Då man kan bli vääääldigt trött - och förbannad

Förra fredagen var det internationella kvinnodagen. Idag känns det som om den aldrig varit.
Via ett annat socialt medium hittade jag detta inlägg. OBS! Varning för rent för jävliga bilder.
sunkig reklam

Jag tillhör inte den primära målgruppen för dessa varor, jag äger inte ett endaste par Jimmy Choo-skor och inte ett enda plagg av Versace. Det lär ju knappast märkas i försäljningsstatistiken om jag bojkottar, men om vi är flera så kanske det märks.

Så går jag in på en av mina favoritsajter, genusfolket.se

Där kan jag idag läsa om ett uppmärksammat våldtäktsmål i USA.
Kliar det inte nu? Är det inte som att bildreklamens normaliserande av övergrepp mot kvinnor påverkar oss, så att det blir liksom lite, tja, sådär helt okej att en sextonåring som druckit sig medvetslös, blir våldtagen, pissad på - och fotograferad och filmad under övergreppet. Och ingen runt omkring reagerar, ingen försöker stoppa det. För hon var ju ändå så sloppy, a real whore.

Jag citerar artikeln i Genusfolket:

"På vilket sätt har vi, vuxenvärlden, skapat en kultur där samtycke är i absolut centrum varje gång vi pratar om sex? Är det kanske snarare så att vi istället har skapat en kultur som trivialiserar övergrepp, skuldbelägger offren (för att ha druckit för mycket/betett sig sexuellt utmanande/inte sagt nej tillräckligt tydligt), överdriver hur många tjejer som ljuger om våldtäkt, och lurar i unga män att det ligger i deras ”gener” att vara aggressiva i jakt på sex (boys will be boys)."

Detta övergrepp har blivit en kul grej, ett skämt, "det gjorde väl inte så mycket, hon märkte ju inget ändå". Dessutom sa flickan aldrig ett klart och tydligt "nej".

Jag blir arg och ledsen och förbannad.

Seminarium

Jag ber i förväg om ursäkt om ni ser bilder på lättklädda damer här på bloggen. Jag har försökt få bort all reklam nu, ändå pluppar det upp bystiga blondiner hela tiden. Åtminstone när jag sitter här och donar vid desktopen. Jag hade ju reklam under något år, men avslutade det häromdagen. (Och då var det ganska snälla annonser, ingenting som ens andades naket). Under 2012 "tjänade" jag sjutton kronor och trettio öre på reklamen, (17,30!) och det var så lite så inte ens det fick jag ut.
Jaja, jag gjorde ett försök i alla fall att få in lite cash.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I tisdags var det dags för första seminariet på den nya skrivarkursen. Så roligt, så matnyttigt, så intressant, så kul, så ...
så där kan jag fortsätta ett tag till. Jag känner redan att jag vill fortsätta nästa termin också. Vi satt alltså i två dagar och gick igenom varandras texter, en timme per text. Nio sinsemellan helt olika texter och nio helt olika sätt att skriva, nio olika temperament. Det var alldeles, alldeles underbart och stimulerande.

Många nya infallsvinklar, många idéer, många utmaningar blev det. En av utmaningarna jag fick var att skriva fulare.

Ja just det, skriva fult.

Det avsnitt jag hade skickat in handlade om en gatupojke och självklart är det ju så att jag inte kan skriva på samma sätt som när jag skriver om en medelålders kvinna som hann gå några månader på universitetet innan något hände som gjorde att hon måste avbryta sina studier.

Alltså ska jag försöka bryta upp mitt prydliga språk, skita ner det, utan att direkt använda fler svordomar eller slang i texten.

Spännande.

Visst låter det som ett toppenerbjudande

I brevlådan kom detta fantastiska erbjudande, hör här:

"Hej Xyz," (hrmpf, på svenska använder man utropstecken, kommatecken hör den anglosaxiska språkvärlden till)
"ditt företagsnamn har graverats på denna exklusiva Åäö kulspetspenna med hjälp av laserteknik." (tänka sig) "Denna unika kulspetspenna i klassisk design ger dig en jämn och felfri skrivupplevelse.
Detta innebär att namnet aldrig kommer att nötas av eftersom det är permanent ingraverat" (läs här = bläcket tar slut före jul och sedan spelar det ju ingen roll).
"Denna enastående lasergraverade penna kan hjälpa dig att knyta nya affärskontakter till ett mycket lägre pris än din bästa reklamkampanj. (Skulle kanske kunna fundera lite på det, om det var snickarpennor det handlade om, eller tumstockar).
Ditt företagsnamn uppmärksammas inte bara en gång, utan om och om igen ... dag efter dag, månad efter månad - ja, i princip varje gång pennan används.
Beställ nu och få denna otroliga reklamprodukt FÖR ENDAST 16.90 KR PER PENNA, OAVSETT HUR MÅNGA DU BESTÄLLER!
Allt du köper från Klm kommer med en villkorslös garanti från min sida - är du inte helt nöjd får du pengarna tillbaka. Missa inte chansen att hålla kontakten med dina kunder 365 dagar om året - till ett lågt introduktionspris. Beställ idag!

Med vänlig hälsning

Namn Efternamn
Vd

Ps. Erbjudandet riktar sig endast till nya kunder och gäller i 30 dagar, så passa på!"

Längst ner, med finstilt text står det att man måste beställa minst 50 st pennor. Hm, 50 pennor à 16,90 = 845:- + frakt och expeditionskostnader om 130:- + 25% moms = 1 218,75.

Låter inte som min grej, riktigt.

Vid koll på allabolag.se ser jag att bolaget moms- och f-skattregistrerades i år. Än finns inga ekonomiska uppgifter på bolaget.
Jag har inte hittat företaget på bankgirocentralen, man är, om man nu anser att det här är en bra idé, hänvisad till att betala med check eller kort. Man kan också betala med faktura, men då ska man skicka med bankinformation och affärsreferenser (sic!).

Bevare mig väl för alla bondfångeriknep.

Suuuuuurt!

Att jag inte gillar telefonförsäljare har säkert framkommit. Jag försöker vara kortfattad, extremt kortfattad, men ibland går det inte.
Det ringer från dolt nummer.
Jag svarar med för- och efternamn, det blir för långt med hela firmanamnet, som ändå råkar vara nästan mitt namn.
- Är det firmatecknaren/marknadsansvarig/personalansvarig/XXX (mitt förnamn)?
- Hm.
- Hej! Har ni mycket att göra så här innan jul?
- Mmm.
Jag vägrar säga ett klart och tydligt "ja", som kan användas vid fejkade inspelningar.
- Jo, det är så här att jag ringer från XYZ-bolaget som ...
- Tack för ditt samtal, avslutar jag och slänger på luren.

I juni sade jag upp ett antal olika avtal om internetkataloger. De ger inte så mycket, tycker jag, förutom att de är väldigt dyra. 5 000:- plus moms per halvår är inget ovanligt.

Klokt nog printade jag ut alla mina uppsägningar och sparade dem i min pärm för leverantörsavtal. Där har jag också all e-korrespondens sparad med de företag som jag lärt mig är hala som ålar.

Nyss ringde ytterligare en säljare, de ringer gärna strax innan jul eller sommarsemester, för det kan ju vara så att då finns det kanske någon osäker vikarie som tackar ja till erbjudandet.
En klocka ringde, visst var det väl så att säljarens företag var ett av alla dem jag sade upp bekantskapen med i juni? Jag kollade i min pärm, jodå, så var det.

Döm om min förvåning när jag fem minuter senare fick ett mejl om avtalet och om jag svarade på det, godkände jag en förlängning av det.
Jag letade upp internetkatalogföretaget på nätet (!), letade efter mitt företag där, hittade inte det. Men jag hittade ett telefonnummer till kundtjänst. Efter tjugofem minuter i kö, trots att jag var först i kön (förhalningsteknik såklart) fick jag äntligen kontakt. Jag drog hela historien för den namnlösa damen. De säger aldrig sina namn, ännu en sak som verkar knepig. Vi kom ingenstans.

Så snart jag hade lagt på luren, ringde det igen. Nu var det tydligen kundtjänstdamens chef. "Se avtalet, det förnyas var sjätte månad. Uppsägning måste ske minst 30 dagar innan nästa period påbörjas."

Jag missade det med tre dagar. Jag måste nu betala för andra halvåret 2010, för det gör man tydligen i efterhand (?). Jag känner mig väldigt lurad.

Tacka vet jag hederliga Lokalkatalogen. Det "kostar" visserligen ett par timmar i möte, då säljaren kommer på besök, men aldrig någonsin att jag känner att jag betalar för något jag inte har nytta av.