tisdag 17 september 2013

Ibland blir det stim

Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.

Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.

Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.

Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.

Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!

Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.

onsdag 4 september 2013

Ingenting kan hindra natten

Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:

Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.

Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.

Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:

   "det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I          Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som   det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."

Eller detta:
   "Gråta kan jag alltid göra senare."

Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...

Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".



Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.

På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger







tisdag 3 september 2013

Bokstavlig skrivkramp och bokstäver

Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.

I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.

Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.



Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.

Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.