måndag 28 november 2011

Det luktar från Öbons bak

Vilken helg! Jag överlevde med knapp nöd. Mm, det finns flera anledningar till att jag gillar november, för så fort det är advent ska allt ske på en gång.

Helgen började med att jag skulle baka kanelbullar till nioåringens klass försäljning av kaffebröd på en liten julmarknad under helgen. Kanelbullar har jag bakat i sådär 35 år, om inte mer, och tycker nog att de brukar bli goda. Jag satte en deg, lät den jäsa och under tiden gjorde jag en chokladtårta. Den doftade härligt under gräddningen.

Så var det dags att baka ut degen, smöra och sockra den och strö kanel över. Dofterna från tårtbaket överglänste allt annat, att det inte doftade så mycket kanel var därför inget jag tänkte på. Jag snodde ihop ett femtital bullar och smakade på en liten kantbit. Det var lite bett i smaken, men jag funderade inte på det.

Så ny jäsning, på plåtar.

Jag städade undan mjölpåse, socker, mm och kryddburken. Då såg jag vad det stod på den. Håll i er.

Kajennpeppar

Inte bra. Inte bra alls.



Hetare än de ser ut

Jag gillar att ha mycket kanel i bullarna och naturligtvis var det mycket kajennpeppar. Jag bestämde mig för att grädda dem i alla fall, kanske kunde man ha dem till soppa eller så?
Men nej, de var helt oätliga, kajennpepparn fräste i halsen och krockade med allt strösocker, de åkte i soptunnan direkt och jag åkte till affären (2 mil t o r) för att köpa ny jäst, mer mjöl, smör och lite annat som jag ändå kunde behöva.
Tillbaka hem och laga middag.

Ny bulldeg sattes och jag kollade tre gånger att det var kanel i kryddburken. Så småningom var det dags att grädda första plåten. Det gick bra. Andra plåten, ja, då hörde jag inte när spisklockan ringde, så de bullarna blev lite brända. Jag gav upp och satte inte en tredje bulldeg.

På lördagsmorgonen gick jag upp extra tidigt för att hinna göra en chokladtårta till innan det var dags att skjutsa nioåringen till hennes gymnastiktävling. Tävlingen var klar (med förträning och tävling och tid för domslut tog det hela fem timmar) vid sju på kvällen. Så hem och fixa middag klockan åtta.

Upp sex på söndag morgon för att baka sockerkakor, de brända bullarna kunde jag inte ta med mig. Ta fram de snygga bullarna och chokladtårtorna ur frysen, glasera tårtorna och så iväg till julmarknaden. De två timmarna där gick fort, mest tack vare en väldigt trevlig medmamma som jag känt sedan våra döttrar var runt ett halvår. Vi sålde inte så mycket, kanske för ett par hundra kronor (pengarna ska gå till en ev skolresa i sexan), men  efteråt har jag fått veta att klassen sålde för en rejäl slant.

Så hem, försöka få lite varmvatten genom att elda i kakelugnen, spola av sig det värsta i det svala vattnet (nej, jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt), byta kläder och så iväg till en restaurang för att äta julbord. Vi var hemma strax efter klockan sju på kvällen.

Efter att ha läst lite för nioåringen ur "Godnatt mister Tom" (vi har kommit till avsnittet där de semestrar i en fiskeby vid sydkusten) kollapsade jag i läshörnan i vardagsrummet. Maken tittade på den inspelade "Downton abbey" på teve.

tisdag 22 november 2011

Att det blir svårt att sova

är ju självklart, när man läser högt för sin nioåring ur boken Godnatt, mister Tom av Michelle Magorian. Den handlar om Willie (senare Will) som blir evakuerad från London precis i början av andra världskriget och hamnar hos Tom Oakley, en gammal änkling som bor i en liten by, Little Weirwold, någonstans på den engelska landsbygden. Willie är blyg, undernärd och illa klädd, men snart blommar han upp och det visar sig att han är mycket duktig på att teckna, något som hans överreligiösa mamma anser vara en synd. Hon anser att allt utom att be böner är en synd.

Igår kväll hade vi kommit fram till det kapitel där Willie reser tillbaka till London, då hans mamma skrivit ett brev om att hon är sjuk och behöver hans hjälp. Hon har en överraskning till honom, säger hon.
Den överraskningen består av en nyfödd liten syster.

Visst låter det rart, men mamman är, minst sagt, knäpp. Nej, hon är faktiskt helt galen. Babyn har legat ensam hemma, med munnen täckt av ett plåster för att inte störa grannarna, då mamman varit och hämtat Willie vid tåget. Hon är borta flera timmar.
Willie packar upp presenter till mamman, lite smör, några ägg och annat, men mamman kastar bort allting. Så får hon för sig att Willie är trotsig och säger emot henne. Hon slår honom så han svimmar och låser in  honom i en skrubb under trappan.

Där avslutade vi läsningen igår kväll. Jag har läst boken tidigare och vet ju att allt slutar bra, men innan dess är det mycket som ska hända.

I morse var vi tvungna att fortsätta läsningen:


Under tiden går mister Tom i byn och undrar varför han inte får något brev från Willie. När det gått en månad tar han sig till London och lyckas ta sig in i mammans hus. Själv är hon bortrest på ett bibelmöte, enligt en granne. När Tom, en polis och en luftskyddsman lyckas få upp ytterdörren, slås de av den elaka stanken inifrån huset. De hittar Willie i skrubben under trappan, fastbunden vid några rör. I famnen håller han sin lilla syster, som han kallar Trudy. Systern har varit död länge.

Willie blir hämtad med ambulans, han är gravt uttorkad och fortfarande gröngul av gamla blåmärken och slag.

När mister Tom får höra att Willie kommer bli placerad på barnhem, tänker han ut en plan.

---

fredag 18 november 2011

Träd och varg


Den är väl i det närmaste riksbekant vid det här laget, den sk "tv-eken". Folk går man ur huse för att försöka rädda den från nedsågning.

Hm.

Enligt vad jag har läst (nej, jag har inte varit där och frågan om jag blivit klokare av det, särskilt trädkunnig anser jag mig inte vara) så är denna kanske 500 år gamla ek i stort sett genomrutten. Grenar kan rasa i backen, eller ner på fotgängare eller cyklister. Nedsågningen är uppskjuten ännu en gång, demonstranterna var för många och poliserna för få.

Men varför engagerar ett träd så enormt mycket? Är det för att det är mer lätthanterligt med ett enda träd i innerstan än de enorma arealer med fjällnära urskog, som fälls varje år, men som trots det inte lockar några skaror med trädkramare?

Sveriges natur, tidskrift för Naturskyddsföreningen, har precis i dagarna kommit ut med ett temanummer om skog. Läs gärna det, ni som vurmar för ett ruttet träd på Östermalm, läs och gör sedan någon riktig nytta!


DN

DN



Sveriges natur


Sveriges natur

---
 
Läser också att ett nytt enfrågeparti bildats i dagarna. Det heter Naturdemokraterna och jag kan inte låta bli att associera en ev förkortning, ND, till andra mer eller mindre suspekta partier, som Nationaldemokraterna och Ny demokrati.
Naturdemokraterna har som sin enda fråga på agendan att komma in i riksdagen och där arbeta för att få bort vargen från den svenska faunan.
 
Jag är mållös.
 
Norrtelje tidning

DN

torsdag 17 november 2011

Viktiga ord

Lista



Ibland ett nödvändigt ont, en hjälp inför inköp av extraordinär mat, t ex julmat, presenter, t ex julklappar, kort, t ex julkort. Kan utgöra ett hinder mot svårartad ångest, t ex inför julen.


Läsning


Ett av de basala behoven (se behovstrappan). En dag utan läsning är en förlorad dag. Helst ska det vara en uppslukande bok, en riktigt tjock roman med många personer och bihandlingar. Deckare kan komma ifråga, liksom naturligtvis även noveller. En och annan tidskrift kan slinka med. Självklart läses dagstidningen. Finns inget annat att tillgå, kan Vårdguiden, apotekstidningen, kommunens informationsblad eller någon av alla de reklamfinansierade gratistidningarna som man får hem i drivor i brevlådan få duga. Men bara en stund.

Behovstrappa


Indelas i flera nivåer. På första och därmed på den basala nivån, återfinns läsning. På den andra nivån kommer gemenskap med andra människor och skrivande. På nästa nivå kommer mat, dryck, värme, sömn. På översta nivån kommer lugn och ro, så man kan njuta av allt det andra.


Hus


Ett ställe där man kan sitta och läsa i sina böcker. Och dricka te.
Eller så kan man planera hus, bygga hus och flytta in i hus. En snickares hus blir aldrig klart.

Husdjur


Det finns två typer av husdjur, dels de man kan välja själv, dels de som tar sig in i huset utan att man vill det. Till den senare gruppen hör myror om vårarna, möss om höstarna, spindlar på källargolvet, flugor och myggor. Till den kategorin av husdjur man väljer själv, kanske delvis för att få bukt med de ofrivilliga husdjuren, hör hundar och katter t ex. Hundar och katter hårar och går in med leriga tassar och de kan om man inte är uppmärksam, äta en ur huset. Dessutom tar alltid husdjurens riktiga mat, som man köper i tiokilossäckar och blir lätt ruinerad varje gång, slut lagom till fredagseftermiddagen, strax innan specialbutiken stänger för helgen. Valet står alltså mellan håriga och leriga frivilliga husdjur och små äckliga ofrivilliga husdjur.

Etikett


Ett alltför bekvämt sätt att ordna världen och andra människor i grupper. Etiketterna kan skava värre än en vass tygetikett som man glömt bort att klippa bort ur underkläderna.

Färg


Varför finns det inte julgranskulor i orange?


För att ogilla listor, skirver jag plötsligt ganska ofta listor numera. Undrar vad det beror på, en annalkande känsla av att hjärnans minnesfunktion inte längre är så vass?

onsdag 16 november 2011

Fårjakt


Jag gick ut för att sätta på kupévärmaren till bilen. Det var väldigt tyst i fårhagen. Hade de till slut gått in i vindskyddet för att värma sig? Nej, där var det tomt. Jag vände mig om. Där var tre av fåren, runt flaggstången. En försökte nypa åt sig flagglinan och två nosade intresserat på en presenning som täckte lite virke. Oj, oj, oj. Snabbt som vinden (nåja) rusade jag bort till lagårn och uppför trappan till höskullen, rasslade ihop lite hö, ner för den smala branta och hala trappan, bort till fåren, som genast lät sig luras (tur de är lite dumma). De följde med in i hagen igen, jag stängde grinden efter dem. Lite hö behöll jag i handen för att locka till mig det fjärde fåret, Snöboll, som var kvar på rätt sida av elstängslet. Hon kom och jag kunde stänga till extragrinden mellan det fasta stängslet och elstängslet.

Nioåringen kom rusande med min jacka, jag hade ju gått ut i bara tröja och lågskor. Jag skrapade bilrutor, för inte hade kupévärmaren tagit någonting. Vi körde iväg till skolan. Nioåringen kom bara lite försent.

Väl hemma igen bytte jag till "fårkläder" och hämtade mer hö. De var verkligen hungriga, fåren. Jag gick runt elstängslet, konstigt, det såg ut som om det inte var någon ström på, inga små lampor lyste på reläet. Jag gick runt till gaveln där vi har eluttag. Någon hade dragit ur sladden till både kupévärmare och till elstängsel. Jag säger inte vem det kan ha varit, men hans namn står i min vigselring.
Han hade behövt eluttaget i förra veckan och sedan glömt sätta i diverse kontakter igen.

Säger bara det, vilken tur att inget får trasslade in sig i elstängslet och ströp sig.

måndag 14 november 2011

Mer att läsa

Här är några tips till:

Elisabeth Filhol: Reaktorn. En kort roman, 126 s, som handlar om kärnkraftsindustrins säsongsarbetare, människor som anställs på korttidskontrakt, för att städa, underhålla kärnkraftverken. Berättarjaget utsätts för för mycket strålning vid ett tillfälle då han tar upp en skruv som ligger på fel ställe. Hans kollega, som han också delar husvagn med, når plötsligt sin inre gräns för vad han klarar av rent mentalt och vägrar utföra order.
Romanen är kort, men den kräver lite tid att smälta.

Att det precis varit ett tillbud i Ringhals med en kvarglömd dammsugare (!) gör boken högaktuell.

Vill bara citera Aston Reymers Rivaler: Godis är gott, kärnkraft är farligt.

Puh.

En annan bok jag gärna tipsar om är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare, med tvärsäker stilistik och språkbehandling. Jag tror nog att ni redan läst recensioner och referat av denna bok, om inte, här är en kortis.
Lillemor Troj är en uppburen författare, sitter i Svenska Akademin, gör sig bra på bild, föreläser gärna om litteratur. Babba Andersson är en gammal bekant till Lillemor, och egentligen den som skriver Lillemors böcker. Babba var för ful för att göra sig som författare och inleder ett femtio år långt samarbete med Lillemor.
Det är roligt, vasst och skarpt.

På nattduksbordet ligger nu Joyce Carol Oates: Änkans bok, och Umbert Eco: Begravningen i Prag. Återkommer om dem.

Just nu läser jag Mörka strömmar av Arnaldur Indridason (kan inte göra isländska d, men det är ett sådant det ska vara i efternamnet). Ja, jag läser gärna deckare, särskilt sådana som inte ligger mitt i mittfåran. Arnaldur har skrivit flera böcker som översatts till svenska.

Mysteriet med det trasiga kopplet

Jag råkade glömma hundens koppel ute under natten. När jag gick ut för att slänga sopor, såg jag något gråsvart ligga i gräset. "Ja, vad bra", tänkte jag, "där ligger ju kopplet." I gräset låg detta:



Kopplet flyttat

Läderhalsbandet var helt försvunnet, några spår av spännen har jag inte hittat och själva kopplet är alltså av på flera ställen. Någon eller något har bitit (?) av kopplet, varje snitt är snett, det ser nästan ut som om någon skulle ha vikt ihop det lite och skurit med en väldigt vass kniv. Eller kan det vara en räv som varit framme? Kanske, eftersom läderhalsbandet är helt borta.

Maken har sett en räv smyga runt på vår veranda (!), kanske på jakt efter katterna, och hunden har några kvällar gett skall. Han är annars en mycket tyst hund, som kan skälla lite glatt när man leker med honom.

måndag 7 november 2011

Världens bästa städer

Lonely planet har kommit med sin lista på världens tio bästa städer nästa år. Här är de:
1. London (inte så konstigt, nästa år har de sommar-OS, och dessutom, är man less på London är man less på livet, sägs det)
2. Muscat
3. Bangalore
4. Cádiz
5. Stockholm (yesss, yesss)
6. Guimares
7. Santiago
8. Hongkong
9. Orlando
10. Darwin.

Darwin? Darwin!?
Helvetet på jorden, enligt min enkla åsikt. Hur i all sin dar har Darwin kommit med där?

Här är vad jag skrev om denna håla

 förra året.

DN

onsdag 2 november 2011

Fler lästips


November är nog en av årets skönaste månader. Inga särskilda krav på att man ska vara så tjusig och trendig, eller smal och vacker, man kan bara vara sitt gamla vanliga småtrista, lönnfeta jag.
Stressen innan jul har inte börjat (utom i vissa köpcentrum, där träden redan är fulla med olikfärgade lampor).
Ja vadå, att det är mörkare om eftermiddagarna, tänd ett ljus, tänd fler, vet ja.
Grått och dimmigt? Aldrig hörs väl ljud så bra som när det är dimma ute, det prasslar i de nedfallna löven, kanske ser man en näbbmus kila över stigen, det ser man inte varma och soliga dagar, då gömmer sig de minsta djuren undan solen.
Och tänk så skönt det är att få komma in i igen efter skogspromenaden med den lurvige hunden.

Till exempel för att sätta sig i soffan med en bra bok.

Här är några av mina lästips:

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen. Nominerad till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Den handlar om tre unga människor i Köpenhamn och om kärlek och vänskap. Svensson har ett eget språk som jag njuter av att läsa.

Tatiana de Rosnay: Huset du älskade. Ett slags brevroman om en kvinna som vägrar flytta, när hennes hus ska jämnas med marken, till förmån för en av boulevarderna i Haussmanns stora omdaning av Paris 1850-1870.

Johan Theorin: Sankta Psyko. En psykologisk thriller som är helt omöjlig att lägga i från sig, var beredd på att lägga ett par timmar på sträckläsning. Kanske är den ännu bättre än hans tidigare böcker om Öland, om nu det är möjligt.

Inger Frimansson: Det kalla landet. Ännu en psykologisk spänningsroman av en mästare på området. Jag väntar redan på hennes nästa bok. Gillar, gillar, gillar.

Amos Oz: Lantliga scener. En samling noveller som alla utspelar sig i en liten by, någonstans i Israel.

En bok som kom ut för några år sedan, men som jag inte läst förrän nu är:

Sara Stridsberg: Drömfakulteten. Den handlar om Valerie Solanas, om hennes SCUM-manifest (Society for Cutting up Men) och om hennes mordförsök på Andy Warhol. Det är ideliga byten av perspektiv, utdrag ur rättegångsprotokoll, dialoger mellan Solanas och läkare, eller mellan henne och hennes väninna Cosmogirl, fantasier, förskjuten verklighetsuppfattning. Boken liknar inte mycket jag läst. Först kändes den tung, men snart, efter bara något kapitel var jag uppslukad, förhäxad.


Den utsågs nyligen till årtiondets bästa svenska roman.