onsdag 30 september 2009

Vanans makt är stor

Eller vad är det som gör att det absolut inte går att dricka kaffe i någon av de vita morgontemuggarna med guldkant? Det smakar inte alls lika gott. Däremot går det inte att dricka te i någon av de blå muggarna, de där enkla Höganäsmuggarna som går så bra att snabbmikra "gammelkaffe" i. Jo, både maken och jag är nog lite perversa när det gäller kaffe, båda tycker vi bäst om kaffe som står över natten och som mikras med lite mjölk i. En annan vana att fundera över.
Maken använder stora latteglas till sitt kaffe, annars tycker han inte att han får i sig tillräckligt med koffein. Han dricker helst kallt kaffe, med mjölk.

Sjuåringen ska ha fyra glas ljummen Oboy på morgonen, annars kommer inte hon igång riktigt. Och så ett köpeäpple med till skolan, ett Granny Smith, ni vet, ett sådant där som kan ligga i ett halvår utan att det händer något med äpplet. Morrar lite, vi har ju drygt två hektar tomt med massor med fruktträd, nog kunde hon äta ett riktigt äpple.

Trettonåringen har lärt sig en ny vana, att själv bära sina smutskläder till tvättstugan. Hurra! Det går, bara man inte ger tappt.

Elvaåringen har haft som vana att hålla ordning i sitt rum och på sina kläder, men jag vet inte om det är förpuberteten som börjar spöka. Plötsligt har hon "glömt bort" det viktiga med att byta strumpor, underkläder och toppar varje dag. Den o-vanan gillar jag inte.

Nu ska jag min vana trogen, surfa runt lite och sedan forsätta jobba. Sedan kanske jag hinner vamma också.

Kram

fredag 25 september 2009

Depp!

Fredag. Borde vara en avkopplingens kväll. Men. Maken är bortrest. I Långtbortistan, någonstans norr om Dalälven. Där får han souvas, mandelpotatis och hjortron. Hrmpf. Och han lägger just nu, i skrivande stund, nät för att fiska öring/harr/något annat smarrigt. Så tycker han att det är synd om honom ...
ganska avis ...
har bjudit hit svägerskan, för en "snackatjejgrejhelg". Få se om hon kommer.

De stora barnen hos sin mamma. Tyst i huset. Sjuåringen vill bara ha yoghurt till middag, med extra mycket kanel. Och jag som har både lammstek och kycklingfilé i kylen! Men inte orkar jag laga till det, inte till mig själv. Drar fram en fryscapricciosa, lyckas bränna den i ugnen och knaprar i mig i mitten av den, resten för hårt. Inser att jag har för lite vin hemma, men för mycket i kroppen nu för att våga köra bil i morgon. I alla fall till närmaste bolag. Där brukar stå tusen poliser på lördagsförmiddagarna.

Försöker pigga upp mig med musik på makens usla stereo. Plockar först fram tango från 30-talet, deppar ännu mer. Handlar tango om något överhuvudtaget, handlar det om hjärta och smärta. Funkar inte idag.
Chet Baker? Nej. En av makens och mina gemensamma favoriter just nu. Will Nelsons senaste, där han tolkar amerikanska evergreens? Det går inte, då börjar jag bara gråta.
Lite soul med Otis Redding eller Wilson Pickett? Nej! Normalt "bligladmusik" men inte idag. Aretha Franklin? En av mina hjärteartister, men risken finns att jag bara blir förbannad om jag råkar höra "Think" eller "Respect".

Waterboys? Funkar inte. Smashing Pumpkins? Jo, ganska hyfsat, blir lagom mörbultad. Har fortfarande merparten av skivorna nerpackade i källaren, det blir väldigt slumpartat vad jag hittar. Stod en stund i dunklet därnere med en skiva med brasiliansk death metal, men tänkte sunt nog att det inte är ångvältebehandlad jag vill bli. Inte nu. Längtar lite efter Massive Attack, men hittar inte den skiva jag råkar äga.

Längtar, LÄNGTAR efter en "öbo-och makehelg". Den senaste tiden har all ledig tid gått åt till att räkna på jobb, prata med närståendefamiljiskilsmässa, vän som håller på att bli vräkt, annan vän som har cancer, fler vänner och bekanta som har cancer eller andra obotliga och lika vedervärdiga sjukdomar, pappa som ser sjuk ut (eller varför går han plötsligt ner tio kilo på kort tid och ser grå ut i ansiktet när han är 75 år?), mamma som tycker jag ringer för sällan, bekanta som har det så där allmänt tufft i livet, och som grädde på moset, skjutsa till diverse gymnastikträningar hit och dit. Eller basket. Eller sjöscouter.

Och om två veckor är maken i Ryssland. Det tar aldrig slut. Vill bara stänga av alla telefoner.



Sex? Närhet? Vad är det?

Minns knappt längre.

söndag 20 september 2009

Lite smisk skadar inte

I fredags var jag på massage, länge efterlängtat. Min vanliga massör hade skadat sig när han spelade boll med sina barn, så jag ringde en för mig ny massör. Jag kände mig lite skeptisk innan, kunde hon verkligen ta i? Jag har sedan ett år tillbaka ischias i ena benet och behöver djupmassage för att få lite lindring.

Jag kom dit, klädde av mig, la mig på massagebädden och så började massören. Nja, det var ju skönt, men det gav kanske inte så mycket egentligen.
- Det här är bara lite uppvärmning, sa massören, jag måste mjuka upp din rygg lite först.

Så drog hon igång. Det var tung massage, hon drog igenom alla muskler och som avslutning dunsade hon i min rygg så jag började hosta.
- Det här är jättebra sätt att rensa bröstkorgen, jublade massören.
- Jaha, hostade jag.

Så började hon med rumpan. Underbart för en ischiasöm kropp. Men jag var inte helt övertygad då hon avslutade även den kroppsdelen med riktiga daskar. Herregud, jag har inte fått smisk på rumpan sedan jag var liten, om jag ens fick det då.
- Nu får jag igång endorfinproduktionen!
- Oj, kved jag.
- Åh, det blir så skönt efteråt, fortsatte hon.

Det är mycket som är skönt efteråt, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Benen kom sedan, inga konstigheter där. Det var bara lite knepigt runt knäna, helt bra kändes det inte. Mina stenhårda menisker blir lätt ömma och massage runt knäna måste vara lätt och försiktig.

Så kom turen till fötterna. Jag älskar att få fötterna masserade, det är nästan bara därför jag ibland går på fotvård. Ja, det var skönt även under en helkroppsmassage. Men gissa avslutningen på fotmassagen. Jodå, snabba daskar på fotsulorna.
- Det här är första delen i zonterapi, nu väcker jag alla dina inre organ.

Nu hade jag vant mig lite vid det bryska sättet den här massören har. Jag associerade dock till vad jag har hört om tortyr med slag under fötterna, väldigt snart var det obehagligt och inte ett dugg skönt.

Så fick jag till slut vända på mig. Jag var lite orolig för att hon skulle hitta på nya daskar, att jag skulle få lite smisk och pisk på magen eller på armarna, men nu var det vanlig massage.

En del massörer brukar dra upp massageolja i håret när de masserar huvud, nacke och ansikte. Så även den här massören. Det blev som en extra inpackning av håret, med testar som stod rakt ut. Om det är möjligt, duschar jag gärna direkt efter en massage. Jag vet, man ska helst inte göra det, oljan ska gå in i huden, men vissa oljor luktar ganska starkt. Nu hann jag inte det, det var dags att hämta sjuåringen i skolan och börja göra i ordning middagen. Sedan kändes det inte som någon idé.

Fast fritidspersonalen tittade lite konstigt på mig.

Hur jag mådde dagen efter? Utmärkt, jag hade träningsvärk i hela kroppen och jag fick sova en hel natt utan värk i benet.

Jag ska nog gå till den nya massören fler gånger. Och ibland till min vanliga. Tänk om jag skulle lägga de slantarna på mig själv varje vecka, vad bra jag skulle må då.

torsdag 17 september 2009

Storebror, se mig inte!

Sjuåringen har börjat höstens gymnastikträning. Som hon njuter av de 90 minutrarna på måndagskvällar.
Jag njuter av att se henne så glad och nöjd och endorfinkickad. Men jag måste erkänna att jag njuter lite mindre av att sitta i omklädningsrummet på en hård träbänk under hennes träning. Föräldrarna får nämligen inte vara med inne i gympasalen, så unga flickor kan annars tappa koncentrationen helt om mamma eller pappa ser dem.

I måndags satt jag i alla fall där, laddad med en ny deckare av Val McDermid. Inte skulle det gå någon nöd på mig, inte.

Men det var varmt därinne, radiatorerna spred bastuvärme hela tiden. Jag gick ut en stund och satte mig på en bänk på skolgården. Jag började fundera på hur jag bäst utnyttjar den enochenhalva timmen jag "får" medan jag väntar. Att åka hem lönar sig inte, jag hinner ganska precis komma hem när det är dags att köra iväg igen.

Det börjar bli mörkt om kvällarna, och även om jag inte är sådär väldigt mörkrädd, vill jag helst inte promenera runt i kvarteren runt skolan där sjuåringen tränar. Inte så dags. Av princip har jag inte löptränat på flera år, så det känns inte som ett alternativ.

Hm.

I närheten av skolan ligger ett gym. Inte ett gym som tillhör den kedja jag tidigare tränade på, utan en mindre konkurrent. Kunde kanske vara något för mig? Jag skulle kunna hinna dit, åtminstone motionsträna en timme och så tillbaka för att hämta sjuåringen och så hem och duscha. Bra idé!

Jag kollade upp gymmet på nätet. Jodå, bra öppettider, alla möjliga sorters träningskort, inkl klippkort, tillgång till både pt, yoga, spinning osv osv osv. På bilderna ser det väldigt fräscht ut.

Jag gick in på ansökningsblanketten (ansökningsblankett? Är det en skola man ska söka till? Eller handlar det om ansökning av pass????). Inga konstigheter där, det var bara att fylla i sina uppgifter. Men så skulle man skicka med ett foto.

Jaha? Varför då?

Jag gick tillbaka till första sidan. Jo, där stod det att alla som tränar ska ha fotolegitimation på sig. Vidare stod det att alla utrymmen på gymmet är kameraövervakade.

Nu tycker jag inte att jag har så mycket dölja, utom tjugo kilon för mycket - och dem döljer jag inte så lätt. De är alldeles för synliga för alla och envar. Ändå känner jag ett väldigt starkt obehag av vetskapen att alla som tränar blir kameraövervakade.

Möjliga repliker far genom huvet på mig:
- Åh, kolla den där fetmostern, så röööööd hon är ansiktet!
- Men, kolla där då, skäms hon inte för att gå ut?
- Hahaha, feta människor är det fulaste jag vet.

Jag skickade inte in någon ansökan till det här gymmet, mig får de allt klara sig utan. I stället funderar jag på om jag inte ska rucka på mina principer i alla fall, köpa bra skor och lätt och fint börja löpträna lite försiktigt. I ett annat område, där jag känner mig tryggare.

tisdag 15 september 2009

Lycka och framgång

Jag vet inte om jag kan anses särskilt framgångsrik. Egentligen. För hur är man när man är framgångsrik? Är det när man har nått sina mål? När man är känd? När man har en ordentlig hög med pengar? Bilar? Reser till exklusiva ställen runtom jorden, träffar namnkunniga människor?

Jag tycker själv att jag är ganska framgångsrik. Jag slipper leva på blodpudding, om jag inte vill. Barnen trivs i sina skolor. Jag lever i ett, för det mesta, väldigt lyckligt äktenskap (jo, det händer att vi blir sura på varandra). Jag bor precis där jag vill bo. Jag får göra mycket som jag vill, jag råder över min tid i hög utsträckning.

För mig ligger inte lyckan i en ordentlig hög med pengar (fast visst vore det fint att ha), eller i tjusiga bilar, eller att ha varit på alla dessa exklusiva resmål.

Jag blir lycklig av att se sjuåringen komma ut från gymnastikträningen alldeles rödblommig i ansiktet och lysande av glädje. Äntligen är höstens träning igång! Äntligen får hon träffa en liten kompis från förskolan igen! Äntligen får hon känna endorfinruset i kroppen. Ännu bättre blir det förstås när tränarna berättar att hennes grupp kanske ska ställa upp i en tävling till vintern. (Bli inte oroliga nu, det handlar om klubbmästerskap för de yngsta).

Jag blir lycklig när trettonåringen kommer hem efter en härlig kväll ute på fjärdarna med sjöscouterna. Jag blir lycklig när han, mitt i hormonstormarna, faktiskt vill vara med oss andra i familjen, alldeles självmant.
Jag blir lycklig när elvaåringen testar nya spanskaglosor på mig. Eller när hon ber mig om hjälp med något.

Jag blir lycklig när min man ler mot mig.

---

Jag såg inte programmet som gick igår kväll på trean eller om det var fyran, som handlar om svenska Hollywoodfruar. Den tiden har jag inte, men ändå hör/läser man ju en del i media, utan att direkt vilja det.
Hur som helst, en av fruarna, gift med Paul Anka, lär ha uttryckt sig ungefär så här:
- Jag är så framgångsrik, jag har nått så långt och arbetat hårt för det. Jag accepterar inte otrohet och därför (ursäkta de grova orden) tycker jag att man ska suga av sin man varje kväll.

...

...

...

Jag undrar, är man så framgångsrik och lycklig om man gör så, för att maken inte ska bli otrogen? (Visst, det är såklart helt okej om man själv vill, men det var inte så det lät). Vad för tilltro har man då till sin man? Vilken syn på män öht har man? "Oj, imorgon hoppar han på någon annan, om jag inte gör det här." Vilken syn har man på sig själv?

Jerry Hall, tidigare supermodell och gift med Mick Jagger, lär ha använt sig av samma "knep" för att slippa konkurrenter. "Har du tio minuter över, gå då och ..."

Självkänsla, någon?

fredag 11 september 2009

Något om det här med språk

Språk är roligt. Jag hade väldigt lätt för att lära mig läsa, att ljuda, att forma bokstäver, både med munnen och med pennan i handen. Jag minns än hur jag fick äran att demonstrera för alla i klassen hur l ser ut när man rullar tungan runt ljudet, upp mot gommen. Llllllllllllll!

Det var högtidsstunder varje vecka när min mamma och jag gick till det lokala biblioteket och lånade på oss varsin hög med böcker. Ännu härligare var det när hon köpte en ny bok till mig, en bok jag fick behålla och titta i, läsa, många, många gånger.
Snart började jag skriva små brev till en några år äldre kusin. Min uthållighet var väl inte så värst enastående, breven innehöll mest fraser som "Hej, hur mår du? Jag mår bra. Nu ska vi äta middag". Men ändå.

Åren gick och det något större biblioteket i den lilla stad dit vi flyttade, blev ofta besökt. Ibland knallade jag ner dit på någon håltimme i högstadiet eller gymnasiet, när resp skolbibliotek kändes färdigläst.

När jag blev ordentligt vuxen, 30, hade jag äntligen min bibliotekarieexamen. När jag inte nu inte fick jobba med mitt ena drömyrke, ja, vilken tur att jag hade ett till! Jag trivdes hur bra som helst med att väcka läslust hos unga och hos barn. Att få berätta om små barns språkutveckling för nyblivna föräldrar, att samarbeta med lärare om elevernas läsning och framför allt, att få träffa skolbarn och prata om favoritböcker, var det bästa jag visste.

Nu läser jag i DN/Allt om barn att amerikanska forskare har upptäckt att akademikerbarn har större ordförråd än arbetarbarn. http://www.alltombarn.se/barn/akademikerbarn-har-battre-ordforrad-1.28189
Vad förvånad jag blir! (obs ironi) Nu ska svenska forskare undersöka varför det är så och få föräldrarna att "coachas" (hemska ord), så att alla barns språk blir bättre och mer varierat.
Herrejösses! Inte behövs det någon forskning, det är bara att gå till närmaste bibliotek och prata med vilken barnbibliotekarie som helst om ämnet. Eller gå till bvc, eller till förskolan.

Grunden till språket läggs de första fyra åren. Då har barnet alla mallar för grammatik, språkmelodi, uttal osv. Visst behövs språket slipas, alla barn säger "gedde" och "springde", men egentligen är det tecken på att de har fått kläm på de vanligaste grammatiska reglerna.

Men jag inser att det inte alltid är lätt att lära sig läsa och skriva. Sjuåringen, som barn till en akademiker, har ett stort ordförråd. Men att få till det där med ordbilder är svårt. Hon kan alla bokstäver, hon skriver dem, en i taget, men ord? Nä, det går inte.

Hon vägrar nästan att göra sin läsläxa, och när vi väl sitter vid bordet, dummar hon sig och byter plats på S och M och vill helst inte tala om vad de heter, för de är svarta och inte röda som A och O är. Hon testar mig och säger att det står "bajskorv" eller "apa". Ibland gissar hon hej vilt, ibland har hon memorerat en hel bok.
Ibland är det tråkigt med skolan, när de ska träna läsning. Matte är såklart bäst, siffror och räkning har hon väldigt lätt för.

Alla mina teorier och kunskap räcker inte. Jag får inte henne att ens vilja träna läsning. Jag vet inte hur jag ska göra, min pedagogiska erfarenhet är för liten.

Men högläsning älskar hon, sedan hon var såpass stor att hon inte genast skulle stoppa boken i munnen och smaka på den, har jag läst för henne. Jag får kanske nöja mig med det en tid. Och kämpa på med läsläxorna några minuter varje dag. För rätt vad det är, säger det pling i huvet på henne, och hon har knäckt läskoden.

Ps. Varför slutade jag som bibliotekarie? Det fanns många skäl, men ett av de viktigaste var att yrket hade blivit för tekniskt, direktkontakten med besökare och med kolleger, blev mer och mer sällsynt. Allt skulle ske via en skärm. Urtrist!

onsdag 2 september 2009

Snatterskallar och djur

Att vi pratar mycket i vår familj har en del lärt sig. Det är sällan tyst här. Egentligen bara när alla sover - om inte hunden ylar i sömnen, då kan han väcka de döda.

Igår kväll skulle maken hämta alla gymnastiktjejer efter träningen. Först var det totalt kaos utanför lokalen, bilar som ställde sig snett, bilar som försökte klämma in sig där det inte gick, bilar som ställde sig framför alla andra och blockerade utfarten ...
... maken gjorde väl ungefär likadant, ställde sig längst in mot en lastkaj.

Så plötsligt kom en hord svettiga, glada, tjattriga ungar, alla med håret i små knutar i nacken, dörrarna öppnades, in med ryggsäckar och tjejer. Alla pratade i mun på varandra, så här lät det:
- Åh, jösses, hon är ju inte riktigt klok, alltså (om en tränare).
- Såg ni att jag kom ner i spagat, på riktigt?
- Guuuud, vad trött jag är.
- Jag gjorde en fyrdubbel flickis.
- Har någon ett äpple eller nåt?
- Vad är det här för konstig musik?
- Klassiskt, svarar maken.
- BYYYT till riktig musik, Rix fm!

- Ring till era mammor nu, manade maken.
- Min mobil har inget batteri kvar.
- Näej, dumma S, du gjorde så jag tappade mobilen mellan sätena.
- Men, håll i mobilen lite bättre då.
- Min mamma kommer.

Maken blir uppringd av en av mammorna.
- Säg åt A att sätta på sin mobil.
- A, sätt på mobilen.
- Kan inte, har inget batteri.
- Låna min då och ring din mamma.
- Kan inte numret till mammas mobil.

- Åh, ja, höj musiken, den här låten är så bra!
- Nej, sänk, hör inte vad mamma säger.
- Är vi inte framme snart?
- Knuffas inte.

Maken slås av en hemsk tanke.
- Hur många är ni därbak?
- Öööh, fem.
- Ska ni inte vara sex stycken?
- Men E är sjuk idag, det är lugnt.
- Är det säkert, är alla med?
- JAAAAA!

Till slut kom de fram till uppsamlingsplatsen där mammorna väntade på sina döttrar. Maken gick runt och hälsade, utan att komma ihåg att han hälsat på allihop minst tre gånger förut.

---

På middagen satt vi och pratade om vilka djur vi är mest lika. Sjuåringen gillar mest lejon, tigrar och gorillor. Jag gillar giraffer, för de ser ju alltid långt, de har utsikt. Maken gillar järvar och trettonåringen sa helt enkelt att hans favoritdjur är vår hund.
Elvaåringen var förstås inte med, hon var på sin träning.

Hon är annars mest lik en ekorre, samlar, ordnar och städar.

Sjuåringen är lik den där fågeln som bryter in och gör Kalle Anka galen på julafton. Ja, eller kanske en blandning av en hoppande ekorre och en studsboll.

Maken är lik en groenendael, vaktar och värnar hemmet och vill alltid ha mycket att göra.

Trettonåringen är påfallande lik en sengångare, tyckte jag först, men maken sa "elefant". Ja, han är som en elefant, sävlig, men blixtrande arg ibland. Tung i kroppen med armar och ben som han snubblar på (inte för att elefanter är klumpigare än andra djur, men de ger ett klumpigt intryck).

Jag då? Jo, en blandning av hackspett och guldhamster. Jag hackar och tjatar och så boar jag och ordnar och samlar på mig, fyller på skafferi och skåp och frys.

tisdag 1 september 2009

Hallå igen

Blev avbruten, återkommer

Mässhelg

Fortfarande ganska mör av allt pratande, berättande, donande, nätverkande, bilduppklistrande, ordnande, panikaffischerande ... försökte varva ner på söndagskvällen med rödvin och kyckling. Kan konstatera att det är inte riktigt en superhit att dricka vin när man är helt slut. Tröttheten satt i hela måndagen.
Och inte blev det bättre av att sjuåringen helst ville åka bil till skolan, märker nu att jag behöver den där promenaden eller cykelturen på morgonen. Tar kanske tio minuter, en kvart att cykla och tjugo minuter att gå. Nu travar vi inte på så väldigt fort, sjuåringen måste ju trampa på alla sniglar hon ser, kanske ser hon en kul kotte, eller så får jag en liten sten i skon.
Hela tiden går vi där och resonerar om allt mellan himmel och jord. På vägen hem passar jag på att ta med tidningen och så ögnar jag genom sportsidorna medan jag går. Sällan jag är så noga, det är mest när det är friidrott eller simning eller gymnastik eller, såklart, alpint, som jag läser sporten. Hur jag än har försökt hålla koll på t ex fotboll, tycker jag det är en väldigt tråkig sport. Jag kollar bara hur det går för stackars Brommapojkarna. Serieledare i bröjan av säsongen, nu farligt nära nedflyttningsstrecket. Varför just det laget? En brorson spelade i flera år i BP:s pojklag, därför.

Ishockey lockar inte heller. Allra minst boxning, som maken är så engagerad i. Han är hjälptränare åt en ung kille, precis under landslagsnivå. De reser på turneringar i Litauen, Lettland, Ukraina osv osv. Och så snackar de boxning så jag blir ... punchad. Men, det är okej, man måste inte vara fastklistrad vid varandra.