fredag 26 februari 2010

Idag vore det fint med fyrhjulsdrivet!

På väg hem från lilla centrum, med bilen full med matkassar, möter jag en ryttare (utan hjälm!) på vår lilla väg.
Hon blänger, hästen blänger och jag blänger jag med, innan jag med en suck börjar backa. Ett par hundra meter längre bort finns en liten mötesplats (= läs, maken har kört lite extra med snöslungan, så två bilar kan, med tungan rätt i mun hos chaufförerna, mötas). Jag tänker backa dit och släppa förbi häst och ryttare. Jag kollar backspeglarna. Jag kollar på ryttaren om hon förstår vad jag tänker göra, eller om hon möjligen kan rida upp bland granarna.

Så manar hon hästen att gå ut i snön. Jag lägger in drive och ska köra fram. Då ringer maken på mobilen. Dumt nog svarar jag och så är det klippt. Jag halkar till med min tvåochetthalvtton tunga bil och glider bak några centimeter och hinner inte parera, eftersom jag håller mobilen med ena handen. Jag försöker köra fram igen. Jag lägger om ratten och backar lite, för att få bättre fart. Jag har lagt undan mobilen, nu behvöer jag verkligen båda händerna.

Då glider jag ännu längre bak. Och fastnar. Halva bilen sitter fast i snödrivan, jag försöker öppna förardörren, men kan inte öppna den. Maken ropar i mobilen:
- Var är du? Vad är det som händer?
- Jag sitter fast på lilla vägen, mellan ängarna och hundpensionatet.
- Jag kommer.

Jag lyckas öppna rutan, så jag kan ropa till ryttaren att hon inte längre behöver stå där i snön och blänga, jag sitter fast och det är väl lika bra att hon passerar med sin stora häst. Hon rider ut på vägen och långsamt, långsamt rider hon förbi.
Inte ett ljud klämmer hon ur sig. Inte ett tack, inte ett "ska jag be XX att han drar upp dig med traktorn?", ingenting. Tror det är samma ryttare som var så där halvpundig häromdagen, när jag försökte åka skidor. (Har aldrig haft särskilt mycket emot hästar eller ryttare tidigare, men nu börjar det bli med dem som med rådjuren, jag börjar se på dem som långbenta råttor).


Så kommer en bil bakom mig. Den går på tomgång länge. Till slut stiger föraren ur bilen och kommer fram till mig. Han undrar vänligt om jag behöver hjälp och hur länge kan det tänkas att jag ska stå där. Han ska nämligen lämna en hund på hundpensionatet hundra meter längre fram.

...

Maken kommer och gör ett försök, men inser att han behöver hämta sand och en skovel. Iväg med honom igen.

Det går ju ingen större nöd på mig, det är fortfarande varmt i bilen, men jag börjar bli väldigt kissnödig där jag sitter.

Så kommer maken tillbaka med sand och skovel och lina och drar upp mig. Och han bär in alla matkassar.

...

Dagens lärdom: hästar är terränggående, min bil är det inte. Och jag längtar efter våren.

onsdag 24 februari 2010

Pruttis

Ska precis NU in till stan för att få blodtrycksmanschett på mig. Så ska jag gå med den ett dygn. Var femte minut, eller så, pumpas manschetten upp och pyser sedan ut. Allt för att utreda hur mitt blodtryck egentligen är.

Så störd blir jag inte av pumpandet, det är bara det att det låter som om man småfiser hela tiden.

Tur jag har eget kontor.

tisdag 23 februari 2010

Nu har det slutat snöa

för en liten stund i alla fall. Har nästan nackspärr för att det är så kallt på kontoret, men jag får väl skylla mig själv som inte eldar i kaminen. Men hur man ska hinna det, när man bara måste surfa runt och läsa om OS, vissa artiklar om och om igen.

Läser gärna Johan Esks krönikor i DN. Det är inte alltid jag håller med honom om allt, men det måste man ju inte. Idag skriver han om Haag-Kallas silversuccé igår kväll. Såklart skriver ett antal argsinta kommentatorer, som måste ha hämtat sin kvinnosyn från någon neanderthalare, om att de inte vann ett silver, utan förlorade ett guld. (Här hoppar jag över de mer frånstötande kommentarerna, men de går ju ut på att kvinnor ska stanna hemma vid spisen, eller går igenom tjejernas fysiska företräden, ungefär).

Äh, säger jag, hellre satsa stenhårt och ha chansen att ta medalj, än att jamsa lite och vara en nöjd nia. Haag och Kalla har framtiden för sig och det verkar som om de, liksom en viss Anja P, är mästerskapsåkare. Jag ser fram mot kommande VM, nästa OS ...

Grattis Anna Haag och Charlotte Kalla!

Och ikväll kör skidskyttarna sina stafetter. Inte för att jag verkligen tror att de ska slå till och hamna på pallen, inte efter den inledning de haft, men hoppet finns. Och så är skicross, en sport jag vet absolut ingenting om, men jag är ju inte obildbar.

Det är det som är så härligt med OS, både om sommaren och vintern, man hittar, och tittar på, en massa sporter som känns nya. Häromkvällen fastnade jag framför shorttrack, en annan gång satt jag som klistrad och tittade på snowboard cross. Men backhoppning har jag helt övergett. Andra bedömningssporter, som t ex simhopp och gymnastik, är superkul att titta på, men backhoppning, nja. Det får vara.

Nu iväg för att hämta sjuåringen, stoppa i henne något att äta och så iväg till hennes basketträning. Sommar-OS 2020, here we go!

söndag 21 februari 2010

Tjurigt

- Du är rätt lik Anja Pärson, sa maken igår kväll.
- Jaha, hur då? undrade jag.
- Du är lika tjurskallig.

Det tar jag som en komplimang.
---

Hittade äntligen längdskidorna, de stod i det som en gång var hönshus. Pjäxorna, förlåt skidskorna, låg i en flyttkartong i källaren. Så var det då dags för en premiärtur för säsongen. Jag såg framför mig hur jag gled fram över åkrarna, med solglasögonen på näsan och uppkavlade fleecetröjeärmar. Ljuvligt.

Men hur sätter man på sig skidorna? Hur var det nu de här bindningarna fungerade? Jaha, vänta nu, man trycker ner den spärren där, förslagsvis med ena staven, håller fast skidan med ena foten, lutar sig mot den andra staven medan man med kraft knör ner skidskotån in i bindningen. Klart!

Nej.

Jag fick inte på mig skidan. Om igen. Och igen och igen och ...

Varför säljs inte vanliga skidor för klumpiga blåbär som jag, med kabelbindningar längre?

En trekvart senare kom maken ut för att börja röja undan lite av all snö.

- Vill du ha hjälp? frågade han.
- Ja, nästan röt jag.

Jodå, med gemensamma krafter så gick det bra. Äntligen kunde jag dra iväg.

Nerför backen, ojoj, ta det lugnt. Så ut på vår stora äng. Jag kom fem meter, sedan insåg jag det, om inte omöjliga, så åtminstone onödigt tunga, projektet att åka skidor i 70 cm lös snö.

Jag vände och åkte ut på stigen mellan åkrarna, den stigen där "alla" ryttare och hundrastare håller till. Där hade det hunnit bli lite upptrampat och inte lika jobbigt att åka skidor. Jag tog det lugnt, det är trots allt några år sedan jag senast åkte längdskidor. Och jag är fortfarande förkyld. Och jag hade skottat upp lite stigar runt huset innan, till vedboden och päronträdet med fågelborden. Någon måtta får det allt vara.

Jag vände. Hunden ville gärna fortsätta, men även för honom är det tungt med all djup snö.

Så mötte jag en ryttare med en nervös häst och en medföljare till fots. Jag pulsade ut på åkern några meter från stigen i god tid, för att lämna ordentlig plats.
Då hör jag medföljaren ropa till mig:
- Det här är en unghäst som inte fattar någonting än, det där fraset från skidor och stavar skrämmer honom, så stå bara still.

Jag stod still sedan flera minuter och tänkte stå still tills de hade passerat mig. Sådant där kan få mig att ruttna totalt på hästmänniskor. 99% av dem som rider häromkring är glada, vänliga, trevliga, men den där sista andelen kan vara j-kligt otrevliga.

Jag hade faktiskt lust att frasa till ordentligt med skidorna, tjurskallig som jag är, men å andra sidan är det inte så kul att få en 400-kilos unghingst i huvudet, heller.