Kort stubin

Lider svårt av det nu. Jag kör fast än en gång med bilen, utanför ladan där jag ska parkera för det ska komma matjord idag.
Jag exploderar och känner hur nära det är att ögonen spricker, hur pulsen går upp i mer än maxpuls och hur det svartnar för mig.

Väldigt bra då att det finns en massa snö att sparka på. Ha, där mosade jag en koka, och där en till! Och fågeluslingarna som äter som hästar, måste fylla på fågelborden igen.

In i huset för att varva ner med disk och laddning av tvättmaskinen. Krävs ingen hjärnverksamhet, jag kan plaska runt i diskhon bäst jag vill och tänka på ingenting. Av bara farten får jag undan en massa kassar som stått i hallen, fullastade med dåliga samveten.

Fixar kaffe och - sätter mig ner på en stol i matsalen och dricker mitt kaffe och läser i en tidskrift jag fått av en väninna. Läser om resor till Vietnam och Island.

Lugn sedan.

Första lastbilen kommer med matjord. Vilka fler än just vi grovplanerar en köksträdgård när det ligger en halvmeter snö på marken? Tja, man får passa på, när markjobben görs för en kund, det blir ett överskott av jord som kostar massor (obs vitsen) att forsla bort, och när vi faktiskt behöver ny jord.

Maken råddar, jag slipper.

Jag räknar kontraktsfaktura och ROT-avdrag, det måste stämma, så både kund, vi och skatteverk blir glada.

Då kommer maken in och måste ha hjälp genast! Att jag är upptagen ser han inte, han ska ha service med en gång, omedelbums.

Stubinen far all sin väg. Och maken upptäcker att det faktiskt finns något som heter papper och penna, han kan ju alldeles själv notera vad han behöver hjälp med, lite senare.

Orkar knappt längta efter sommarens långresa till Australien. Vill bara gräva ner mig själv i en grop. Och vara ensam.