Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.

Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.

På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 

Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.

 

 

Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 

 

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.

Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.

Baddagar

Barn som hoppar i vattnet, simmar, plaskar, dyker, armringar i orange, hoppar i en gång till och en gång till medan kvällen mognar och solljuset mildras.
Små små flickor som gurglar med tandlösa munnar, vindlar med mörka ögon och vill inte, kan inte sova, för då kanske något roligt missas.
Korvar och hamburgare på grillen, bullar på faten, smågodis - och tomatsallader. Kaffe. Glass med chokladsås.
Brunbränd gräsmatta. Torra rosenbuskar.
Vinden friskar i. Vuxna på studsmattan, två krockar och en bryter en lilltå.

Dompan och Franklin på stereon, någon trummar i ett hörn. Salt är gott, fram med chipsen.

Nya vänner, gamla vänner.

Söndag på min ö.

Det ÄR fortfarande sommar, så det så!

Men ibland kan man undra hur en del tänker. Idag kom första postorderomgången med höst- och vinterkläder. Nej, nej och åter nej, jag är då rakt inte mogen än.

Först ska vi få in allt hö på något sätt. Logen är nästan full och vi har kanske hälften kvar att slå och sedan släpa in. Maken och jag har en idé, vi får helt enkelt förvara det hö som inte går att pressa in under taket på annat sätt. Utomhus, på träpallar och med presenningar över. Det blir inte vackert, men om vi börjar med att ta hö därifrån till fårens frukost, är det snart borta. Fåren får sin frukost utomhus, året om, och att då ta ett litet lass i en byggsäck direkt från stacken till utfordringsbordet känns ju rätt bekvämt.

Så ska jag kolla hur det är med mina röda vinbär. Det börjar lysa rött i buskarna, men lite mer sötma i bären kan nog behövas innan jag plockar av dem. Därefter kommer de svarta vinbären och även om det mesta kommer bli till dricka, gör jag nog en omgång av Hirams sylt. Den innehåller massor med socker, men är samtidigt den enda sylt som familjen äter. Det är konstigt, vi har hur många vinbärsbuskar som helst, men sylt äter vi inte särskilt mycket.

Därefter mognar hallonen.

Ja, hallonen ja, de är ett kapitel för sig. Eller många kapitel. Jag vet inte hur många timmar, dagar, jag lägger ner på hallonrensning på våren, jag vet inte hur många timmar som går åt till att hålla landet (skogen) öppen från ogräs, ändå hinner jag inte hålla det snyggt. Jag vet inte hur många timmar det går åt att plocka alla hallon. Jag förstår knappt hur föregående ägare till vår lilla, lilla gård tänkte när de planterade så mycket hallon. Vi har tagit bort hälften, ändå känns det nästan övermäktigt.

Hallondjungeln

Men det är ju så gott med färska hallon. Eller färska bär överhuvudtaget. Vi har ett par stackars jordgubbsplantor kvar efter tiden som grävskopeparkeringsunderlag, och de gubbarna (fem - tio stycken kan det bli under en säsong) är så goda så man inte vill äta några andra.
De hallon vi inte orkar äta upp, de åker i frysen och så blir de till sorbet eller parfait under vintern.
Ibland har vi fått hjälp av vänner och bekanta som plockat av ett antal liter (eller ska jag säga kilon) hallon, men två dagar senare är hallondjungeln lika röd av mogna bär igen.

Jag borde, vilket jag tänkt i några år nu, göra slag i saken och plocka hallon och sälja. Vid vägkanten eller till lokala butiker. Eller, om någon på min ö läser detta, kom och plocka, vet ja! Ta med stövlar för brännässlorna och ta med något att plocka i. Var beredd på att vissa buskar är mer än två meter höga, att det är snårigt och bökigt, men - hallonen. Hallonen.
Mmmm.

Det är ett par veckor kvar innan de är mogna. Ring eller mejla innan du kommer, så sätter jag på kaffet.

Slåtter

Inte behöver man gå till gymmet nu i alla fall. Det är en del att ta itu med så här års. Hö ska tas in till exempel. Som de hobbybönder vi är, är vår maskinpark rätt liten. För att inte säga, i det närmaste ickeexisterande. Vi har en fyrhjuling, en traktor, en slåtterbalk och en hövändare. Och så en maskin som jag just nu inte minns vad den heter, men man "putsar" av vallen med den. Så står en rostig liten harv ute i en av hagarna också. Sen är det slut.

Så, när vi ska ta in hö gör vi så här. Först slår maken av höet. Sedan får det ligga och torka på marken. Efter någon dag vänder han på det. När det är torrt, är det dags att räfsa ihop det i högar. Just det, räfsa.

Byggsäck, räfsor och högaffel. Low technology

Igår räfsade jag ihop höet på vår mindre äng.

Jodå, maken räfsade ihop hö han också, men bara en kort stund. Sedan hade han ett par uppdrag i en grannkommun och var tvungen att åka iväg. När han kom hem igen strax efter sju på kvällen, började vi ta in hö. Då har vi vår fyrhjuling med släpkärra.

Där får det plats två byggsäckar som vi packar så fulla vi orkar. Så hissar vi, med armkraft, upp en säck i taget på skullen. Det hjälper gott att använda sig av en enkel tamp och tackel och ett litet block.

Vi hann få in tio eller tolv (vi tappade räkningen) byggsäckar med hö innan ett beslag gick av och arrangemanget ramlade ner. Det är lätt att få dit igen, men igår när det gick sönder var klockan redan nästan tio på kvällen och vi var mer än mogna att gå in och kollapsa framför teven en stund.

Vår "höhiss"

I natt har det regnat och det hö vi inte hann få in igår är genomblött. Eftersom vi inte har någon fläkt, får det ligga kvar på ängen. Vi rafsar väl ihop det i en större hög, så släpper vi in en del av fåren där och kanske äter de lite av det. Om inte, finfördelar vi det och sprider ut det som ett slags "gödning".

Gårdagens omgång uppe på skullen

För det är ju så, vi har den stora ängen kvar.

Pest eller kolera

Hur jag än väljer, kommer Store Lurv ha ont i sitt ena framben. Antingen låta operera bort en ruggig knöl på knäleden och riskera att det är en aggressiv tumör som kan bli riktigt aggressiv av den behandlingen.
Eller låta knölen vara tills vi fått svar på de prover som tagits och under den tiden låta honom må dåligt av knölen.

Pest eller kolera, alltså.

Efter ett kort telefonsamtal med veterinären, beslutade jag att knölen ska bort idag. Om ett par timmar ska jag åka tillbaka till djursjukhuset och hämta honom.

"Store Lurv" 2,5 år, hösten 2007

Just nu orkar jag inte tänka på eventuella kommande behandlingar. En hund är en hund är en hund, javisst. Men vi har haft honom i åtta år och han är den snällaste hund man kan tänka sig.



Lägerskola

- Har du packat allt nu?
- NEJ.
- Badkläder och handduk?
- Vet inte om jag vill bada.
- Okej, men ta med så du kan bada, om du ändrar dig.
- Mmm.
- Vet du var din sovsäck är?
- NEJ.

Leta, leta, leta efter sovsäck. Hittar en gammal som måste duga, då den nya fräscha liksom bara försvunnit. Kanske finns den i det stora källarförrådet, som fungerar som familjens "finns-i-sjön". Ställer/lägger man in något där, hittar man det inte igen. Det är makens och mitt projekt att tömma hela det rummet och börja om från början. Jag är övertygad om att vi kommer hitta massa saker, som varit borta sedan vi flyttade in i huset. Vi har planerat stora städprojektet i flera år.

- Du behöver din regnjacka också.
- Var är den? Ahhhrg. Hittar inte. Jo, vänta, den är kvar hos A.
- Ring dit och fråga om hon kan ta med sig jackan till skolan.
- Inget svar.
- Okej, låna min regnjacka.

Regnjackan går till knäna på dottern. Jag biter mig i läpparna så jag inte ska börja skratta. Dottern tittar på mig med svarta ögon.
- Jag slipper bli blöt om rumpan i alla fall.
- Mmm. Liggunderlag, har du det?
- Ja. och tandborste och tandkräm, och köttbullarna, och ett äpple, och varm tröja och strumpor, massor med strumpor, och extra trosor.
Hon fortsätter sin uppräkning en stund. Till slut kommer vi överens om att hon har allt hon behöver.

Hon drar på sig sina gummistövlar (varför hon vägrar ha uteidrottsskorna fattar jag inte), sätter på sig hjälmen och hivar upp ryggsäcken på ryggen. Den är tung, särskilt som hon bundit fast sovsäcken högst upp, och hon vacklar bakåt flera steg. Hon börjar fnissa och hänger sovsäcken över styret. Sovsäcken ligger dubbelvikt mot marken.
- Kanske bäst att ha sovsäcken på pakethållaren.
- Hjälp mig, mamma.

Så är hon färdig och jag måste krama henne en extra gång innan hon cyklar nerför backen och försvinner bakom ladan. Jag gråter en skvätt.


#navelsträngentöjsutlitetill

I ett hörn av världen

Det blir nästan för mycket idyll, eller hur? Bräkande, råmande idyll. Men jag bryr mig inte om att ni kanske storknar, jag är bara så glad att vi äntligen, äntligen, efter fyra år i huset har en entré värd namnet.

Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.

Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.

Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.

Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...

För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.

Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.

Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.

På nya äventyr i Klarbärsdalen

Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.

Bara ett par timmar gammal.

Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.

Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.

De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.

Lite blygt så här i början.

Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.

Efter språngmarschen.

Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.

Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.



Det doftar gott.

- Där är de där roliga små typerna.

- Men vänta nu. Där luktar det också gott.

- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.

- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.

- Vet inte om jag törs.

- Okej då, vi går väl runt.

- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.

- Ja ja. Fegsnöre.

- Sa du nåt, syrran?

Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.





Jag vill inte

Så här års, alltså, jag vill inte. Jag vill inte ha avslutningar, picknickar, utflykter, matsäckar och fan och hans mormor.

Jag vill göra som den där mytomspunne skomakaren, ta helt ledigt mellan hägg och syren. Helt och hållet, inte göra något annat än att vara. Bara lyssna på fåglar, får, humlor ...
Häggen har hunnit blomma ut och syrenerna är i knopp. Om ett par dagar lyser vår lilla gård i vitt och lila.

Och jag hänger tvätt, sorterar tvätt när den är torr, bär högarna till respektive rum (fast sortera in i garderober gör jag inte). Jag lägger undan sådant som ska strykas, för det blir struket en annan dag. Jag handlar mat, lagar mat, dukar. Duka av får någon annan göra. Men diskmaskinen ska tömmas och fyllas. Undrar hur många veckotimmar som går åt till repetetiva arbeten.

---

En inlämning kvar på kursen. Jag får inget skrivet. Att få ihop tio nya sidor är inte svårt, det är bara det att jag känner mig rätt frustrerad av de tio sidorna. Hur välja "rätt" avsnitt? Jag känner att jag är såpass hemma i mitt manus att det är bearbetningar och redigeringar som krävs nu. I vilken ordning ska avsnitten komma?

Jag har skrivit om detta förut, men det är också det som jag ser som mitt stora problem när det gäller projektet. Ska det vara helt kronologiskt? Nja, det blir nog trist. Ett långt avsnitt per person blir bättre, men blir det bra? Kommer man inte känna att man vill veta mer om "Kalle" precis när jag bryter "Kalles" avsnitt för att gå över till "Lisa"? Och så vill jag inte avslöja för mycket heller. Om "Kalle" gör något som påverkar "Lisa", då vet man som läsare det redan innan "Lisa" ens dykt upp på scenen.

Tio sidor per inlämning, totalt sextio sidors inlämning under terminen. Det blir snurrigt för dem som ger respons, de får bara brottstycken. "Vad betyder det där?" "Kommer den personen tillbaka?" "I vilken ordning ska det här vara?"

Under hösten ska jag få ihop ett manus som är läsbart, där eventuella frågor blir besvarade utan att jag behöver gå in och förklara.

Och så sitter jag här med hunden som sover och fiser. Ute är det åskfuktigt.

Snyggt, men inte pråligt, sa fan, målade svansen grön.

Igår fyllde dottern elva år. Vi har firat hela helgen, minsann. I lördags var det tjejmiddag med femkamp och ingen ville åka hem när festen var slut och föräldrarna kom för att hämta sina flickor. I söndags var det lugnare med kaffe och chokladtårta med morföräldrar med respektive.
Och så igår blev det förstås sång, ett tänt ljus och ett litet paket vid sängkanten.
Därefter skulle tonårssyskon iväg till sina skolor och maken till arbetet.
Men den nyblivna elvaåringen var ledig från skolan, så vi for iväg på shoppingtur.

Det var dags för en ny cykel och ett par nya basketskor. Inget av det går att köpa utan att mottagaren är med. Vi åkte inte till den närmaste sportbutiken utan en som ligger lite längre bort. Det brukar finnas mer att välja på där.

Först provade hon skor. Basketskor fanns inte i hennes storlek, det var inte ens i närheten, trots att hon växer och växer och får större och större fötter. Basketskolagret innehöll skor för vuxna män, med storlek 44-49. Okej, vi fick gå över till junioravdelningen. Där fanns ett par allroundskor för inomhusbruk. De dög, tyckte dottern.
- Särskilt gillar jag färgen, sa hon.

De är neongula och har gröna snören.

Det har gått en tid sedan hon helst bara ville ha svart eller kanske grått, eller möjligen mörkblått.

Så kom vi till avdelningen för cyklar. Där fanns det många, många cyklar för terräng, eller bmx, eller tävling, cyklar utan pakethållare, men med hundrablurton växlar. Snygga många av dem, men nja, kanske inte riktigt vad någon av oss tänkt innan. Men det stod en cykel som var lite inklämd mellan de svarta bmx-cyklarna och de röda trehjulingarna.
En lila cykel, med en fjäril på sadeln. Jag gillade den direkt, men vågade inte ens peka på den. Jag var säker på att i så fall skulle dottern säga tvärnej.

Hon for runt med blicken och så märkte jag att hon liksom sögs mot den lila cykeln. Hon gick närmare den.
- Mamma, jag vill titta på den här.
Jag lade ifrån mig skokartongen med de neongula skorna och började lyfta bort bmx-cyklar för att komma åt den lila. Dottern tog emot den och började gå fram och tillbaka med den på golvet. Hon kände lite på växlarna (tre) och på handbromsen. Hon satte sig på sadeln, nådde ner med tårna på golvet. Hon tittade på mig och log.
- Jag har bestämt mig. Det är den här jag vill ha.
Jag nickade mot henne.
- Och så matchar ju cykeln min hjälm som jag har hemma.

Det är mycket som ska matchas numera, har jag märkt. Randiga strumpor kräver randig tröja. Gröna jeans kräver grön tröja. osv. Det är rätt långt från treåringens anarkistiska klädstil, då det kunde vara blommiga tajts till orange kjol med röd volang till randig tröja till bamseplåster mitt i pannan för att bamseplåster är så snygga.

Idag ville hon absolut inviga cykeln på riktigt, med att cykla till skolan. Att det är regn i luften spelar ingen roll. Jag följde med henne en bit och stod och tittade efter henne där hon trampade på ute på landsvägen. En bil hann upp henne bakifrån, men körde så långsamt och lugnt efter henne några meter, då det kom en mötande bil samtidigt från andra hållet. Dottern var tillsagd att kliva av cykeln vid t-korset innan skolan och leda över cykeln (bilarna kommer fort, fort nerför en liten backe och bryr sig inte om någon högerregel eller någonting), först därefter fick hon cykla igen de sista metrarna.


Och jag känner hur navelsträngen sträcks ut ännu lite mer.

Skägg i brevlådan?

Nej, men mjöl i frysen har jag.

Jag förvarar mjölet där för att slippa få små husdjur i det. Jag köper alltid eko-reko-foträta-skor-mjöl som inte blivit utsatt för bekämpningsmedel. Innan jag började ha mjölet i frysen hittade jag ofta små äckligheter i det. Jag gillar djur, men inte mjölbaggar. Inte fästingar heller. Ja, det är väl några till som jag inte vill ha i min närhet.

Hur som helst. Det finns egentligen bara en nackdel med att ha mjölet i frysen. Det är att jag sällan kommer ihåg att köpa nytt mjöl, för jag tänker ju jämt "nämen mjöl behöver jag inte handla, det finns ju minst två kilo i frysen".

Idag upptäckte jag, inför tårt- och kanelbullebak, att vetemjölet inte skulle räcka till både tårta och bullar.
Men jag har ju en påse rågsikt i frysen.

Kan man baka kanelbullar på rågsikt? Kanske blir en riktig hit.

Silver och siden

Det var påsklov förra veckan. Skönt, med mycket sol och åtminstone dagsmeja. Vi har inte gjort något särskilt. Dottern och jag har spelat cup i vändtia. Vi var till ett museum och tog en kortare promenad i den närbelägna staden. I lördags var hon på fest.

Lilla lammet har fått vara ute med de vuxna fåren om dagarna. Hon är så liten att hon kan ta sig igenom nätstängslet. Ibland blir det läskigt om hon får för sig att hon inte kan komma in igen till sin mamma. Då bräker hon hjärtskärande så både maken och jag kommer sättande för att titta till henne.
Hon har inget namn och det ska hon inte få heller, hon ska ju faktiskt hamna på någons middagsbord i höst. Men så söt som hon är, är den tanken rätt störande.
Vi är nog lite för softa egentligen.

----------------

Igår var det makens och min bröllopsdag. Jag blev uppvaktad med te och champagne på sängen. Teet tog jag tacksamt emot, men champagnen fick vänta. Känner mig lite för ringrostig för champagnefrukostar numera.
Vi har varit gifta i tolv år, herregud vad tiden går. Vi träffades sent i livet, jag var frånskild efter ett långt förhållande och han separerad med två små barn. Jag hade börjat tänka att jag nog skulle fortsätta leva singelliv och hade ställt in mig på det.
Men.
En fredagskväll i februari för tretton år sedan såg jag rätt in i ett par bruna glada ögon. Mannen framför mig sa:
- Är det mig du väntar på?

Uppenbarligen. Två dagar efter första mötet hade vi i princip flyttat ihop.

----------------

Det var inte bara vår bröllopsdag igår, utan även min allrabästaste systers och svågers bröllopsdag. De firade silver. Tjugofem år. OMG.

De gifte sig hemligt och vi fick reda på det någon vecka efteråt. Av någon anledning fick jag för mig att de hade gift sig första april, och det trodde jag i flera år. Faktiskt ända fram till maken och jag bestämde datum.

Syrran ringde igår kväll och det var gott att höra hennes röst. Vi ses alldeles för sällan, vi bor i varsin ände av världen, så om vi har möjlighet att träffas någon gång per år är det enastående. Tur det finns mejl.

Om du ser det här, syster:

XXX

Lästips

Vad brukar du och din partner prata om vid frukostbordet? Pratar ni alls? Eller det kanske är mest "hrmpf" och "mmm" mellan teklunkarna och flingfrasandet?

Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.

Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:

"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".

Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.

Söndag

Resfebrig

Otrevlig

Försvinner in i mig själv

Olustig

Redig, har rensat duschavloppet

Dottern sjuk

Vill inte åka från henne

Försöker komma ihåg att hennes pappa är en bra pappa, en pappa som visst kan ta fram udda strumpor eller ställa glasen fel i skåpet (vad nu det spelar för roll egentligen) men som alltid tar sig tid för sina barn.

Har redan hemlängtan

Taxi beställd till 03.15 på tisdag

03.20 kommer jag vara taggad inför resan

Jag vet ju det

Ska skriva om min nästa inlämningstext minst en gång till, stryka en del, utveckla lite annat, ställa ett par konkreta frågor

Märker att ett kardinalfel är att jag växlar perspektiv. Så lätt att se hos andra, inte i egna texter

Prioriteringar

Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.

Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).

"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."

När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.

Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.

Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).

Men nog f-n har jag tid för familjen.

---

Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.

Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.

Jag avundas henne inte.

Jag är alldeles för lat.

Samtal

Ringde min far för att höra hur han klarat snöovädret.
Bra, tyckte han, men det var tungt att skotta och skotta igen.

När det var avklarat drog han igång sin vanliga monolog om vad han gjort och ska göra.

Yada, yada, yada.
Efter en kvart frågade han när jag kommer och hälsar på. Jag säger det inte, men tänker.

 Jag vill inte köra i ett par timmar, sitta i hans mögelstinkande hus och så köra hem igen i ett par timmar. (Att sova över är otänkbart, då får jag svår andnöd).

Nu känner jag mig bara trött och less. På mig själv för att jag inte säger ifrån, och på honom för att han är så extremt självupptagen.

Svartfötter

- Ah men herreguuuud, det var de smutsigaste fötterna jag sett, utbrast jag när jag fick syn på tioåringens små fossingar i morse.
Fotsulorna var verkligen svarta, som om hon doppat dem i målarfärg.
- Meh, jag duschade ju igår kväll, sa tioåringen.
- Dina ser likadana ut, så det så.

Jag tittade på mina egna fötter. Jodå, svarta som natten. Det hade gått en timme sedan jag själv duschade.

Det är nog hög tid att moppa golven.