torsdag 30 maj 2013

I ett hörn av världen

Det blir nästan för mycket idyll, eller hur? Bräkande, råmande idyll. Men jag bryr mig inte om att ni kanske storknar, jag är bara så glad att vi äntligen, äntligen, efter fyra år i huset har en entré värd namnet.


Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.



Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.

Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.



Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...



För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.



Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.



Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.

torsdag 23 maj 2013

På nya äventyr i Klarbärsdalen

Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.


Bara ett par timmar gammal.

Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.

Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.

De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.



Lite blygt så här i början.

Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.

Efter språngmarschen.

Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.


Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.




Det doftar gott.


- Där är de där roliga små typerna.


- Men vänta nu. Där luktar det också gott.


- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.



- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.
- Vet inte om jag törs.


- Okej då, vi går väl runt.

- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.
- Ja ja. Fegsnöre.
- Sa du nåt, syrran?





Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.




tisdag 21 maj 2013

Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.



Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

torsdag 16 maj 2013

Big business

Igår kväll var en skrivarkurskompis och jag på en träff för författarwannabees och egenutgivare och skrivarcoacher (isch, vilket läskigt ord, kan inte någon av alla dessa kreativa språkmänniskor komma på något bättre?). Jag tror vi var runt 70-80 stycken personer, majoriteten var kvinnor (förstås). Det bjöds på lite bröd, grönsaker, druvor och päron, lite vatten eller vin och grönmögelost, vilket fick allt att lukta gamla strumpor efter ett par timmar.

Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".

Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!

Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).



Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.

Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...

Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).

"You got a dream? I can help. If you pay me."

Halleluja.

Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.

Men ändå skaver det.

---

Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).

Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget

Vad tror ni om Öbons bokförlag?

;-)

tisdag 14 maj 2013

Snyggt, men inte pråligt, sa fan, målade svansen grön.

Igår fyllde dottern elva år. Vi har firat hela helgen, minsann. I lördags var det tjejmiddag med femkamp och ingen ville åka hem när festen var slut och föräldrarna kom för att hämta sina flickor. I söndags var det lugnare med kaffe och chokladtårta med morföräldrar med respektive.
Och så igår blev det förstås sång, ett tänt ljus och ett litet paket vid sängkanten.
Därefter skulle tonårssyskon iväg till sina skolor och maken till arbetet.
Men den nyblivna elvaåringen var ledig från skolan, så vi for iväg på shoppingtur.

Det var dags för en ny cykel och ett par nya basketskor. Inget av det går att köpa utan att mottagaren är med. Vi åkte inte till den närmaste sportbutiken utan en som ligger lite längre bort. Det brukar finnas mer att välja på där.

Först provade hon skor. Basketskor fanns inte i hennes storlek, det var inte ens i närheten, trots att hon växer och växer och får större och större fötter. Basketskolagret innehöll skor för vuxna män, med storlek 44-49. Okej, vi fick gå över till junioravdelningen. Där fanns ett par allroundskor för inomhusbruk. De dög, tyckte dottern.
- Särskilt gillar jag färgen, sa hon.

De är neongula och har gröna snören.

Det har gått en tid sedan hon helst bara ville ha svart eller kanske grått, eller möjligen mörkblått.

Så kom vi till avdelningen för cyklar. Där fanns det många, många cyklar för terräng, eller bmx, eller tävling, cyklar utan pakethållare, men med hundrablurton växlar. Snygga många av dem, men nja, kanske inte riktigt vad någon av oss tänkt innan. Men det stod en cykel som var lite inklämd mellan de svarta bmx-cyklarna och de röda trehjulingarna.
En lila cykel, med en fjäril på sadeln. Jag gillade den direkt, men vågade inte ens peka på den. Jag var säker på att i så fall skulle dottern säga tvärnej.

Hon for runt med blicken och så märkte jag att hon liksom sögs mot den lila cykeln. Hon gick närmare den.
- Mamma, jag vill titta på den här.
Jag lade ifrån mig skokartongen med de neongula skorna och började lyfta bort bmx-cyklar för att komma åt den lila. Dottern tog emot den och började gå fram och tillbaka med den på golvet. Hon kände lite på växlarna (tre) och på handbromsen. Hon satte sig på sadeln, nådde ner med tårna på golvet. Hon tittade på mig och log.
- Jag har bestämt mig. Det är den här jag vill ha.
Jag nickade mot henne.
- Och så matchar ju cykeln min hjälm som jag har hemma.

Det är mycket som ska matchas numera, har jag märkt. Randiga strumpor kräver randig tröja. Gröna jeans kräver grön tröja. osv. Det är rätt långt från treåringens anarkistiska klädstil, då det kunde vara blommiga tajts till orange kjol med röd volang till randig tröja till bamseplåster mitt i pannan för att bamseplåster är så snygga.

Idag ville hon absolut inviga cykeln på riktigt, med att cykla till skolan. Att det är regn i luften spelar ingen roll. Jag följde med henne en bit och stod och tittade efter henne där hon trampade på ute på landsvägen. En bil hann upp henne bakifrån, men körde så långsamt och lugnt efter henne några meter, då det kom en mötande bil samtidigt från andra hållet. Dottern var tillsagd att kliva av cykeln vid t-korset innan skolan och leda över cykeln (bilarna kommer fort, fort nerför en liten backe och bryr sig inte om någon högerregel eller någonting), först därefter fick hon cykla igen de sista metrarna.


Och jag känner hur navelsträngen sträcks ut ännu lite mer.

lördag 11 maj 2013

Skägg i brevlådan?

Nej, men mjöl i frysen har jag.

Jag förvarar mjölet där för att slippa få små husdjur i det. Jag köper alltid eko-reko-foträta-skor-mjöl som inte blivit utsatt för bekämpningsmedel. Innan jag började ha mjölet i frysen hittade jag ofta små äckligheter i det. Jag gillar djur, men inte mjölbaggar. Inte fästingar heller. Ja, det är väl några till som jag inte vill ha i min närhet.

Hur som helst. Det finns egentligen bara en nackdel med att ha mjölet i frysen. Det är att jag sällan kommer ihåg att köpa nytt mjöl, för jag tänker ju jämt "nämen mjöl behöver jag inte handla, det finns ju minst två kilo i frysen".

Idag upptäckte jag, inför tårt- och kanelbullebak, att vetemjölet inte skulle räcka till både tårta och bullar.
Men jag har ju en påse rågsikt i frysen.

Kan man baka kanelbullar på rågsikt? Kanske blir en riktig hit.

tisdag 7 maj 2013

Några banaliteter

Vår.
Maj.
Varmt, soligt, lite blåsigt.
Fler lamm.
Blåsippor, vitsippor.
Påskliljor och pingstliljor i ekbacken. Gillar inte rabatter, knölar hellre ner lökar här och där.
Musöron på björkarna.
Fågelkonsert i skogen.
Fågelkonsert i lindar, björkar, tallar, ekar, almar på tomten.
Vill stanna tiden.

Bilder slipper ni, (kunde inte föra över från mobilen).

torsdag 2 maj 2013

En hundralapp i månaden

Det är vad jag hade i månadspeng när jag var i de sena tonåren. Det skulle räcka till fika på skolan, bio, tidningar, hygienartiklar ... oftast gjorde det det, andra gånger fick jag låna av snälla vänner (och naturligtvis betalade jag tillbaka så fort jag kunde). Det var ett par år efter jag kunde ta ut tio kronor från mitt bankkonto och känna mig stadd vid kassa. Och nej, det var inte på 1800-talet.

Hundra kronor idag är inte särskilt mycket pengar (om man inte lever på eller under marginalen och det vet jag ju att det är många som gör), men för de flesta andra är det en fika på stan, eller ett glassigt modemagasin och ett glas juice, eller kanske en lunch.

Igår hade Unicef en gala som sändes på TV4. Jag såg inte på programmet, jag står sällan ut med alla reklampauser och därför ser jag nästan aldrig på reklamkanalerna. Jag kan inte uttala mig om programmet, men jag har läst om vad som skrivits på diverse sociala medier. Bl a har folk haft synpunkter på val av namn. Humorgalan? När det handlar om barn som behöver vård, mat, utbildning ...?

Syftet var att få fler sk världsföräldrar, alltså folk som regelbundet skänker hundra kronor per månad. Jag har inte varit världsförälder, men jag har skänkt till Unicef många gånger i andra sammanhang. Igår anmälde jag mig. I flera år har jag haft fadderbarn via SOS Barnbyar och jag stöttar andra 90-konto-organisationer.

Hur som helst. Unicef. Jag kunde inte låta bli att läsa alla X antal kommentarer på Unicefs facebooksida. En del uppmuntrande, andra mer syrliga.

"Varför skicka pengar till X-landet? Det finns faktiskt folk i Sverige som behöver hjälp?"
Öh, ja, det vet nog de flesta, men det ena utesluter väl knappast det andra. Ingen blir ledsen om andra skänker den där hundralappen till någon organisation som är fokuserad på barn i Sverige, eller på hemlösa katter, eller handlar på Myrorna ...

"De får för många barn, så det är deras eget fel."
Visst, men det är snarare en följd av fattigdomen och brist på preventivmedel och/eller starka krafter som motarbetar allt vad elementär medicinsk kunskap heter. Tacka till exempel katolska kyrkan för det. Och många barn kan vara en försäkring om att åtminstone ett par, tre stycken överlever till vuxen ålder och kan försörja sig själva och sina föräldrar.

"Vi får ju aldrig veta vart pengarna går?"
Jo, det är rätt enkelt att gå in på www.unicef.se och klicka sig fram till "så arbetar vi" eller "så används pengarna". Det går också att ladda ner pdf-filer med årsberättelser och årsbokslut. Varsågod och ta av foliehatten.

"Men Bill Gates då? Den (snåle) rikingen. Hur mycket skänker han?"
Snål är det svårt att kalla honom, genom sin fond "Bill & Melinda Gates foundation" har han och hans hustru skänkt hittills 36,2  miljarder dollar till olika filantropiska projekt. (källa wikipedia)

Man kan ha olika åsikter om välgörenhet. Bäst vore det ju om det inte behövdes. Men vi är inte där ännu.

Några andra organisationer:
Läkare utan gränser http://www.lakareutangranser.se/
Rädda barnen http://www.raddabarnen.se/
SOS Barnbyar http://www.sos-barnbyar.se/
Röda korset http://www.redcross.se/
Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/
Världsnaturfonden http://www.wwf.se/
Naturskyddsföreningen http://www.naturskyddsforeningen.se/

...