Har precis fått besked om att en av mina farbröder gått bort, på sin 85-årsdag. Han har varit sjuk länge, och åkt in och ut på sjukhus för behandling i många år, så särskilt oväntat var det inte, men, ja, det är ännu en av "de gamle" som fattas oss.
Han var en glad och omtänksam person, han betraktade alltid omvärlden med mycket humor och hade alltid något fint och rart att säga.
Trots tre egna barn och sju barnbarn fanns det en särskild plats i hans hjärta för hans favoritniecer, och det var
alla hans niecer, vi var sju stycken. Nevöer hade han också, fem st var de. Alla fanns vi hos honom, i andanom. Ja, t o m niecernas och nevöernas alla barn och barnbarn rymdes.
Jag saknar honom, fast det hann gå sju år sedan jag träffade honom senast. Sist.
Åttaåringen, då 15 månader, virade honom runt sitt ena lillfinger, när vi hälsade på farbror och faster i deras sommarstuga. Vi hann umgås några dagar och gå nerför "memory lane".
Han fick ett långt och bra liv, han älskade många och älskades av många.
---
Häromdagen fick maken ett annat dödsbud. En bekant med tusen järn i elden som nu tänkte börja ta det lite lugnt och hinna njuta lite också, inte bara arbeta 80 timmar i veckan och umgås med familjen via mobilen. Så hände det som inte får ske, en arbetsplatsolycka som skedde på en halv minut. Några detaljer skriver jag inte, ni vill inte veta och jag vill inte att någon ska kunna identifiera vem det handlar om.
---
Carpe diem, var mantrat i en film för några år sedan. Jag kan bara skriva under.
Lev idag. Njut av nuet. Det blir inte bättre än så här.
