torsdag 29 september 2011

Var sak på sin plats


Ni har väl hört det där uttrycket "det man inte har i huvet, får man ha i benen". Den senaste timmen har maken och jag ägnat åt nyckelletning. Han kom ihåg att han hållit i nyckelknippan i måndags, sedan hade han inte något riktigt minne av att ha sett den.
Vi började leta, först på alla tänkbara ställen, i makens egna nyckelskåp (ånej, jag har mina nycklar på annat ställe, jag har lärt mig att annars vandrar de gärna iväg), i hans låda i hallen, i hans låda i lilla bordet mitt emot kakelugnen. Vi kände efter i alla fickor i alla hans kläder. Vi tittade under soffor, fåtöljer, under kuddar, filtar, sängar. Maken kollade i sin bil om nycklarna kanske fanns där. Sedan började vi med de mer otänkbara ställena, fast i vårt hushåll är de tyvärr inte osannolika. Jag letade i skafferiet, i tvättstugan, i snickarboden, i vedbodarna, bakom dammiga pocketböcker, på mitt kontor, i tygskåpet, för där hade han letat efter något annat häromdagen, i medicinlådan, bland knivarna i köket, i krukorna för träslevar och trägafflar, bakom tomatskålen, under brödrosten ... ni märker vartåt det lutar.

Inga nycklar.

Maken började bli vit i ansiktet. Han såg framför sig hur allt skulle gå käpprätt åt helsefyr. Att han precis innan fått besked om att han klarat sitt certifieringsprov (måste göras om vart femte år), orkade han inte bry sig om.
Han gick och lade sig en stund. Så kom han utfarande:
- Älskling, var är du?
- I tvättstugan, svarade jag, var annars? Jag befinner mig antingen i köket, i tvättstugan eller på kontoret, mina cirklar är inte så stora.
- Nu vet jag var nycklarna är! Det är ju rörmokarn som har dem.

Maken har åkt nu, för att hämta sina nycklar. Och han är glad för sin nygamla certifiering.

---

Vi har kodlås på vår ytterdörr. Ingen skulle orka med om maken var tvungen att leta efter sina nycklar varje gång han ska in i huset.

onsdag 28 september 2011

Att man kan fnittra högt för sig själv på biblioteket



Jag satt igår kväll på det lokala biblioteket under tiden nioåringen tränade basket. Jag läste ur Göran Häggs bok "Nya författarskolan". Det som fick mig att fnissa var hans sammanställning av några "blommande", "känsliga" svenska författare som skriver "vackert" och hur det ibland går helt överstyr.

Läs själva:

"Morgonen gned sina bröst mot fönsterrutan."

"Fingrarnas ändfalanger skränkte sig." Jag vet knappt vad det betyder.

"Fukten låg som rått kött mot pannan." Hur vet författaren det, har han/hon gått med rått kött i pannan?

"Mörkret hängde som en tät flock fladdermöss i träden, med vingar som sakta svepte över synfältet vart man såg." Jisses.

"Genom huden syns ådror, ett verk av ådror, välvande sig som oktoberträdkronan i en navkapsel där också grusgångens stenar speglas." Det är alltså ett kvinnobröst som beskrivs här.

"Hennes äktenskapliga säng hade för länge sedan blivit som ett folktomt torg." Hm.

"Deras kroppar blandades ihop som en grekisk bondsallad." Nej, det låter inte särskilt sexigt. Blir svårt att äta fetaost med samma entusiasm efter den där meningen. Jag menar blott, snacka om associationer.

"... (sjön) där vattnet hade sin blick fäst på honom, med mascara klumpad i topparna av kaveldunens ögonhår." Tja, vad säger man? Suck.

Göran Hägg nämner inte vilka författare, mer eller mindre etablerade, men alla utgivna, det är som har kläckt ur sig dessa underligheter.

Men den här meningen tror jag att jag vet vem som har skrivit: "jag berättar så att änglarnas tårar fryser till is."

Fortfarande överspänt, men i det här sammanhanget står den meningen ut lite, som den minst dåliga.

Men, ner i papperskorgen med eländet.

tisdag 27 september 2011

Men i boden är det anarki

Maken tar ner träd, maken sågar upp, maken klyver.
- Det ska alltid finnas ved till två vintrar, säger han.

Han är normalt noga med hur han staplar veden.



Men i boden är det anarki.




Jag är inte säker på om jag förstår hans system.

måndag 26 september 2011

Får och hundar

Vi hade fint besök i helgen. Vår leonberger hade också en vän att umgås med, men hon var mest intresserad av att hålla koll på var husse höll hus.


Inte här, inte där.




Det var hög tid att öppna för fåren, det var lite torrt och magert i deras hage.




På andra sidan var gräset grönare, men fårskallarna hade lite svårt att förstå det.



Vi försökte fösa ner dem, men det var ju helläskigt, okänd mark, å nej. Vi lämnade dem ifred och då tordes de smyga sig ner för att äta.




Både maken och jag gillar salt lakrits, lakritsbåtar, salta sillar, saltbalkar, mmm. Men är man ett får, vill man ha lite större doningar.



Till slut. Visst är det lite underligt att nästan det enda träd som har orkat ge några äpplen i år är ett träd som är nästan helt uppätet av mistel.


Några stackars miniäpplen finns där, längst ut på den sista levande grenen. Att mistel är en parasit förstår man, se här:



Inte blir man särskilt puss-sugen av det där.

lördag 24 september 2011

Meningar

Jag kommer aldrig ihåg citat och aforismer. Jag kan aldrig klämma ur mig något träffsäkert av Oscar Wilde eller Mark Twain utan att blanda ihop det lite, så meningen och det roliga går förlorat.

I gengäld kommer jag ihåg en och annan mening ur romaner och noveller.

Jag läser just nu Kjell Johanssons bok "Det var inte jag", en historia om den medelålders Eva som tänker på sina föräldrar, sin barndom och hur allt blev som det blev. Eva tänker så här om sin pappa: "han hade ett väl utvecklat möjlighetssinne."
Ett så härligt sätt att berätta om någon som hellre lever i sin fantasivärld, om någon som gärna startar en massa projekt, för att bli rik, men som stöter på diverse problem hela tiden. Naturligtvis är det inte pappan det är fel på, utan omständigheterna, omvärlden.
Ordet möjlighetssinne tar jag med mig.

Tidigare i våras sträckläste jag Nam Les novellsamling "Båten". Där finns en novell som heter "Cartagena". Jag får rysningar av dåligt bildspråk, men en mening som denna njuter jag av: "till och med mörkret i hans armhålor andas våld."

Ah, vilken farlig karl! Man känner hans svett, testosteron, kanske blod och krutrök, absolut droger. Dessutom är orden i sig så starka, det är mörkt, armhålor, andas våld. Nästan ljudrim.

Så till sist denna mening, som jag faktiskt använt mig av och citerat. Den är ur Mika Waltaris bok "Sinuhe egyptiern": "deras tal var som flugors surr i mina öron."

Ett snyggt sätt att säga att man inte ids lyssna ;-)

fredag 23 september 2011

Det går inte att ha en bra rubrik på detta

Hur tänker man när man ger sitt lilla barn mat i en tratt? Hur tänker man när man proppar i sitt barn så mycket mat via tratten, att hon till slut avlider i lunginflammation, orsakad av igentäppta luftvägar?

Vad är det för en underlig inställning till barn och barnuppfostran?

DN

torsdag 22 september 2011

Sånt man kan fundera på, del 8

Något har hänt med diverse inställningar på min blogg. Plötsligt hade alla uppdateringar på de bloggar jag själv följer bara försvunnit. Jag har ägnat en liten stund att reparera, men troligen har jag på vägen tappat bort någon blogg.

---

Läser en notis i DN om att en skola i Jönköping har slutat uppmana eleverna (eller deras föräldrar) att ta med sig frukt. Detta för att en förälder hade klagat, med motiveringen att skolan ska vara avgiftsfri. Så denna person anser alltså att frukt är detsamma som en avgift. Hur mycket kostar det att skicka med sitt barn ett äpple eller en banan till skolan? Och hur tänker skolan som genast viker sig?

---

Än mer provocerande är det engelska "burslagsmålet" mellan ett par småpojkar. De är åtta år och deltog i en uppvisningsmatch för MMA. Jag vet hur många som är intresserade av denna sport, att den är på väg upp i popularitet, men ändå, det finns så många andra sporter som jag anser är bättre för så små barn. Och så detta att de matchas i en bur!

Det känns sjukt.


DN


DN

tisdag 20 september 2011

Glad, trött, skrivsugen

I lördags var det dags för första träffen irl på min stora skrivkurs. Jag hade svårt att somna kvällen innan, jag hade nästan resfeber. Redan klockan fem på lördagsmorgonen skulle jag gå upp, för före sex var jag tvungen att köra hemifrån för att hinna med tåget.
Tåget var i det närmaste fullsatt, många av passagerarna läste de sista sidorna av de böcker vi skulle ha förberett.
Utanför föreläsningssalen var det mängder med folk, alla var tysta och avvaktande och kanske lite blyga också. Första passet var långt.
På lunchrasten började folk prata med varandra. Tänk ett fyrtiotal människor i olika åldrar och från hela landet, med bara en sak gemensam, alla vill skriva. Vi hade mycket att prata om.

På eftermiddagen, efter sex timmars föreläsande, diskuterande, analyserande, skrivande, var vi möra. Att köpa både kaffe, kanelbulle och en chokladkaka var absolut nödvändigt, sockerbehovet var enormt.

På tåget orkade ingen längre prata, alla satt tysta och läste eller skrev.

Det var rätt skönt att komma hem till ost, kex, vin och något skräp på teven.

Huvudet är som en bikupa, historierna surrar i kapp och jag ska bara (!) peta lite till på den text jag ska skicka in till en tävling. Sista inlämningsdag är i nästa vecka.

fredag 16 september 2011

Lästips

Ropa inte på vargen eller Never cry wolf






En av alla de böcker jag läst genom livet (och det är många, jag klämmer väl i snitt två-tre i veckan) handlar om en ung man, Farley Mowat, som i slutet av 1940-talet ger sig ut i vildmarken i norra Manitoba i Kanada. Han ska studera varför beståndet av caribou-renar minskar och om det är så att det är vargarnas fel, då de jagar renarna. Men Mowat upptäcker att vargarna hellre tar småvilt, bl a eftersom det kostar för mycket energi att jaga ren. Renar är snabba, de kan sparka bakut och därmed skada vargen under jakten.
Mowat kommer fram till att vår bild av vargen som en skoningslös mördare inte stämmer. "We have doomed the wolf not for what it is, but for what we deliberately and mistakenly perceive it to be — the mythological epitome of a savage, ruthless killer — which is, in reality, no more than the reflected image of ourself."
I den mån varg jagar ren, är det de sjuka, äldre och skadade djuren som tas som byte.

Mowat blev inte oemotsagd när hans bok kom ut i hemlandet 1963. Många gladde sig, då de redan tidigare opponerade sig mot vargjakt. Andra ansåg att författaren hade en alltför romantisk syn på naturen. Dessutom var han inte ensam på denna expedition, det var ett sällskap om åtminstone tre personer till med. Oavsett detta är boken spännande om man är det minsta intresserad av djur och  natur. Den hittas väl enklast på bibliotek eller antikvariat.

Idag skriver Hanne Kjöller i DN om vargjakten i Sverige och om Svenska jägareförbundet. Hennes slutsats om alla underliga turer kring licensjakten och Jägareförbundets debattartikel häromveckan är klockren: "antingen gör ni som vi vill eller så gör vi som vi vill".

Man kan ju fråga sig, om nu Jägareförbundet ska starta en konflikt, hur kommer den se ut? Ska de strejka? Ska de vifta med sina vapen så fort någon ickejägare eller någon sansad medlem i förbundet (jag tror de kan finnas, men de hörs inte i debatten) ger sig ut i skogen? Ska de sätta sig i Riksdagshusets korridorer och taktfast ropa "vi vill skjuta, vi vill skjuta"?

DN

torsdag 15 september 2011

Fårskallar

Igår var det äntligen dags att hämta dem. Våra tre ungtackor, alltså. Två vita, en brun, visst låter det som en krogbeställning för sådär femtio år sedan.

Detta är Teddy, som fått sitt namn för att hon är brunpälsad och påminner lite om en teddybjörn:



Här är Smörblomma, bakom henne skymtar man Snöboll och Teddy.



Vår leonberger är sannerligen ingen vallhund, men han är väldigt nyfiken. Han skulle bra gärna vilja komma in och hälsa på sina nya lekkamrater.



Men de tycker det är så tryggt att det finns ett stängsel mellan dem och det där björnliknande vilddjuret. Något sådant har de aldrig sett förut.



Kanske bäst att dra sig tillbaka lite till och få ytterligare någon meter mellan sig och besten.

onsdag 14 september 2011

Skoskav

Det är något som skaver mig när jag läser om regeringens förslag att låta utskrivna arbeta inom kultursektorn och ha mage att kalla det för en stor kultursektor.

Varför är det en stor kultursatsning? Varför satsar man inte hellre på att försöka få alla dessa kompetenta bibliotekarier, arkivarier och museitjänstemän som nu är arbetslösa på hel- eller deltid i arbete i stället?

Varför tror man att det blir bättre (och billigare) att ta en utskriven (som kan ha världens alla krämpor), lära upp henne/honom i ett yrke som egentligen kräver tre-fyra års högskoleutbildning?

Det blir lite som synen på musik i dokusåpan "Maestro". Man tar sex kändisar och genom den vanliga utslagningsmekanismen, utse en av dem som ska dirigera Sveriges Radios symfoniorkester. En av kändisarna är musiker sedan tidigare, de andra är det inte.
Kan man verkligen bli dirigent på några veckor?
Nej, det kan man inte.

Kan man bli en kompetent bibliotekarie på några veckor? Nej, det kan man inte, som fd barnbibliotekarie skulle jag snarast säga att det tar många, många år att skaffa sig den beläsenheten som krävs.

DN


DN

DN

Missnöjet sprider sig

Jag hade tänkt skriva något mer eller mindre giftigt om hur många (mellan)chefer har det på sin arbetsplats , men jag orkar inte. DN kan idag rapportera om att tre av fyra chefer vantrivs, de har för låg lön, kraven är för höga och man är missnöjd med sin närmaste chef och därför vill man byta arbetsplats. Men om bara man fick en ny chef, skulle man kunna tänka sig att stanna kvar.
Jaha.

Alla tycker väl att de har för låg lön, det är inget unikt för cheferna. Dessutom, har alla dessa missnöjda chefer funderat på om de själva är bra chefer för sina underställda kolleger? Ger de sitt stöd, ser de utvägar, puffar de andra och kommer med stimulerande arbetsuppgifter? Allt det där som de själva vill ha av sina egna chefer.

Jag bara undrar.

tisdag 13 september 2011

Det händer att jag

håller med Johan Croneman i DN. Idag skriver han så här: "jag blir snart förbannad om man inte börjar jämföra siffror".

Förbannad kan man bli. Eller less.

För vad sägs om 2 977 döda i WTC jämfört med 90 000 civila dödsoffer i Irak?

För att bara ta hans egna exempel.

måndag 12 september 2011

Språkbehandling, eller sådant jag kan sitta och fundera på här i min ensamhet, del 7



Ett ord jag inte riktigt kan förstå att man över huvudtaget använder i en skönlitterär text är svårbeskrivlig eller t o m obeskrivlig.

Visst finns det saker som är svårbeskrivliga eller obeskrivliga, men ska man försöka ge sig på att skriva en novell, roman eller deckare, har man ju all frihet i världen att antingen hoppa över det man inte kan beskriva, eller beskriva det på ett sätt man mäktar med. Eller hur? För mig känns det bara slarvigt när en författare skriver "gryningen var svårbeskrivligt vacker".
Jaha, hur intresserad blir man på en skala från ett till tio?
Jag vill bara ta tag i författarens kavajslag, ruska honom/henne lite och ryta "men skriv det du ser då, för bövelen".

Det finns förstås fler underligheter många ägnar sig åt. Jag kallar det "som om-språk".
"De åt varsin bit av äppelkakan, som smakade som om den var hemgjord."
Tröttsamt.
Jag fattar varför man skriver så, troligen var äppelkakan tillverkad på fabrik, och så långt från hemgjord som det bara går, ändå var den hyfsat god (får man hoppas). Jag skulle hellre skriva något i stil med: "de åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord."
Det blir en annan nivå, men för mig fungerar det bättre. Alla dessa liknelser i många texter staplas på varandra och jag blir ofta alldeles matt. Det blir inte mer litterärt för att man skriver uppstyltat, även om många tycks tro det. Snarare kan det vara svårare att skriva "enkelt".


Uppdaterat:
Just det här exemplet blev ganska platt. Nu när jag gått ett varv i skogen med hunden, kom jag på att jag antagligen skulle skriva ungefär så här:
"De åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord. Lisa kom att tänka på mormors äppelkaka, bakad med mycket smör och socker och en rejäl dos kanel. Mormor kunde ha kanel i nästan all mat, 'det lyfter alla andra smaker', brukade hon påstå. Lisa undrade om mamma hade fått överta alla recept efter mormor, eller om de var försvunna. Kanske skulle hon kunna hitta något liknande i någon kokbok från trettiotalet. Det borde vara runt den tiden, då mormor var nygift, som hon började laga mat."

Eller så skulle jag kanske skriva så här: De åt varsin bit av äppelkakan. Den var vidbränd", bara för att jag är så less på att skriva om äppelkakor ;-)

Jag älskar många av Joyce Carol Oates romaner, och de är sannerligen inte "enkelt" skrivna. Meningarna kan vindla sig över en halv sida, en hel sida, och man blir andfådd. Ändå fortsätter jag. Jag har inte läst allt, skulle man ha det som projekt, skulle man knappt hinna läsa DN.
Oates har ett eget språk och hon är en mästare på kommatering - och rytm.

Inte för att jag ens försöker jämföra mig med Oates (det vore mig främmande, så kan jag inte skriva), men när jag skriver ett novellutkast läser jag det högt för mig själv flera gånger och hittar en del "fel" på det sättet. Något som inte känns trovärdigt, något som halkar ur, något som signalerar stilbrott. Ändra, ta bort, skriv om, arbeta med texten, läs igen, fungerar den nu, eller ska det skrivas om igen? Låt texten vila några dagar. Jag skriver annat under tiden, ett nytt utkast i ett helt annat ämne, här på bloggen, eller något annat.

På lördag ska jag träffa lärare och övriga kursdeltagare på min skrivarkurs för första gången. Jag är full av förväntningar.

söndag 11 september 2011

Chutney, recept 2

Hittade ett recept till på tomat och chilichutney. Detta behövs:

6 röda chilifrukter
500 g tomater
1 grön pepparfrukt
2 vitlöksklyftor, pressade
1 msk mald ingefära
150 g strösocker
90 ml rödvinsvinäger

Hacka tomater, chili och pepparfrukt, ta ej bort frön. Lägg i en tjockbottnad gryta/kastrull med resten av ingredienserna.
Koka upp.
Sjud i 30-40 minuter.
Häll i väl rengjorda burkar, det blir runt 3-4 dl färdig chutney.

Chutneyn ska enligt uppgift hålla i upp till ett halvår, om den får stå kallt.

Är den stark då?

Vore jag lagd åt det hållet, skulle jag utbrista i ett sydstatligt Oh, sweeeeeeet looorrrrrd.

torsdag 8 september 2011

Sånt man verkligen kan fundera över, del 6, eller hur riskbenägen får man vara?

Den danska familj som gav sig ut på sitt livs resa och efter X månader till havs ville gena lite genom Suezkanalen och där blev tillfångatagna av somaliska pirater, är nu, efter flera månaders fångenskap, äntligen fria. Enligt en uppgift fick piraterna 3 miljoner dollar i lösen, enligt en annan sammanlagt närmare sju miljoner dollar. Familjen vann ett par månaders seglats runt Afrika, och förlorade ett drygt halvår som fångar.

Nu undrar jag, hur tänkte föräldrarna? Tänkte de alls?

Vad lär sig nu barnen i familjen? Att det kan vara lite kittlande att leva på "the wild side", för det finns alltid någon som är beredd att betala (lösen) eller att man ska ta varningar på allvar?

Kommer de behöva åratal av traumabearbetning eller kommer de gå ut i livet som maskiner som kan explodera när som helst?

Piraterna har i alla fall fått det än en gång bekräftat, deras typ av kriminalitet lönar sig.

tisdag 6 september 2011

Chutney, recept 1

Här är ett recept på tomat och chilichutney. Det är från Australien och jag har gjort ungefärliga översättningar från originalets "cups" till dl.

2 msk olivolja
2 tsk bruna senapsfrön
1,2 kg tomater, grovhackade
2 gula lökar, halverade, grovhackade
5 röda chilifrukter, delade på längden och med urtagna frön, grovhackade
5 dl maltvinäger (vad nu det är, jag tog 3 dl rödvinsvinäger och det räckte mer än väl)
330g socker, jag använde rårörsocker
1 tsk "blandade kryddor", jag använde finhackad färsk ingefära, mald koriander och starkt paprikapulver. Mängden motsvarade nog 2 msk (ja, jag gillar het chutney)
peppar, salt

Hetta upp oljan i en gryta, lägg i senapsfrön och låt dem "hoppa", det tar ett par minuter. Lägg i tomater, lök, chili, vinäger, socker och kryddor, låt koka upp. Låt sjuda/puttra i drygt två timmar eller tills chutneyn reducerats. Rör om då och då så det inte bränner fast. Smaka av med nymald peppar och flingsalt.



Häll upp på väl rengjorda burkar. Chutneyn håller öppnad i kylen i ca sex veckor, oöppnad på sval och mörk plats (jordkällare är perfekt) i upp till sex månader. Man kan ju också frysa in i plastburkar.

Enligt receptet skulle det bli ca 1 l chutney, det fick inte jag ut, snarare drygt en halvliter. Antingen hade jag hackat för fint, eller så hade jag för lite vinäger i, men vid avsmakningar tyckte jag allt att vinägern var på vippen att slå ihjäl övriga smaker.

Men är chutneyn het då?

Säger bara: simmar hajarna i havet?

fredag 2 september 2011

Så lite om sport igen

Självklart kommer jag hålla tummarna för Christian Olsson och Emma Green Tregaro i sina resp finaler. Självklart kommer jag sitta som klistrad och heja, heja, heja mig hes. Men nä, konkurrensen är svår, jag tror inte det blir medalj för någon av dem.

Men jag har gärna fel.

I morgon går Tjejmilen av stapeln och naturligtvis ställer Isabellah Andersson upp. Hon är min favorit.

Själv kommer jag larva runt i näst sista eller sista startgrupp, bland alla de andra som traskar sig runt. Kommer jag runt på mindre än en och en halv timme, är det bra.

Sånt man kan undra över, del 5

Varför använder katterna kattlådan när det är fint väder?

Varför tar hundmaten slut lagom till en helg när det är svårt att hinna med att åka omvägen förbi butiken som säljer hundmat i 15-kilossäckar?

Kommer nioåringen känna sig tillräckligt frisk i morgon för att gå på kalas, så jag kan ta mig runt Tjejmilen? Maken är på annan ort.

Kommer jag överhuvudtaget ut på någon kantarellrunda i höst?

Varför skjuter jag så ofta upp saker till "en annan dag"?

Varför hämtar ingen annan toapapper i källaren, utan använder upp allt på rullen lagom till jag ska gå och uträtta diverse behov?

Sånt kan man undra över.

torsdag 1 september 2011

Att man blir yr

Det kom ett mejl från en av trettonåringens nya tränare i truppgymnastik. De ska ägna några veckor åt att nöta, nöta, nöta in sådant de redan kan, för att ha en riktigt stabil grund innan de går över till mer komplicerade hopp inför vårens tävlingar.
För mig låter det dock som rena grekiskan, trots att jag hört dessa uttryck i flera år nu. Eller vad sägs om rondater, flickisar, pikstarter, sträckvolter, överslag? Handvolter, halvskruvar, löpning och inhopp vet jag ju vad det är.
Det här är enkla hopp och volter, enligt trettonåringen.

Tro det.