Vem är jag, vem är du?

Jag fick ett roligt tidsfördrivstips av en medbloggare. Sajten svenskanamn.se har bl a en namngenerator som tar fram namnförslag på ett nytt litet barn efter vad föräldrarna heter. Såklart var jag ju tvungen att testa på mig själv. Jag skrev in mammas förnamn (Iris enl namngeneratorn) och så pappas (Jonas, nehej, det är inte hans riktiga namn).

Namngeneratorn föreslog Erla. Hade jag varit en pojke hade Fingal varit ett starkt tips.
Erla? Tror inte ens det fanns som namn 1960. Erna fanns det urgamla små damer som hette, men Erla? Och så Fingal då. Fingal Olsson, eller vad?


Sjuåringen föreslogs namnet Jill, vilket inte är såååå förskräckligt, men ihop med vårt efternamn blir det väldigt mesigt. Hade hon varit en pojke, hade namnet blivit Karl. Äntligen ett namn som alltid fungerar.

Tolvåringen skulle ha hetat Vilma, något av ett modenamn för hennes årgång. Fjortonåringen skulle få namnet Vilhelm, faktiskt ett av mina favoritnamn, men en Vilhelm och en Vilma i samma familj låter fantasilöst.

Jag går vidare. Min syster (Hildegard) och hennes man (Yngve) skulle ha döpt sin son till Julius och sin dotter till Jemima. Det heter de inte. Jemima är ett udda namn, jag associerar till ett gravt överviktigt skolbespisningsbiträde i Leeds när jag hör det. Skolbespisningsbiträdet finns i verkligheten. Hon är gift med en släkting till min mammas man. Hon heter något annat.

Sedan då? Min bror (Fingal) och svägerska (Emelie) skulle ha döpt sina barn till Jeanette och Julian. Yngste sonen hade väl fått heta lill-Julle.

Så där kan man fortsätta så länge man orkar.

Soliga hälsningar från er Erla!