Joggblogg, del 1

Den har funnits där ett tag nu, tanken att jag ska ta tag i springandet. Jag köpte löparskor redan i februari, men så fortsatte vintern, och fortsatte och fortsatte, och skorna hamnade längst ner under skohyllan i hallen. Inte gick det att försöka springa här, med en halvmeter snö överallt. Och på de hästupptrampade stigarna ville jag inte springa, hästarna är många här och de lämnar högar efter sig. Skulle jag bli en rosodlare av format, har jag nära till gödseln, om man så säger.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.

Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.

Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.

När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.

Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"

Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!

Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.

Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)

Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.

In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.

Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.

Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.