Skrivråd

I förra veckan var det dags för läsårets första workshop i kreativt skrivande. Vi ska numera kunna stå lite mer på egna ben, vi som går D-kursen, så handledaren hade bara satt av en halvdag. Det räckte med att resa till studieorten över dagen, jag slapp åka dit i förväg och sova över.

Tre av oss hade skickat in skisser på manus och tankar inför essäskrivandet. En av mina frågor var om det skulle bli för tungläst med alla de inre monologer som jag tänkt mig, att jag vill vara sparsam med replikerna. Det råd jag fick gick ut på att jag ska göra precis tvärtom.
- Skriv bara dialoger! sa handledaren, professor X. Läs dramatik och se hur du kan göra.

Hoppsan, det var en utmaning. Nu sitter jag med mina gamla exemplar av diverse Shakespearepjäser och försöker lära av en mästare. Mer ska det bli; Harold Pinter, Samuel Beckett, Sarah Kane ... var några av de tips jag fick med mig.

Dramatik. Jag har aldrig i min vildaste fantasi ens föreställt mig att skriva dramatikinfluerat. Jag gillar långa svepande miljöbeskrivningar, inre tankar, mer traditionell epik. Men jag gillar också att få något att bita i.



Så vad säger du, gamle William? Ska vi köra?

Slut

I förra veckan var jag på terminens och läsårets sista seminarium. Det var två fullmatade dagar med opponering av både essäer och manus. Vi sju som var där fick veta av "vår" professor att alla får högsta betyg på kursen. Det känns ju väldigt roligt förstås, att få VG i ett konstnärligt ämne.


Fem av oss har dessutom sökt till D-kursen nästa läsår, och om jag förstod professorn rätt, kommer vi alla in (han var lite dubbeltydig). Jag längtar redan!

Singelliv

Det är tio dagar kvar till manus- och essäinlämning. Nu känns det som att essän tuffar på, jag antecknar och läser och antecknar och skriver om vartannat. Men manuset vet jag mindre om. Jag vet inte ens hur många sidor jag har, eftersom respektive fragment ligger i olika mappar. Dock vet jag att jag behöver arbeta på och det ordentligt.

Naturligtvis kommer den där oemotståndliga längtan efter att fundera över annat som inte på något sätt handlar om manus eller essä eller fortsatta skriverier.

Till exempel hur det kan komma sig att jag drabbats av ensamma strumpsyndromet. Artonåringen hade det länge, tills jag uppmanade honom att sätta strumporna i varandra innan han la dem i tvättstugan (nej, inte i någon tvättkorg, då han nästan alltid lägger svarta eller röda eller blåa strumpor bland vit fintvätt av någon hittills okänd anledning). Han har nu ganska många par strumpor tack vare det.

Men jag har sedan en tid tillbaka säkert åtta ensamma strumpor. Åtta singlar! Alla är de svarta, alla är kortstrumpor och visst skulle jag ju kunna para ihop lite som jag tycker. Men en uppmärksam strumpvetare skulle förstås se att de inte alls passar ihop. Den svarta färgen är inte likadan i alla strumpor. Någon kanske har ett invävt blomstermönster. En annan strumpa har ett rött hjärta på undersidan.
Strumporna är lite olika slitna, resåren ser lite olika ut, de är stickade på lite olika sätt, har olika materialblandning (jag letar ständigt efter strumpor med så hög andel bomull respektive ull som möjligt, men lite annat måste det vara i, annars håller de inte särskilt länge).

En svart kortstrumpa är inte alltid bara en svart kortstrumpa.

Och det blir inte heller någon särskild markering av att man är så väldigt häftig för att man blandar svarta strumpor. En rosarandig och en enfärgad grön är en helt annan sak, då ser alla det och uppfattar det som ett slags ställningstagande.

"Kolla här va, jag är så cool att jag har udda strumpor på mig."

Tanken slår mig. Kanske borde jag gå igenom hela mitt förråd av svarta strumpor. Det kan ju faktiskt vara så att jag parat ihop alla mina trettioåtta strumpor helt fel. För att de ändå är ganska lika ...?

Essäskrivande

Jag försöker få rätsida på alla distinktioner på utopi/dystopi/anti-utopi. Den ena forskaren tycker si, den andra tycker så. Jag känner mig mer och mer förvirrad allteftersom tiden går.

Hur hamnade jag här? Jag som egentligen är måttligt intresserad av sf och fantasy sitter nu och skriver en essä om ämnet. Så ska jag dessutom läsa (om) en uppsjö av romaner på temat. Tur att Boye, Huxley, Orwell och Atwood är högst läsbara, till och med läsvärda.

Egentligen ville jag ju undersöka dolda kulturmönster och tradering i ett postlitterärt samhälle. Men det var väl det, att min berättelse utspelar sig i framtiden, som fick handledare och medstudenter in på sf-spåret.

"Klart du ska skriva om detta!"

Okej, det är ju, efter några veckors materialinsamlande, rätt intressant trots allt, men jag kommer längre och längre bort från mitt huvudämne. Och jag kommer väldigt långt från att skriva på berättelsen.
Det är bara två och en halv vecka kvar till sista inlämning för både essä och skönlitterär text.

Puh!

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.

Kan man få känna sig färdig nu?

Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.

Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.

Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.

Toodelitidoo

Jag har inte glömt denna plats, nej då, men alla inlämningsdatum står som spön i backen. Har tre nästa vecka, och jag blir matt vid tanken.
En text kan jag nog få ihop utan något större arbete egentligen, men de två andra ... hm.

Jag tog i alla fall lite ledigt några dagar under höstlovet. Femtonåringen, elvaåringen och jag reste till London och shoppade, turistade, shoppade, promenerade, shoppade, drack eftermiddagste, shoppade ... ändå är en kvalificerad gissning att flickorna tyckte att det var för lite shopping.
Jag fick tag på glaskulor i orange, vilket jag sökt efter några år. Rött och orange, det blir fint i julgranen. Ja, så blev det några böcker också, självklart. Vi kom inte förbi Foyle's på Charing Cross Road, men en liten "slinka-in" på en av de mindre filialerna på Waterstone's på Oxford street kunde jag övertala flickorna till.

Eftermiddagste blev det även i går. En nätväninna passerade staden och frågade om vi inte kunde ses. Självklart tyckte jag och så sågs vi, för första gången i verkliga livet. Hon är precis så rar och eftertänksam och klok som jag hade tänkt mig. Att hon är väldigt vacker visste jag redan, jag ju hade sett fotografier på henne.

Tack fina K för ditt initiativ! Hoppas det blir fler gånger.

Så glad man blir av vänner

 



Rapport från en kurs - eller redigera, hur f-n gör man?

Jag känner att jag ligger ganska bra i fas, nästa inlämningsdagar är inte förrän nästa och nästnästa vecka, så jag tar mig tid att skriva kursrapport del 2. Istället för att plocka äpplen, höstrensa i hallondjungeln, eller något sådant fysiskt, utomhus, i solen.

Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg  (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)

Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.

Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.

Rapport från en kurs - eller skriva, hur f-n gör man?

Ni har väl fattat för länge sedan att jag gillar kurser. Kvällskurser, distanskurser, helgkurser, det är ingen hejd på det.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
   "Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.

Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.

Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
   "Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få  ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.

Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.

Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.

   "Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.

Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.

Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.

   "Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.

Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.

Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.

Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.

Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.

   "Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.

Ibland blir det stim

Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.

Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.

Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.

Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.

Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!

Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.

Ingenting kan hindra natten

Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:

Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.

Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.

Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:

   "det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I          Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som   det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."

Eller detta:
   "Gråta kan jag alltid göra senare."

Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...

Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".



Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.

På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger

Bokstavlig skrivkramp och bokstäver

Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.

I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.

Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.

Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.

Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.

Ett steg i taget

Idag gläds jag åt AK som får sin debutroman utgiven i höst. Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.

Presentation

Så där, nu har jag registrerat mig på den ena kursen och presenterat mig själv på den andra. Den tredje är inte öppen för registrering än på en vecka.

Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."

(det var inte så  jag skrev, bara nästan).

Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.

Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.

Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.

Förutom mina gamla vanliga ämnen.

Hösttermin

Dottern har börjat femman och reder sig själv rätt mycket. Hon packar sin påse när det är idrott, hon tar fram kläder kvällen innan och hon sorterar sina papper i en nyinköpt mapp med många fack. Från skolan har hon fått en läsårskalender där hon antecknar kommande aktiviteter. Att ta eget ansvar är roligt (hur länge det nu varar).
Igår, första skoldagen, gjorde hon ett läshastighetstest och klarade sig bra, tyckte hon. Hennes gamla speciallärare har kommit tillbaka efter sin föräldraledighet, dotterns ögon lyste av glädje.
- Äntligen är E tillbaka! Hon är bara bäst. Ja, det förstås, K var bra hon med, men E, ja, E är kanon!
Förresten har vi fått en ny idrottslärare och så har vi en ny vanlig lärare också. Och en ny kille i klassen.

Det är mycket som är nytt. Nytt klassrum i den äldsta delen av skolan, där bara femmor och sexor går, tänk redan det, att få slippa de evinnerliga "tillfälliga" barackerna och äntligen ha sitt klassrum i lokaler som är tänkta som klassrum. Med stengolv. Med riktiga korridorer. Dessutom i samma hus som skolbiblioteket. Ah, härligt, kan det bli bättre?

Och jag får min skrivtid utan att behöva gå upp mitt i natten för att kunna sitta helt ostörd. Jag ska läsa tre distanskurser i höst, två på varsin halvtid och en på heltid. Och så vill jag gå en helgkurs på det, om inte maken är bortrest just då (håller tummarna). Jag fortsätter med mitt stora projekt på heltidskursen och hoppas bli klar med mitt manus till årsskiftet. På den ena halvtidskursen har jag en idé som jag funderat på något år, ett ämne som kanske inte håller för en normallång roman men som definitivt kan bli en långnovell eller en kortroman. På den andra halvtidskursen måste det bli något annat och jag sitter och spånar. Ska jag skriva om det? Eller det? Eller kanske det här? Det ska vara något "lagom" engagerande som jag orkar ro i land men ändå inte inkräktar för mycket tidsmässigt på det stora projektet.
Som uppvärmning sitter jag och filar på en kortnovell, max 4000 tecken, vilket är drygt en A4-sida. Det är egentligen inte mitt format alls, jag vill gärna bre ut mig mer. Det är svårt att skriva kort.
Utom här.

Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.

Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

Big business

Igår kväll var en skrivarkurskompis och jag på en träff för författarwannabees och egenutgivare och skrivarcoacher (isch, vilket läskigt ord, kan inte någon av alla dessa kreativa språkmänniskor komma på något bättre?). Jag tror vi var runt 70-80 stycken personer, majoriteten var kvinnor (förstås). Det bjöds på lite bröd, grönsaker, druvor och päron, lite vatten eller vin och grönmögelost, vilket fick allt att lukta gamla strumpor efter ett par timmar.

Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".

Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!

Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).

Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.

Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...

Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).

"You got a dream? I can help. If you pay me."

Halleluja.

Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.

Men ändå skaver det.

---

Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).

Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget

Vad tror ni om Öbons bokförlag?

;-)

Inlämning

Flera dagar innan deadline är det, men jag är ute i ovanligt god tid och har redan skickat in min text. Igår tog maken hand om idrottsskjutsande och -hämtande, så det var bara för mig att direkt efter frukost sätta mig ner och skriva. Och som jag skrev, och skrev, och skrev. Fyra timmars oavbrutet flöde, underbart. Så en runda med hunden och så tillbaka till laptopen för ytterligare en dryg timme. Maken tog morgonens skolskjuts och så fortsatte jag med min text. Nu gör det nästan ont i handleder och armbågar, jag har många konstiga muskler som tydligen inte används annars.

Normalt brukar det vara ganska trögt, jag får dra ut meningarna ur mig (fast det gäller inte här på bloggen, här kan jag blarra hur mycket som helst). Så kanske jag kommer till en uppgift som jag måste kontrollera, göra lite insticksresearch. Eller så känns ett ord uttjatat och jag behöver fundera över lämplig synonym. Eller jag  behöver redigera. Om jag inte kommer på något annat, så kan jag ju alltid räkna antal ord, tecken med eller utan mellanslag, eller antal rader, stycken, sidor.
"Hm, nu har jag klarat av fyra sidor till, hm, hm, det tar sig visst, sa pyromanen."

Så där värkande är det oftast.

Jag tror jag har ett snitt på en flödesdag per halvår. Eller något sådant. Det låter som en klyscha och är det också, men det handlar så mycket mer om transpiration än inspiration. Sittfläsk. Envishet. Inte smita undan.

Men den här gången rann det till. Säkert hjälpte det att jag tänkte i två dagar vad jag skulle behandla i avsnittet och antecknade ungefärligt skeende och hur personen i fråga skulle reagera. Skulle han göra det här? Nja, för överdrivet, inte trovärdigt. Men då kanske han ska göra så här istället? Mm, det blir bättre.

För en gångs skull lät jag också avsnittets huvudperson ta tid på sig, han har fått sitta på en stol och tänka, minnas detaljer från sin barndom. En mygga inar i rummet. Ett bordsur slår sina slag.

Om det blir bra vet jag inte, antagligen kommer jag gå tillbaka till textavsnittet om ett halvår och så tycker jag att "nämen, guuuud vad pinsamt".

Vad jag ska göra nu? Gärna skulle jag sätta mig med nästa avsnitt direkt, sy ihop ett par kapitel till och/eller skriva om sådant jag redan har, men faktiskt ska jag gå ut och titta till fåren. Trean, en liten brun bagge, är utomhus för första gången och det blåser. Kanske ska han och hans mamma få gå in.