onsdag 31 mars 2010

Mästarinnan

Såklart tittade vi på finalen igår. Väldigt spännande var det, även om jag inte för mitt liv kan begripa hur Tomas Johansson kunde gå till final. Han kan mycket, han är lång, han är tung, men han kom också sist i flera tävlingar. Han klarade sig kvar enbart genom den superfåniga grenen svärdduellen. SVT, ta bort den till nästa år, om det nu blir en omgång till.
Visst, han övervann till viss del sin höjdskräck, men blev diskad i borgklättrartävlingen. Borde han inte ha blivit diskad helt och hållet från fortsatta tävlingar då? Han var inte en värdig finalist.

Som vanligt, höll jag på att skriva, var Louise Karlsson överlägsen killarna. Hon var hyfsat snabb uppför, men hennes vana att klättra märktes bl a på den fina teknik hon hade för att ta sig ner. Men jag trodde inte hon skulle vinna den tävlingen, det såg ju snabbt ut när Armand Krancj klättrade.

Så var det dags för jaktstarten. Om igen var Louise överlägsen - fram till det ödesdigra momentet med pulsåterhämtning.

Alla de elva deltagarna hade sina små eller större handikapp, skador, nojor, men fram till pulsåterhämtningen fanns det ändå en realistisk chans att reparera det. Ont i örat och problem med vatten? Ny tävling och ny chans en stund senare. Ont i foten? Nästa tävling var mer för hjärnan.

Trots att jag är gift med en fd boxare, har jag så svårt för en typisk boxares typiska stormunnade trash-talk. Armand Krancj visade att han är i fin form, han vann flera deltävlingar och han hade fokus, men nej, hans snack gjorde att jag inte kunde glädjas riktigt åt hans vinst igår.
Maken tyckte dock att det var kul med en boxare som vinnare.

Så Louise då. Flest vunna delsegrar, även i sådana grenar som handlade om kraft och styrka och kanske borde vara männens "givna" grenar. Fyra immuniteter (är det rekord?). För mig var hon den moraliska mästaren.

Men hon blev en "stilig" trea. Minns ni förra året då allas vår dramaqueen Erica Johansson surade och gnällde över att hon bara blev trea? Dålig stil.
Louise var stor i motgången, ingen dålig förlorare där, inte.

Men till slut, det är ju underhållning, en lek och vilken bra underhållning det varit! Spännande, kul både med tävlingarna och med deltagarnas samtal, filmer och umgänge. Ja, jag tror verkligen att flera hittade nya vänner under inspelningen.

tisdag 23 mars 2010

Moa och Mille

Vet ni vilka de är? De är huvudpersoner i en läsebok för år 1, "Förstagluttarna". Boken finns i flera nivåer, nivå A som är den lättaste, nivå B för de mer läsvana barnen och nivå C, som är lärarens bok och som h*n läser högt ur, för att ge en förförståelse för texten.



Nu skriver två riksdagsledamöter, Eva Johnsson och Lars-Axel Nordell, båda kd, på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/22/genusfundamentalisternas-mote-med-forstagluttarnas-verklighet att de retar sig på att genuspedagoger vill ta bort "Förstagluttarna" som läsebok. Vilka dessa genuspedagoger är, får man inte veta, annat än att det finns en artikel i Karlskoga-kuriren. http://karlskoga-kuriren.se/nyheter/karlskoga/1.67450-kritiserade-forstagluttarna-som-tema



Det bär mig emot att åtminstone till en del hålla med två kd-politiker, men jag ser inte heller att denna läsebok skulle vara sexistisk, rasistisk eller fel på annat sätt. Jag närläser den varje vecka tillsammans med min sjuåring och jag har inte reagerat på att det är just flickan Moa som behöver stödundervisning i matte, eller att det skulle vara konstigt att Ruben läser bra eller att Marjam har slöja.



Många små flickor har slöja, det är bara att åka ut till skolorna på åtminstone större orter (på min lilla ö ser man inga slöjor) och se efter. Om man sedan gillar det eller ej, är en annan fråga.



Att Moa behöver stöd i matte, so what? Hon får den hjälp hon behöver, lär sig några verktyg och arbetar sedan vidare med större lust.



Vissa flickor behöver den hjälpen, liksom vissa pojkar. Är det fel av Moni Nilsson att skriva att det var en flicka som inte gillade matte? Skulle hon ha valt att skriva att det var Mille, hade det varit bättre?



Visst identifierar sig skolbarnen med Moa och Mille och deras klasskompisar, men inte så till den milda grad att alla flickor plötsligt blir dåliga i matte och att alla pojkar börjar svära som borstbindare.



Så enögt det blir ibland!



Och så enögda många kommentatorer är på Newsmill! Plötsligt är det alls ingen schablon att flickor gillar rosa tyll och glitter och att pojkar gillar lego, enl en kommentator, för så är det för 90% av jordens befolkning och så ska det vara, för män och kvinnor har olika hjärnor (!).



Hm.



Är det så? Är inte det att dra alla små barn över en kam? Genuspedagogik handlar för mig inte om att flickor ska ha blått och pojkar ska ha rosa, för att bryta mönstret. För mig handlar det om att få tysta barn att prata och att hävda sig. Att få överaktiva barn att sätta sig ner ibland och reflektera. Att få en flicka att känna att hon duger, fast hon inte gillar rosa tyll och glitter. Att få en pojke att han duger, fast lego är det tristaste som finns och han hellre skulle leka i dockhörnan.

Genuspedagogik för mig är att hjälpa barnen till ökad självkänsla och ökat självförtroende. Att de har fler möjligheter att få reda på vilka de är.



Eller vad kan hända med en flicka som inte gillar det glittriga? Passar hon in i flickkollektivet? Är hon en riktig flicka?



Jag är en stolt mamma till en flicka som aldrig klär sig i glitter och tyll, en flicka vars bästa skolämne är matte och idrott, en flicka som säger att hon ska bli chef eller uppfinnare när hon blir stor. Och visst är hon en flicka! :-)

Skrivövning

"Mitt spåortlov. På mitt sprtlov lärd jamej åka utan stavar. Och jag lärde mej åk i an kliften sälv." (läs ankarliften).

"Mitt kalas. På mitt kalas ska vi ha glass och tåta och så ska simma och så ska leka lekar."

"Min besta sport är basket och så jummpa. På lördag är det godisda och basketliga."

Sjuåringen fick ta hem sin skrivbok igår. Hon stavar som en kratta, men vad gör väl det?

måndag 22 mars 2010

Några vårtecken

Fredag 19/3:
en sparvhök far förbi köksfönstret. En meter därifrån har jag två fågelbord, talgbollar och påsar med jordnötter i ett plommonträd, så jag har haft mängder med småfåglar hela vintern. Bara för en liten hök att sitta i lugn och ro på en aspgren och vänta på att maten flyger förbi.

Lördag 20/3:
på dagens tredje hundrunda passerar jag en granne som står i solskenet och grillar. I ena handen har han ett glas rött som han då och då smuttar på.

Söndag 21/3:
tillfälligt bakslag, inga vårtecken alls.

Måndag 22/3:
Sol igen. Det porlar i dikena. Vilket underbart ljud! Snödroppar kikar upp under syrenen utanför kontorshuset.
Och så kommer vinterns samlade hästhögar och hundkorvar fram, det luktar avlopp.

Skutt och hopp

I lördags var jag extra"tränare" för sjuåringens gympagrupp, under deras genrep inför uppvisningen i april. Min uppgift bestod mest i att vänta vid ytterdörren för att vänta in senkomna, kånka runt på tusen kassar och ryggsäckar och så se till att flickorna stod på en rak linje, med raka ryggar och blickarna framåt.

De två första gångerna gick det sådär, barnen var lika intresserade av vad de andra grupperna (som ska uppträda samtidigt) höll på med som vad de själva skulle utföra. Och till glada Beach Boys-låtar är det inte lätt att stå still mellan sina hopp och kullerbyttor. Sjuåringarna kunde bara inte hålla sig, utan skuttade och dansade.

Men det gillades inte av huvudledarna, de som gjort koreografin. Nej, ordning och reda ska det minsann vara. Att det är hundra sjuåringar samtidigt som ska hoppa och springa samtidigt över golvet, i olika banor, och att det kan kännas förvirrande och svårt att hålla sig i rätt bana, spelar ingen roll. Det ska se snyggt ut för publiken.

Innan det var dags för en tredje och sista övning, sa den riktiga tränaren och jag att flickorna skulle tänka att de var generaler allihop. Upp med hakan, rak i ryggen, bak med axlarna, se framåt.

Och visst, hela gruppen kom nu ihåg hur de skulle göra, alla stod raka i ryggen, koncentrerade och gjorde jättefina hopp över första plinten och tuffa kullerbyttor över nästa plint. De var superduktiga, de små generalerna!

---

Sjuåringens (och tolvåringens) gymnastikförening är en förening med anor, med många, många tävlingsmeriter, nationellt och internationellt. I truppgymnastik är det lika viktigt med disciplin, med synkronisering, med likadan klädsel, med håret ordentligt uppsatt i knut - inte ett hårstrå får fladdra iväg, det går åt mängder med hårsprej när det är tävling - som med svårighetsgraden på hoppen.

Det låter kanske hårt, men jag tror att barnen egentligen inte mår särskilt illa av att drillas lite en och en halv timme i veckan. Det är just gruppen som är det viktiga. Om du själv presterar lite sämre, t ex slår en lite sned kullerbytta, kan det uppvägas av att din kompis, som kommer efter, gör en rak kullerbytta.

En för alla, alla för en.

Många små individer som bildar en stark gemenskap.

---

Men jag får passa mig, så jag inte blir en sån där idrottsförälder, som står bredvid plan eller uppe på läktaren och skriker mig hes: "ta dem nu, då ... näta ... passa ... öh, domaren, ser du inte, det är straffkast ..." (basket), eller "skruva ... dålig landning ... tänk på takten ... raka ben ... (gymnastik).

tisdag 16 mars 2010

Nej. Nej. Neeeeej.

Ligger i hårdträning. Måste lära mig säga det där omöjliga ordet.

Nej. Nej. Nej.

Tack.

Nej.

Neeeeeeeeeeeeej.

Så, det går ju riktigt bra.

Klarade mig från att säga ja så sent som igår. Fick ett oemotståndligt förslag från flickornas gymnastikförening, att ställa upp som funktionär på deras uppvisning i april. Jag var ju med förra året och med "den ovärdeliga erfarenheten" (jo, så stod det i mejlet) vore jag alldeles utmärkt som funktionär i år igen. T o m hade jag fått välja i vilken funktion jag skulle frivilligarbeta!

Nej.

Nej igen.

I år får någon annan förälder till de runt 3000 gymnasterna (!) ställa upp.

Men ett litet ja blev det till slut på kvällen. På lördag har sjuåringens grupp genrep inför uppvisningen. Två av tre ledare är bortresta, så jag är med som extravuxen och håller koll på flickorna.

Jag klarade mig nästan.

Träningen fortsätter.

måndag 15 mars 2010

Missförstånd

Lätt att det blir det ibland. X säger till Y och Z att de måste säga till hur de vill jobba. Y säger till i god tid att han vill vara ledig en fredag. Z tror att han säger till att han också vill vara ledig.

Fredag. Ö ringer X och undrar var Z är någonstans. X söker Z på mobilen flera gånger. Inget svar. Ö tvärförbannad på X för att Z inte är på plats.

Måndag morgon. X samlar ihop sig och säger till Z att om det inte passar med veckans jobb, kan han åka hem igen och inte komma tillbaka. Z säger då att han talat om för Ö:s underlydande Å att han skulle vara borta.
X ringer Ö och berättar detta. Å inte kvar som anställd hos Ö, han har sagt upp sig med omedelbar verkan. Än mindre har han framfört Z:s planer på att vara ledig.

Efter att först ha skällt ut Z efter noter, kommer X tillbaka och ber Z om ursäkt. "Men faktum kvarstår", säger X, "du måste vara tydligare".

Allt just nu frid och fröjd. Fram till nästa missförstånd dyker upp. Och alla tappar ansiktet igen.

torsdag 11 mars 2010

Mästarprov

Jag vet, det är gårdagens nyhet, att ännu en kvinna, Catrin Nilsmark åkte ur "Mästarnas mästare" i tisdags kväll. Jag tänker inte ta upp att nattduellerna missgynnar kvinnorna eller att de gynnar den nästan två meter långe Patrik Sjöberg. Jag tänker inte heller ta upp att Ara Abrahamian förra säsongen satte en standard genom att vägra utmana en kvinna i nattduellen, när det någon gång blev hans tur, och flera andra män följde hans exempel. Jag tänker inte ta upp att det i sig kanske mer var en klapp på huvudet, än något annat.

Jag tänker inte ta upp att det kan räcka med att vara snabbast att fånga svärdet, för att gå långt i tävlingen. Vad betyder det att göra sitt bästa under deltävlingarna, men inte bli immun genom att få mest poäng, om man kan bli utslagen i nattduellen av den som kanske legat hemma på sängen?

Det jag tänker ta upp är att Louise Karlsson äger. Hon är den som vunnit flest deltävlingar, varit immun sammanlagt tre gånger, som inte syns svikta ens i styrkeproven. Hon ger intryck av att vara lugn, samlad, koncentrerad, fokuserad, motiverad. Hon ser ut som om hon skulle kunna dyka i bassängen vilken dag som helst och genomföra en simtävling på hög nivå - och vinna.

Jag är ledsen, Tomas Brolin och Tomas Johansson, ni ser ut som en liten och en stor köttbulle bredvid kraftpaketet Louise Karlsson. Och så är det de två stormunnade egona Patrik Sjöberg och Armand Kranj. Hm, har aldrig haft något emot Sjöberg, han var en fantastisk friidrottare och kunde leverera, men är han ganska lat, tycker jag. Kranj snackar som så många boxare, det är en del av deras taktik och han har en viss charm, det ska medges. Men boxning är inte min sport.


Jag håller tummarna för Louise!

tisdag 9 mars 2010

Energitjuvar

Från det ena till det andra. Brukar inte titta på idol, eller dansprogram, eller melodifestivaltuggummiprogram, allra minst blonderade fruar i Hollywood. Men igår, efter en dvd-film, zappade maken och jag en stund. Så hamnade vi i alla fall hos en blond, lyft fru. De tio minuterna vi satt som fågelholkar handlade dels om fru X som lade ner en halv dag på att hitta ett nytt läppstift i rätt färg.

En halv dag. Köp ett vanligt cerat då, om färgen inte passar!

Det var ett par minuter om fru Y som inte hade tid att shoppa på vanligt sätt, utan for runt för att hitta inbjudnings"kort" till en fest och diskuterade om det skulle vara lila eller vita glitterväskor till Barbie-dockorna.

Barbiefest? För vuxna kvinnor?

Ärligt talat, jag begriper ingenting. Är det ett liv?

Varför ägnar de inte hundradelen av sin energi till att göra något viktigt? Med de ekonomiska resurser de uppenbarligen har, skulle de kunna göra underverk.

Kort stubin

Lider svårt av det nu. Jag kör fast än en gång med bilen, utanför ladan där jag ska parkera för det ska komma matjord idag.
Jag exploderar och känner hur nära det är att ögonen spricker, hur pulsen går upp i mer än maxpuls och hur det svartnar för mig.

Väldigt bra då att det finns en massa snö att sparka på. Ha, där mosade jag en koka, och där en till! Och fågeluslingarna som äter som hästar, måste fylla på fågelborden igen.

In i huset för att varva ner med disk och laddning av tvättmaskinen. Krävs ingen hjärnverksamhet, jag kan plaska runt i diskhon bäst jag vill och tänka på ingenting. Av bara farten får jag undan en massa kassar som stått i hallen, fullastade med dåliga samveten.

Fixar kaffe och - sätter mig ner på en stol i matsalen och dricker mitt kaffe och läser i en tidskrift jag fått av en väninna. Läser om resor till Vietnam och Island.

Lugn sedan.

Första lastbilen kommer med matjord. Vilka fler än just vi grovplanerar en köksträdgård när det ligger en halvmeter snö på marken? Tja, man får passa på, när markjobben görs för en kund, det blir ett överskott av jord som kostar massor (obs vitsen) att forsla bort, och när vi faktiskt behöver ny jord.

Maken råddar, jag slipper.

Jag räknar kontraktsfaktura och ROT-avdrag, det måste stämma, så både kund, vi och skatteverk blir glada.

Då kommer maken in och måste ha hjälp genast! Att jag är upptagen ser han inte, han ska ha service med en gång, omedelbums.

Stubinen far all sin väg. Och maken upptäcker att det faktiskt finns något som heter papper och penna, han kan ju alldeles själv notera vad han behöver hjälp med, lite senare.

Orkar knappt längta efter sommarens långresa till Australien. Vill bara gräva ner mig själv i en grop. Och vara ensam.