Vilma, något av ett modenamn för hennes årgång. Fjortonåringen skulle få namnet Vilhelm, faktiskt ett av mina favoritnamn, men en Vilhelm och en Vilma i samma familj låter fantasilöst.

Jag går vidare. Min syster (Hildegard) och hennes man (Yngve) skulle ha döpt sin son till Julius och sin dotter till Jemima. Det heter de inte. Jemima är ett udda namn, jag associerar till ett gravt överviktigt skolbespisningsbiträde i Leeds när jag hör det. Skolbespisningsbiträdet finns i verkligheten. Hon är gift med en släkting till min mammas man. Hon heter något annat.

Sedan då? Min bror (Fingal) och svägerska (Emelie) skulle ha döpt sina barn till Jeanette och Julian. Yngste sonen hade väl fått heta lill-Julle.

Så där kan man fortsätta så länge man orkar.

Soliga hälsningar från er Erla!

måndag 19 april 2010

Så var det så där igen

Somliga lördagar är bara för mycket. I lördags blev det ingen sovmorgon, å nej. Klockan 8 skulle jag vara i B-a för att hämta gymnastikredskap och köra dem till E-hallen tillsammans med andra föräldrar till tävlingsgymnasterna. Det var dags för årets uppvisning, vilket kräver en hel del av alla inblandade. Tolvåringen fick hänga med mig, för att vi skulle spara in en bilresa. De skulle samlas för uppvärmning 9.30.

Klockan 12 började första uppvisningen, där tolvåringen var med. Som vanligt fint, fantastiskt, ooooo-anden, aaaaaa-anden, applåder, hög musik som gick i samma takt hela tiden, söta 4-åringar som var utklädda till Lejonkungen, smurfar eller Pippi Långstrump, blivande (?) stjärnor i AG-gymnastik ... två timmar senare vacklade vi ut ur hallen för lite rast och lunch.

Strax efter tre skulle sjuåringen träffa sin grupp, de var med på sena uppvisningen. Då hade tolvåringen redan åkt med sina tränare och sin grupp till en annan hall för tre timmars träning.

Klockan 16 började nästa show. Samma upplägg, men delvis andra grupper. Denna gång var det dessbättre lite mer fart mellan numren, så uppvisningen tog bara en timme och en trekvart. Med öronen ringande av begynnande tinnitus (kan man få det på en dag?) skyndade vi till p-huset för att hämta bilen innan det stängde. Vi hann med två minuters marginal.

Så iväg åt vårt håll. Men först över till en annan ö för att hämta tolvåringen som hade blivit hämtad av en träningskompis mamma, annars hade hon fått sitta själv en timme utanför sin träningshall.

Halv åtta på kvällen var vi hemma igen. Jag snodde ihop en middag och alla åt som om de inte hade ätit på länge. Dagen avslutades med att alla säckade ihop framför teven.

Säger bara det, tur att det är uppvisning bara en gång om året.

Men nu på lördag är det ännu värre!

Tolvåringen ska vara kl 8 i J-berg, det är dags för terminens stora tävling, RM. Går hennes lag till final, tävlar de även på söndag.

Sjuåringen ska vara kl 8.30 i V-by, hon har basketliga, med fem eller sex matcher inbokade. Det håller på fram till kl 13. Direkt efter ska hon på barnkalas, lyckligtvis i samma ände av världen.

Fjortonåringen ska, som grädde på moset, vara med och sjösätta sjöscouternas båtar på lördag. Han ska vara kl 10 i S-a, men vi tänker tigga skjuts av en annan sjöscoutförälder. Vi kan inte klona oss.

Vi hade gärna haft en liten kråka till, men när det blir så här, är jag lättad över att vi bara har tre.

tisdag 13 april 2010

Yogiskt

Första gången jag stötte på en yogautövare var på ett vandrarhem i Harare, Zimbabwe. Jag var i staden för att besöka en bok- och biblioteksmässa och för att få ner kostnaderna hade jag valt att bo på detta lilla vandrarhem.

Där fanns många andra svenskar, från Forum Syd och Svenska kyrkan. Rätt många kändes som överlevande från det radikala 70-talet. Jag kommer nog blogga mer om vandrarhemmet och Harare vid ett annat tillfälle.

En av dessa utskickade ägnade sig åt yoga varje morgon, minst en timme. Han andades, gjorde sina rörelser, satt lugnt i meditationsställning, stod på huvudet, vecklade in sig i en knut (såg det ut som) och var tyst hela tiden, han sa inga mantran. Efteråt såg han glad och lugn ut. Han var 55+ (jag fick se passet), men såg ut som 40.

Jag tyckte det såg skönt ut och blev lätt nyfiken. Inte så flåsigt som jogging, ingen hög musik som på gym, man slipper hålla reda på en boll, man slipper budokast, som jag bara får ont i huvet av.

När jag kom hem till Sverige igen, efter Zimbabwe och Kanada, som jag klämde in på samma resa, när jag ändå var ute och åkte, hade jag rätt mycket annat att tänka på, så jag kollade inte runt efter yogaställen då.
Men jag släppte inte tanken.

Många, många år senare, stötte jag på yogis igen, på min nuvarande hemort. Jag satt i ett väntrum hos min naprapat, som då delade lokal med ett yogacenter. Ett pass skulle precis börja. Där kom folk klädda i något som starkt påminde mig om "alternativ" klädsel. Någon luktade av rökelse. De flesta hade hennafärgat hår. Snart började de tona in, huuuuummmm, huuuuummmm, huuuuuummmm ...

Hjälp!

Jag fick en så stark flashback till det foträta, linskokande, rättänkande, trista 70-talet. Jag var med då, jag fick nog då!

I alla fall av det där småttiga, "man får inte".

I vintras stod jag och pratade med en bekant, en lika stressad kvinna som jag, som precis hade anmält sig till en yogakurs på dagtid. Det är en förutsättning för att jag ska hinna göra något på egen hand, att det ligger dagtid. Hon lyckades få mig intresserad, särskilt som jag precis hade beklagat mig över mitt höga blodtryck.

Sagt och gjort, jag ringde för att höra om det fanns en plats kvar. "Egentligen inte" sa studiesamordnaren, "men det är nästan alltid så att folk hoppar av, så du kan pröva en gång, så får du se".

Jag kom dit, ganska nervös, för mitt första yogapass. Jag blev kanske inte helsåld, men nu har jag gått snart en termin och jag vill fortsätta!
Det handlar om shakran, kosmos, inre ljus osv (då lyssnar jag inte så aktivt), men det handlar också om de mycket små musklerna inne i kroppen, muskler som hjälper till att stärka mage och rygg. Det handlar om balans, om andning, om avslappning, om knepiga rörelser. För mig är det fortfarande lätt obekvämt att sitta i meditationsställning för länge, gamla ryggskott, klämda ischiasnerver och nervbanor som fått sig en rejäl kyss och är lätt bedövade sedan flera år, säger till. Jag blir fort stel. Men jag blir mjukare allteftersom.

Än så länge har jag inte fått ner blodtrycket, vare sig med yoga eller mediciner, men jag känner visst hopp om att få ner det till slut. Jag känner mig inte så stressad längre.

Jag ringde min pappas fru igår, det var hennes födelsedag och även om jag inte har lust att åka dit, kan jag ju ringa henne i alla fall. Hon kände inte igen min röst. Först efter en stund kom jag på varför. Min naturliga röst ligger tydligen någonstans mellan mezzo och alt, mycket mörkare än jag brukar låta. Jag var så avslappnad i rygg, överkropp och hals igår efter yogan, så alla spänningar släppte, även hals- och andningsmuskulaturen.

Många kvinnor spänner omedvetet sin röst, så de låter mycket gällare än de behöver. (Varför kan man undra, är det för att höras öht?) Jag har trott, sedan jag fick några andningstips av en sångarkompis för 30 år sedan, att jag är hyfsat medveten om att inte spänna rösten, utan att få ner den och därmed orka prata lugnare, och mer. (Har ett kort förflutet som museilärare, guide och "stadsvandrare" och då hade jag ett magstöd som heter duga. Då hördes jag över 70 st 9-åringar på murarna runt Varbergs fästning i styv kuling, utan problem. Fem-sex grupper om dagen hade jag. Megafon? Nej då, det behövdes inte).

Idag är min röst tillbaka i det där ljusare, mer spända läget. Längtar redan efter nästa yogapass.

onsdag 7 april 2010

Dags att tänka på hallon igen

Igår var det lite varmare, lite soligare, lite skönare ute. Igår hade jag tänkt börja rensa hallonlandet, men kunde inte hitta favoritsekatören. Eller ens någon sekatör. Vart tar de alla vägen? Jag letade i källaren, i kontorshuset (gamla torpet) i snickarboden, i vedboden, fast varför jag skulle ha lagt en sekatör där, förstår jag inte själv. Jag kollade för säkerhets skull på det gamla utedasset (nej, det använder vi inte), i lagården, i gäststugan. Jordkällaren fick sig också en liten titt.

Nä, ingenstans fanns det en sekatör, däremot hittade jag en länge saknad kloklippare till hunden.

Så förargligt, jag har bort sekatörer som andra källsorterar mjölkförpackningar, tycks det som. Fast det är klart, hade jag hittat en sekatör, hade jag nog i alla fall inte gått ner till ängen och börjat med hallonskogen, jag hittade inga trädgårdshandskar heller. Och det vill jag ha, gillar inte taggar i händerna.

Idag skjutsade jag sjuåringen till en kompis. På väg hem igen körde jag till ortens plantskola. Där gör jag av med en halv förmögenhet varje år.
Inte för att det syns hemma hos oss, dryga två hektar kräver sin fantast. Köksträdgården är under planering, vi ska "bara" lägga ut sjuttioelva lastbilslass med matjord först. Äppelträden behöver beskärning, allihop, men det tar emot lite redan att tänka på det arbetet. Jag har kanske tjugo äppelträd. Eller nåt, har aldrig räknat dem. Så tillkommer päronträd, plommonträd, bigarråträd, och så ett annat sorts bärträd som jag aldrig kommer ihåg vad det heter. Av den sorten har jag nog ett femtiotal.

Nu gillar jag inte rabatter något särskilt, jag är mer för att köpa tjugo kilo pingstliljelökar om hösten och gräva ner dem lite huller om buller i ekbacken. Jag gillar också att plantera stockrosor vid stugknuten, direkt i gräset. Rosor vill jag ha, satte några buskar vid en av uteplatserna förra året. Än så länge ser det ut som om de har överlevt vintern.
Vad mer? Syrenbuddleia, såklart, älskar när fjärilarna kommer i horder om sensommaren. Gillar pioner, synd bara att det kan ta många år innan de verkligen blommar.
Syrener behöver vi inte plantera, har väl några hundra meter av dem. Vackert när de blommar, men fästingarna gillar dem också. Och snokarna.

Tillbaks till plantskolan. Jag köpte en ny sekatör och nya handskar. Men nu känns det lite för ruggigt ute, har ingen lust idag att gå ner till hallon- och vinbärsbuskarna. Egentligen vet jag ju att bara jag börjar, så är jag ju på väg, liksom. Men det är trots allt 300 m hallon, (trots att vi klippte bort en tredjedel första sommaren här) och det är hyfsat många vinbärsbuskar också. Det blir genast ett projekt.
Det når mig över huvudet.

Men hemgjord hallonsylt är gott. Och om jag någon gång funderar på nytt karriärval, kan jag nog koka sylt för avsalu. ;-)

tisdag 6 april 2010

Knepigheter

Visst är det knepigt att någon inte kan hålla sig från att påpeka, för tusende gången, att man borde börja tänka på vikten. Säkert i all välmening, visst, men det blir till slut gnat.
Visst är det knepigt när samma person trugar på en lite choklad och marsipankycklingar, för att det ju är påsk, och då kan man unna sig lite.
Visst är det knepigt när återigen samma person säger sådant som att "ska du verkligen ut igen på en promenad, du gick ju långt igår?" Eller "nu är det fika, jag har bakat sockerkakan själv, ta nu en bit".

Nej, jag åt ingen choklad och absolut inga marsipankycklingar, men jag tog en liten, liten hörna av en skiva sockerkaka på påskdagen. Jag har lyckats hålla sötsuget borta i flera veckor nu och har ingen lust att plötsligt trigga igång det.

---

Visst är det knepigt att ha ont i ena benet, av en klämd ischiasnerv, i ett par år och inte bli av med det. En smärta som till viss del går bort under träning, eller t o m genom att bara röra på sig hemma. Denna smärta tonar nu långsamt bort genom världens enklaste åtgärd. En massör jag träffade för ett par veckor sedan, tipsade om en särskilt stretchövning, så enkel att jag kan göra den tio gånger om dagen, om jag vill. Och det vill jag, och det gör jag.

Man sitter rak i ryggen på en vanlig stol med det friska benet/foten på golvet, i 90 gr vinkel. Så lyfter man upp det onda benet och har foten på knät, trycker ner det onda benet så det kommer i våg. Då dras en sätesmuskel ut, spänner av och ischiasnerven får lite mer utrymme. Just denna muskel har jag inte lyckats komma åt med någon annan stretching och tro mig, jag är supernoga med stretchingen jämt. Använder jag t ex crosstrainern i en halvtimme, lägger jag säkert en kvart på stretching.
Första gångerna jag gjorde den här lilla övningen fick jag ner det onda benet i kanske 45 gr vinkel, nu är jag snart nere med det i våg! Jag känner mig mjukare i hela kroppen.

Visst vaknar jag fortfarande en del nätter av att jag har ont, men för det mesta kan jag ändå somna om. Jösses, jag får sova! Vilken skillnad det gör för hela välbefinnandet.

Knepigt att inga instruktörer, allmänläkare, naprapater m fl har visat denna övning.

---

Visst är det knepigt att jag efter snart ett års tablettknaprande ännu inte fått ner blodtrycket. Om ett par veckor är det dags igen för nytt dygnstest av blodtrycket.

torsdag 1 april 2010

Jodå, det går!

Igår gjorde jag något jag funderat på ett tag, och mentalt börjat förbereda mig på. Fast liiiite för spontant kanske det ändå var.

Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.

På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.

In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.

Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!

Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?

Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!

Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.

Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!

Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.

---

På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.

Allt gott!