Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.