Vi går mot döden vart vi går

Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

Hur som helst, så här gjorde vi:

Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

Programmet blev så här:

Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
Minnestal
Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
Tal av maken
Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

Det var fint alltsammans.

Nästan.

Plumpar finns det ju alltid.

Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

Det där hände vid flera tillfällen.

Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
- Men när är begravningen då? frågade han mig.
- Det är det här som är begravningen, svarade jag.
- Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

Nej tack.

Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
- Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

*även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.

En glad lort med en svart själ

På kursseminariet i helgen fick vi uppmaningen att fundera på våra vanligaste motiv att skriva om. Jag, och säkert fler med mig, började genast tänka, ”ja, vad är det jag oftast skriver om när jag ska få ihop en text till en övning eller novelltävling eller synopsis till en längre text”.

Hm, hm, jaha, ja, det är nog så att jag ofta (men inte alltid) har ihjäl folk. Någon blir hängd, eller går och dränker sig, eller blir överkörd, eller får halsen uppskuren. Eller så svälter man, eller dricker för mycket … ja, så där blir det. Varför? Det är ju inte deckare jag vill skriva, men ändå är det så att döden många gånger känns logisk i mina svarta historier.

Eller så beror det på att jag själv uppnått en viss ålder, att jag levt mer än halva mitt liv. Ett sätt att bearbeta kommande förluster, kanske?

Det finns ett par andra återkommande teman, men vilka de är skriver jag inte här och nu. Det blir för tydligt. Men om jag säger så här, det finns grader av mänsklig ondska som jag funderar extra mycket på.

En historia, som kanske kan bli en roman (och så får jag hoppas att någon vill ge ut den), fick jag idén till av Ann Heberleins bok ”En liten bok om ondska”. Jag läste ett par avsnitt ur den för ett tag sedan, förra året, eller så, och började fundera. Är det rätt att löna ondska med mer ondska? Eller ska man i alla eller åtminstone i vissa lägen vända andra kinden till? Föds man ond eller blir man ond av omständigheterna? Kan en god människa vara eller bli ond?

Ungefär samtidigt hörde jag på radion visklassikern ”Te recuerdo, Amanda”. Den hade jag inte hört på många år. Jag nynnade med i de textrader jag lyckades lära mig som spanskstuderande gymnasist. Så kom idén, jag måste skriva den här historien som handlar om en person som är framgångsrik i sitt yrke, men med lite kriminalitet inbakat, beroende på yrket och den tid han lever i och den plats han lever på. Han utnyttjar sin kunskap om andra människor på det tarvligaste sätt, för egen vinning. Han börjar med utpressning och den vinst han ser fram mot är inte pengar, utan en ung flicka. (Här börjar ni säkert ana vartåt det lutar).

Personen han ansätter har sina mörka hemligheter, sådana som i den tid han lever i och den plats han lever på, var något ont. Samtidigt pågår ett politiskt historiskt skede, där allt kan hända. Tiden är knapp, för både utpressaren och den utpressade.

Har jag pitchat det här tillräckligt? Kommer ni slänga er över den här skitiga, politiska, känslostyrda (osv osv) romanen full med mänskliga tillkortakommanden och ja, just det, ondska?

Jag skriver och skriver, ett kapitel i taget, och så skriver jag om och om igen.

Det är bara ett problem, jag har aldrig varit i det land där den här historien utspelar sig. För det är så, historien måste ske i just det landet, annars blir det en helt annan historia. Alltså, hör ni inte av mig på ett tag, är jag där och insuper lokalfärg.



Eller så ägnar jag tid åt en tysk berättelse, eller en annan berättelse som utspelar sig på min ö, för sådär nittio år sedan, eller en dystopi …

Lev idag, morgondagen vet du inget om

Har precis fått besked om att en av mina farbröder gått bort, på sin 85-årsdag. Han har varit sjuk länge, och åkt in och ut på sjukhus för behandling i många år, så särskilt oväntat var det inte, men, ja, det är ännu en av "de gamle" som fattas oss.
Han var en glad och omtänksam person, han betraktade alltid omvärlden med mycket humor och hade alltid något fint och rart att säga.
Trots tre egna barn och sju barnbarn fanns det en särskild plats i hans hjärta för hans favoritniecer, och det var alla hans niecer, vi var sju stycken. Nevöer hade han också, fem st var de. Alla fanns vi hos honom, i andanom. Ja, t o m niecernas och nevöernas alla barn och barnbarn rymdes.

Jag saknar honom, fast det hann gå sju år sedan jag träffade honom senast. Sist.
Åttaåringen, då 15 månader, virade honom runt sitt ena lillfinger, när vi hälsade på farbror och faster i deras sommarstuga. Vi hann umgås några dagar och gå nerför "memory lane".

Han fick ett långt och bra liv, han älskade många och älskades av många.

---

Häromdagen fick maken ett annat dödsbud. En bekant med tusen järn i elden som nu tänkte börja ta det lite lugnt och hinna njuta lite också, inte bara arbeta 80 timmar i veckan och umgås med familjen via mobilen. Så hände det som inte får ske, en arbetsplatsolycka som skedde på en halv minut. Några detaljer skriver jag inte, ni vill inte veta och jag vill inte att någon ska kunna identifiera vem det handlar om.

---

Carpe diem, var mantrat i en film för några år sedan. Jag kan bara skriva under.

Lev idag. Njut av nuet. Det blir inte bättre än så här.