Då man kan bli vääääldigt trött - och förbannad

Förra fredagen var det internationella kvinnodagen. Idag känns det som om den aldrig varit.
Via ett annat socialt medium hittade jag detta inlägg. OBS! Varning för rent för jävliga bilder.
sunkig reklam

Jag tillhör inte den primära målgruppen för dessa varor, jag äger inte ett endaste par Jimmy Choo-skor och inte ett enda plagg av Versace. Det lär ju knappast märkas i försäljningsstatistiken om jag bojkottar, men om vi är flera så kanske det märks.

Så går jag in på en av mina favoritsajter, genusfolket.se

Där kan jag idag läsa om ett uppmärksammat våldtäktsmål i USA.
Kliar det inte nu? Är det inte som att bildreklamens normaliserande av övergrepp mot kvinnor påverkar oss, så att det blir liksom lite, tja, sådär helt okej att en sextonåring som druckit sig medvetslös, blir våldtagen, pissad på - och fotograferad och filmad under övergreppet. Och ingen runt omkring reagerar, ingen försöker stoppa det. För hon var ju ändå så sloppy, a real whore.

Jag citerar artikeln i Genusfolket:

"På vilket sätt har vi, vuxenvärlden, skapat en kultur där samtycke är i absolut centrum varje gång vi pratar om sex? Är det kanske snarare så att vi istället har skapat en kultur som trivialiserar övergrepp, skuldbelägger offren (för att ha druckit för mycket/betett sig sexuellt utmanande/inte sagt nej tillräckligt tydligt), överdriver hur många tjejer som ljuger om våldtäkt, och lurar i unga män att det ligger i deras ”gener” att vara aggressiva i jakt på sex (boys will be boys)."

Detta övergrepp har blivit en kul grej, ett skämt, "det gjorde väl inte så mycket, hon märkte ju inget ändå". Dessutom sa flickan aldrig ett klart och tydligt "nej".

Jag blir arg och ledsen och förbannad.

På banken

Jag var på ett informationsmöte på banken i häromdagen, fråga mig inte varför eller hur jag hade hamnat där. Jag kände mig som en sparv i den där tranedansen ni vet. Mina 51 år till trots var jag gängets lillflicka, där satt inga andra som var under 65, jag lovar.
Men jag passade på att notera vad jag såg och hörde i denna för mig så annorlunda del av verkligheten. En hel del kommer jag säkert använda mig av i ett annat sammanhang, så det går jag inte in på här.

Hur som helst, för mig som ickeekonom var det en uppenbarelse, att det finns människor som uttrycker sig så här, och som lyckas göra sig förstådda?

Det var ungefär lika många män som kvinnor bland åhörarna, men naturligtvis var det nästan bara män som ställde frågor och kommenterade vad bankmannen sa. Om han sa någon "rolighet" i stil med "att köpa aktier är som att köpa en lott i en tombola", då höhöhöades det bland karlarna. Det var som att bankmannen var den tuffaste killen på skolgården och gubbarna med vitt hår hans beundrare, hans lilla armé av tillskyndare.

Att män fortsätter med sin grabbighet ända upp i pensionsåldern.

Jaja. Jag blev inte så imponerad.

Men en liten scen måste jag skriva om (jag har redan skrivit om den på annat ställe, men kan inte låta bli att upprepa mig en smula).
Två damer i 75-årsåldern sitter på stolarna bredvid varandra, längst fram i lokalen. Den ena säger till den andra:
- Men ett sådant sammanträffande, vi sågs ju på busshållplatsen också.
- Vilken busshållplats?
- På XYZ-gatan.
- Men det var inte jag, jag åkte taxi hit.



Lätt förvirrat det där.

Ordning och reda

Jag brukar inte ge ett vitten för det där med genustänkande, att män är från Mars och kvinnor från Venus. Det är så deterministiskt och inskränkande.

Men ibland kan man ju undra. Maken säger att han städat och röjt upp i köket. Så här blev resultatet.

Och så här.

Eller så här.


Här skulle det ha varit en bild på en överfull diskho, med gamla glasburkar, en konservburk det varit majs i och lite annat. Bilden uteblir pga tekniska problem vid överföringen.


Jag vet inte jag. Jag är inte precis en städgalning som får ångest av några brödsmulor på golvet eller en odiskad smörkniv. Men jag kallar inte den här köks"städningen" för städning.

Maken kanske är från yttre världsrymden trots allt.

Hon heter Knut

Jag ser relativt lite på teve, jag har annat att göra på kvällarna än att sitta och titta i timmar. Men igår satt jag och zappade en stund och hamnade i SVT 1:s minidokumentär om en skånsk bonde. Tyvärr missade jag en del av programmet, det var bara 20 minuter långt, så det blev väldigt lite om denna man jag faktiskt såg.

Men det jag såg gav mersmak.

Knut driver en liten gård i Skåne. Han går där bland sina kor, plöjer åkrarna, sår och skördar. Och så åker han in till närmsta stad och går in i butiker som för damkläder. Han har borstat ut sitt hår, satt lite läppstift på läpparna, klätt sig i klänning och kofta och diskuterar behå-storlekar med butiksäljaren.

Så visar han fotografier på sig själv som tjugoåring för reportern, han berättar om sitt liv och att han först i femtioårsåldern faktiskt förstod att han inte riktigt är som de flesta andra män han känner. Han har blivit född i fel kropp.
Nu i pensionärsåldern är hans högsta önskan att han ska få möjlighet att operera sig till kvinna.
Reportern frågade då något i stil med:
- Men du kanske inte lever så länge till.
- Jag vill dö som kvinna! blev svaret. Jag har varit man alldeles för länge.

Misogyni

Jag har tidigare deklarerat här att fotboll inte är en av mina sporter. Men häromveckan kom ett förslag från Johan Esk i DN att man skulle välja Svennis och Sundhage (kodnamn SoS) till nya förbundskaptener i fotboll.Vilken bloggstorm det blev av det! Tom ickefotbollsnördar som jag tycker det var intressant.

Först. Jag sitter här och funderar på varför det blev en sådan storm över förslaget. I de snällare inläggen lät det ungefär: "Sundhage vet inget om fotboll, möjligen kan hon damfotboll".

Observera den påstådda skillnaden. Jag vet ju alltså inte så mycket om fotboll, men när jag har tittat på planen, ser jag att den är grön, av samma storlek och med ett mål vid vardera kortänden. Linjerna är markerade på samma ställen. Jag kan konstatera att en fotbollsplan ser likadan ut oberoende av om den är för damer eller herrar. Kanske är det tom så att samma plan används för både herrar och damer, vid olika tillfällen.

Hm.

Vad jag också tror är att reglerna är likadana, att det är lika många spelare på plan och att bollen är lika rund. Rätta mig om jag har fel.

"Men en kvinna orkar inte hålla samma tempo som män". Tja, det är möjligt, men hur många förbundskaptener, som brukar ha passerat både de 40 och de 50, orkar hålla samma tempo och fart som sina spelare? Är det överhuvudtaget meningen att de ska göra det?

För mig är en ledare något annat. En ledare, en förbundskapten, ska ha överblick, ha koll på omvärlden, kunna tänka strategiskt, sätta upp mål och få sina spelare att arbeta för samma mål. Då krävs snarare en psykisk styrka, en personlig integritet, än förmågan till fysiska prestationer.

"Men hon kan ju inte gå in i omklädningsrummet och peptalka". Går alla fotbollsspelare omkring helnakna hela tiden medan förbundskaptenen drar sitt? Eller förväntas förbundskaptenen följa med in i duschen?

Jag ser det framför mig, säg t ex Svennis, klafsa efter in i duschen och stå där och hojta medan spelarna tvättar håret.

Eller vad tänker spelarna med? Vilken kroppsdel? Skulle de inte kunna dra på sig kalsongerna medan kaptenen pratar, eller svepa om sig en handduk, om det nu är så världsviktigt att prata om matchen inne i omklädningsrummet.

Jag begriper det inte. Men så är jag kvinna också och förstår mig inte riktigt på något så viktigt som herrfotboll.

Nu tror inte jag att Pia Sundhage skulle vara så intresserad av jobbet som förbundskapten, hon har ett bra jobb i USA och kontrakt tom OS 2012. Men tanken i sig roar mig.