Något om det här med språk

Språk är roligt. Jag hade väldigt lätt för att lära mig läsa, att ljuda, att forma bokstäver, både med munnen och med pennan i handen. Jag minns än hur jag fick äran att demonstrera för alla i klassen hur l ser ut när man rullar tungan runt ljudet, upp mot gommen. Llllllllllllll!

Det var högtidsstunder varje vecka när min mamma och jag gick till det lokala biblioteket och lånade på oss varsin hög med böcker. Ännu härligare var det när hon köpte en ny bok till mig, en bok jag fick behålla och titta i, läsa, många, många gånger.
Snart började jag skriva små brev till en några år äldre kusin. Min uthållighet var väl inte så värst enastående, breven innehöll mest fraser som "Hej, hur mår du? Jag mår bra. Nu ska vi äta middag". Men ändå.

Åren gick och det något större biblioteket i den lilla stad dit vi flyttade, blev ofta besökt. Ibland knallade jag ner dit på någon håltimme i högstadiet eller gymnasiet, när resp skolbibliotek kändes färdigläst.

När jag blev ordentligt vuxen, 30, hade jag äntligen min bibliotekarieexamen. När jag inte nu inte fick jobba med mitt ena drömyrke, ja, vilken tur att jag hade ett till! Jag trivdes hur bra som helst med att väcka läslust hos unga och hos barn. Att få berätta om små barns språkutveckling för nyblivna föräldrar, att samarbeta med lärare om elevernas läsning och framför allt, att få träffa skolbarn och prata om favoritböcker, var det bästa jag visste.

Nu läser jag i DN/Allt om barn att amerikanska forskare har upptäckt att akademikerbarn har större ordförråd än arbetarbarn. http://www.alltombarn.se/barn/akademikerbarn-har-battre-ordforrad-1.28189
Vad förvånad jag blir! (obs ironi) Nu ska svenska forskare undersöka varför det är så och få föräldrarna att "coachas" (hemska ord), så att alla barns språk blir bättre och mer varierat.
Herrejösses! Inte behövs det någon forskning, det är bara att gå till närmaste bibliotek och prata med vilken barnbibliotekarie som helst om ämnet. Eller gå till bvc, eller till förskolan.

Grunden till språket läggs de första fyra åren. Då har barnet alla mallar för grammatik, språkmelodi, uttal osv. Visst behövs språket slipas, alla barn säger "gedde" och "springde", men egentligen är det tecken på att de har fått kläm på de vanligaste grammatiska reglerna.

Men jag inser att det inte alltid är lätt att lära sig läsa och skriva. Sjuåringen, som barn till en akademiker, har ett stort ordförråd. Men att få till det där med ordbilder är svårt. Hon kan alla bokstäver, hon skriver dem, en i taget, men ord? Nä, det går inte.

Hon vägrar nästan att göra sin läsläxa, och när vi väl sitter vid bordet, dummar hon sig och byter plats på S och M och vill helst inte tala om vad de heter, för de är svarta och inte röda som A och O är. Hon testar mig och säger att det står "bajskorv" eller "apa". Ibland gissar hon hej vilt, ibland har hon memorerat en hel bok.
Ibland är det tråkigt med skolan, när de ska träna läsning. Matte är såklart bäst, siffror och räkning har hon väldigt lätt för.

Alla mina teorier och kunskap räcker inte. Jag får inte henne att ens vilja träna läsning. Jag vet inte hur jag ska göra, min pedagogiska erfarenhet är för liten.

Men högläsning älskar hon, sedan hon var såpass stor att hon inte genast skulle stoppa boken i munnen och smaka på den, har jag läst för henne. Jag får kanske nöja mig med det en tid. Och kämpa på med läsläxorna några minuter varje dag. För rätt vad det är, säger det pling i huvet på henne, och hon har knäckt läskoden.

Ps. Varför slutade jag som bibliotekarie? Det fanns många skäl, men ett av de viktigaste var att yrket hade blivit för tekniskt, direktkontakten med besökare och med kolleger, blev mer och mer sällsynt. Allt skulle ske via en skärm. Urtrist!