Pris

Patrick Modiano är namnet! Årets Nobelpristagare i litteratur. Kände jag till honom? Ja. Har jag läst något av honom? Nej? Men det lär det bli ändring på.

Skrivråd

I förra veckan var det dags för läsårets första workshop i kreativt skrivande. Vi ska numera kunna stå lite mer på egna ben, vi som går D-kursen, så handledaren hade bara satt av en halvdag. Det räckte med att resa till studieorten över dagen, jag slapp åka dit i förväg och sova över.

Tre av oss hade skickat in skisser på manus och tankar inför essäskrivandet. En av mina frågor var om det skulle bli för tungläst med alla de inre monologer som jag tänkt mig, att jag vill vara sparsam med replikerna. Det råd jag fick gick ut på att jag ska göra precis tvärtom.
- Skriv bara dialoger! sa handledaren, professor X. Läs dramatik och se hur du kan göra.

Hoppsan, det var en utmaning. Nu sitter jag med mina gamla exemplar av diverse Shakespearepjäser och försöker lära av en mästare. Mer ska det bli; Harold Pinter, Samuel Beckett, Sarah Kane ... var några av de tips jag fick med mig.

Dramatik. Jag har aldrig i min vildaste fantasi ens föreställt mig att skriva dramatikinfluerat. Jag gillar långa svepande miljöbeskrivningar, inre tankar, mer traditionell epik. Men jag gillar också att få något att bita i.



Så vad säger du, gamle William? Ska vi köra?

Val

Igår valdes SD:s Björn Söder till andre vice talman. Det krävdes tre slutna omröstningar för det. Han fick drygt femtio röster men ca 290 ledamöter röstade blankt.

Tro katten det, en nazistkramare:

 

 

 

en homofob:

 

 

”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.”

 

 

en som tänker "vi och de", när han förolämpar en riksdagsledamot, Adnan Dibrani, med att han inte är svensk

 

en islamofob som anser att islam är det största hotet mot Sverige:

 

http://expo.se/2011/samma-varldsbild_4200.html

 

 

Det är tydligen praxis att det tredje största partiet får nominera en ledamot till posten som andre vice talman. Nu passade det SD väldigt bra, men minns att för fyra år sedan ville man frångå praxis och förde fram en kandidat till posten. Då motiverade man  det med att SD var det "tredje största blocket". Även den gången blev det sluten omröstning.

 

Om nu SD hade tillkännagett sin kandidat tidigare i processen, hade då resten av riksdagen hanterat detta på ett annat sätt, till exempel genom att lansera en motkandidat? Kanske hade man kuppat igenom en blekare SD-ledamot, någon som dessvärre delar SD:s föraktliga människosyn, men som inte hade utmärkt sig på samma sätt som Söder? Om man nu inte förde fram en kandidat från C? Eller hade man redan beslutat sig för att rösta blankt, oavsett vem som nominerades? Nu blev det rätt mesigt.

 

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/meningslos-markering/

 

Björn Söder är en djupt obehaglig man, som sitter i tv och blåljuger om att han inte vet någonting om "järnrörsincidenten". Är det sådant vi ska se accelerera nu? En historierevisionism med SD som ständigt offer?

 

Jimmie "det minns jag inte" Åkesson och Björn "vad är järnrörshändelsen" Söder. Tvi vale.

 

 



Dagen efter

Apropå att det finns ett riksdagsparti som drömmer om då "allt var så bra i Sverige, då inga var dumma, alla fick äta pepparkakor och sjunga nationalsången, då man fick titta på Kalle Anka på julafton ..." ja, ni vet.

Mitt förslag är att vi tar steget full ut, att vi återgår till tiden före 1921 då kvinnor inte hade rösträtt. Sådant tjafs det alltid blir med kvinnor som ska debattera och ha sig.

Eller vi vrider tillbaka tiden lite till, då rösträtten endast omfattade män som... hade tillräckligt hög inkomst.

Nu vet jag, vi återgår till ståndsriksdagen, som det var på den gamla goda tiden. Och, och, och ... låt oss projektera för moderna transporter. Låt oss gräva en kanal genom landet och kalla den Göta kanal. För arbetet kan vi använda fångar, så blir det billigt.

Eller vänta, återinför kungens makt och låt honom bli en upplyst despot. Det ligger ju ett visst skimmer över Gustav III:s dagar.

Jag drömmer om häxbränning. Härligt, eller hur?

Förresten, den där Luther är en magsur typ. Tillbaka till katolicismen. Tala på latin.

Eller va f-n, den vite krist är för mjäkig, damma av asagudarna, vet jag. Now we are talking. Ut i viking och dra hem lite trälar!
Nja, det känns kanske lite för, hm, det kan ju bli folkblandning. Ja, sådär alltså, att trälkvinnorna får sina magar fulla med barn. Billiga trälar, men ...

Blås i bronsålderslurarna, rista i sten!

Oj, vad hände här? Stenålder?

Istid? Det blåser kallt.

Allt tar slut

I långt mer än ett decennium har en av, eller båda, flickorna i min familj varit aktiva gymnaster. Jag tror den stora dottern var fyra eller fem när hon började träna. Så småningom, när hon var runt tio, fick hon börja tävla. Klart inspirerad av sin storasyster började den lilla när hon var fem eller kanske sex år, efter att ha stått i kö i tre år.

Förra hösten började den stora i gymnasiet och kände att tiden inte räckte till för både skola och träning flera sena kvällar i veckan, så hon slutade.

Lillasyster valde, förutom gymnastiken, att även träna och spela basket. Hon började med det när hon var sju år. Sporterna har gått utmärkt att kombinera, vi har haft tur med träningstider och matcher. Men nu tog den turen slut. Ändrade tider för gymnastikträningen har gjort att det uppstod ett val. Gymnastik eller basket?

Det blev basket.

Jag är både glad och ledsen. Glad för att basket passar henne, det är den sport hon valde själv för fem år sedan, glad för att det är så vansinnigt roligt att gå på basketmatcherna. Ledsen för att gymnastiken har gett henne, och oss, väldigt mycket genom alla år, ledsen för att hon antagligen kommer att tappa kontakten med några av sina vänner.

Spegel, spegel på väggen där

säg mig som vackrast i landet är.


Den minns ni väl, frågan som den elaka styvmodern ställde varje dag i sagan om Snövit?

Vem har inte betraktat sin spegelbild och förbannat den där plitan som naturligtvis börjar bli stor och röd lagom till skoldansen? Eller suckat över den där muffinsmidjan eller försökt dra in den extra hakan som hänger och slänger? Det finns oändliga möjligheter för den som verkligen vill racka ner på sitt eget utseende, man duger liksom aldrig.

"Om jag bara hade lite smalare ben." "Om jag bara kunde vara lite mer återhållsam med chokladen/bullarna/ostarna och kexen." "Om jag bara hade fått likadana söta små fräknar som min syster."
Det tar aldrig slut, det finns ju alltid något att gnälla över.



Idag mötte jag en kvinna med ett halvt ansikte. Hennes högra sida var som en dröm, med ett klart, mörkt öga, vackert format ögonbryn, långa fransar. Kinden såg mjuk och len ut.

Vänstra sidan var ett enda ärr, ett oöverkomligt minne av en syraattack.

Vem har hatat henne så?

Jag mötte henne när hon frågade mig om vägen till en hudklinik. Jag hoppas att hon kommer till den skickligaste läkaren.

Bröllop

Äntligen finns det lite tid för att skriva ner lite från helgens bröllop. Fredagen började med att hämta makens hyrsmoking. Han provade byxorna en extra gång och det var bra det. Skräddaren hade varit överambitiös med fållen, så det såg ut som att maken väntade högvatten. Men i ett vips lades byxbenen ner med en decimeter (!) och vi kunde fortsätta med våra ärenden. Vi åt lunch, rödspätta med remouladsås till oss vuxna, medan dottern valde köttbullar. Något underligt måste det ha varit med såsen, för vi fungerade som egna små pappersmassebruk efteråt. För att säga det rent ut, vi fes som galningar. Tur vi varit gifta i tretton år.

Så var det dags att ge sig iväg mot den herrgård där festen skulle hållas.

Den närmaste familjen samlades alltså dagen innan bröllopet och det var en bra idé, tycker jag. Kvällen blev skön, med grillbuffé vid en vattenkvarn.

 



Vi smorde kråset, men nog hade jag kunnat strunta i det sista glaset vin. Eller de två sista eller till och med tre.
Huvudet var lite tungt på lördagsmorgonen, men efter en cykeltur i omgivningarna, kändes det bättre.

Längst bort i horisonten skymtar kyrkan där vigseln hölls.

Bröllopsmiddagen var lång, med mängder av tal, men toastmastern var skicklig och lyckades få in alla talare i rätt ordning i förhållande till varandra och så att det inte krockade med servering av rätterna.

Här är efterrätten, en rabarbertarte med rostad (?) maräng, smultronsorbet och färska bär. Mycket elegant, men kanske en aning sockrigt för min smak.


Efter middagen var det kaffe och tårta - den var ljuvlig! Dans, bar, smågodis (ja, trots att vi ätit i flera timmar, var det många som gjorde utflykter till godisbordet). Framåt ett på natten var det vickning, grillad korv. Alla som fortfarande var uppe åt och åt och åt och åt. Lite mer barhäng, lite mer diskussioner om än det ena, än det andra (tack O för tips om bokbranschen!). Maken och dottern hade gått och lagt sig för länge sedan när jag kände att det var dags för mig med. Jag gick ner en våning och insåg att öronproppar hade varit bra att packa med. Vårt rum låg under dansrummet. Men snart somnade jag trots basgången.