Allt tar slut

I långt mer än ett decennium har en av, eller båda, flickorna i min familj varit aktiva gymnaster. Jag tror den stora dottern var fyra eller fem när hon började träna. Så småningom, när hon var runt tio, fick hon börja tävla. Klart inspirerad av sin storasyster började den lilla när hon var fem eller kanske sex år, efter att ha stått i kö i tre år.

Förra hösten började den stora i gymnasiet och kände att tiden inte räckte till för både skola och träning flera sena kvällar i veckan, så hon slutade.

Lillasyster valde, förutom gymnastiken, att även träna och spela basket. Hon började med det när hon var sju år. Sporterna har gått utmärkt att kombinera, vi har haft tur med träningstider och matcher. Men nu tog den turen slut. Ändrade tider för gymnastikträningen har gjort att det uppstod ett val. Gymnastik eller basket?

Det blev basket.

Jag är både glad och ledsen. Glad för att basket passar henne, det är den sport hon valde själv för fem år sedan, glad för att det är så vansinnigt roligt att gå på basketmatcherna. Ledsen för att gymnastiken har gett henne, och oss, väldigt mycket genom alla år, ledsen för att hon antagligen kommer att tappa kontakten med några av sina vänner.

Slåtter

Inte behöver man gå till gymmet nu i alla fall. Det är en del att ta itu med så här års. Hö ska tas in till exempel. Som de hobbybönder vi är, är vår maskinpark rätt liten. För att inte säga, i det närmaste ickeexisterande. Vi har en fyrhjuling, en traktor, en slåtterbalk och en hövändare. Och så en maskin som jag just nu inte minns vad den heter, men man "putsar" av vallen med den. Så står en rostig liten harv ute i en av hagarna också. Sen är det slut.

Så, när vi ska ta in hö gör vi så här. Först slår maken av höet. Sedan får det ligga och torka på marken. Efter någon dag vänder han på det. När det är torrt, är det dags att räfsa ihop det i högar. Just det, räfsa.

Byggsäck, räfsor och högaffel. Low technology

Igår räfsade jag ihop höet på vår mindre äng.

Jodå, maken räfsade ihop hö han också, men bara en kort stund. Sedan hade han ett par uppdrag i en grannkommun och var tvungen att åka iväg. När han kom hem igen strax efter sju på kvällen, började vi ta in hö. Då har vi vår fyrhjuling med släpkärra.

Där får det plats två byggsäckar som vi packar så fulla vi orkar. Så hissar vi, med armkraft, upp en säck i taget på skullen. Det hjälper gott att använda sig av en enkel tamp och tackel och ett litet block.

Vi hann få in tio eller tolv (vi tappade räkningen) byggsäckar med hö innan ett beslag gick av och arrangemanget ramlade ner. Det är lätt att få dit igen, men igår när det gick sönder var klockan redan nästan tio på kvällen och vi var mer än mogna att gå in och kollapsa framför teven en stund.

Vår "höhiss"

I natt har det regnat och det hö vi inte hann få in igår är genomblött. Eftersom vi inte har någon fläkt, får det ligga kvar på ängen. Vi rafsar väl ihop det i en större hög, så släpper vi in en del av fåren där och kanske äter de lite av det. Om inte, finfördelar vi det och sprider ut det som ett slags "gödning".

Gårdagens omgång uppe på skullen

För det är ju så, vi har den stora ängen kvar.

Sporthelg

 Det var ett tag sedan jag senast skrev om sport, ser jag, så då gör jag det nu. Fjortonåringen tävlar i truppgymnastik på en ort 60 mil härifrån.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass. 
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.

Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)

Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.

Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.

Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.

En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.

Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.

Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.

Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.

Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):

David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)

Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)

Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).

Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).

Med en klump i halsen

kramade jag nioåringen, där hon satt på sin madrass i klassrummet på skolan där lägret ska vara, hennes "hem" de närmaste dagarna.
- Gå nu, mamma. Hon vände sig mot sin kompis från den vanliga träningsgruppen och de började visa varandra vad de packat ner i sina väskor. Vilken tur att den sista platsen som var kvar i rummet var precis bredvid någon hon redan lärt känna. Båda flickorna såg mycket tryggare ut när de hade fått koll på varandra. Den andra flickans mamma såg också tryggare ut och jag gissar att jag gjorde det med.

Vilket påhitt egentligen, att lämna bort sin älskade lilla plutt, sin bebis, så många dagar!

Bara en kvart tidigare höll hon mig hårt i handen när vi gick fram till gruppen med ledare som prickade av barnen allt eftersom de kom. Hon tittade under lugg, en del stora gymnaster kände hon igen från uppvisningarna, men de var ju så ... stora. Så okända.
- Hej, jag heter ..., sa en av de stora tränarna, en flicka i 18-årsåldern. Hon räckte fram handen mot min nioåring och fortsatte:
- Vad kul att du är här. Kom med mig, så ska jag visa dig var du och de andra flickorna i din grupp bor.

Nioåringen såg ut att må en smula bättre, hon tog ett stadigt grepp i väskhandtaget och bar den själv uppför trapporna till rätt korridor. Jag fick inte hjälpa henne, det räckte väl med att jag tog hand om madrass och sovsäck.

I klassrummet var det stekhett och nioåringen packade genast upp ett par shorts, jeansen var för varma. Hon var för blyg för att byta om i klassrummet, så vi letade upp en toalett, så hon kunde låsa om sig.

Hela tiden anlände fler nio-, tio-, elva-, tolvåringar. I korridoren bar några ledare runt på stolar och bord, klassrummen måste utrymmas på allt sådant, så alla barn kan få plats på golvet.

När jag gick nerför trappan och mot utgången, var det kö.

Jag längtar till söndag.

Denna vecka ett liv

Tvättat nioåringens träningskläder - check.
Tvättat nioåringens övriga kläder - check.
Köpt ny tandkräm, schampo och duschtvål till nioåringen - check.
Kollat sovsäck och luftmadrass - check.
Osv


På onsdag ska hon äntligen iväg på sitt första träningsläger. Hon har längtat i några år nu, ända sedan storasyster åkte på sitt första läger. Hela fyra nätter ska hon sova borta. Undrar vem det är värst för, henne eller hennes föräldrar. Till hösten börjar hon med två träningspass i veckan i gymnastik, förutom att hon fortsätter med sin basket. Det är faktiskt skönt att jag fick besked om att musikskolans lektioner ligger samtidigt som gympan, så jag kunde ge återbud på hennes plats i god tid. Träning tre gånger i veckan, plus läxor, plus basketmatcher var fjärde lördag, plus gymnastiktävlingar/uppvisningar räcker gott och väl till.
Världen får klara sig utan vår nioårings cellospelande.
Jag har ingen lust att bli en sådan där hetsande mamma som bokar in sitt barn på femtiarton aktiviteter.
Tycker nog att det är viktigt att lära sig att ha det lite småtrist ibland också och att man överlever det med.

Fast det är klart, vår nioåring har lite småtrist fem minuter i taget, sedan har hon börjat på ett nytt uppfinnarprojekt. Eller så bestämmer hon sig för att sy ett par shorts till sig själv eller spika lite i kojan. Man vet aldrig vad det kan bli.

---

Äntligen är vädret sådant att vi kan räkna med att både hinna slå och få in höet utan att det regnar på det. Det är ju inte några enorma arealer det handlar om, men även två hektar ängs- resp hagmark ska slås. Än har jag inte fått tummen ur och hört mig för om någon har några får för mycket. Egentligen skulle vi behöva ett par getter, som är lite hårdare på slyet än vad får är.

---

På onsdag kommer min far och hjälper oss såga, klyva och stapla ved. Maken tror att de kan hinna fylla den ena vedboden på två dagar. Jag vet inte jag, pappa är nästan 80, fast han vill inte erkänna det. Han vill gärna fortsätta vara sådär 52 eller nåt.

---

På lördag kommer min syster och hennes dotter. Därför ska vi sätta upp gardiner, bl a rullgardiner, så de kan sova, flytta en vävstol från gäststugan till "kontorshuset" (ja, den är nedmonterad, så det är inte så besvärligt som det låter), jag måste rensa på kontoret, så det inte ser ut som hej kom och hjälp mig, maken ska flytta sitt skrivbord från glasverandan (där har han aldrig suttit, på vintern är det iskallt och på sommaren är det rena bastun) till ett utrymme i bostadshuset, där får han ha sina papper i den ordning han vill ...

... så borde fönstren tvättas, men samtidigt tänker jag, vad gör väl det att de är alldeles immiga och gråa? Det är väl skönare att ta sig ett dopp i poolen?

Joggblogg del 14

Det trodde ni väl inte, att jag skulle ge mig ut igen. Men jag har ju både vårruset och tjejmilen att se fram mot, så jag får allt börja om.
Det är två och en halv månad sedan sist och jag hade inga som helst förväntningar att jag skulle fixa ens 500 meter i ett svep. Det gick.
Jag sprang inte med mina vanliga kliv och min vanliga hastighet, utan med små, små steg och då orkade jag mycket bättre.
"Vanliga kliv och vanliga hastighet", det låter som om jag skulle vara något slags sprinter. Det är jag inte, men jag brukar tycka att det blir roligare att springa om jag tar i lite. Med resultatet att jag normalt är slut efter en kilometer.
Jag valde min lilla runda, den som tar ca 25-30 minuter att gå, så jag uppskattar rundan till knappt 3 kilometer. Jag får passa på att springa där, innan snön kommer. Den går mest i dikeskanter längs med åkrar och ängar och ett stycke genom vår lilla John Bauer-liknande skog. Jag föredrar att springa den medsols, då har jag ett envist motlut första kilometern, sedan svänger rundan in i skogen och där har jag ett långt stycke där det går nerför rejält. Så avslutas rundan på en smal slingrande grusväg. Det är en kort men ganska brant uppförsbacke i byn, orkar jag springa uppför den, tycker jag att jag verkligen presterat något.
Till sist blir det en rush uppför vår uppfart, brantaste stycket på hela rundan.

Så ramlar jag ihop vid husknuten.

Puuuhhhh!

Joggblogg del 13

Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.

När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.

---

Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.

Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.

---

Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.

Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).

Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...

---

Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.

Joggblogg del 6

Tog en tur igår morse, det gick tungt. Benen var som bly, ingenting fungerade. Jag gick nästan hela rundan, åtminstone fick jag ett antal steg på stegräknaren. I stället simmade jag 250 m innan det var dags att köra tolvåringen och hennes gymnastkompisar till träningen.

Idag sprang vi tillsammans för första gången, jag och tolvåringen. Hon drog på sig fjolårets löparskor i brist på bättre. De var lite korta, sa hon, men hon kutade på åndå. Jösses, vad duktig hon är! Jag hade fullt sjå att hänga med henne, det var en nyttig insikt för mig.

En gång var det hon som föreslog ett lugnare intervall "vi springer fram till elstolpen, va?". Jag var nöjd med det förslaget.
Så upp genom skogen, där man är tvungna att springa, ananrs blir man helt uppäten av myggorna.
Avslutningsrusningen på uppfarten vanns av tolvåringen, jag hade inte en chans.

Men roligt var det! Hon ska skaffa nya löparskor och så packar hon och jag ner träningsgrejer när vi far iväg på semester.

Se där, ännu ett skoj sätt att umgås. :-)

Joggblogg del 5

Nej, det blev ingen träning alls i förra joggbloggen, tiden försvann för mig. Den gör ofta det. Undrar varför? Kan det möjligen bero på att jag gärna skjuter upp allt jag kan göra i morgon till övermorgon, när det nästan är försent?

Men jag har ränt på ett par gånger under helgen ändå. I söndags hade jag med mig hundskrället, som hade blivit bättre i sin stackars mage. Men han var fortfarande trött och jag fick ta det lugnt med honom. Dessutom ville jag koppla honom lite tidigare än jag brukar, (lite får han springa fritt, vad skulle det annars vara för ett liv för honom?), han ville hellre stanna och nosa och kissmarkera på varje grässtrå.

Själv var jag trött efter för lite sömn under natten. Jag vaknade kallsvettig flera timmar för tidigt, jag drömde att tolvåringen inte skulle hinna få sitt nya pass i tid och därmed skulle vi inte hinna få visum till sommarens resa och därmed skulle vi inte kunna resa alls. Och biljetterna är betalda och inte återlämningsbara ... de kostar en halv förmögenhet, eftersom vi reser reguljärt till en stad, hem från en annan och så är det femtielva inrikesresor under tiden.

Så det gick inget vidare med min löpning i söndags. Huvudet och hjärtat säger mig dock att jag kommer springa igen i morgon eller möjligen på torsdag. Igår cyklade jag i stället, då kör jag inte "intervallträning", då ligger jag stadigt på 75% av min maxpuls. Min intervallträning när jag springer går ut på att jag springer 500 m, går 200 m, springer igen 500 m, går 100 m, springer 300 m (då börjar jag bli lite seg), går 500 m osv osv. Jag vill alltid avsluta med en rusning uppför vår uppfart. Den rusningen kan en snigel hålla.

Joggblogg, del 4

Har ont i ena knät (det är ömt i menisken), funderar på om jag ska springa idag eller inte. Längtar, men det är kanske inte så vettigt. Eller, jag vet. Jag kan springa liiiiite och så gå meeeeeer och avsluta på träningscykeln.

Jag behöver min endorfinkick.

Joggblogg, del 2

Har ränt min lilla runda en gång till, i lördags morse, med hunden som först drar mig, sedan leker bromskloss när han börjar bli trött. Nu springer/joggar/lufsar jag mer än jag går, men än har jag en bit kvar till jag orkar springa/jogga/lufsa hela varvet.

Rensade ur benen efteråt med en kvart på motionscykeln, på 75% av min maxpuls. Kändes himla bra! Och så lite styrketräning för överkroppen. Och situps. Och stretching. Sedan var jag redo för museibesök med sjuåringen. Men lite stel var jag allt i ena benet uppför backen till naturhistoriska. Och det var väldigt höga trappsteg inne på museet, jag funderade på om vi inte skulle fuska lite och ta hissen, men sjuåringen hade för mycket spring i benen för det.

Snart ska jag ut igen!

Joggblogg, del 1

Den har funnits där ett tag nu, tanken att jag ska ta tag i springandet. Jag köpte löparskor redan i februari, men så fortsatte vintern, och fortsatte och fortsatte, och skorna hamnade längst ner under skohyllan i hallen. Inte gick det att försöka springa här, med en halvmeter snö överallt. Och på de hästupptrampade stigarna ville jag inte springa, hästarna är många här och de lämnar högar efter sig. Skulle jag bli en rosodlare av format, har jag nära till gödseln, om man så säger.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.

Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.

Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.

När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.

Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"

Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!

Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.

Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)

Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.

In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.

Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.

Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.

Jodå, det går!

Igår gjorde jag något jag funderat på ett tag, och mentalt börjat förbereda mig på. Fast liiiite för spontant kanske det ändå var.

Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.

På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.

In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.

Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!

Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?

Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv så mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!

Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.

Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!

Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.

---

På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.

Allt gott!

Skutt och hopp

I lördags var jag extra"tränare" för sjuåringens gympagrupp, under deras genrep inför uppvisningen i april. Min uppgift bestod mest i att vänta vid ytterdörren för att vänta in senkomna, kånka runt på tusen kassar och ryggsäckar och så se till att flickorna stod på en rak linje, med raka ryggar och blickarna framåt.

De två första gångerna gick det sådär, barnen var lika intresserade av vad de andra grupperna (som ska uppträda samtidigt) höll på med som vad de själva skulle utföra. Och till glada Beach Boys-låtar är det inte lätt att stå still mellan sina hopp och kullerbyttor. Sjuåringarna kunde bara inte hålla sig, utan skuttade och dansade.

Men det gillades inte av huvudledarna, de som gjort koreografin. Nej, ordning och reda ska det minsann vara. Att det är hundra sjuåringar samtidigt som ska hoppa och springa samtidigt över golvet, i olika banor, och att det kan kännas förvirrande och svårt att hålla sig i rätt bana, spelar ingen roll. Det ska se snyggt ut för publiken.

Innan det var dags för en tredje och sista övning, sa den riktiga tränaren och jag att flickorna skulle tänka att de var generaler allihop. Upp med hakan, rak i ryggen, bak med axlarna, se framåt.

Och visst, hela gruppen kom nu ihåg hur de skulle göra, alla stod raka i ryggen, koncentrerade och gjorde jättefina hopp över första plinten och tuffa kullerbyttor över nästa plint. De var superduktiga, de små generalerna!

---

Sjuåringens (och tolvåringens) gymnastikförening är en förening med anor, med många, många tävlingsmeriter, nationellt och internationellt. I truppgymnastik är det lika viktigt med disciplin, med synkronisering, med likadan klädsel, med håret ordentligt uppsatt i knut - inte ett hårstrå får fladdra iväg, det går åt mängder med hårsprej när det är tävling - som med svårighetsgraden på hoppen.

Det låter kanske hårt, men jag tror att barnen egentligen inte mår särskilt illa av att drillas lite en och en halv timme i veckan. Det är just gruppen som är det viktiga. Om du själv presterar lite sämre, t ex slår en lite sned kullerbytta, kan det uppvägas av att din kompis, som kommer efter, gör en rak kullerbytta.

En för alla, alla för en.

Många små individer som bildar en stark gemenskap.

---

Men jag får passa mig, så jag inte blir en sån där idrottsförälder, som står bredvid plan eller uppe på läktaren och skriker mig hes: "ta dem nu, då ... näta ... passa ... öh, domaren, ser du inte, det är straffkast ..." (basket), eller "skruva ... dålig landning ... tänk på takten ... raka ben ... (gymnastik).

Träningsvärk

I förra veckan blev äntligen våra motionsredskap ihopmonterade och uppställda igen. Jag firade TGIF med att sätta mig på cykeln en dryg halvtimme, för att känna mig för. Liiiite trögt var det allt, det märktes att jag låtit kroppen ligga mer eller mindre i träda alldeles för länge, men glädjande nog kändes det bra att ligga på ca 70-75% av min maxpuls. Med alla medicinering och alla provtagningar det senaste året, var jag, kanske inte ängslig, men ändå uppmärksam på hur jag skulle reagera.

Igår körde jag igen. Att cykla särskilt länge (det blev kanske tio minuter) var det dock inte tal om, rumpan ömmade, men vi har ju andra redskap. Jag satte mig i roddmaskinen i stället. Åh, tjugofem minuter senare var jag mör i armar, rygg och knän. Om igen kändes det bra, inga hjärtrusningar, lugn, stabil andning på 75% av maxpulsen. Jag avslutade med situps, stretching och så fem mycket lugna minuter på cykeln för att rensa musklerna lite.

När håret hade torkat efter duschen, gick jag ut med hunden på en halvtimmesrunda.

Idag känner jag mig lite tung i armarna, men glad är jag! :-)

Vinnarskalle

Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?

Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.

Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.

---

Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.

---

Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.

Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.

Men att de hade roligt syntes lång väg!

Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.

Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.

Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.

Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!

Storebror, se mig inte!

Sjuåringen har börjat höstens gymnastikträning. Som hon njuter av de 90 minutrarna på måndagskvällar.
Jag njuter av att se henne så glad och nöjd och endorfinkickad. Men jag måste erkänna att jag njuter lite mindre av att sitta i omklädningsrummet på en hård träbänk under hennes träning. Föräldrarna får nämligen inte vara med inne i gympasalen, så unga flickor kan annars tappa koncentrationen helt om mamma eller pappa ser dem.

I måndags satt jag i alla fall där, laddad med en ny deckare av Val McDermid. Inte skulle det gå någon nöd på mig, inte.

Men det var varmt därinne, radiatorerna spred bastuvärme hela tiden. Jag gick ut en stund och satte mig på en bänk på skolgården. Jag började fundera på hur jag bäst utnyttjar den enochenhalva timmen jag "får" medan jag väntar. Att åka hem lönar sig inte, jag hinner ganska precis komma hem när det är dags att köra iväg igen.

Det börjar bli mörkt om kvällarna, och även om jag inte är sådär väldigt mörkrädd, vill jag helst inte promenera runt i kvarteren runt skolan där sjuåringen tränar. Inte så dags. Av princip har jag inte löptränat på flera år, så det känns inte som ett alternativ.

Hm.

I närheten av skolan ligger ett gym. Inte ett gym som tillhör den kedja jag tidigare tränade på, utan en mindre konkurrent. Kunde kanske vara något för mig? Jag skulle kunna hinna dit, åtminstone motionsträna en timme och så tillbaka för att hämta sjuåringen och så hem och duscha. Bra idé!

Jag kollade upp gymmet på nätet. Jodå, bra öppettider, alla möjliga sorters träningskort, inkl klippkort, tillgång till både pt, yoga, spinning osv osv osv. På bilderna ser det väldigt fräscht ut.

Jag gick in på ansökningsblanketten (ansökningsblankett? Är det en skola man ska söka till? Eller handlar det om ansökning av pass????). Inga konstigheter där, det var bara att fylla i sina uppgifter. Men så skulle man skicka med ett foto.

Jaha? Varför då?

Jag gick tillbaka till första sidan. Jo, där stod det att alla som tränar ska ha fotolegitimation på sig. Vidare stod det att alla utrymmen på gymmet är kameraövervakade.

Nu tycker jag inte att jag har så mycket dölja, utom tjugo kilon för mycket - och dem döljer jag inte så lätt. De är alldeles för synliga för alla och envar. Ändå känner jag ett väldigt starkt obehag av vetskapen att alla som tränar blir kameraövervakade.

Möjliga repliker far genom huvet på mig:
- Åh, kolla den där fetmostern, så röööööd hon är ansiktet!
- Men, kolla där då, skäms hon inte för att gå ut?
- Hahaha, feta människor är det fulaste jag vet.

Jag skickade inte in någon ansökan till det här gymmet, mig får de allt klara sig utan. I stället funderar jag på om jag inte ska rucka på mina principer i alla fall, köpa bra skor och lätt och fint börja löpträna lite försiktigt. I ett annat område, där jag känner mig tryggare.