fredag 26 november 2010

Vi tänder ett ljus i advent

Inte vår kyrka

Åttaåringens skolelever gick i morse traditionsenligt i fackeltåg till den lilla stenkyrkan, granne med skolan. Föräldrarna får följa med, om man lovar att sätta sig längst bak. Kyrkoherden hälsar välkommen, ställer några frågor om varför vi firar jul och vem vi väntar på och alla barnen, från sexårsverksamheten och upp till trean (de större barnen går nästa fredag) räcker ivrigt upp sina händer.

Men egentligen är det lite av musikskolans dag. Det är blockflöjter, saxofoner, dragspel, tvärflöjter och en fagott (!). Som vanligt när viljan är större än förmågan, låter det väl lite så där, men entusiasmen sprudlar och alla sitter med tårar i ögonen ändå. Av rörelse, kanske jag ska tillägga.
Det var dock lite svårt under en melodi, barnen hade kommit fram till de sista takterna när jag faktiskt insåg att det var "Bjällerklang" de spelade. Det lät som väldigt mycket annat, på en gång, fram till dess.

Kyrkan är ju inte så stor, så 140 elever och några föräldrar, lärare och några småsyskon fyllde kyrkan helt.  Vilken stämning det var!

Jag köpte ny mobil för någon månad sedan och det blir hyfsade bilder med den inbyggda kameran. Jag är strängt uppfostrad och tycker egentligen inte man ska/får fotografera i kyrkan, men det var ganska många som gjorde det, så  jag tänkte att jag gör det ändå. Snabbt upp med mobilen och tryck!

Men jag hade blivit kall medan vi väntade på skolgården, innan vi fick börja gå och jag var stel i händerna. Precis som jag tog bilden, halkade mobilen till och så här fint blev det:




Somliga straffar Gud genast.

onsdag 17 november 2010

Vem gjorde det?


Jag var på studiebesök i åttaåringens klass idag på förmiddagen. Lektionen ägnades åt religion, närmare bestämt historien om Noas ark. Fröken läste högt för alla barnen, sedan ställde hon några frågor.
- Vad kallades båten som byggdes?
En av de ivriga eleverna fick svara.
- En ark.
- Bra. Vem byggde arken?
Lika många ivriga små händer i luften. Min åttaåring fick äran att svar denna gång:
- En arkeolog.

Ja. Det måste ju stämma, eller hur?

måndag 15 november 2010

Kalla, är det en bil, eller?




Jag gillar verkligen att titta på sport, eller åtminstone vissa sporter. Det är främst utförsåkning, längdskidor och skidskytte samt ett gäng sommaridrotter med friidrott, simhopp och simning. I OS- och VM-tider tillkommer short track, konståkning och en hel massa annat som jag inte vet om att jag gillar, men när jag tittar på det, så inser jag hur kul just den där sporten verkar vara.

Men hur mycket jag än kollar på André Pops, Jonas Karlsson och de andra journalisterna, så lär jag mig aldrig stå ut med de eviga flosklerna. Floskler som används av idrottarna själva många gånger, men det gör dem inte bättre.
Inom längdskidåkning är det "lägga in en växel till", eller "hon har en stark motor, särskilt i den branta uppförsbacken". Är Kalla en bil? tänker jag då.

Inom alpint låter det så här: "jag har det i mig, det gäller bara att få ut det." Just så kan nästan alla idrottare säga, när jag tänker efter.

Eller den ständiga:
- Hur känns det?

Ja, hur känns det när man som 20-nånting har vunnit världens största tävling, något man tränat för varje dag sedan XYZ år?

Hur känns det?

fredag 12 november 2010

Järnkoll

Maken har mage att påstå att jag har ett enormt kontrollbehov. Va?! Känns inte rättvist alls. Någon måste ju veta när flyget går, någon måste ju veta var allas pass är, någon måste ju se till att alla packar rätt grejer, så inte badkläderna blir bortglömda på solsemestern eller varma jackan när vi reser någonstans där det är kallt.

Någon måste veta när biblioteksböckerna ska lämnas tillbaka, någon måste veta när det är hög tid att köpa nya tandborstar.

Alla har väl hört till leda det där om familjens projektledare. Jag säger bara "mamma är lik sin mamma".

Men det finns tillfällen när jag inte har järnkoll. Se vad jag hittade i skafferilådan:


Jag slänger inte mcyket mat, det mesta som blir över från middagen, blir lunch nästa dag. Men den här skräcken åkte i soptunnan direkt.

onsdag 10 november 2010

Hellre gnatar jag än curlar

Jag såg inte den nya såpan "Ung och  bortskämd" och det är jag glad för. Jag såg en del av "Debatt" i går kväll som handlade om programmet och kände mig spyfärdig. Inte av de aningslösa unga vuxna, de kändes ändå mest som bimbos, men av deras föräldrar.
Hur kan man ha mage att påstå att man inte älskar sitt barn om man inte åker hem till henne/hon och städar lägenheten? Plockar undan hennes smutskläder, diskar, skurar toaletten och t o m drar på henne strumporna?
- Men hon är ju så kreativ, kläcker en mamma ur sig, hon måste ju få tid att dansa och blogga.

Minskar kreativiteten om man städar upp efter sig? Skulle inte tro det.

En annan kvinna i publiken framhöll att sådana här bortskämda 20-åriga bebisar blir helt oattraktiva på arbetsmarknaden, de har ju aldrig lärt sig att även tråkiga uppgifter måste utföras. Även det mest fantastiska drömjobbet innehåller moment som är trista.

Guskelov, säger jag bara, att maken och jag lär ungarna, nu 14,12 och 8, att hålla någorlunda ordning i sina rum, att de två äldre ska turas om att göra rent i badrummet resp dammsuga, att deras kläder inte blir tvättade om de inte bär upp dem till tvättstugan, att hunden ska ha mat och vatten varje dag, att öäxorna ska läsas, att middagsbordet ska dukas av osv osv.

Hellre gnatar jag än daltar.

tisdag 9 november 2010

Mamma! Är lik sin mamma ...


Så jag känner igen min mammas gnatröst hos mig själv.
- Sätt på dig mössan!
- Glöm inte överdragsbyxorna!
- Varför använder du inte de varma stövlarna?
- Kom här nu, klä på dig!

Åttaåringen lever plötsligt ett liv där kompisarnas åsikter väger tyngre, eller åtminstone lika tungt, som min. Trots att de flesta i klassen har på sig mössa, (faktiskt alla utom min dotter och en till), vägrar hon. Kompisen som inte heller har mössa, har sagt att det är så barnsligt med mössa. Minsann!
Och det är så mycket tuffare att ha de enkla, iskalla gympaskorna än de varmvarma stövlarna.
- Mamma, jag fryser INTE om tårna, påstår ungskrället.

Fjortonåringen har också han ett underligt förhållande till vinterkläder. I stället för att sätta på sig jackan, bär han den lite snett i ena ärmen, så andra ärmen släpar i marken och blir smutsig. Så stönar han för att jag "tvingar" honom att ta med sig jackan till skolan. Igår var det sju grader kallt. Jag tycker faktiskt inte att det räcker med t-shirt och collegetröja, båda i bomull, när det är minusgrader.

Tolvåringen är inte mycket bättre på att klä på sig hon heller. Små urtvättade ankelsockor, slimmade jeans och "påsstövlar" som hon knappt kan gå i, bara hasa. Tunn midjekort jacka i något material som ska föreställa skinn. Men hon har halsduk!

lördag 6 november 2010

Jul?

Denna helg, allhelgonahelgen, är det jul"mässa" på min ö. Jag hade en liten fundering häromdagen att åka till lokalen där mässan hålls, men kände igår att nej, det ska jag inte.
Det är alldeles för tidigt för julaktiviteter första helgen i november, förutom att jag inte gillar idén om kommers, hur enkelt det än kan vara, just denna helg. Varför inte ta det lite lugnt?

Nu är alla tankar på skräck och halloween långt borta. Solen strålar, det är ett par grader över noll och rimfrost fortfarande i skuggan. Kyrkklockorna ringde för någon timme sedan och manade till andakt. I eftermiddag står församlingshemmet öppet och man kan, även om man inte har någon när eller kär just på denna kyrkogård (det har inte jag, vi är inflyttade) tända ljus för någon man tänker extra på. Jag ska nog gå dit.

God helg!