torsdag 17 oktober 2013

Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?



Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.


måndag 7 oktober 2013

Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.


På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 
Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.
 
 
Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 
 

onsdag 2 oktober 2013

Rapport från en kurs - eller redigera, hur f-n gör man?

Jag känner att jag ligger ganska bra i fas, nästa inlämningsdagar är inte förrän nästa och nästnästa vecka, så jag tar mig tid att skriva kursrapport del 2. Istället för att plocka äpplen, höstrensa i hallondjungeln, eller något sådant fysiskt, utomhus, i solen.

Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg  (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)

Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.

Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.

tisdag 1 oktober 2013

Rapport från en kurs - eller skriva, hur f-n gör man?

Ni har väl fattat för länge sedan att jag gillar kurser. Kvällskurser, distanskurser, helgkurser, det är ingen hejd på det.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
   "Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.

Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.

Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
   "Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få  ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.

Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.

Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.

   "Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.

Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.

Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.

   "Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.

Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.

Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.

Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.

Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.

   "Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.