Singelliv

Det är tio dagar kvar till manus- och essäinlämning. Nu känns det som att essän tuffar på, jag antecknar och läser och antecknar och skriver om vartannat. Men manuset vet jag mindre om. Jag vet inte ens hur många sidor jag har, eftersom respektive fragment ligger i olika mappar. Dock vet jag att jag behöver arbeta på och det ordentligt.

Naturligtvis kommer den där oemotståndliga längtan efter att fundera över annat som inte på något sätt handlar om manus eller essä eller fortsatta skriverier.

Till exempel hur det kan komma sig att jag drabbats av ensamma strumpsyndromet. Artonåringen hade det länge, tills jag uppmanade honom att sätta strumporna i varandra innan han la dem i tvättstugan (nej, inte i någon tvättkorg, då han nästan alltid lägger svarta eller röda eller blåa strumpor bland vit fintvätt av någon hittills okänd anledning). Han har nu ganska många par strumpor tack vare det.

Men jag har sedan en tid tillbaka säkert åtta ensamma strumpor. Åtta singlar! Alla är de svarta, alla är kortstrumpor och visst skulle jag ju kunna para ihop lite som jag tycker. Men en uppmärksam strumpvetare skulle förstås se att de inte alls passar ihop. Den svarta färgen är inte likadan i alla strumpor. Någon kanske har ett invävt blomstermönster. En annan strumpa har ett rött hjärta på undersidan.
Strumporna är lite olika slitna, resåren ser lite olika ut, de är stickade på lite olika sätt, har olika materialblandning (jag letar ständigt efter strumpor med så hög andel bomull respektive ull som möjligt, men lite annat måste det vara i, annars håller de inte särskilt länge).

En svart kortstrumpa är inte alltid bara en svart kortstrumpa.

Och det blir inte heller någon särskild markering av att man är så väldigt häftig för att man blandar svarta strumpor. En rosarandig och en enfärgad grön är en helt annan sak, då ser alla det och uppfattar det som ett slags ställningstagande.

"Kolla här va, jag är så cool att jag har udda strumpor på mig."

Tanken slår mig. Kanske borde jag gå igenom hela mitt förråd av svarta strumpor. Det kan ju faktiskt vara så att jag parat ihop alla mina trettioåtta strumpor helt fel. För att de ändå är ganska lika ...?

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Ingenting kan hindra natten

Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:

Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.

Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.

Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:

   "det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I          Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som   det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."

Eller detta:
   "Gråta kan jag alltid göra senare."

Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...

Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".



Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.

På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger

Bokstavlig skrivkramp och bokstäver

Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.

I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.

Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.

Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.

Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.

Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.

Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

Tyst vecka

Det är inte varje dag jag ställer mig och steker köttbullar och kokar pasta direkt på morgonen. Men det är inte varje dag som dottern ska på skolutflykt och behöver matsäck med sig heller. Hon var inte så pigg på det, "åh, bära en tung ryggsäck och åka buss och allt, nä, jag vill hellre ha en vanlig skoldag och gå på museum med familjen i stället."
Jag tror de får roligt. En bra guide brukar göra susen.

 

-------------

Snöboll rör sig långsamt, hon är tung och stor som, ja, som två tackor. Hoppas att hon bara har två lamm och att de överlever. Det kan inte vara många dagar kvar nu. Igår köpte vi en värmepanel som vi hängt upp ovanför lammkätten. Det blir fortfarande frysgrader i lagården om nätterna, och små nyfödda lamm har svårt att hålla kroppsvärmen.

Förra året fick hon tre, två levande och ett dödfött. Vi var inomhus och åt middag och märkte ingenting förrän en halvtimme efteråt. Snöboll var så duktig. Fast hon själv var bara ett år gammal då, visste hon precis hur hon skulle göra.
Instinkterna är starka.

Lite nervöst var det dock när vi upptäckte att det ena lammet, Flingan, hade ett snett ben, men med instruktioner från en fårvan granne, kunde vi sedan massera benet och linda det. Efter en vecka kunde Flingan stödja på benet som hon skulle.

------------

Idag ska jag få ihop ett par arbetsprover och söka en distanskurs på C-nivå. Tyvärr försvinner diverse distanskurser från högskolor och universitet allt eftersom, det blir tredje lärosätet för mig (inom kreativt skrivande. Allt som allt är jag uppe i sju stycken vid det här laget. Tycker jag om att lära mig saker, eller?).
A-kursen läste jag i Gävle, B-kursen i Luleå (B-kursen i Gävle försvann som distans) och nu ska jag söka till C-kursen i Växjö (C-kursen i Luleå försvinner som distans, kanske öht). Och så folkhögskolekursen som hittills är väldigt bra, jag vill fortsätta i höst på den också.

Mitt favorittidsfördriv

Det går långsamt framåt med mitt stora skrivprojekt, det har varit några veckor med svår ångest. "Äh, jag får inte ett ord ur mig, usch vad dåligt allt blir, kommer jag verkligen ro det här iland?" Jag fick ett tips från en skrivarvän, K, om att pausa med en novelltävling. Det är märkligt vad det kan lossna om man gör något annat en stund, skriver på ett helt annat sätt, leker med språket, har ett annat ämne ... plötsligt blir det väldigt roligt igen.

Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)

Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.

Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.

Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.

En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.

Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.

Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.

Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.

Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):

David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)

Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)

Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).

Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).

Isolering

Isolerar mig så gott det går från omvärlden. Börjar få ångestkänslor och vill ha allt överstökat. Inlämning senast måndag.
Puh!

De femtio sidorna från i torsdags har ändå ökat till (igår) runt sextio sidor, och då har jag ändå rensat bort några sidor. Samma kapitel hade råkat hamna på två ställen, nämligen. Har också rensat en del andra underligheter, trots att vi rekommenderats att inte ge oss in i redigeringsarbetet redan nu.

Har några idéer som kan komma med. Letar fakta här och där och på nätet, vad gjorde man utan det egentligen? Min historia utspelar sig inte precis på grannön, utan internet hade jag stått mig slätt.

Mina figurer börjar ta sig ton, häromdagen var det en av dem som reagerade på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutse och i morse började en annan att dra mig i armen för att peka på något han absolut vill ha med i ett av sina kapitel. I torsdags ville ytterligare en att jag skulle skriva om hans kärlek.
Jag prövar deras förslag noga, "hör ni, är ni trovärdiga nu då, kan jag lita på att ni verkligen skulle göra så här?"

Jadå, säger de unisont. Fast de inte alls känner varandra och aldrig kommer att träffas heller är de rörande överens.
Jag trivs i deras sällskap, med alla deras brister och tillkortakommanden.

Dags att gå ner och göra lite kaffe och så börja dagens produktion. Ångesten och skrivkrampen har släppt en aning.
För stunden.

Rapport från en värklighet

Nej, jag har väl inte särskilt ont någonstans, varken i kroppen eller i min sotsvarta själ. Eller, tja, kanske lite, om jag riktigt känner efter, så är jag rätt öm i axlarna och jag har några muskelknutor i övre delen av ryggen.

Men det är inte det som är dagens "värklighet".

Jag har tjatat om det tidigare, att jag går en kurs alltså. Rättare sagt (skrivet) jag går två, en nätbaserad distanskurs vid ett av våra universitet, och så en irl-kurs i samma ämne.

Ämnet är kreativt skrivande. Det gäller att ha flow. I januari ska jag, jag ska, ha ett råmanus om minst 200 sidor klart. Nu är det i början av oktober och jag har till dags dato fått ihop runt 50 sidor, varav åtminstone tio-tjugo sidor är rent skräp. Där finns bihandlingar som jag inte vet om de ska vara med, då jag tycker att de sinkar själva huvudhistorien. Där finns scener som är så grovt tillyxade att jag rodnar när jag läser dem. Fast just det går ju att göra något åt, det är ju bara att skriva om och utveckla, det brukar jag inte ha så stora problem med.

Men mitt problem är att jag sitter med en fjärdedel av tänkt manus - och kommer inte på något mer att skriva om. Jo, jag har väl ett antal avsnitt/kapitel som ska skrivas, men de räcker inte till 150 sidor. Jag letar inspiration både här och där, läser liknande böcker, som utspelar sig under en kort tid, eller som byter perspektiv, eller som utspelar sig i landet jag skriver om. Jag lyssnar på musik från landet. Jag kollar i facklitteratur.

Men nej, skrivkrampen förlamar mig vissa dagar. Ändå vet jag ju att det enda som hjälper är att låta fingrarna gå över tangentbordet, ungefär som jag gör nu.

Jag försöker trösta mig med att i tisdags morse hade jag runt 30 sidor, jag har alltså fått ihop tjugo sidor på två och en halv dag. (Men då hade jag fortfarande ett helt gäng med uppslag).

Så funderar jag lite över min konstruktion. Ska det vara rent kronologiskt? Känns väl logiskt (hehe, lovar, det var helt oavsiktligt), men samtidigt kan det bli rörigt att hoppa hit och dit mellan mina fyra huvudpersoner, bara två av dem vistas på samma plats.
Eller ska jag skriva om en person i taget? Då hinner jag teckna den personen bättre, men det kan bli rörigt att gå fram och tillbaka i tiden.

Tacksam för tips är jag.

Nu tillbaka till mitt första lilla råmanus.