Pris

Patrick Modiano är namnet! Årets Nobelpristagare i litteratur. Kände jag till honom? Ja. Har jag läst något av honom? Nej? Men det lär det bli ändring på.

Big business

Igår kväll var en skrivarkurskompis och jag på en träff för författarwannabees och egenutgivare och skrivarcoacher (isch, vilket läskigt ord, kan inte någon av alla dessa kreativa språkmänniskor komma på något bättre?). Jag tror vi var runt 70-80 stycken personer, majoriteten var kvinnor (förstås). Det bjöds på lite bröd, grönsaker, druvor och päron, lite vatten eller vin och grönmögelost, vilket fick allt att lukta gamla strumpor efter ett par timmar.

Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".

Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!

Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).

Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.

Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...

Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).

"You got a dream? I can help. If you pay me."

Halleluja.

Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.

Men ändå skaver det.

---

Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).

Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget

Vad tror ni om Öbons bokförlag?

;-)

Väder och planering

Ny varning för snöoväder idag. Min tänkta "uträtta ärenden och köpa julklappar och födelsedagspresenter och passa på och träna-dag" får skjutas upp till i morgon.

Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.

Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.

När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.

När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.

Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.

Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.

Jag får gömma det i något glansigt papper.

Augustpriset

Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.

I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).

"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.

"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!

"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.

"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.

"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".

I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson

"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall

"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum

"Elin under havet", Sofia Malmberg

"Jag är världen" av Mårten Melin

"ABC å allt om det" av Nina Umaja

I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:



"Det enda könet" av Katrine Kielos

"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson

"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg

"Den amerikanska högern". Martin Gelin

"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz

"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen

Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:

Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag

Ulrika Nettelblad, Umeå

Elin Stenlöv, Västerås

Maja Tinnevall, Vikbolandet

Anna Hogland, Halmstad

Röstningen sker på nätet: Posten.se


26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.

Augustpriset

Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.

Nobelpris och flickor

Idag tillkännagavs det att Mo Yan från Kina fått årets Nobelpris i litteratur. Nej, jag har inte läst något av honom, det ska bli spännande. Tre av hans böcker finns översatta till svenska och utgivna av förlaget Tranan.
För mig är Nobelpriset mycket av en påminnelse om fantastiska författare och litteraturer som jag i den vanliga vardagen glömmer bort.
Jag hade förstås hoppats på att Alice Munro skulle få det, men än är det inte försent. Hon är lite av en av mina husgudar när det gäller noveller. Och så kommer hon från Kanada.

Kanada som litteraturland glöms ibland bort, eller så blandar man ihop kanadensiska författare med amerikanska. Rätt lätt gjort, det är samma språk och i mycket likartad kultur. Samtidigt är det som att blanda ihop irländska och säg, engelska författare. Eller som att blanda ihop österrikiska författare med tyska.
Ja, jag behöver nog inte fortsätta.

---

Men vad har Nobelpris och Munro eller Mo Yan med flickor att göra? Tja, kanske just inget särskilt. Men idag är det den internationella flickdagen, vilket betyder att vi ska skänka unga flickor som Malala Yousafzai i Pakistan en tanke. Hon blev skjuten i hals och huvud av talibaner för att hon för ett par år sedan när hon var elva år skrev om att även flickor ska ha rätt att gå i skola.

Vi kan göra mer än så. Till exempel genom att sms "Flicka" till 72910 och därigenom skänka 50 kronor till Plans arbete för utsatta flickor.

Plan


DN

Nobelpriset

"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé

"Man kan knappast påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Biot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Crets vars sista hus han bebodde."


Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).

Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.

Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.

Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.

"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.

Drömbokhandeln



Läsarjag

Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.

En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.

Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.

JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.

Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?

Plötsligt sker det

Servern på den webbaserade kurs jag läser på distans har legat nere hela helgen. Vi var många som inte fick iväg våra inlämningsuppgifter innan serverbraket och många som började känna en viss oro.
Dock var lärarna medvetna om det tekniska strulet och de menade att det inte var någon ko på isen, utan att det var godkänt med sen inlämning, så fort servern var igång igen.
Tydligen var det fixat sent i går kväll, så för någon timme sedan kunde jag skicka in min text. Sköööönt.

Nu har jag "bara" en egen dikt att putsa på, med inlämning i mellandagarna, en text om en egenvald diktsamling (tror jag tar något av Bodil Malmsten), ytterligare en text om Daniel Sjölins "Världens sista roman", förutom ytterligare en egenproducerad text. Detta ska göras under vårt sk jullov. Därefter får vi reda på vad vi ska skriva för text, som ska betygsättas.

Häromdagen lämnade jag in en förstärkare och i lördags ringde "butiken", den är redan reparerad, så jag kan hämta den i morgon. Härligt, då kan vi lyssna på musik i jul. Några julklappar är kvar att införskaffa, men nog börjar jag känna lite julfrid till sist.

Särskilt som det faktiskt snöar.

Kurs

Den ena skrivkursen jag går, är slut för terminen, eller rättare sagt, den är avslutad helt och hållet. Den andra, som jag läser på distans, är i full gång. Där är det inget jullov, lärarna förväntar sig inlämning av uppgifter både dagarna före jul, i mellandagarna och så i veckan mellan nyår och trettonhelg. Sån tur att jag inget hellre vill :-)
Så ingår även nätdiskussioner om våra skrivövningar med övriga studeranden. Det är så kul att läsa andras texter, vilka världar man får besöka. En skriver om ..., en annan skriver om ...,
nä, jag skriver inte ut här vilka deckar-, fantasy-, psykologiska romaner jag stöter på. Många går omkring med ett rikhaltigt stoff till hela trilogier och jag skulle inte bli förvånad om inte åtminstone några kommer bli publicerade så småningom.

Nästa skrivuppgift ska vara en dikt. Form, ev rim, meter, eller om det ska vara en fri dikt, det bestämmer vi själva. Jag har ett ämne och en tanke om formen, jag ser fram mot uppgiften. Men dessförinnan ska jag få ihop ett papper om kompendium om  poesi. Jag är inte poet och kommer aldrig bli det heller, just därför är det ju kul att bli utmanad.

Hur som helst, det blir inte mycket bloggat, än mindre hinner jag kika runt och hälsa på mina favoritbloggar. Ha överseende med mig.

Booker

Årets Man Booker-pris har gått till författaren Julian Barnes för hans roman "The sense of an ending".
Barnes har varit nominerad förut, men varit kritisk till priset (varför?), men när han nu fick det, var han förstås inte alls så kritisk längre. Prissumman är på 50 000 brittiska pund.

DN

Glad idag

Jag är så glad i dag. Ja, ni förstår säkert varför, Tranströmer fick priset!

Tror det var Bob Hansson som i DN sa: "det är som att vinna VM." Ja, precis så är det. VM i lycka.

Vad jag är glad över att jag köpte hans samlade dikter till maken i våras. Nu kan vi gotta oss åt all fantastisk poesi.