tisdag 28 juli 2009

Or, adresser & foton

Varje sommar drabbas vi. Ni vet, de där små snuskiga miniskalbaggarna som bor och förökar sig med en förfärlig hastighet i mjölpåsar, müsli, på knäckebrödet, i kakao, i den gamla brödkorgen. Dem får vi in i mängd, förut i skafferiet, nu i våra sk koloniallådor. Ändå torkar jag ur med diskmedel eller såpa och varmt vatten. Kanske inte varje dag, men åtminstone tre-fyra gånger i veckan när det är som värst. Or. Korsordslösarnas första ord. Or. Påfallande lika sina släktingar (?) kackerlackor. Lika snabba, lika äckliga, lika fertila. Nu har jag till slut slängt ut den hemflätade brödkorgen jag fått av en släkting, och se, oren är inte riktigt lika snabba på sin alstring av nya generationer. Så här års är det just ingen idé att köpa hem mjöl eller större mängder med socker (fast lite vill man ju ha hemma, jag har några hundra meter hallonbuskar kvar att plocka av. Det går åt en del socker till sylt och saft).
Det går åt en del plastpåsar och glasburkar också för att kunna spara på en del specerier åtminstone några dagar.

---

Vi har ju en ny adress sedan ett par månader tillbaka. En gårdsadress, inte en gatuadress, inget nummer, inte ens en postlåda. Det har visat sig att trots att både skatteverk, bolagsverk och post (=brevbärare) godkänner adressen, men den är tydligen inte riktigt tillåten överallt. När jag försöker lägga in adressen på olika tidskriftsprenumerationslistor, blir det bara röda felmeddelanden. Likadant när jag ringer.
- Nej, jag hittar inte den adressen.
- Nej, det här kan inte stämma.
- Nej, ...
- Nej, ...
- NEJ!

Jag fick tillbringa x antal timmar i telefon för att få det klargjort hur jag ska göra för att få adressen godkänd. Jag fick lov att skriva ett brev med en ansökan till en lokal politiskt tillsatt nämnd för att de ska behandla ärendet. Om de godkänner, någon gång i höst, kommer adressen med på listan med "riktiga" adresser - och jag kan lägga in vår nya adress utan alla felmeddelanden.

---

Läste nyss i tidningen om ägande. En kvinna blev intervjuad om sitt ägande. Hon kände inte att hon varit på promenad om hon inte tog foton av promenaden, av det hon såg och det hon upplevde. Hm.
Jag gillar att ta bilder. För länge sedan, närmare trettio år osv förutom framkallning och kopiering. Det var långt innan digitalkameror, långt innan photoshop. Den universitetsutbildning jag gick la mycket vikt vid fotografering, särskilt om man inte var så duktig på att teckna, vilket jag inte är. Vi skulle ju så småningom ge oss ut och dokumentera för framtida generationers skull, för den tänkte museiverksamheten vi alla skulle arbeta inom.
Min första systemkamera vägde två kilo. En kopia av en kopia. Men vad bra den var! Den var så tålig, tom en klumpeduns kunde tappa den i asfalten utan att den tog någon större skada. Jag köpte olika sorters linser, tvättade av mitt enda objektiv med specialpapper, vårdade den som ett litet barn. Någonstans inbillade jag mig att jag var bra på bilder.

Så.

Till slut blev den för tung. Och klumpig. Efter tio år tröttnade jag på att plåta hela tiden. Det hade blivit ett tvång att ta bilder som skulle kunna fungera i ett akademiskt sammanhang, att ta bilder som åtminstone skulle kunna platsa i en bildserie under en föreläsning. Jag kände att kameran hamnade mellan mig och resten av världen.

Jag började resa utan kamera. Jag började leva utan kamera.

- Men har du inga bilder från resan? frågade folk.
-Nej, svarade jag, ni får lyssna på min berättelse i stället.

Nästa utmaning började, att berätta vyerna, folk jag träffade, saker jag var med om, utan att ha bilder till hjälp.

Så blev det roligare igen med kamera. Jag köpte en ny systemkamera inför en Afrikaresa. Jag tog massor med bilder, slösade riktigt, köpte femtielva filmer att använads under två veckor. Jag använde varenda en och framkallade alla bilder. På en fotoaffär, jag kan bara framkalla svartvitt själv. Det kostade verkligen skjortan, men vadå? Nu var det ju kul igen.

Häromåret fick jag en ny kamera i present. Jag var inte nöjd med den superlätta, lite dum var den allt och bilderna blev inte riktigt lika bra som med den där gamla tunga. Nu tror jag att jag har ett ganska hälsosamt förhållande till kameran. Jag tar med den när jag känner att jag orkar bära den (även om den är hyfsat lätt är den ganska stor) jag tar många bilder när jag tror att jag har något bra motiv, för inte behöver jag framkalla något om jag inte vill, jag kör ju in materialet på datorn och kollar där (om jag inte redan har kollat direkt i kameran) osv osv.
Samtidigt är det ganska skönt att inte känna det där tvånget att alltid plåta.

Jag kan känna att jag har varit ute på promenad utan att ha ett bildbevis för det.

Igår rensade vi ut det sista (?) i gamla bostaden. I en garderob stod några kassar.
- Fulla med skräp, sa maken.

Jag kikade i en av dem.

Skräp? Nja, det såg ut att vara en massa foton. Likadant i de tre andra kassarna. Foton på folk jag nästan glömt bort, gamla studiekamrater, pojkvänner, (här harklar sig maken, ändå vet han inte exakt vad jag skriver om) resor, kulturartefakter, hus.

Hade varit synd att slänga det "skräpet".

söndag 26 juli 2009

Morgonstund har guld i mun

Det lönar sig att vara en "early bird"! Jag skönjer slutet på upphämtningen av bokföringen. Jag har hela sommaren legat ca tre veckor efter, men nu är jag framme vid den 22:a. Alltså bara några dagar efter. Visst märks det att det inte har köpts in något, att vi inte varit ute hos kunder, att projektet står stilla. Bara löner som ska betalas ut, inbetalningar som ska noteras, och så deklarationer till skatteverket. I princip ingenting.

Samtidigt har jag hittat ett antal fel jag gjort tidigare. Men det får jag försöka reda ut nästa vecka. I morgon ska vi verkligen tömma vår gamla villa, för den tredje augusti är det övertag. Och jag får pengar! Det ligger en del privata räkningar och skräpar, skönt att kunna betala dem nu.

Nu är det över för denna gång

Det här med att fylla år är ingen höjdare, tycker jag. Nej, nej, jag drabbas inte särskilt ofta av någon åldersnoja, senast det var svettigt att passera något slags åldersgräns var för nästan femton år sedan. Jag menar allt ståhej runt omkring.

Mina föräldrar skilde sig för snart tjugo år sedan, men än bråkar de och kommer med syrliga kommentarer när (om) de ses. Det har gått så långt att varken min bror eller jag bjuder in dem samtidigt till våra egna, våra makars och våra barns födelsedagar. Allt måste delas upp. Ena föräldern får komma med ny partner på riktiga födelsedagen, den andra får komma någon dag senare. Min syster slipper allt stökande då hon bor på andra sidan jordklotet. Lyckliga hon!

Jag har aldrig firat min egen födelsedag särskilt storstilat, jag fyller mitt i sommaren och då brukar de flesta av mina vänner och bekanta vara bortresta. (Ja, jag fyllde i tisdags, nu vet ni).
När jag fyllde tjugo var det kanske lite väl spartanskt, en kompis och jag gick på pizzeria, när jag fyllde 25 bjöds jag på restaurang av mina (då någorlunda sams) föräldrar, tillsammans med min blivande man. När jag fyllde 30, ja då hade exet och jag utflyttningsfest och de få som visste om att jag skulle fylla jämt, uppvaktade med något litet. Vi hade precis kommit hem från en resa i Kenya och skulle någon dag senare flytta från Göteborg (exets hemstad) till Stockholm (min hemstad).

35 var ångestfyllt. Inte för själva åldern, utan för att exet och jag förtvivlat försökte bilda familj och det lyckades inte. I stället påbörjade vi en adoptionsprocess (som också gick i stöpet, men det är en helt annan historia).

37 var värst. Nyskild. Under isen. Förbannad. Ledsen. Avtrubbad. Lurad. På väg till Harare, Zimbabwe, för att prata jobb med likasinnade från hela världen. Knappt jag orkade stå upp. Hur orkade jag åka dit? Och hur orkade jag överleva när jag blev rånad och av med allt utom passet och biljetterna? Hur stod jag ut när jag blev av med mitt bagage på väg från Zimbabwe?

40 var kul! Äntligen började livet igen. Ny man, nyförlovad, nyinköpt hus. Två små barn "på köpet".

42, egen liten bebis, min rödlätta fräkniga härliga unge.

44, på fjällvandring light i Abisko. Vi bodde på vandrarhemmet (måste säga att det är ett lyxigt sådant, som ett hotell, fast lakan måste man ta med sig). Maken tittade på fjällen, lillungen på myrorna och jag tittade på henne.

49 nu. Tja, just ingen skillnad mot 48. Men somliga har redan börjat räkna ner inför nästa år.
Mamma frågade om mina planer under middagen.
- Vad ska du göra nästa år? Ska du ha festen här?

Pappa frågade samma sak två kvällar senare, när han kom med sin hustru.
- Ja, här kan du ha ett riktigt stort kalas nästa år.

Till båda har jag svarat:
- Jag kommer inte vara i Sverige då.

Kanske blir det en resa till min syster ( men varför ska jag lägga på henne ett slags ansvar för min födelsedag, hennes egen man blir 50 i oktober) eller så kanske blir det en resa till min brorsfamilj, som flyttar till ytterligare en annan världsdel på ett år.
Eller så kanske det blir Spetsbergen. Eller Pite havsbad, som maken alltid drar till med.

---

Jo, jag blev uppvaktad. Av maken fick jag några lediga dagar för mig själv i lilla byn utanför Älvdalen. Antingen sover jag, eller läser, eller gör en skogsvandring (vem vet, kanske hittar jag hjortron). På vägen upp stannar jag till i Sundborn och tittar på Karin Larsson-utställningen. Av lillungen en bamsekram. Av pappa en renovering av en väggklocka som jag ärvt av farfar. Den passade på att stanna helt i våras och själv kommer jag inte iväg till någon urmakare.
Av mamma lite småplock (marschaller, braständare och olika chutneys). Av svärmor en löpare och några servetter (har fortfarande inte packat upp allt).

Vad som var bäst? Lillungens kram, förstås. Och de där lediga dagarna, med avstängd mobil, i augusti.

tisdag 14 juli 2009

En gruvlig resa

Vi bestämde oss för att vi behövde göra något utanför kommungränsen. Maken och barnen kom med ett förslag efter en kort cykeltur på ön: en snabbresa till Leksands sommarland!
- Tja, varför inte, tyckte jag, Dalarna är ju alltid fint.

Sagt och gjort. Att vi inte skulle hyra stuga eller bo på camping (nej, vi äger varken tält eller husvagn) var klart från början. Jag ville också ha lite semester och slippa matlagningen ett par dagar.
Maken satte sig och ringde runt till olika hotell i Tällberg. Standard och klass var inte lika viktigt som att de tog emot en brokig (lätt bråkig ibland) familj med en stor lurvig hund. Vi bestämde oss för resan på måndagen och på onsdagen var det tänkt att vi skulle fara iväg. Hundpensionatet som vi bor granne med var det ingen idé att ringa, de brukar ha juli fullbokad redan i februari. Särskilt knöligt blir det med en hanhund, de tar inte emot mer än ett par stycken åt gången.

Jodå, visst fanns det plats för oss, med hund och vårt tydligen väldigt speciella krav om två rum bredvid varandra på ett av hotellen, (sjuåringen nattvandrar) med vidsträckt utsikt över Siljan.

TV-vädret specialstuderades för att se om Leksands sommarland skulle kunna bli en hit på torsdagen. Nja, det skulle regna enligt prognosen, men vad gör väl lite extra vatten egentligen? När man ändå är blöt?

Nu är jag den jag är och jag vill gärna se något extra på bilturer. Jag kan gärna klämma in några mil till, om jag får köra en väg jag aldrig kört tidigare och se en sjö till, eller passera en litet samhälle jag knappt hört talas om förut.
Jag hade aldrig varit i Sala silvergruva. När jag har åkt upp till Älvdalen, har det varit för lång väg kvar för att stanna där, när jag varit på väg hem, har jag velat komma hem. Alltså föreslog jag maken ett besök i gruvan på uppvägen, eftersom det är 11-12 mil kortare till Tällberg än till Älvdalen. Det skulle vi ju orka med, eller hur?

Vi kom iväg vid tolvtiden på onsdagen. En timme senare var alla väldigt hungriga och vi stannade till vid en vägkrog som är något bättre än många av slafsställena. Sedan iväg igen.
Så kom vi till Sala och till gruvan. Där upptäckte vi att vi hade missat en visning med en knapp halvtimme. Nästa visning skulle gå en och en halv timme senare, klockan fyra på eftermiddagen. Visningen tar en timme och det skulle till slut betyda att vi inte skulle komma fram till Tällberg förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Nja, det var inte så bra.

I stället lyckliggjorde vi en försäljare i en sportbutik i Sala genom att köpa nya regnställ till hela familjen. Barnen hade vuxit ur sina, maken kom på att han bara har en regncape och mitt regnställ har jag haft i femton år och det släpper in lika mycket fukt som jag svettas i det.

Fullastade med kassar fortsatte vi resan.

I Borlänge blev det plötsligt oktobernatt. Nästan svart himmel, blixt och dunder, hällregn och ängliga bilförare. På kvällen hörde vi på lokalnytt att ett tak på sjukhuset hade rasat in av allt regn och i Leksand var en bro avstängd, den höll på att flyta bort.

Men vi kom fram till kultiga Tällberg. Hotellet var så fint! Knuttimrat, från början av förra seklet, kurbits överallt, personalen i Leksands- eller Rättviksdräkter, världens utsikt över sjön, två små, men bra rum bredvid varandra, med gemensam balkong så barnen kunde tassa mellan rummen. Perfekt!

På torsdagen var det tolv grader varmt och det regnade och regnade. Nej, inte skulle vi åka till sommarland, det kan bli för mycket vatten. Vi bestämde oss för Orsa Grönklitt, med björnparken i stället. Därefter Falu koppargruva. Ja, det skulle bli temat för resan. Gruvor.

Björnungarna var så söta där de klättrade i en gran och lekte tafatt, tigrarna (!) vankade omkring, isbjörnarna sov, vargungarna sov, det blåste illkallt över nejden och vi njöt i våra nya regnställ.

Så till Falun. Dit kom vi strax efter fyra på eftermiddagen. Såklart hade vi missat en visning, nästa skulle gå kvart över fem. Storungen, lillungen och jag ville stanna, nu hade vi ju gjort en särskild avstickare till Falun. Maken och mellanungen kände sig lite kulna. Det blev en kompromiss, en lätt promenad runt Stora stöten, där jag läste från skyltarna och berättade för den väldigt intresserade lillungen (jag blir förvånad ibland, de mest oväntade saker går rakt in i hennes hjärna och hjärta) om gruvan och dess historia. Därefter hann vi precis med ett snabbesök på muséet för att se två kortfilmer om gruvraset och om Fet-Matts, gruvdrängen som dog i gruvan och blev hittad 40 år senare.
Lillungen har nu en teori om varför han dog. Det var den mytiska getabocken Kåre, eller kanske hans ande, som förtrollade Fet-Matts och gjorde så att han låg där i så många år och först var mjuk och sedan blev hård som sten när han kom upp.

Så blev det fredag och vi skulle hem igen. Nu visste vi ju om visningstiderna och självklart skulle vi stanna i Sala för att se silvergruvan. Men trafiken var bitvis långsam, pga regnet och såklart kom vi till Sala tio minuter försent.

---

Vi får göra en egen separat resa till Sala silvergruva.

torsdag 2 juli 2009

Något att fira?

Idag fyller min mamma 70 år. Detta har hon både fasat för - och längtat efter, i ett år. Någon gång efter 65 började hon fundera på det här med ålder. Morfar dog när han var 69, en kusin till mamma dog när hon var 69, så mamma har fått för sig att hon inte ska bli mer än 69 hon heller. Att mormor blev 76, att mormorsfar blev över 90, att mormorsmor blev nästan 85, det glöms bort.

Hur som helst, nu är Dagen D här.

När hon fyllde 50 shanghajade vi mamma och tog med henne på en kortresa till södra Jylland. När hon fyllde 60 var det stor fest på Ulriksdals värdshus. Idag blir det en annan överraskning, med hemliga gäster och övernattning för mamma och hennes man på hotell.
Ändå tror hon att hon är alldeles bortglömd, för att att ingen har hört av sig om planerna.

Suck.
Det är ju det som är själva idén, att hon inte ska veta. Men det är svårt för en människa med absolut kontrollbehov.
Mormor var exakt likadan. Hon och mamma hade samma födelsedag och det var alltid mormors firande som var det viktiga, i hennes värld. Även om mamma fyllde 30, eller när hon fyllde 40 ...
det där vill nu mamma kompensera sig för. Hennes önskningar och behov står alltid högst på agendan.

Min bror släppte en bomb häromdagen. Han har begått ett grovt misstag och ingen begriper någonting. Mammas kommentar var:
- Typiskt att berätta det nu, precis innan min födelsedag. Kunde du inte ha hållit tyst över sommaren, åtminstone?

Så funderar hon lite till och kommer fram till att hon nog förlåter min bror, för allt är egentligen min svägerskas fel.

Suck igen.

Det finns tillfällen då jag önskar att det var jag som bodde i en annan världsdel.

onsdag 1 juli 2009

Ordning och reda?

Det är ganska lite med sådant nu i min familj. Barnen går och lägger sig sent, sent och sover till nio-tio. Jag vaknar som vanligt tidigt - och slocknar framför teven. Storungen hoppar över frukosten lika ofta som han äter den.
Men vad katten, det är ju sommarlov! Och om två veckor knappt börjar lillungens simskola, då blir det en tid att hålla reda på. Varje dag. Då börjar även mellanungens gymnastikträning igen.

Vi fick hem studsmattan häromdagen. Mellanungen är den flitigaste användaren. Tack vare studsmattan har hon lärt sig göra en dubbelflickis (= baklänges handstående volt, två stycken efter varandra, ett måste om hon ska få fortsätta i sin tävlingsgrupp). Eg ska hon klara en trippel, men då hamnar hon på gräset. Hon gör frivolter, både framåt och bakåt, grejen är nu att hon ska orka göra flera stycken, fram och tillbaka.

Jag är väldigt imponerad. Lillungen gör sitt bästa med ljushopp och x-hopp, men hon är inte lika uthållig som storasyster.

---

Alla tycker det är ganska skönt att vi är bohemiska med tiderna, att vi kanske äter huvudmålet på dagen (något grillat vid poolen) och sedan äter något enklare på kvällen. Men en sak har stört barnen något alldeles otroligt mycket sedan igår.

Jag hade beställt tre fatboy-sittsäckar i barnstorlek via nätet och de kom igår. Naturligtvis har det varit väldiga diskussioner om vilken säck som är vems. Min idé att det inte ska spela någon roll funkar inte. Jag vill ha säckarna där korridoren breddas, där det blir som ett extra rum. Så kan man sitta där och mysa, som ett slags barnens vardagsrum. Vill någon ha det mer privat, kan man gå in på sitt rum (barnrummen är ganska små, mellanungen t ex får plats med en säng, en liten bokhylla och en byrå för sina kläder).

Men det gick alltså inte, här måste det ju vara ordning, ett sådant bohemeri som att vem som helst av barnen ska kunna sitta på vilken säck som helst ville ingen veta av.


Jag skulle just börja "dola" ut säckarna, när de i kör berättade att storungen hade bestämt sig för den turkosa, mellanungen ville ha den lila (eg skulle jag säga att den är cerise, men okej) och lillungen ville ha den orangea.

Jaha, det gick ju fort och tack för att de inte bråkade om samma säck. Genast ville de bära in sina säckar på respektive rum.
- Nej, sa jag, jag vill ha dem här, så ni kan sitta tillsammans.

Mellanungen hade tidigare frågat om hon fick träna på mattan en stund. Hon får inte vara där själv, någon av oss vuxna ska vara med. Jag följde med henne ut.

Efter en stund kom lillungen och sa:
- Mamma, gissa var min säck är.
Jag fnös, för jag visste ju hur det skulle bli.
- På ditt rum, kanske, svarade jag.
- Jaa, under min säng. Och Pluto vaktar den.

Ordning och reda, som sagt.


Ps. Pluto är en gosehund som är lika stor som lillungen. Hon har köpt den själv, på det vanliga möbelvaruhuset.