En lördag i mars är en trerättersmiddag bokad på en lokal i den lilla staden, för 395:-, dryck tillkommer.
På baksidan av inbjudan står alla elever från 9XYZ. Eller nästan alla. Vi var 28 stycken i klassen men bara 26 står med på listan. Vad har hänt med de andra två? Lever de? Eller är det så enkelt som att de har hemligt telefonnummer och ingen mobil? Eller bor de på något slags institution?
En del namn känner jag knappt igen. Men visst ja, Elisabet E-m måste ju vara Lisa E-n. Jaha, Gunilla H-n heter fortfarande så. Inte gift alltså, eller så behöll hon sitt flicknamn, liksom Eva A-n. Killarna är lättare att komma ihåg, även om jag inte riktigt minns vem som är Tord eller Lennart.
Tja, av alla de övriga 27 har jag jul- och födelsedagskortskontakt med en person. Resten är jag inte intresserad av att träffa. De flesta bor kvar i den lilla staden, det kan jag ju se på adresslistan.
Vi hade en klassträff efter åtta år (!) och det var faktiskt kul. De flesta tjejerna var gifta och hade ett, två eller t o m tre barn vid 24 års ålder, de satt där som små tanter och pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag storknade och ägnade mest tid åt min "bästis" och åt flera av killarna.
Jag gick i en mycket stökig klass, där flera av eleverna hade klippkort i OBS-klassen. I nian varvade det ner litegrann, då rektorn äntligen insåg hur illa det var ställt. Han ordnade så att nästan all undervisning skedde i halvklass, de stökiga tjejerna med de något lugnare killarna (det fanns några stycken) och de stökiga killarna med de lugna tjejerna. Gissa tre gånger i vilken grupp jag hamnade.
Hur som helst, på den där klassträffen fick jag höra hur det hade gått för stökkillarna. Det hade gått bra. Någon insåg ju försent i grundskolan att bättre betyg än ettor och streck hade varit bra, men såg sedan till att yngre bröder pluggade lite mer. Någon annan var tvungen att bli vuxen väldigt tidigt, då hans mor gick bort och han fick ta hand om sin utvecklingsstörde bror. Det låter ju inte så bra eller roligt, men plötsligt var han en hel person, eftertänksam, mogen, rolig och inte ett spår av den lille kaxige pubertetstjommen med mobbningstendenser.
Mobbing, ja. Det var mer än så många gånger. Värst var M S-W, en tjej på en och åttio och med en matchvikt om runt 75-80 kg. Jag hade ingen storebror, men en ett par år äldre killkompis som visade mig hur man kan slå en uppercut. Det räckte med att jag demonstrerade det en gång, sedan slapp jag mer tjafs från M S-W:s håll. Jag hade tillräckligt många vittnen som hade kunnat tala till min fördel, om M hade gått till rektorn. Där var hon dock redan alltför välkänd, så hon lade ner bråket.
Så, en daglig dos av pennalism, psykisk och fysisk mobbing, sexuella trakasserier ... att man överlevde. Tur många lärare hade en genuin pedagogisk förmåga - och otur att den förmågan inte sträckte sig ut till korridorerna under rasterna.
Nej. Jag tänker inte fortsätta nu, det kom upp för många minnen, för många otäckheter som jag helst vill glömma.
Klassfesten tänker jag sannerligen inte gå på. Undrar om någon tänker gå dit.
Tycker att du gör helt rätt, jag är inte heller intresserad av sådana träffar. Och vet du, jag är förmodligen en sådan som de undrar om jag dött eller - eftersom jag sedan länge är spärrad i DAFA/SPAR-registret (som heter något annat nu, vad vet jag inte). Har sluppit mycket skräppost på så sätt!
SvaraRaderaJag har inte heller varit på en enda klassträff. Däremot har jag sett bilder från en klassträff och de fick mig verkligen att inse att det var ett klokt beslut att låta bli att gå.
SvaraRaderaVarför, varför, varför - skulle dessa människor som av olika skäl en gång parades ihop i en klass för hundra år sen vilja träffas idag? För att vi bodde i samma stad? För att vi är lika gamla? För att vi antas ha haft ett par år ihop på gott och ont?
SvaraRaderaDet går inte för mig att begripa.