Farmor från Frostmofjället

Skulle kunna vara vår väg

Gårdagen kommer gå till familjemytologin. Maken plogade med snöslungan modell större - och fastnade i de meterhöga drivorna. Han gick hem och hämtade fyrhjulingen med plog och kom en liten bit. När han hade hållit på några timmar, ringde svärmor efter färdtjänst med hämtning en och en halv timme senare. Chauffören ringde efter en timma och sa att han var på väg. Han fick en vägbeskrivning med noggranna instruktioner att stanna hos vår granne nere vid landsvägen. Med vanlig bil skulle han aldrig kunna köra upp till oss.

Maken satte sin mor (158 cm kort och i viktklass 45 kg) på bönpallen på fyrhjulingen och så körde de iväg i yran.

På utsatt hämtningstid ringde färdtjänstchauffören igen och sa att det inte fanns någon dam som skulle hämtas av honom.
- Men var är du? frågade jag.
- I K-a, precis där du sa, bredvid två lador, svarade han.
- Hrm, du är fel med en halv mil. Kör så här, fortsatte jag och undrade i mitt stilla sinne hur man kan missta sig på en instruktion som innehåller bl a tre ortsnamn, en kyrka, en skola, namnet på närmaste busshållplats, osv osv.

Efter en stund kom maken hem, helt slut. Han hade fastnat med fyrhjulingen också och fått bära sin mamma resten av vägen. Vilken tur att hon är liten som en fågel! Han hade precis fått ner henne på en höbal på grannens loge, när färdtjänsten kom till rätt ställe.

Hon kom hem ordentligt.

Maken höll på att fortsätta öppna vägen ytterligare ett par timmar. Det är kritiskt på ca femtio meter av vår väg, där driver det igen och blir som betong. Hade inte maken kämpat så igår, hade vi fått använda sprängmedel.

Eller vänta till våren.