måndag 31 december 2012

Nyårsafton

Bara några timmar kvar av detta år och jag känner ingenting. Det är liksom inget särskilt med en afton längre.

Är det för att ju fler nyårsaftnar jag är med om, desto färre blir det kvar?

Är det för att 2012 har haft några väldigt djupa dalar, riktiga raviner, som ingen av oss (här = mina närmaste) kunde förutse förra nyårsafton?
För all del, året har haft några toppar också, men när jag summerar året så är det det svarta som kommer först. Jag har nämnt ett par av de sakerna tidigare och skriver inte om dem igen, den som går in här slipper läsa ännu en gång.

Är det för att jag är rätt villrådig om hur jag vill leva resten av mitt liv? Det är rätt mycket "panta rei" just nu, mycket som flyter.

Min fasta punkt är dottern. Min starka vackra dotter, som är så smart och rolig. Att få se henne växa upp är - ja, det är. Det är.

Nu blev det svårt att skriva något puttinuttigt, så jag avslutar helt sonika med ett


Gott Nytt År

onsdag 19 december 2012

Så här inför jul

är det inte roligt att först öppna ett påminnelsebrev om en obetald faktura. Ursprungsbeloppet var på 35:-, påminnelsen är på 500:- (!). Saftig höjning, eller hur?

Nästa brev jag öppnade var min slutskattsedel. Host, host, är tydligen skyldig mer än 20 000:-, vilket jag inte hade en aaaaaning om. Ändå brukar jag vara väldigt duktig med att kolla av deklarationerna och fyllnadsinbetalningarna.

Och snart är det dags att betala den resa jag ska göra i februari.

Man ska se saker och ting från den ljusa sidan, heter det.

Alltså är jag glad (nåja) att jag inte köpte ny bil när jag kunde (= trodde att jag hade råd).

Det är ju bara det att min nuvarande bil är dyr i drift, den är både törstig och börjar kräva en del både större och mindre reparationer.

Är nog lite deppig.

måndag 17 december 2012

Prioriteringar

Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.

Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).

"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."

När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.

Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.

Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).

Men nog f-n har jag tid för familjen.

---

Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.

Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.

Jag avundas henne inte.

Jag är alldeles för lat.

tisdag 11 december 2012

Kurs igen

Fick precis besked om att jag blivit antagen till ytterligare en skrivarkurs. Denna gång är det på en folkhögskola som kräver textprov, så det känns ju mycket meriterande. Är så glad, så glad, så jätteglad!

Jag var lite klantig och glömde bort sista ansökningsdag. Men jag mejlade i förra veckan och frågade. Det värsta som kunde hända var ju att jag skulle få ett blankt nej. Så blev det ja :-)

Jag läser B-kursen på distans (heltid) på ett universitet i andra änden av landet. Deras C-kurs får vänta till hösten. Den ges bara på halvfart och innehåller inte så mycket utrymme för eget skrivande, det är mer om skrivande.

...

Kanske vågar jag söka till landets bästa skrivarutbildning så småningom.

Väder och planering

Ny varning för snöoväder idag. Min tänkta "uträtta ärenden och köpa julklappar och födelsedagspresenter och passa på och träna-dag" får skjutas upp till i morgon.

Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.

Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.

När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.

När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.

Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.

Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.

Jag får gömma det i något glansigt papper.

torsdag 6 december 2012

Samtal

Ringde min far för att höra hur han klarat snöovädret.
Bra, tyckte han, men det var tungt att skotta och skotta igen.

När det var avklarat drog han igång sin vanliga monolog om vad han gjort och ska göra.

Yada, yada, yada.
Efter en kvart frågade han när jag kommer och hälsar på. Jag säger det inte, men tänker.

 Jag vill inte köra i ett par timmar, sitta i hans mögelstinkande hus och så köra hem igen i ett par timmar. (Att sova över är otänkbart, då får jag svår andnöd).

Nu känner jag mig bara trött och less. På mig själv för att jag inte säger ifrån, och på honom för att han är så extremt självupptagen.

onsdag 5 december 2012

Svartfötter

- Ah men herreguuuud, det var de smutsigaste fötterna jag sett, utbrast jag när jag fick syn på tioåringens små fossingar i morse.
Fotsulorna var verkligen svarta, som om hon doppat dem i målarfärg.
- Meh, jag duschade ju igår kväll, sa tioåringen.
- Dina ser likadana ut, så det så.

Jag tittade på mina egna fötter. Jodå, svarta som natten. Det hade gått en timme sedan jag själv duschade.

Det är nog hög tid att moppa golven.

måndag 26 november 2012

Inskickat!

Sådär, nu är tredje inlämningen avklarad. Du milde tid, vilken hets det kan bli. Jag gillar verkligen inte att vara ute i sista stund, men nu blev det så i alla fall.

Jag har pressat ur mig 151 sidor och drygt 50 000 ord, så jag passerade min egen gräns för mycket jag skulle skriva ganska precis. Jag trodde i början av terminen att jag utan vidare skulle kunna skriva ihop 400 sidor allt som allt, men det går ju inte. Jag får knappast till 250 sidor till på en dryg månad. Men kanske 100, om jag inte gör som jag gjorde efter förra inlämningen. Då lät jag texten ligga i två veckor och hade dessutom en väldigt trög vecka när jag skulle börja om igen.

Nu ska jag "bara" lämna respons på de andras texter, sedan kan jag bli lite trevlig igen.

BTW: ett lästips igen:

"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia. Den tjocka boken (runt 700 sidor) handlar om den unge Michel i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Hans äldre bror tar värvning i kriget i Algeriet, vilket orsakar en brytning inom familjen. Broderns flickvän försöker skriva en avhandling, men hon har ständiga problem (med i stort sett allt).
Michel är ofta på Balto, en restaurang med en schackklubb dit flyktingar från olika håll i Europa kommer. Där finns Leonid från Leningrad, övertygad kommunist och dekorerad flygare från andra världskriget. Han hamnade i Paris för kärleks skull. Det finns ingen som kan supa honom under bordet.
Där finns skådespelarstjärnan Tibor från Ungern som hoppas in i det längsta att få stora filmroller, men hans accent är för grov. Där finns Imre, också ungrare, som adopterar en kyckling och kallar den Tibor.
Där finns Igor som inte accepterar namnet Leningrad, utan kallar staden S:t Petersburg. Han flydde hals över huvud och lämnade hustru och barn då han "råkat" säga något ofördelaktigt om en överordnad.

osv osv.

Uppdaterat. "De obotliga optimisternas klubb" är inte på drygt 700 sidor, utan drugt 600 sidor.

fredag 23 november 2012

Sporthelg

 Det var ett tag sedan jag senast skrev om sport, ser jag, så då gör jag det nu. Fjortonåringen tävlar i truppgymnastik på en ort 60 mil härifrån.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass. 
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.

onsdag 21 november 2012

Darrigt

Häromdagen var min skärm kolsvart. Vad jag än gjorde hände ingenting. Så jag beställde en ny förstås, den ska komma enl uppgift i morgon.

Idag fungerar min stora skärm igen ...

... däremot har vi inte haft någon fungerande internetuppkoppling under någon dag, förrän nu.

Maken är, om inte i upplösningstillstånd, så nära på. Han måste förbereda en helgkurs för jägarexamen.

På måndag har jag min nästa inlämning och jag hade börjat räkna ut lämpliga krisplaner.

Jag vill inte bo någon annanstans än här, men jag måste tyvärr erkänna att det kan ha sina sidor att bo på en kulle på en ö där det kan blåsa friskt. Och att dessutom bo "längst ut på linjen", mja, ibland vore det skönt att bara behöva ringa efter någon och så peka. (Det gör jag ju också, vid vissa tillfällen när jag inte står ut med plockandet själv).

Så, jag har ägnat någon timme åt felsökning framför allt det klassiska, stäng av allt, dra ur alla kontakter, starta om. Tredje försöket lyckades.

Jag håller tummarna för att det ska fungera åtminstone några dagar till.

Mejlkorgen blir rätt full på några dagar. Jag tror jag rensade ur runt 300 mejl - skräpmejlen oräknade.

Tänk om jag fått allt det som vanlig post.

Stackars brevbärare.






tisdag 13 november 2012

Det essar till sig

Mindre än två veckor kvar nu till nästa inlämning, till deadline. Jag skriver, skriver, skriver, skriver om här och där, lägger till, drar bort. Ändå försöker jag att inte redigera så hårt, utan låta det flöda på.

Det är konstigt, men en inre spärr mot dialoger är i det närmaste borta. Alla, eller nästan alla, pratar på som bara den. Det roliga är att de har så olika uttryckssätt.

Jag blir nästan rädd. Vad är det för fantasifigurer jag skapat? Kommer de ta över hela min värld? Att de har stor plats i vardagen just nu står helt klart.

Och så har de starka synpunkter på hur de ska skildras. Jag har varit inne på det förut, i ett tidigare inlägg, de kliver fram och tar över historien. Så här kan en av dem säga:

- Ah men va fan. Så där platt är jag inte. Du kan inte dra det här utan att visa min barndom. Jag växte upp på gatan, för fan. Respekt, kvinna!
Han drar fram en stilett ur bakfickan och börjar peta naglarna. Han spänner blicken i mig och jag förstår precis, han är inte att leka med.

En annan person kommer med ett inpass:
- Jag håller med herr C, och det är väl första gången jag gör det. Du som sitter där vid tangentbordet måste faktiskt få med lite av min ungdomstid, hur jag drömde om ett annat liv.

En tredje försöker överrösta de andra:
- Du ska skriva om hur jag mötte mitt livs kärlek. Annars ser jag till att du får tillbringa en tid i häktet.

Jaha.
Det är bara att göra som de säger åt mig. Skönt nog är det just nu lätt att ösa på. Om jag bara sätter mig ner och skriver, får jag utan vidare ihop 2-3 000 ord om dagen. Det är helt okej, Stephen King, inga jämförelser i övrigt, skriver enligt sitt schema 2 000 ord per dag.

Men en nackdel är att jag inte hinner fara runt och hälsa på i bloggvärlden särskilt mycket, jag får återkomma till er.

Väl mött

lördag 10 november 2012

Häng dem högt

Dramat med den försvunna nioåringen i Göteborg är över. Hon kom tillrätta efter många timmar och en ung man har anhållits misstänkt för människorov. Han har erkänt och enligt hans advokat var bortförandet en impulshandling.

Slutet gott, allting gott.

Eller.

Enligt DN:s uppgifter blev det snabbt en lynchstämning på platsen, när det gick upp för alla frivilliga som gick skallgång att polisen misstänkte just den här 24-åringen. Visst, det är svårt att hantera alla de känslor som uppstår i ett sådant läge, visst vill man kanske puckla på den som har fört bort en flicka, visst, det går att förstå allt det där, men är det inte väldigt obehagligt? Egentligen?

Finns det fler därute som tycker att det hela liknar något vi sett på film eller läst i böcker? Någon råkar ut för ett brott, någon annan blir misstänkt - och så kommer hela skocken och vill genast straffa den misstänkte.

Hänga honom högt, alltså.

Fy f-n.

måndag 29 oktober 2012

Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)

Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.

Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.

Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.

En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.

Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.

Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.

Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.

Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):

David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)

Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)

Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).

Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).

fredag 26 oktober 2012

Rondeller

Det blir två inlägg idag, jag sitter här och slösar bort en massa tid medan jag försöker få igång min nya mobil. Det är en så kallad smart telefon. Visst, jättesmart, jag kan ju knappt svara när det ringer. Som jag längtar tillbaka till den gamla, men den dog. Bara sådär.

Hur som helst så noterar jag att Sunne har fått sin första rondell.Grattis Sunne!

För att fira detta erbjuds Sunneborna gratis undervisning i hur man kör i rondeller.Det är ju ett fantastiskt initiativ.

Jag föreslår att rondellkörningsundervisning sprid ut över landet. Till exempel till min hemkommun. Här har vi tre rondeller (vad jag känner till). En stor och en mittemellanstor, de vållar sällan några problem, och så en liten. Där blir det knas. Normalbegåvade bilförare tvekar plötsligt och får för sig, när de är inne i rondellen, att de ska lämna företräde till dem som kommer från höger och ska in i rondellen.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått bromsa ordentligt för att framförvarande bil ska lämna företräde. Eller tvärtom, hur många gånger jag, som redan varit i rondellen, fått bromsa därför att en ärthjärna tror att högerregeln gäller och vill klämma sig in framför mig.

Trafikverket får som sagt gärna undervisa oss också.

Rondeller

http://www.dn.se/nyheter/sverige/gratis-rondellkurs-i-sunne
">DN


Mörker

Några saker är helt obegripliga för mig så här när det är mörkt många timmar per dygn.

- Varför går folk omkring utan reflexer? Man syns inte när man går från busshållplatsen längs med vägrenen (på en väg där hastighetsgränsen är 70 och många håller 80-90). Man syns inte även om det "bara" är skymning. Man syns inte heller alltid i stan, där det finns gatubelysning.

Men det är klart, att ha reflex är ju lite töntigt, och ingen tonåring vill vara töntig. Eller nördig eller fett o-cool.

- Varför släpper föräldrar iväg sin tonåring på hans/hennes moped, där framlyktan är trasig? Igår mötte jag en mopedist i mörkret. Hen syntes bara som en skugga, trots att det just där fanns gatlyktor. Spooky.



måndag 22 oktober 2012

Augustpriset

Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.

I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).

"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.

"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!

"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.

"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.

"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".

I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson

"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall

"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum

"Elin under havet", Sofia Malmberg

"Jag är världen" av Mårten Melin

"ABC å allt om det" av Nina Umaja

I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:



"Det enda könet" av Katrine Kielos

"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson

"Det står ett rum här och väntar på digBerättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg

"Den amerikanska högern". Martin Gelin

"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz

"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen

Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:


Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag

Ulrika Nettelblad, Umeå

Elin Stenlöv, Västerås

Maja Tinnevall, Vikbolandet

Anna Hogland, Halmstad

Röstningen sker på nätet: Posten.se


26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.

Augustpriset



torsdag 18 oktober 2012

Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.

torsdag 11 oktober 2012

Nobelpris och flickor

Idag tillkännagavs det att Mo Yan från Kina fått årets Nobelpris i litteratur. Nej, jag har inte läst något av honom, det ska bli spännande. Tre av hans böcker finns översatta till svenska och utgivna av förlaget Tranan.
För mig är Nobelpriset mycket av en påminnelse om fantastiska författare och litteraturer som jag i den vanliga vardagen glömmer bort.
Jag hade förstås hoppats på att Alice Munro skulle få det, men än är det inte försent. Hon är lite av en av mina husgudar när det gäller noveller. Och så kommer hon från Kanada.

Kanada som litteraturland glöms ibland bort, eller så blandar man ihop kanadensiska författare med amerikanska. Rätt lätt gjort, det är samma språk och i mycket likartad kultur. Samtidigt är det som att blanda ihop irländska och säg, engelska författare. Eller som att blanda ihop österrikiska författare med tyska.
Ja, jag behöver nog inte fortsätta.

---

Men vad har Nobelpris och Munro eller Mo Yan med flickor att göra? Tja, kanske just inget särskilt. Men idag är det den internationella flickdagen, vilket betyder att vi ska skänka unga flickor som Malala Yousafzai i Pakistan en tanke. Hon blev skjuten i hals och huvud av talibaner för att hon för ett par år sedan när hon var elva år skrev om att även flickor ska ha rätt att gå i skola.

Vi kan göra mer än så. Till exempel genom att sms "Flicka" till 72910 och därigenom skänka 50 kronor till Plans arbete för utsatta flickor.

Plan


DN

Nobelpriset









onsdag 10 oktober 2012

Isolering

Isolerar mig så gott det går från omvärlden. Börjar få ångestkänslor och vill ha allt överstökat. Inlämning senast måndag.
Puh!

De femtio sidorna från i torsdags har ändå ökat till (igår) runt sextio sidor, och då har jag ändå rensat bort några sidor. Samma kapitel hade råkat hamna på två ställen, nämligen. Har också rensat en del andra underligheter, trots att vi rekommenderats att inte ge oss in i redigeringsarbetet redan nu.

Har några idéer som kan komma med. Letar fakta här och där och på nätet, vad gjorde man utan det egentligen? Min historia utspelar sig inte precis på grannön, utan internet hade jag stått mig slätt.

Mina figurer börjar ta sig ton, häromdagen var det en av dem som reagerade på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutse och i morse började en annan att dra mig i armen för att peka på något han absolut vill ha med i ett av sina kapitel. I torsdags ville ytterligare en att jag skulle skriva om hans kärlek.
Jag prövar deras förslag noga, "hör ni, är ni trovärdiga nu då, kan jag lita på att ni verkligen skulle göra så här?"

Jadå, säger de unisont. Fast de inte alls känner varandra och aldrig kommer att träffas heller är de rörande överens.
Jag trivs i deras sällskap, med alla deras brister och tillkortakommanden.

Dags att gå ner och göra lite kaffe och så börja dagens produktion. Ångesten och skrivkrampen har släppt en aning.
För stunden.

torsdag 4 oktober 2012

Rapport från en värklighet

Nej, jag har väl inte särskilt ont någonstans, varken i kroppen eller i min sotsvarta själ. Eller, tja, kanske lite, om jag riktigt känner efter, så är jag rätt öm i axlarna och jag har några muskelknutor i övre delen av ryggen.

Men det är inte det som är dagens "värklighet".

Jag har tjatat om det tidigare, att jag går en kurs alltså. Rättare sagt (skrivet) jag går två, en nätbaserad distanskurs vid ett av våra universitet, och så en irl-kurs i samma ämne.

Ämnet är kreativt skrivande. Det gäller att ha flow. I januari ska jag, jag ska, ha ett råmanus om minst 200 sidor klart. Nu är det i början av oktober och jag har till dags dato fått ihop runt 50 sidor, varav åtminstone tio-tjugo sidor är rent skräp. Där finns bihandlingar som jag inte vet om de ska vara med, då jag tycker att de sinkar själva huvudhistorien. Där finns scener som är så grovt tillyxade att jag rodnar när jag läser dem. Fast just det går ju att göra något åt, det är ju bara att skriva om och utveckla, det brukar jag inte ha så stora problem med.

Men mitt problem är att jag sitter med en fjärdedel av tänkt manus - och kommer inte på något mer att skriva om. Jo, jag har väl ett antal avsnitt/kapitel som ska skrivas, men de räcker inte till 150 sidor. Jag letar inspiration både här och där, läser liknande böcker, som utspelar sig under en kort tid, eller som byter perspektiv, eller som utspelar sig i landet jag skriver om. Jag lyssnar på musik från landet. Jag kollar i facklitteratur.

Men nej, skrivkrampen förlamar mig vissa dagar. Ändå vet jag ju att det enda som hjälper är att låta fingrarna gå över tangentbordet, ungefär som jag gör nu.

Jag försöker trösta mig med att i tisdags morse hade jag runt 30 sidor, jag har alltså fått ihop tjugo sidor på två och en halv dag. (Men då hade jag fortfarande ett helt gäng med uppslag).

Så funderar jag lite över min konstruktion. Ska det vara rent kronologiskt? Känns väl logiskt (hehe, lovar, det var helt oavsiktligt), men samtidigt kan det bli rörigt att hoppa hit och dit mellan mina fyra huvudpersoner, bara två av dem vistas på samma plats.
Eller ska jag skriva om en person i taget? Då hinner jag teckna den personen bättre, men det kan bli rörigt att gå fram och tillbaka i tiden.

Tacksam för tips är jag.

Nu tillbaka till mitt första lilla råmanus.

måndag 1 oktober 2012

Heminredningsblogg

På en liten höjd ligger den fantastiska egenbyggda villan där ordning och reda alltid råder. Vid den välkomnande entrén möts man av både en stege, en skottkärra samt inte minst den yngsta familjemedlemmens bortglömda leksak, en så kalllad skateboard.


Att familjens husmor har gröna fingrar kan man se här. Växtligheten är onekligen imponerande.




Väl inne i huset inser man lätt att familjen är mycket aktiv, så i farten att man gärna hoppar ur skorna så de hamnar lite käckt här och var. Dörrmattan gör egna utflykter.



Klädkammare i hallen är en mycket praktisk idé. Familjen berättar länge och vältaligt om hur bra det är.
- Man får ju plats med precis allting, säger frun i huset med ett glatt leende och fortsätter:
- Tänk, var skulle vi annars ha basketbollar och brandsläckare?



Runt om i huset finns otaliga prov på all flödande kreativitet. Se bara på bokhyllan med snabbreferensbeståndet, här samlas den långdistansstuderande fruns alla "projekt". Egenskrivna alster varvas med läroböcker och material hon ska lämna respons på. Visst blir man sugen på att ta sig en närmare blick, men nej, det är förbjudet område än så länge.



Istället tassar vi ut i köket där frun har trevliga och charmiga arrangemang med sina samlingar av flytande tvål och tandkrämstuber på bänken. Där finns även en liten garnboll som familjens minsting tillverkat alldeles själv, när hon gick på den så kallade sexårsverksamheten. Ett litet minne, ack så ljuvligt.


I köket brukar frun ha sin "egna tid" med ett korsord och gårdagens tidning. Sprayflaskan är hennes lilla vapen mot alltför närgångna katter, som annars helst lägger sig på tidning och korsord. Frun är miljömedveten och källsorterar naturligtvis, vilket man kan utläsa av diverse kassar.


Miljömedvetenheten syns även i tvättstugan, där en synnerligen välutvecklad torkningslogistik utvecklats genom årens lopp. Familjen äger förvisso en torktumlare, men den tjänstgör mest som avställningsyta för mangeln.
- Den drar för mycket el, påstår frun i huset.


Mannen i huset säger sig vara färgblind, men det tror inte denna tidskrifts utsända reporter på. För inte kan det väl vara ren tur att han lyckats piffa upp ett annars så grått hörn med denna trevliga röda dammsugare. Den går dessutom i samklang med de röda stövlarna som kikar fram bakom hörnet.


- Alltid redo, säger mannen som den scout han aldrig varit, och viftar med sin lilla röda.







söndag 30 september 2012

När man är över 50

blir man lite bekväm av sig.

Makens favoritplats på morgnarna är framför kakelugnen. Där har han suttit på golvet (inte så bekvämt) med sin halvliterstora mugg med uppmikrat kaffe (det är bekvämt) och tittat in i elden.

Vi har i ett par år pratat om att skaffa en gungstol men inte kommit till skott. Det finns ju, hela tiden, på diverse (nät)auktioner, men priserna rakar snabbt i höjden på hela gungstolar. Mmm, jag vet ju, alltför många gungstolar som säljs via nätet är trasiga. Det hjälper inte alltid att vara gift med en snickare, vi har tusen påbörjade projekt med braatthasaker som bara ska lagas lite.

Jag skulle det till det stora möbelvaruhuset i ett annat ärende och hittade den här:




Maken blev så nyfiken när han såg det platta paketet och började riva upp det genast. På fem röda hade han monterat ihop gungstolen.
- Men ska det inte vara en dyna till? frågade han.

Jag letade upp en tillräckligt stor kudde som han kan sitta på.

- Jo då, det här duger. Om man är pygmé, sa maken.

Meeh ... han får väl sitta med benen utsträckta. Tycker jag.

Dessutom, han sitter i gungstolen varje morgon och tittar in i elden och dricker sin halvliter kaffe.
Och njuter, det vet jag.

fredag 28 september 2012

Höstfredag

Jaaaa, det regnar, jaaaa, det är rätt mysigt att stanna inne och neeeeej, det går inte att låta bli att gå ut med hundstackarn.

Så skönt att få komma in igen.


Och jaaaa, jag gillar rött. Och brunt. Och svart. Och så lite orange.


Ett överkast kan användas till mycket.
Som duk kanske




lördag 22 september 2012

Vad säger barnkonventionen?

FN:s konvention om barns rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 20/11 1989 och har ratificerats av 193 länder. Den utgör en del av folkrätten.
Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter barn har, och stipulerar vad som borde gälla för alla barn i hela världen. Definitionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.

Grundtankar i konventionen:

  • Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
  • Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda.
  • Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande.
  • Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.




  • Artikel 1: I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.

    Artikel 2: slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

    Artikel 3: anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

    Artikel 6: säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

    Artikel 12: handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

    Migrationsverket har  beslutat att utvisa en tvååring till Frankrike, en flicka som är född här och som övergavs av sin biologiska mamma i mycket tidig ålder. Hon kom till ett skånskt par när hon var fyra månader gammal. Hon talar ingen franska. Hur väl stämmer Migrationsverkets beslut med barnkonventionen?

    DN



    måndag 17 september 2012

    Det här med alltför gamla kunskaper

    Nej, okej, man kan ju inte hänga med i alla turer i vår värld. Gränser dras om, olika befolkningsgrupper kräver självständighet.

    Det är svårt det där.

    Särskilt svårt verkar europeisk nutidshistoria och europeisk geografi vara för vissa republikanska politiker. Nyligen har Liz Cheney, en av Mitt Romneys utrikespolitiska rådgivare, refererat till landet Tjeckoslovakien. John McCain har talat om att USA ska ha ett missilförsvarssystem i Tjeckoslovakien.

    Tjeckoslovakien bildades 1918 och delades i Tjeckien och Slovakien 1993.

    Det är bara nitton år sedan. Klart det är svårt att hänga med i svängarna.

    DN




    tisdag 11 september 2012

    Odrblnd?

    "E'ru helt pantad i kolan, va?"
    "Jävla pucko, klykar noll."

    "Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


    Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

    Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

    Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


    Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

    Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
    Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
    När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

    I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
    "Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

    Jag skriver det igen.

    "Då är jag inte dum i huvet."

    Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

    Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

    fredag 7 september 2012

    Vi går mot döden vart vi går

    Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

    Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

    Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

    Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

    Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

    Hur som helst, så här gjorde vi:

    Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

    Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

    Programmet blev så här:

    Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
    Minnestal
    Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
    Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
    Tal av maken
    Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
    Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

    Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
    Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

    Det var fint alltsammans.

    Nästan.

    Plumpar finns det ju alltid.

    Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

    Det där hände vid flera tillfällen.

    Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

    Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
    - Men när är begravningen då? frågade han mig.
    - Det är det här som är begravningen, svarade jag.
    - Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

    Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

    Nej tack.

    Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
    - Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

    Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

    Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

    *även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.


    onsdag 5 september 2012

    Jag ska bara

    Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Jag ska bara göra det här först, sedan ska jag ...

    Senast på måndag ska en skrivuppgift* lämnas in och jag går omkring och tänker och tänker och förbereder mig. Samtidigt är det en hel del andra åtaganden som absolut inte kan skjutas upp.

    Hela måndagen gick åt till möte och utredning. Igår nytt möte på annan ort. Idag har jag X timmar på mig, de ska utnyttjas - efter att jag har uträttat annat.

    I morgon går hela dagen åt. Till vad skriver jag inte här.

    På fredag har jag några timmar igen. Och så helgen då.

    Joooo, jag kommer att hinna.



    *Jag läser en distanskurs i kreativt skrivande, det är hur roligt som helst.




    fredag 31 augusti 2012

    Dagens i-landsproblem

    Det är ett sådant där uttryck jag tycker är så trist, även om det många gånger är adekvat. Inte går världen under för att det ena lilla problemet eller det andra lilla problemet stör en. Ändå är det rätt skönt att mitt i tankar om sådant som verkligen är viktigt, tankar om liv eller död eller smältande isar i Arktis eller barn som letar något ätbart på soptippar eller plastgegga som flyter runt i världshaven, ägna en stund åt skitsaker.

    En skitsak just nu, är att jag letar ny handväska. Inte hittar jag någon jag vill ha. Den får inte vara för stor, för då packar jag den med för mycket bjäfs. Den får inte vara för liten, för då får jag inte plats med det jag bara måste ha med mig. Den ska vara svart. Den ska vara av skinn (aj, aj, slå mig inte alla vegetarianer och veganer, jag är ganska snäll ändå). Den får inte ha för mycket utsmyckningar (blixtlås, fjädrar, tofsar ...) då blir den dels för tung, dels vill jag inte att det ska se ut som handväskan är ute och går med vidhängade kvinna.
    Den bör ha X antal fack, dessutom gärna ett eller två ytterfack, för sådant man vill ha lite mer åtkomligt. Den ska gå att stänga ordentligt, så jag slipper känna att vem som helst kan komma åt min plånbok (ja, jag vet, en professionell ficktjuv kommer åt ändå, men ni vet vad jag menar). Den får inte ha lock som hänger ner för mycket, det känns som 1970-tal och är det något årtionde som tillsammans med 1980-talet känns utslitet, är det 70-talet. Man var ju med, liksom, alltså, va.
    Den ska helst ha axelrem, men gärna vanliga handtag också, så det går att bära den i handen. Den får inte se ut som en säck. Den får inte se ut som en doktorsväska. Den får inte vara kvadratisk, den får inte vara för djup och inte för avlång.

    Och så, den får inte vara dyr. Väskor som uppfyller mina kriterier, åtminstone flera av dem, finns. Men som de kan kosta! Jag kollade runt på väskavdelningen på ett större varuhus igår och baxnade flera gånger. För vad sägs om en väska för 6 995:- eller 8 795:-? (Märk att det aldrig är 7 000:- eller 8 800:-). Till slut känns 3 495:- som något ganska normalt, då har man blivit avtrubbad.

    Nej, det blev naturligtvis ingen väska igår heller. Jag fortsätter leta, medan jag försöker piffa till min gamla älskling med lite skinnolja.



    Inte riktigt min stil

    torsdag 23 augusti 2012

    Så lite fler bilder

    Men nu får det väl snart räcka, tänker jag. Jag har fortfarande runt 700 bilder som inte varit med här, men alla är ju inte så bra, och att visa femtio bilder på vattenfall eller berg blir lite trist.

    Dagens tema är transporter. Vi körde drygt 300 mil under vår resa, vilket täckte en liten ynka hörna i British Columbia och en ännu mindre hörna i Washington.

    Uppdaterat.
    Man ska vara noggrann när man tar med faktauppgifter. Till exempel när man vill göra jämförelser och redan från början tycker att det verkar vara för bra för att vara sant. Det blev några nollor för mycket i storleksangivelsen för Kanada. Landet är ca 9 970 000 km2 stort, vilket räcker till det med. Sverige får plats 22 gånger med sina 449 000 km2.

    I Kootenays kan även en highway vara väldigt smal och trång.


    Linbanan går högt över marken, jag fick svåra svindelanfall.

    Har man ingen lastbil, får man väl bygga sig en.



    Många mil på grusvägar blev det.



    Tur det inte var denna buss vi åkte i.

    Bensintörstigt, javisst.


    I wish. En riktig goding från 1965.



    Horseshoe Bay.
    

    onsdag 22 augusti 2012

    Onsdagsbilder

    Dagens tema är framsidor och baksidor. Ofta är just baksidorna mer intressanta tycker jag, men gissa om familjen stönade ibland.
    - Måste du plåta soptunnor idag också?




    Chinatown, Vancouver



    Burlington, WA, USA


    Vancouver


    Calgary


    Carlton, WA, USA
    I den lilla "staden" finns det en bensinmack
    som fortfarande är öppen, annars ingenting

    Mycket charmigare kändes det i New Denver, BC, Kanada
    Kaféerna ligger vägg i vägg, självklart har de alla ekologiskt kaffe.

    Det är klart, risiga hus finns där också.
     
     
    Vancouver


    Vancouver


    Vancouver


    Om man bara törs testa, kan man hitta en riktig pärla även där det ser sunkigt ut.
    Handis indiska restaurang i West Vancouver har en ljuvlig chicken tikka masala. Till exempel.




    

    tisdag 21 augusti 2012

    Tisdagsbilder

    Idag skulle jag ha haft ljudfiler, men, men ...


    Inte några Lost boys alls, de var riktigt bra. T o m Calgarys poliser, (iklädda cowboyhattar),
    stod gärna och lyssnade under sin lunchpaus.


    Hattarna på. Snygg scendekor, eller hur.
    I en by någonstans mellan Klippiga bergen och Vancouver.


    Vancouvers svar på First Aid Kit, minst lika skönsjungande.


    Den yngste och skickligaste av dem alla, spelar ihop till musikstudier i Wien.

    (synd att bilden så blurrig).

    Granville Island, Vancouver

    

    lördag 18 augusti 2012

    Mer bilder


    Bow falls, Banff, Alberta

    Johnston Canyon, Banff National Park, Alberta


    Upper Arrow Lake, British Columbia

    Kettle River, British Columbia

    Coulee Dam, Washington, USA


    Dry Falls, Washington, USA


    Howe Sound, British Columbia


    Hamninloppet och Kitsilano sett från Stanley Park
    Vancouver, British Columbia


    Steveston, Richmond, British Columbia


    

    fredag 17 augusti 2012

    Dagens bilder

    Temat idag är ännu enklare, eller hur? De fyra första bilderna är från Calgary Zoo.

    Man får allt hålla lite koll så man inte går för nära vid besök här ;-) 
    I södra Alberta har man funnit mängder med fossil.


    Det finns inte så många kvar av dessa bjässar.

    De här är inte så små de heller.


    En sönderstressad varg sprang runt, runt i sin inhägnad. Kompisen låg gömd.

    En lika stressad beluga simmade samma runda om och om igen.
    (På Vancouver Aquarium, ett mycket trevligt ställe som varmt kan rekommenderas,
    men belugan gjorde mig sorgsen).


    I alla nationalparker i Klippiga Bergen (i stort sett är hela bergskedjan på den kanadensiska sidan fredad) finns det däremot mer plats för svartbjörn, bergslejon, coyotes, karibu (ungefär som våra renar), älgar, hjortar ...


    Knubbsälarna solar sig och mår gott. Inga späckhuggare i sikte.

    Strandskatorna är ganska skygga. Precis innan bilden togs stod ett tiotal på klippkrönet och kråmade sig, men allteftersom båten närmade sig knallade de ner på andra sidan och gömde sig.


    Skygg? Nej, inte alls. Ekorrarna ville vara nära, nära och tigga mat.
    När jag prasslade med ett omslagspapper till en halstablett, ville den här ekorren gärna ha en smakbit. Men inte fick den det.


    En tidig morgon såg jag en coyote (prärievarg, i storlek mellan en varg och en räv). Med min enkla kamera kunde jag inte ta någon bild, avståndet var för stort. (Den stora, fina kameran som gick sönder för två år sedan är lagad - och trasig igen). Vi såg på en av våra ridturer två groundhogs. De är större än jag trodde, som en grävling ungefär. Så såg vi mängder med rovfåglar som fiskgjusar och olika hökar. Jag inser att jag är ganska dålig på fåglar, men både kråkor och fiskmåsar känner jag igen ;-)