onsdag 28 augusti 2013

Ett steg i taget

Idag gläds jag åt AK som får sin debutroman utgiven i höst. Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!


tisdag 27 augusti 2013

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.




måndag 26 augusti 2013

Presentation

Så där, nu har jag registrerat mig på den ena kursen och presenterat mig själv på den andra. Den tredje är inte öppen för registrering än på en vecka.

Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."

(det var inte så  jag skrev, bara nästan).

Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.

Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.

Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.

Förutom mina gamla vanliga ämnen.


torsdag 22 augusti 2013

Hösttermin

Dottern har börjat femman och reder sig själv rätt mycket. Hon packar sin påse när det är idrott, hon tar fram kläder kvällen innan och hon sorterar sina papper i en nyinköpt mapp med många fack. Från skolan har hon fått en läsårskalender där hon antecknar kommande aktiviteter. Att ta eget ansvar är roligt (hur länge det nu varar).
Igår, första skoldagen, gjorde hon ett läshastighetstest och klarade sig bra, tyckte hon. Hennes gamla speciallärare har kommit tillbaka efter sin föräldraledighet, dotterns ögon lyste av glädje.
- Äntligen är E tillbaka! Hon är bara bäst. Ja, det förstås, K var bra hon med, men E, ja, E är kanon!
Förresten har vi fått en ny idrottslärare och så har vi en ny vanlig lärare också. Och en ny kille i klassen.

Det är mycket som är nytt. Nytt klassrum i den äldsta delen av skolan, där bara femmor och sexor går, tänk redan det, att få slippa de evinnerliga "tillfälliga" barackerna och äntligen ha sitt klassrum i lokaler som är tänkta som klassrum. Med stengolv. Med riktiga korridorer. Dessutom i samma hus som skolbiblioteket. Ah, härligt, kan det bli bättre?

Och jag får min skrivtid utan att behöva gå upp mitt i natten för att kunna sitta helt ostörd. Jag ska läsa tre distanskurser i höst, två på varsin halvtid och en på heltid. Och så vill jag gå en helgkurs på det, om inte maken är bortrest just då (håller tummarna). Jag fortsätter med mitt stora projekt på heltidskursen och hoppas bli klar med mitt manus till årsskiftet. På den ena halvtidskursen har jag en idé som jag funderat på något år, ett ämne som kanske inte håller för en normallång roman men som definitivt kan bli en långnovell eller en kortroman. På den andra halvtidskursen måste det bli något annat och jag sitter och spånar. Ska jag skriva om det? Eller det? Eller kanske det här? Det ska vara något "lagom" engagerande som jag orkar ro i land men ändå inte inkräktar för mycket tidsmässigt på det stora projektet.
Som uppvärmning sitter jag och filar på en kortnovell, max 4000 tecken, vilket är drygt en A4-sida. Det är egentligen inte mitt format alls, jag vill gärna bre ut mig mer. Det är svårt att skriva kort.
Utom här.


måndag 19 augusti 2013

Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.

torsdag 15 augusti 2013

Big C, på riktigt

Ett litet tecken betyder så mycket. Ja då. Visst.

Jag retar upp mig, mer än det förtjänar egentligen, på dessa menlösa små hjärtan som ska visa att man tar upp kampen mot bröstcancer. Jag skrev om det på den där sociala träffpunkten, Facebook ni vet, häromdagen och tyckte då att det var rätt harmlöst. Om man trodde att man gjort något bra, så fick man väl tycka det, men helst borde man ju göra något mer konstruktivt.

Jag har i flera år fått dessa kedjebrev om att man ska skriva färgen på sin behå eller skriva om hur lång tid det tar att fixa håret och vem som gör det. Så ska andra som inte fått kedjebreven, alla män, börja klia sig i huvudet och undra vad som står på. Då ska alla kvinnor som gjort dessa statusuppdateringar bara le ljuvt och inte säga något, för det är hemligt, en kul grej.

Ursäkta mig, men logiken i att uppmärksamma "kampanjen" genom att hålla den hemlig undgår mig totalt.

Mitt i mitt småirriterade tjafsande om denna kampanj, får jag ett besked att någon inte längre finns bland oss. Någon som fick cancer som upptäcktes alldeles försent.

Då känns små löjliga hjärtan ännu mer meningslösa. Jag blir förbannad och tänker att hjärtana är rent kontraproduktiva. De hjälper inte någon.

Inte någon.

Däremot kan ett bidrag, hur litet det än är, kanske hjälpa någon som drabbas. Kanske det enklaste sättet är att messa BESEGRA mellanslag ditt namn till 72988. Då skänker du 50:- till Cancerfonden. Annars kan man betala en slant till BG 901-9514 eller PG 901986-0.

www.cancerfonden.se







tisdag 13 augusti 2013

Vad gillar du?

Eh, jag gillar att läsa, skriva, jag gillar att ta skogspromenader ...


Nej, det här är inte ett försök till en kontaktannons, men vad gillar du? På facebook, alltså? Jag gillar fejan rent allmänt, det är ett kul och enkelt sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner och bekanta som kanske bor för långt iväg för att man lätt ska kunna slinka in på en fika. Det är så lätt att slänga ut en fråga eller en uppdatering om hur man mår, eller att bli påmind om en musikfestival eller en ny utställning på något museum vars fb-sida man gillar. Lite infotainment så där.

Men vad jag kan bli trött på en massa skräp som facebook för med sig. Det far runt en massa jox om att man ska gilla en viss uppdatering för att visa att man älskar sin dotter/son/partner/hund/guldfisk. Som om inte dottern/sonen/partnern/hunden redan visste det (guldfisken lämnar jag därhän, de lär ha ett minne som sträcker sig sex sekunder och bryr sig nog inte så mycket om vem som utfodrar dem, bara de blir utfodrade). Eller så ska man visa att man tar ställning för eller emot något genom att klistra in en etikett eller skriva något mer eller mindre kryptiskt i sin uppdatering. Jaha.

Nyss blev jag uppmärksammad på ett engelskt uttryck, "likes-whores". En gilla-hora vill ha så många gillanden som möjligt och kan sträcka sig långt för att få det. Uttrycket fanns i en kommentar gällande en uppmaning om att gilla en bild. Om man inte gillade bilden, var man per automatik (!) en okänslig, oempatisk, dryg, egocentrisk person. Bilden visade en flicka i de lägre tonåren med ett leende som en ängel, glada ögon och med en hållning som uttryckte stor självkänsla. Javisst var hon söt. Men så hade hon ett födelsemärke som sträckte från pannan ner till vänster axel, ett rött märke. Under bilden kunde man läsa att XX hade blivit så mobbad i skolan för märkets skull, att hon hade blivit tvungen att hoppa av skolan och bli undervisad per distans, att hon inte hade några vänner, att ...
så där höll det på ett tag.

Uppdateringen hade, när jag snubblade över den igår, fått runt 500 000 gillanden. Jag gick in på sidan för att läsa ett par av kommentarerna och av en ren slump, eftersom sådana här uppdateringar drar till sig mängder med kommentarer hela tiden, såg jag en mycket kritisk kommentar. Den var skriven av någon som utgav sig för att vara flickans lärare, att hela historien var osann, att XX inte alls var mobbad, att hon hade massor med vänner, att hon hade en pojkvän, att flickan hade blivit mycket upprörd för att hennes bild cirkulerade på facebook i en felaktig kontext.
Kanske var den kommentatorn ett troll, eller en gilla-hora, det vet inte jag.

Men jag blev stärkt i min uppfattning att det alltid är bra att läsa kritiskt.

Så. Vad gillar du?

torsdag 8 augusti 2013

Ska jag ta det personligt?

Maken kommer in till mig på kontoret. Han slänger sig i den lilla tvåmannasoffan i jugendstil.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?

Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.

- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.

- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.


Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.

Det ser ut att vara mycket kvar att äta, men egentligen är det mest tistlar.