När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.