torsdag 30 september 2010

Strumpor på!

Tidig morgon. Dimma över fälten. Rimfrost på taket och i spindelnäten. Två grader varmt (varmt?).
Åttaåringen ville absolut ta sparkcykeln till skolan och jag fick en promenad.
Trots handskar blev jag kall om fingrarna.

Nu går det inte längre, nu måste jag ha strumpor på mig.

onsdag 22 september 2010

Hon heter Knut

Jag ser relativt lite på teve, jag har annat att göra på kvällarna än att sitta och titta i timmar. Men igår satt jag och zappade en stund och hamnade i SVT 1:s minidokumentär om en skånsk bonde. Tyvärr missade jag en del av programmet, det var bara 20 minuter långt, så det blev väldigt lite om denna man jag faktiskt såg.

Men det jag såg gav mersmak.

Knut driver en liten gård i Skåne. Han går där bland sina kor, plöjer åkrarna, sår och skördar. Och så åker han in till närmsta stad och går in i butiker som för damkläder. Han har borstat ut sitt hår, satt lite läppstift på läpparna, klätt sig i klänning och kofta och diskuterar behå-storlekar med butiksäljaren.

Så visar han fotografier på sig själv som tjugoåring för reportern, han berättar om sitt liv och att han först i femtioårsåldern faktiskt förstod att han inte riktigt är som de flesta andra män han känner. Han har blivit född i fel kropp.
Nu i pensionärsåldern är hans högsta önskan att han ska få möjlighet att operera sig till kvinna.
Reportern frågade då något i stil med:
- Men du kanske inte lever så länge till.
- Jag vill dö som kvinna! blev svaret. Jag har varit man alldeles för länge.

måndag 20 september 2010

Dagen efter

Jag hoppas att du som läser här ibland röstade igår. Det är något vi ska vara stolta över, att vi har rösträtt. Det är inte alla givet. Det är något min åttaåring redan nu är medveten om. Hon säger att hon, när hon blir stor, ska arbeta för demokrati i hela världen, så "att alla får rösta och göra sina åsikter hörda", som hon uttryckte det häromdagen. "Det man tycker, det ska man säga."

Det är inte mer än knappt 90 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Halva befolkningen hade inte rätt att rösta. Obegripligt, tycker vi idag. Jag tänker tillbaka på ett par av mina förmödrar. Mormor fick rösta så fort hon blev myndig, men mormors mor var i 50-årsåldern när hon första gången fick rösta. Då hade hon drivit eget företag sedan 25-årsåldern, med flera anställda, fött och uppfostrat tre barn, tagit hand om sina åldrande föräldrar (hon var enda barnet), stöttat sin man i hans karriär inom postväsendet ... ändå ansågs hon inte vara värd att få rösta.

---

Det är alltid med en stark känsla av högtidlighet jag tar min röstsedel och legitimation och tar mig till vallokalen. Jag plockar fram de valsedlar jag vill ha, får mina tre kuvert, går bakom skynket och lägger i valsedlarna. Och alltid känner jag mig lite darrig när jag gör det. Tänk om jag råkar lägga i två valsedlar i samma kuvert? Tänk om jag plockade fel valsedlar och plötsligt röstar på ett parti jag absolut inte vill rösta på?

Jag tar god tid på mig. Det måste vara rätt.

Jag går fram till valförrättarna, visar röstkort och körkort, räcker över mina små kuvert och blir avprickad i röstlängden. Kuverten läggs först ovanpå urnan (varför heter det urna när det är en trälåda?), kuverten läggs i urnan.
Jag ryser av välbehag.
Ah! Nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet och fullgjort min demokratiska plikt.

lördag 18 september 2010

Snatterskallarnas afton

- Det ska bli så kul i helgen! utbrast 14-åringen på väg till uppsamlingsstället inför scouthajken. Han satt  nästan och hoppade i sätet. Ryggsäcken, min chockrosa från 1984, var fullpackad med knallröd sovsäck, dubbla liggunderlag, kåsa, ficklampa, yllelångkalsonger, hjälm, flytväst, mm mm.

Vid scoutstugan stod ledaren med fyra kanoter på släpet och fyra uppspelta scouter i de yngre tonåren. Det hade kommit ett panikmejl under dagen från hajkledaren, det skulle komma ytterligare en scout till och hans bil räckte inte till. Efter att ha rådgjort med maken och tänkt efter hur lite vi har ställt upp på 14-åringens aktiviteter, svarade jag att jag kunde hjälpa till med skjuts på fredagskvällen till hajkstället 17 mil bort, men inte hämta på söndagen. Vi har aldrig sjösatt båtarna, aldrig dragit upp dem, aldrig städat scoutstugan, aldrig stått på vårloppisen. Det var hög tid att skaffa sig några pluspoäng.

Efter en snabb debatt om hur scouterna skulle dela upp sig, bestämde de sig för att alla skulle sitta i min bil. Jag har en stor bil och får plats med sex passagerare, så det var ju inga problem. Där var 14-åringen, J, enda flickan, E, den snacksalige L, F som precis fått flickvän och så "lille" A, enda grabben som ännu inte kommit i målbrottet.
De fem pratade, skrattade, retades, skvallrade, diskuterade allt mellan himmel och jord. Kärlek, sex, lärare, öl (det gjorde de klart för varandra att ingen har smakat), vänner, musik, skola, skola, skola ... jag lyssnade och njöt av deras vilda diskussioner.

Det var sagt att det borde ta ca 2 timmar till hajkstället. Det tog 2 timmar och en trekvart. Ligger man bakom en bil med fyra tunga kanoter på släp, tar det tid.

När vi var framme var klockan efter tio på kvällen. Det var kolmörkt, bruset av älven hördes, annars var det som att vara i en källare utan fönster.
A stönade:
- Jag är så trött, jag orkar bara inte bära kanoter nu.
J röt till:
- Vi är för helvete scouter, vi hjälper små jävla tanter över den förbannade gatan! Jobba på!
A undrade:
- Gör vi?

Riktigt uppfattat intygar Öbon.

---

Det gick fortare att köra hem. Jag slapp ju hålla 80 på motorvägen. Klockan var halv ett på natten och jag var klarvaken. Jag satte mig en stund framför teven, på ettan visades en bra film med bl a John Travolta, på fyran "Panic room". Jag zappade fram och tillbaka och försökte se båda filmerna på en gång.
Klockan två nickade jag äntligen till och det var dags att gå och lägga sig.
Men väl i sängen snurrade jag runt någon timme till.

I kväll är det makens tur att skjutsa och hämta 12-åringen som ska gå på fest fyra mil härifrån. Gracerna skall fördelas.

onsdag 15 september 2010

Shopping

Jag ägnade mig åt lite teknikshopping igår. Det går ju bara inte att leva år 2010 utan en mobil. När jag räckte över min gamla mobil till damen i mobilbutiken, sa hon bara:
- Oj, den här mobilen var inte ny.
Jag köpte den i april 2008, så värst gammal var den inte.

När hon öppnade den för att kolla sim-kortet, frustade hon till.
- Huuuuur länge har du haft det hääääär kortet? Hon bar iväg med mobil och kort för att visa en arbetskamrat.

Okej då, tolv år, det är väl ganska länge när det gäller små pyttekort. Jag rodnade och stammade fram något om att det har fungerat så bra, så bra, ända fram till att maken skulle börja låna mobiler och flytta kort.

-Vi bjuder på nytt kort, sa butiksförsäljaren käckt.

Underförstått dock att jag som motprestation skulle köpa ny mobil.

Det blev en ny mobil. Lite större, lite tyngre än den gamla, mycket snyggare och med bättre kamerafunktion. Jag tycker inte om att ha musik direkt i öronen, har aldrig gjort, och att surfa och gå in på facebook när jag är på stan kan jag vara utan. Jag vill kunna ringa, messa - och ta en bild, om jag glömt kameran hemma (eller den gått sönder och jag inte kan använda den alls).

Jag är nog ganska nöjd ändå med min nya mobil. Men kalaset ksotade 2 345:-.

måndag 13 september 2010

Tystnad råder

I fredags lade makens mobil av. Eller rättare sagt, displayen slutade fungera, så han kunde inte ringa ut, men han kunde ta emot samtal. På lördagen kom han på att han behövde låna min mobil. Visst, tyckte jag, det går väl bra.


Dagen gick. På eftermiddagen hittade jag min mobil, oanvänd, i bokhyllan. Den var igång, men det fanns inget sim-kort i. Var har maken lagt det då? tänkte jag.

- Det ligger i, svarade han.

Jodå, det låg på sin plats, men tydligen var det ingen kontakt alls. Vi försökte med gemensamma krafter lägga kortet rätt, men det var lite för pilligt, vi kom inte åt att ändra.

Eftersom vi har hemligt telefonnummer, som bara familjen och ett fåtal vänner känner till , och eftersom vi inte haft någon fungerande mobil i helgen, har det varit väldigt tyst hemma hos oss.

Så skönt!

Så här var det "förr i tiden", innan yuppienallarna blev allas nödvändiga mobil.

---

Idag ska dock maken skaffa ny mobil, och jag ska försöka få ordning på min. Det blir för svårt att klara arbetet utan.

torsdag 9 september 2010

Vardagskväll


Vad kan man hitta på på min ö en vanlig onsdag i september? Vad finns det att göra om man till äventyrs har tröttnat på att sitta på verandan, insvept i en filt, och titta på fågelsträck och solnedgång över fjärden och grannens växthus? Och om man är less på partiledarutfrågningar på teve?

Man kan åka till den lokala byggmarknaden och mingla runt bland fnissiga kvinnor i olika åldrar, gärna med ett glas bubbel i handen, t ex. Byggmarknaden, f ö en av våra största leverantörer, hade tänkt till och kommit fram till att kvinnor är den nya marknaden. Lika köpstarka som männen, men kanske med en viss rädsla för att hålla i en hammare eller en såg.

Det var stor femkamp, eller kanske snarare fyrkamp, för jag såg aldrig den femte grenen - om nu inte "gissa antalet muttrar i burken" räknades som en gren. Man kunde tävla i "flytta hink med grävmaskin". Det var en populär gren, första gången jag ställde mig i kön, var det 50 personer före mig, andra gången var det 20. Jag gav upp och lämnade walk over där.

Första grenen jag ställde upp i var "skruva 5 trallskruv". Ha, det skulle väl jag klara med glans, så vansinnigt många skruvar som jag skruvat i nya huset. Men så drabbades jag av prestationsångest, tappade första skruven, (endast bokstavligt, förstås), drog i den alldeles för långt, fastnade med skruvdragaren, blev svettig ... jag fick två poäng av fem möjliga. Pinsamt!

Andra grenen var "såga rakt". Där klarade jag mig bättre, det blev godkänt med tre poäng (extremt bra gav fem, mycket rakt gav fyra och rakt gav tre poäng. Skönt att det inte blev "vad är en såg?" som gav ett poäng). Själv tyckte jag nog att det såg ut som om jag hade sågat en banan, men domaren tog fram vinkelhaken och visade. Där har man för att man är astigmatisk, egentligen borde jag kanske ha sagt det och förhandlat mig till ett handikapp.

Så sista grenen jag ställde upp i, "slå spiken i brädan". Återigen kaxig greppade jag 16-ozaren (en ganska tung hammare, vanlig bland snickare) och tänkte att jag borde klara att slå i spiken på max tre slag. Hrm, hrm. Jag fick det till åtta slag, men domaren hade räknat till tio (!), så det blev bara ett poäng där. Tja, jag  skulle ju inte lämna in mitt tävlingsresultat ändå, trots att det var fina vinster.

Vad jag ska göra ikväll? Sitta på verandan, insvept i en filt, och titta på solnedgången.

onsdag 1 september 2010

Geggamoja

Det har jag på många ställen nu. Är så där riktigt plaskigt förkyld och snorar och snorar och snorar ... hade jag häromdagen tankar på att ändå ställa upp i Tjejmilen på söndag, är de borta nu.

Men vad värre är, är att jag har två bebisar på kontoret. De måste skötas om med silkesvantar. Det är HP Officejet Pro L7680, min skrivare för A4-dokument, tillika kopiator (dessutom ska man kunna scanna, men det har jag aldrig lyckats, med förra skrivaren gick det).

Och så det senaste inköpet, HP Officejet Pro 8600, för A3-dokument, dvs ritningar.

Arrrgh!

Det trasslar jämt. Inte nog med att pappren trasslar in sig i varandra och i valsen och f-n vet vad, det gör det alltid när jag har lagt i de snygga brevpappren med vår logga på. Blir så less.

Man skulle kunna tro att de levereras med inbyggd geggamoja, så kunde måste köpa extra mycket toner och papper. Och skaffa ny skrivare alldeles för tidigt.