Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.

Ska jag ta det personligt?

Maken kommer in till mig på kontoret. Han slänger sig i den lilla tvåmannasoffan i jugendstil.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?

Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.

- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.

- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.


Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.

Det ser ut att vara mycket kvar att äta, men egentligen är det mest tistlar.

På nya äventyr i Klarbärsdalen

Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.

Bara ett par timmar gammal.

Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.

Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.

De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.

Lite blygt så här i början.

Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.

Efter språngmarschen.

Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.

Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.



Det doftar gott.

- Där är de där roliga små typerna.

- Men vänta nu. Där luktar det också gott.

- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.

- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.

- Vet inte om jag törs.

- Okej då, vi går väl runt.

- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.

- Ja ja. Fegsnöre.

- Sa du nåt, syrran?

Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.





Socker och hennes systrar har flyttat till Klarbärsdalen

De betar av rätt fort, våra får. När de tycker att det börjar bli tunt i hagen sätter de igång med att bräka och bräka. Nästan alltid så fort de ser oss, men också även om de inte ser oss. För kanske har vi glömt bort dem annars?

Att flytta på våra sammanlagt sju får kräver vissa förberedelser. Först ska de stängas in så de inte rymmer (fast det kan de göra ändå, eftersom gräset alltid är grönare någon annanstans). Sedan ska maken klippa gräset där han ska sätta upp det flyttbara elstängslet i den nya hagen. Sedan ska någon av oss hämta kraftfoder i en hink för att lätt locka med oss fåren, så de inte stannar på vägen och äter på fel ställe. Så in i den nya hagen där de äntligen får kraftfodret. Så brukar de gå husesyn, det vill säga att de går längs med stängslet och inspekterar hagen. Därefter börjar de äta. Och äta. Och äta.

På upptäcksfärd



Idag åt de oavbrutet i en och en halv timme innan de kunde varva ner lite och börja idissla i skuggan av klarbärsträden.

Det är knappt Flingan, Mimmi och Socker syns i gräset

Nu är de tysta, nu behöver de inte bräka på flera dagar.

Vila på maten

Så småningom, när de betat av här, får de flytta längre in bland klarbärsträden.

Det är vackert, men snårigt

När det är avbetat här, kan de antingen flytta till Ekbacken, (ja, vi har ju både tall, björk och lönn där också, men det låter onekligen pampigare med Ekbacken), eller till Äppelängen, eller Berget eller ...

Ekbacken skymtar i bakgrunden





Avkastning

Det är mycket med det jordiska. Att öppna kuvert utan tydlig avsändare är inte alltid så kul, men ibland kan man bli överraskad.
Häromdagen fick jag ett sådant brev från en bank jag inte är kund hos - och inte tänker bli heller.

Brevet går i korthet ut på att man ska öka avkastningen på sin skogsavverkning med hjälp av bankens förmånliga skogskonto och dess höga ränta. Det är väl just inget fel på själva brevet, hade jag haft någon skog att avverka, hade jag kanske funderat på att byta bank, eller att med brevet i hand förhandla mig till ett bättre avtal med den bank jag har.
Det var rätt trevligt att för en stund känna mig som en storbonde, med många hektar avverkningsmogen skog.

Men det är ju just det att vi inte har någon skog alls. För inte kan väl banken mena våra arton äppelträd (varav två eller tre ger frukt), våra två päronträd, det enda plommonträdet eller det enda körsbärsträdet? I och för sig, vi har ett oräknat antal klarbärsträd, att de är oräknade beror mest på att vi ser dem mest som vackert sly. Eller tänker banken på ek- och lönnbacken? Vi är stolta ägare till en enorm ek som, om man gör ett överslag på dess omfång en meter över marken, är åtminstone fem-sexhundra år gammal. Den eken ska vi absolut inte avverka, den rör vi inte.
Så har vi ju rätt mycket asp, men det vet jag ju att skogsindustrin inte söker efter asp.

Eller tänker banken på hallondjungeln? Undrar om jag får några slantar på hallon"virke"?

Mistel, får inte avverkas

Ibland blir det segt

Så road var jag



Inte mindre än sju gånger i förväg ringde han, den nye försäkringsmäklaren som skulle bli uppdaterad. Först en gång för att boka tid, sedan två gånger för att bekräfta den bokade tiden och så fyra gånger idag, först för att säga att han var lite försenad, sedan tre gånger för att få vägbeskrivningen repeterad. Hur han skulle köra berättade jag redan allra första gången, men han litade på sin GPS, sa han.
Fast vår adress syns inte på alla GPS:er. Det kan löna sig att hålla koll på väderstreck, slänga ett getöga på kilometerräknaren och memorera ortsnamn, säger jag bara.

Hur som helst, vi slog oss ner vid bordet och började gå igenom nuvarande försäkring och om något hade tillkommit och om något skulle bort. Vi drog listan med befintliga byggnader på gården tio gånger, till slut var maken, mäklaren och jag överens om att vi inte har två (2) lador om 150 kvm på gården, utan bara en. Lagården blev omdöpt till fårhus för att det inte skulle bli ett missförstånd. Jag kallar lagården för lagård, maken säger gamla ladan och i försäkringsbrevet stod det loge. Men om vi säger fårhus, förstår alla inblandade.
Vi har ett kontorshus/vävstuga, en gäststuga osv, inte dubbla upplagor. Vi har inte vatten indraget i gäststugan, och varken el eller vatten i ekonomibyggnaderna. I försäkringspappren stod det att vi har badrum i kontorshuset, men då får man räkna väldigt spartanskt och ta sig ett bad i diskhon.

Hela tiden, mötet tog två och en halv timme (!), kom mäklaren in på sitt egna torp någonstans i Värmland eller på sin villa i ... maken och jag fick nästan fnatt. Alltså, det är väl trevligt att höra om olika erfarenheter, men maken skulle iväg på andra ärenden och jag såg min planering för dagen försvinna all världens väg.

Dessutom berättade mäklaren om att han visst kan tänka sig vargar, men inte i Sverige. Jag sparkade på makens fötter, för att han inte skulle ge sig in i en vargdebatt, och för att komma ihåg att inte själv göra det. Så kom vi in på jakt, vildsvin, räv, fårskötsel, vedhuggning, bärodling, musfällor, vilken katt som inte längre ska stå kvar i djurförsäkringen, eldragning ...
kort sagt, mötet skulle kunna ha klarats av på mindre än en timme, men jag tror att mäklaren hade suttit i karantän eller nåt, så som han höll låda. Och som allt mellan himmel och jord tröskades igenom. Puh!
Vår förre kontakt på försäkringsbolaget kom ut, tittade på husen, mätte upp dem och var snabbt klar.

Men så blev det ju dubbel uppsättning av vissa byggnader också.