Essäskrivande

Jag försöker få rätsida på alla distinktioner på utopi/dystopi/anti-utopi. Den ena forskaren tycker si, den andra tycker så. Jag känner mig mer och mer förvirrad allteftersom tiden går.

Hur hamnade jag här? Jag som egentligen är måttligt intresserad av sf och fantasy sitter nu och skriver en essä om ämnet. Så ska jag dessutom läsa (om) en uppsjö av romaner på temat. Tur att Boye, Huxley, Orwell och Atwood är högst läsbara, till och med läsvärda.

Egentligen ville jag ju undersöka dolda kulturmönster och tradering i ett postlitterärt samhälle. Men det var väl det, att min berättelse utspelar sig i framtiden, som fick handledare och medstudenter in på sf-spåret.

"Klart du ska skriva om detta!"

Okej, det är ju, efter några veckors materialinsamlande, rätt intressant trots allt, men jag kommer längre och längre bort från mitt huvudämne. Och jag kommer väldigt långt från att skriva på berättelsen.
Det är bara två och en halv vecka kvar till sista inlämning för både essä och skönlitterär text.

Puh!

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.

Kan man få känna sig färdig nu?

Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.

Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.

Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.

Rapport från en kurs - eller redigera, hur f-n gör man?

Jag känner att jag ligger ganska bra i fas, nästa inlämningsdagar är inte förrän nästa och nästnästa vecka, så jag tar mig tid att skriva kursrapport del 2. Istället för att plocka äpplen, höstrensa i hallondjungeln, eller något sådant fysiskt, utomhus, i solen.

Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg  (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)

Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.

Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.

Rapport från en kurs - eller skriva, hur f-n gör man?

Ni har väl fattat för länge sedan att jag gillar kurser. Kvällskurser, distanskurser, helgkurser, det är ingen hejd på det.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
   "Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.

Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.

Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
   "Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få  ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.

Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.

Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.

   "Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.

Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.

Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.

   "Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.

Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.

Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.

Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.

Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.

   "Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.

Ibland blir det stim

Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.

Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.

Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.

Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.

Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!

Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.

Bokstavlig skrivkramp och bokstäver

Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.

I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.

Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.

Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.

Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.

Ett steg i taget

Idag gläds jag åt AK som får sin debutroman utgiven i höst. Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.

Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.

Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

Big business

Igår kväll var en skrivarkurskompis och jag på en träff för författarwannabees och egenutgivare och skrivarcoacher (isch, vilket läskigt ord, kan inte någon av alla dessa kreativa språkmänniskor komma på något bättre?). Jag tror vi var runt 70-80 stycken personer, majoriteten var kvinnor (förstås). Det bjöds på lite bröd, grönsaker, druvor och päron, lite vatten eller vin och grönmögelost, vilket fick allt att lukta gamla strumpor efter ett par timmar.

Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".

Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!

Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).

Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.

Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...

Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).

"You got a dream? I can help. If you pay me."

Halleluja.

Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.

Men ändå skaver det.

---

Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).

Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget

Vad tror ni om Öbons bokförlag?

;-)

Tyst vecka

Det är inte varje dag jag ställer mig och steker köttbullar och kokar pasta direkt på morgonen. Men det är inte varje dag som dottern ska på skolutflykt och behöver matsäck med sig heller. Hon var inte så pigg på det, "åh, bära en tung ryggsäck och åka buss och allt, nä, jag vill hellre ha en vanlig skoldag och gå på museum med familjen i stället."
Jag tror de får roligt. En bra guide brukar göra susen.

 

-------------

Snöboll rör sig långsamt, hon är tung och stor som, ja, som två tackor. Hoppas att hon bara har två lamm och att de överlever. Det kan inte vara många dagar kvar nu. Igår köpte vi en värmepanel som vi hängt upp ovanför lammkätten. Det blir fortfarande frysgrader i lagården om nätterna, och små nyfödda lamm har svårt att hålla kroppsvärmen.

Förra året fick hon tre, två levande och ett dödfött. Vi var inomhus och åt middag och märkte ingenting förrän en halvtimme efteråt. Snöboll var så duktig. Fast hon själv var bara ett år gammal då, visste hon precis hur hon skulle göra.
Instinkterna är starka.

Lite nervöst var det dock när vi upptäckte att det ena lammet, Flingan, hade ett snett ben, men med instruktioner från en fårvan granne, kunde vi sedan massera benet och linda det. Efter en vecka kunde Flingan stödja på benet som hon skulle.

------------

Idag ska jag få ihop ett par arbetsprover och söka en distanskurs på C-nivå. Tyvärr försvinner diverse distanskurser från högskolor och universitet allt eftersom, det blir tredje lärosätet för mig (inom kreativt skrivande. Allt som allt är jag uppe i sju stycken vid det här laget. Tycker jag om att lära mig saker, eller?).
A-kursen läste jag i Gävle, B-kursen i Luleå (B-kursen i Gävle försvann som distans) och nu ska jag söka till C-kursen i Växjö (C-kursen i Luleå försvinner som distans, kanske öht). Och så folkhögskolekursen som hittills är väldigt bra, jag vill fortsätta i höst på den också.

Mitt favorittidsfördriv

Det går långsamt framåt med mitt stora skrivprojekt, det har varit några veckor med svår ångest. "Äh, jag får inte ett ord ur mig, usch vad dåligt allt blir, kommer jag verkligen ro det här iland?" Jag fick ett tips från en skrivarvän, K, om att pausa med en novelltävling. Det är märkligt vad det kan lossna om man gör något annat en stund, skriver på ett helt annat sätt, leker med språket, har ett annat ämne ... plötsligt blir det väldigt roligt igen.

Söndag

Resfebrig

Otrevlig

Försvinner in i mig själv

Olustig

Redig, har rensat duschavloppet

Dottern sjuk

Vill inte åka från henne

Försöker komma ihåg att hennes pappa är en bra pappa, en pappa som visst kan ta fram udda strumpor eller ställa glasen fel i skåpet (vad nu det spelar för roll egentligen) men som alltid tar sig tid för sina barn.

Har redan hemlängtan

Taxi beställd till 03.15 på tisdag

03.20 kommer jag vara taggad inför resan

Jag vet ju det

Ska skriva om min nästa inlämningstext minst en gång till, stryka en del, utveckla lite annat, ställa ett par konkreta frågor

Märker att ett kardinalfel är att jag växlar perspektiv. Så lätt att se hos andra, inte i egna texter

Seminarium

Jag ber i förväg om ursäkt om ni ser bilder på lättklädda damer här på bloggen. Jag har försökt få bort all reklam nu, ändå pluppar det upp bystiga blondiner hela tiden. Åtminstone när jag sitter här och donar vid desktopen. Jag hade ju reklam under något år, men avslutade det häromdagen. (Och då var det ganska snälla annonser, ingenting som ens andades naket). Under 2012 "tjänade" jag sjutton kronor och trettio öre på reklamen, (17,30!) och det var så lite så inte ens det fick jag ut.
Jaja, jag gjorde ett försök i alla fall att få in lite cash.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I tisdags var det dags för första seminariet på den nya skrivarkursen. Så roligt, så matnyttigt, så intressant, så kul, så ...
så där kan jag fortsätta ett tag till. Jag känner redan att jag vill fortsätta nästa termin också. Vi satt alltså i två dagar och gick igenom varandras texter, en timme per text. Nio sinsemellan helt olika texter och nio helt olika sätt att skriva, nio olika temperament. Det var alldeles, alldeles underbart och stimulerande.

Många nya infallsvinklar, många idéer, många utmaningar blev det. En av utmaningarna jag fick var att skriva fulare.

Ja just det, skriva fult.

Det avsnitt jag hade skickat in handlade om en gatupojke och självklart är det ju så att jag inte kan skriva på samma sätt som när jag skriver om en medelålders kvinna som hann gå några månader på universitetet innan något hände som gjorde att hon måste avbryta sina studier.

Alltså ska jag försöka bryta upp mitt prydliga språk, skita ner det, utan att direkt använda fler svordomar eller slang i texten.

Spännande.

Myggfritt och tropiker

Det var kallt i morse igen, - 16. Men solen skiner, det ligger snö överallt och det är väldigt vackert.

Jag har börjat komma igång med skrivandet igen. Strax före trettonhelgen lämnade jag in mitt råmanus som då var på 220 sidor och drygt 65 000 ord. Nu börjar jag få lite fart igen, jag bygger ut några kapitel som vid inlämning egentligen var mest som skisser.

På måndag är det inlämning på den nya kursen jag går. Max tio sidor ska skickas in och jag har ju en del att välja från, men helst vill jag skicka in något nytt material. Nästa inlämning är en månad senare och då är jag bortrest. Till dess räknar jag med att jag i god tid skickar in gammalt material. Enligt den information jag fått, ska det finnas internet på hotellet, men jag vill ta det säkra före det osäkra. Vem vet, just de dagarna kanske uppkopplingen inte fungerar? Eller så kanske man inte får skicka filer? Landet jag ska besöka, Kuba, är inte direkt känt för sin öppenhet gentemot omvärlden, det kan uppstå vissa "byråkratiska" problem.

Just nu känns det tillräckligt att fundera på sådana saker som adapter, anteckningsböcker, laptop, kamera ...