torsdag 9 oktober 2014

Pris

Patrick Modiano är namnet! Årets Nobelpristagare i litteratur. Kände jag till honom? Ja. Har jag läst något av honom? Nej? Men det lär det bli ändring på.

måndag 6 oktober 2014

Skrivråd

I förra veckan var det dags för läsårets första workshop i kreativt skrivande. Vi ska numera kunna stå lite mer på egna ben, vi som går D-kursen, så handledaren hade bara satt av en halvdag. Det räckte med att resa till studieorten över dagen, jag slapp åka dit i förväg och sova över.

Tre av oss hade skickat in skisser på manus och tankar inför essäskrivandet. En av mina frågor var om det skulle bli för tungläst med alla de inre monologer som jag tänkt mig, att jag vill vara sparsam med replikerna. Det råd jag fick gick ut på att jag ska göra precis tvärtom.
- Skriv bara dialoger! sa handledaren, professor X. Läs dramatik och se hur du kan göra.

Hoppsan, det var en utmaning. Nu sitter jag med mina gamla exemplar av diverse Shakespearepjäser och försöker lära av en mästare. Mer ska det bli; Harold Pinter, Samuel Beckett, Sarah Kane ... var några av de tips jag fick med mig.

Dramatik. Jag har aldrig i min vildaste fantasi ens föreställt mig att skriva dramatikinfluerat. Jag gillar långa svepande miljöbeskrivningar, inre tankar, mer traditionell epik. Men jag gillar också att få något att bita i.



Så vad säger du, gamle William? Ska vi köra?

tisdag 30 september 2014

Val

Igår valdes SD:s Björn Söder till andre vice talman. Det krävdes tre slutna omröstningar för det. Han fick drygt femtio röster men ca 290 ledamöter röstade blankt.

Tro katten det, en nazistkramare:


 
 
 
en homofob:
 
 
”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.”
 
 
en som tänker "vi och de", när han förolämpar en riksdagsledamot, Adnan Dibrani, med att han inte är svensk
 
en islamofob som anser att islam är det största hotet mot Sverige:
 
 
 
Det är tydligen praxis att det tredje största partiet får nominera en ledamot till posten som andre vice talman. Nu passade det SD väldigt bra, men minns att för fyra år sedan ville man frångå praxis och förde fram en kandidat till posten. Då motiverade man  det med att SD var det "tredje största blocket". Även den gången blev det sluten omröstning.
 
Om nu SD hade tillkännagett sin kandidat tidigare i processen, hade då resten av riksdagen hanterat detta på ett annat sätt, till exempel genom att lansera en motkandidat? Kanske hade man kuppat igenom en blekare SD-ledamot, någon som dessvärre delar SD:s föraktliga människosyn, men som inte hade utmärkt sig på samma sätt som Söder? Om man nu inte förde fram en kandidat från C? Eller hade man redan beslutat sig för att rösta blankt, oavsett vem som nominerades? Nu blev det rätt mesigt.
 
 
Björn Söder är en djupt obehaglig man, som sitter i tv och blåljuger om att han inte vet någonting om "järnrörsincidenten". Är det sådant vi ska se accelerera nu? En historierevisionism med SD som ständigt offer?
 
Jimmie "det minns jag inte" Åkesson och Björn "vad är järnrörshändelsen" Söder. Tvi vale.
 
 


måndag 15 september 2014

Dagen efter

Apropå att det finns ett riksdagsparti som drömmer om då "allt var så bra i Sverige, då inga var dumma, alla fick äta pepparkakor och sjunga nationalsången, då man fick titta på Kalle Anka på julafton ..." ja, ni vet.

Mitt förslag är att vi tar steget full ut, att vi återgår till tiden före 1921 då kvinnor inte hade rösträtt. Sådant tjafs det alltid blir med kvinnor som ska debattera och ha sig.

Eller vi vrider tillbaka tiden lite till, då rösträtten endast omfattade män som... hade tillräckligt hög inkomst.

Nu vet jag, vi återgår till ståndsriksdagen, som det var på den gamla goda tiden. Och, och, och ... låt oss projektera för moderna transporter. Låt oss gräva en kanal genom landet och kalla den Göta kanal. För arbetet kan vi använda fångar, så blir det billigt.

Eller vänta, återinför kungens makt och låt honom bli en upplyst despot. Det ligger ju ett visst skimmer över Gustav III:s dagar.

Jag drömmer om häxbränning. Härligt, eller hur?

Förresten, den där Luther är en magsur typ. Tillbaka till katolicismen. Tala på latin.

Eller va f-n, den vite krist är för mjäkig, damma av asagudarna, vet jag. Now we are talking. Ut i viking och dra hem lite trälar!
Nja, det känns kanske lite för, hm, det kan ju bli folkblandning. Ja, sådär alltså, att trälkvinnorna får sina magar fulla med barn. Billiga trälar, men ...

Blås i bronsålderslurarna, rista i sten!

Oj, vad hände här? Stenålder?

Istid? Det blåser kallt.

måndag 25 augusti 2014

Allt tar slut

I långt mer än ett decennium har en av, eller båda, flickorna i min familj varit aktiva gymnaster. Jag tror den stora dottern var fyra eller fem när hon började träna. Så småningom, när hon var runt tio, fick hon börja tävla. Klart inspirerad av sin storasyster började den lilla när hon var fem eller kanske sex år, efter att ha stått i kö i tre år.

Förra hösten började den stora i gymnasiet och kände att tiden inte räckte till för både skola och träning flera sena kvällar i veckan, så hon slutade.

Lillasyster valde, förutom gymnastiken, att även träna och spela basket. Hon började med det när hon var sju år. Sporterna har gått utmärkt att kombinera, vi har haft tur med träningstider och matcher. Men nu tog den turen slut. Ändrade tider för gymnastikträningen har gjort att det uppstod ett val. Gymnastik eller basket?

Det blev basket.

Jag är både glad och ledsen. Glad för att basket passar henne, det är den sport hon valde själv för fem år sedan, glad för att det är så vansinnigt roligt att gå på basketmatcherna. Ledsen för att gymnastiken har gett henne, och oss, väldigt mycket genom alla år, ledsen för att hon antagligen kommer att tappa kontakten med några av sina vänner.


torsdag 7 augusti 2014

Spegel, spegel på väggen där

säg mig som vackrast i landet är.


Den minns ni väl, frågan som den elaka styvmodern ställde varje dag i sagan om Snövit?

Vem har inte betraktat sin spegelbild och förbannat den där plitan som naturligtvis börjar bli stor och röd lagom till skoldansen? Eller suckat över den där muffinsmidjan eller försökt dra in den extra hakan som hänger och slänger? Det finns oändliga möjligheter för den som verkligen vill racka ner på sitt eget utseende, man duger liksom aldrig.

"Om jag bara hade lite smalare ben." "Om jag bara kunde vara lite mer återhållsam med chokladen/bullarna/ostarna och kexen." "Om jag bara hade fått likadana söta små fräknar som min syster."
Det tar aldrig slut, det finns ju alltid något att gnälla över.



Idag mötte jag en kvinna med ett halvt ansikte. Hennes högra sida var som en dröm, med ett klart, mörkt öga, vackert format ögonbryn, långa fransar. Kinden såg mjuk och len ut.

Vänstra sidan var ett enda ärr, ett oöverkomligt minne av en syraattack.

Vem har hatat henne så?

Jag mötte henne när hon frågade mig om vägen till en hudklinik. Jag hoppas att hon kommer till den skickligaste läkaren.



onsdag 9 juli 2014

Bröllop

Äntligen finns det lite tid för att skriva ner lite från helgens bröllop. Fredagen började med att hämta makens hyrsmoking. Han provade byxorna en extra gång och det var bra det. Skräddaren hade varit överambitiös med fållen, så det såg ut som att maken väntade högvatten. Men i ett vips lades byxbenen ner med en decimeter (!) och vi kunde fortsätta med våra ärenden. Vi åt lunch, rödspätta med remouladsås till oss vuxna, medan dottern valde köttbullar. Något underligt måste det ha varit med såsen, för vi fungerade som egna små pappersmassebruk efteråt. För att säga det rent ut, vi fes som galningar. Tur vi varit gifta i tretton år.

Så var det dags att ge sig iväg mot den herrgård där festen skulle hållas.


Den närmaste familjen samlades alltså dagen innan bröllopet och det var en bra idé, tycker jag. Kvällen blev skön, med grillbuffé vid en vattenkvarn.


 


Vi smorde kråset, men nog hade jag kunnat strunta i det sista glaset vin. Eller de två sista eller till och med tre.
Huvudet var lite tungt på lördagsmorgonen, men efter en cykeltur i omgivningarna, kändes det bättre.


Längst bort i horisonten skymtar kyrkan där vigseln hölls.

Bröllopsmiddagen var lång, med mängder av tal, men toastmastern var skicklig och lyckades få in alla talare i rätt ordning i förhållande till varandra och så att det inte krockade med servering av rätterna.


Här är efterrätten, en rabarbertarte med rostad (?) maräng, smultronsorbet och färska bär. Mycket elegant, men kanske en aning sockrigt för min smak.


Efter middagen var det kaffe och tårta - den var ljuvlig! Dans, bar, smågodis (ja, trots att vi ätit i flera timmar, var det många som gjorde utflykter till godisbordet). Framåt ett på natten var det vickning, grillad korv. Alla som fortfarande var uppe åt och åt och åt och åt. Lite mer barhäng, lite mer diskussioner om än det ena, än det andra (tack O för tips om bokbranschen!). Maken och dottern hade gått och lagt sig för länge sedan när jag kände att det var dags för mig med. Jag gick ner en våning och insåg att öronproppar hade varit bra att packa med. Vårt rum låg under dansrummet. Men snart somnade jag trots basgången.




torsdag 3 juli 2014

Högtidsvecka

Igår firade vi en familjemedlem som fyllde 75 år. Dagen blev precis som hon önskade sig, med barn och barnbarn närvarande, med cateringmat och trivsamt umgänge. En kort stund hann vi vara utomhus innan åskan och regnet kom.

I helgen ska vi på bröllop, då hoppas jag att vädret äntligen blir hyfsat. Det vore ju fint med lite sol för en gångs skull.





måndag 9 juni 2014

Slut och början

Bara ett par dagar kvar av vårterminen och läsåret, sen är det ett långt sommarlov. Bara en basketträning till, bara en läxa till, och vi borde ju ses snart, innan alla drar på semester ...

Idag ska jag äta lunch med en vän jag inte träffat på flera år, det ska bli kul samtidigt som det är lite nervöst också. Helt slumpmässigt fick vi kontakt med varandra häromdagen. Det är märkligt hur det kan vara. En period då man ses ofta, ringer ännu oftare, så händer något (eller snarare inget händer), och så går åren. Barnen växer, rynkorna djupnar, de grå håren blir allt fler.
Jag föreslog att jag skulle ha en nejlika i knapphålet så h*n skulle känna igen mig.
- Haha, det behövs inte, försäkrade vännen. Jag känner nog igen dig i alla fall.

Tro det.

torsdag 22 maj 2014

Träff

Så mycket det betyder för välbefinnandet att träffa några väninnor och prata, titta på roliga saker, promenera, äta, dricka, prata lite mer ...

glad är jag idag efter gårdagens dejt med G, J, A och C.

Tack till er!

måndag 19 maj 2014

Slut

I förra veckan var jag på terminens och läsårets sista seminarium. Det var två fullmatade dagar med opponering av både essäer och manus. Vi sju som var där fick veta av "vår" professor att alla får högsta betyg på kursen. Det känns ju väldigt roligt förstås, att få VG i ett konstnärligt ämne.


Fem av oss har dessutom sökt till D-kursen nästa läsår, och om jag förstod professorn rätt, kommer vi alla in (han var lite dubbeltydig). Jag längtar redan!

måndag 5 maj 2014

Klädinköp eller nu får jag sona för mitt godisätande

Tänk att det alltid ska vara så ångestfyllt att handla kläder. Särskilt så här års, när man inte längre kan dölja de där extra kilona från julhelgen (oj) eller påsken (ojoj) under tjocka tröjor. Det är den där tiden då man slutar vara lönnfet och bara är fet.
Jag har lätt för att gå ner i vikt, men det är hur svårt som helst att stanna där. Snart hamnar jag igen i "dethärvilljagunnamig-träsket". Och vips har jag lagt på mig de där kilona som jag tappade för två år sedan under en sträng itrim-diet.
Jag tror att det enda som gäller för mig är nolltolerans på godis och nötter. Krafs som chips, salta pinnar och popcorn äter jag inte, eller jo, chips ibland. Kakor köper jag inte hem, jag bakar bullar bara när det är födelsedag och vi får gäster. För övrigt är det inte fem-tio bullar per år som är felet, det är skafferiförrådet av choklad, bilar, vingummi osv.

I sommar ska min bror gifta (om) sig. Nog sjutton ska jag väl få bort åtminstone några kilon till dess, för jag vill då rakt inte vara brudgummens lunsiga, klumpiga syster. Nu gäller det bara att jag hittar en klänning som duger. Svart eller vitt går naturligtvis bort, liksom ärmlöst, liksom bomull, liksom  hög linning (= avskuren direkt under bysten), liksom för vid kjol, liksom en massa annat. Jag är visserligen över 50, men vill inte se ut som en tant för det. Inte heller som en 50-plussare som försöker se ut som en 30-åring.

Mission impossible? Rädd för det.

Jag gillar de flesta färger, till exempel rött, mörkrosa, turkos, vissa blå färger. Gult och orange är fint, men inte som klädfärg på mig, jag är för blek.

Kanske får jag kontakta en personal shopper som kan hjälpa mig att hitta något. Vad kan det kosta, tro?


(Om nu någon till äventyrs får hicka av rött på bröllop, någon som har gått på den där myten om att rött betyder att man haft ihop det med brudgummen, kan jag lugna den personen att det är just en myt. Bara tanken att damerna skulle annonsera sitt tidigare sexliv genom valet av klädfärg ... hahahaha. Tror ni på den där om råttan i pizzan också?)


Så här känner jag mig nu.
 




fredag 4 april 2014

Singelliv

Det är tio dagar kvar till manus- och essäinlämning. Nu känns det som att essän tuffar på, jag antecknar och läser och antecknar och skriver om vartannat. Men manuset vet jag mindre om. Jag vet inte ens hur många sidor jag har, eftersom respektive fragment ligger i olika mappar. Dock vet jag att jag behöver arbeta på och det ordentligt.

Naturligtvis kommer den där oemotståndliga längtan efter att fundera över annat som inte på något sätt handlar om manus eller essä eller fortsatta skriverier.

Till exempel hur det kan komma sig att jag drabbats av ensamma strumpsyndromet. Artonåringen hade det länge, tills jag uppmanade honom att sätta strumporna i varandra innan han la dem i tvättstugan (nej, inte i någon tvättkorg, då han nästan alltid lägger svarta eller röda eller blåa strumpor bland vit fintvätt av någon hittills okänd anledning). Han har nu ganska många par strumpor tack vare det.

Men jag har sedan en tid tillbaka säkert åtta ensamma strumpor. Åtta singlar! Alla är de svarta, alla är kortstrumpor och visst skulle jag ju kunna para ihop lite som jag tycker. Men en uppmärksam strumpvetare skulle förstås se att de inte alls passar ihop. Den svarta färgen är inte likadan i alla strumpor. Någon kanske har ett invävt blomstermönster. En annan strumpa har ett rött hjärta på undersidan.
Strumporna är lite olika slitna, resåren ser lite olika ut, de är stickade på lite olika sätt, har olika materialblandning (jag letar ständigt efter strumpor med så hög andel bomull respektive ull som möjligt, men lite annat måste det vara i, annars håller de inte särskilt länge).

En svart kortstrumpa är inte alltid bara en svart kortstrumpa.

Och det blir inte heller någon särskild markering av att man är så väldigt häftig för att man blandar svarta strumpor. En rosarandig och en enfärgad grön är en helt annan sak, då ser alla det och uppfattar det som ett slags ställningstagande.

"Kolla här va, jag är så cool att jag har udda strumpor på mig."

Tanken slår mig. Kanske borde jag gå igenom hela mitt förråd av svarta strumpor. Det kan ju faktiskt vara så att jag parat ihop alla mina trettioåtta strumpor helt fel. För att de ändå är ganska lika ...?

torsdag 27 mars 2014

Essäskrivande

Jag försöker få rätsida på alla distinktioner på utopi/dystopi/anti-utopi. Den ena forskaren tycker si, den andra tycker så. Jag känner mig mer och mer förvirrad allteftersom tiden går.

Hur hamnade jag här? Jag som egentligen är måttligt intresserad av sf och fantasy sitter nu och skriver en essä om ämnet. Så ska jag dessutom läsa (om) en uppsjö av romaner på temat. Tur att Boye, Huxley, Orwell och Atwood är högst läsbara, till och med läsvärda.

Egentligen ville jag ju undersöka dolda kulturmönster och tradering i ett postlitterärt samhälle. Men det var väl det, att min berättelse utspelar sig i framtiden, som fick handledare och medstudenter in på sf-spåret.

"Klart du ska skriva om detta!"

Okej, det är ju, efter några veckors materialinsamlande, rätt intressant trots allt, men jag kommer längre och längre bort från mitt huvudämne. Och jag kommer väldigt långt från att skriva på berättelsen.
Det är bara två och en halv vecka kvar till sista inlämning för både essä och skönlitterär text.

Puh!

fredag 14 mars 2014

Något jag går här och funderar över är

Runt om, på insändarsidor, i kommentarsfält, bloggar, twitter osv, finns det uttalanden från sk "Sverigevänner" som verkar anse att alla som inte tycker precis som de är "svenskfientliga". Ungefär "är du inte med oss är du emot oss". Sådant tillhör sandlådan, tycker jag, för de som kallar sig "Sverigevänner" tål inga motargument. Det är en odemokratisk inställning. Man kan säga i stort sett vad man vill, men man måste förstå att andra inte håller med - och vill säga emot.

Ibland kläcker dessa "Sverigevänner" (alltså, bara ordet!) ur sig att de minsann tänker flytta utomlands, till ett land som inte tar emot invandrare. Gärna avslutat med ett XX2014! (Ska förstås vara en viss partibeteckning där, men den vill jag inte skriva ut.)

Bara en fråga, vart flyttar de? Till ett land som inte tar emot invandrare?

Men de är ju själva invandrare i det nya landet ... ?
Och kommer de arbeta för att bli helt assimilerade i det nya landet, aldrig mer tala svenska eller rulla köttbullar (för att ta ett par exempel)? De talar ju så mycket om assimilering av invandrare i Sverige, så då borde ju det vara något som ligger dem själva varmt om hjärtat vid den egna utlandsflytten.

Om de väljer att tala svenska åtminstone i hemmet, räknas de ändå som lojala mot det nya landet?

Om förhållandena i Sverige förändras, kommer de då att vilja flytta tillbaka? Hur lojala mot Sverige kan de då anses vara, om de bott i ett annat land i flera år?


Jag är uppriktigt nyfiken på hur dessa människor tänker, för jag hittar inte mycket logik i det.

torsdag 6 mars 2014

Nu har det dragit igång

Såklart är det dags att ha årets första lammbilder. Tackan Snöboll fick två lamm igår, en tacka och en bagge. Än är de ostadiga och rädda, och vill helst gömma sig.




onsdag 5 februari 2014

Höra till

Gemenskap. Det är viktigt att få höra till, att känna att man är med. Att man slipper vara utanför.

Än en gång hör jag om gruppmentalitetens avigsidor, än en gång blir jag så arg och förtvivlad. Ska det någonsin ta slut? Ska vi få höra en dag att alla tillåts vara med i gruppen? Ska vi få höra att alla kan hälsa på alla? Ska vi få höra om att alla kan umgås på skolgården utan tjafs om "fel" huvudbonad, eller val av "fel" sport? Eller att man inte äter samma saker som majoriteten?
Ska vi få höra om att alla barn blir accepterade precis som de är?

Vet alla föräldrar vad som händer på rasterna? Att "några" hellre går omvägar eller ser ner i marken för att slippa heja på de klasskamrater som inte riktigt passar in i mallen.

Skolan där vi bor har en omhuldad anda. Den märks bara i rektorsbreven och i talen på skolavslutningarna.
På rasterna och på väg till skolan på morgnarna är det något annat som gäller. Pikar, glåpord. Eller mer finstilt, "du kan väl vara med dom där".

Mobbing utan slag, men som gör ont ändå.


fredag 24 januari 2014

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

tisdag 14 januari 2014

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.

söndag 12 januari 2014

Bildblogg

Det går lång tid mellan mina inlägg. Jag skyller på dunderförkylning under helgerna, samtidigt som jag hade en deadline för ett av höstens manus (varför läggs det "alltid" precis efter nyår?) och att jag anmält mig till en fotoutmaning. 365 bilder, med lika många teman under året.

Här är adressen:

http://obonsfotoblogg.wordpress.com/