Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.

Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.

På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 

Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.

 

 

Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 

 

Ska jag ta det personligt?

Maken kommer in till mig på kontoret. Han slänger sig i den lilla tvåmannasoffan i jugendstil.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?

Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.

- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.

- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.


Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.

Det ser ut att vara mycket kvar att äta, men egentligen är det mest tistlar.

Stadig på klövarna

Det var lite vingligt de första dagarna. Här är lilla lammet bara någon timme gammal.

Men snart så går det fortare.

Det syns kanske inte på bilden, men hon har blivit dubbelt så stor på knappt två veckor.

Det är så roligt att kunna klättra upp och ner och nosa.

Oj, där borta händer det visst något. Ett grässtrå som rör sig kanske. Bäst att skynda sig dit.

Djur

Ingen resa utan lite djurbilder:

Ja, det var varmt. Bäst att vila lite.

Den här unghunden bor i trädgården till Hemingways villa ett par mil utanför Havanna.

Nej, det är inte samma hund, den här håller till i Cobre på södra Kuba.

(Jag rörde den inte, den såg inte särskilt frisk ut).

- Den här krabban ser inte så färsk ut.

- Det är värre än så, lilla frun, den är dööööd.

Balkongsällskap i Trinidad.

Desto piggare var alla får och getter.

Jag ville gärna klia den här killingen under hakan, men den var rätt skygg.



Pelikaner är faktiskt väldigt fula.

Hönor och tuppar fanns lite varstans. De var aldrig inhägnade, utan gick omkring som de ville.



Hästbussarna är vanliga.

Såklart såg jag mängder med både kor och hästar, men nästan alla sådana bilder blev blurriga. Kalkongamar är också vanliga. Kanske inte direkt i Havanna, men de seglade gärna över t ex kyrkogården i Santiago de Cuba. Med min kamera blev det dock bara små prickar, trots att de egentligen är ganska stora. Kohägrar är nästan lika vanliga som korna, de lyser upp på betesmarkerna med sin vita fjäderskrud. Små svarta fåglar, lite som våra koltrastar, satt gärna i snåren i närheten av stranden i Varadero. Någon tocororo såg jag tyvärr inte. Det är Kubas nationalfågel och har ett läte ungefär som sitt namn. Inte heller såg jag till någon av kolibriarterna. Något annat jag "missade" är ormar. Det finns flera arter, men ingen som är giftig för människor. Det spelar inte så stor roll, jag gillar inte ormar alls. Har blivit ormbiten två gånger och det räcker.

Åtta dagar

Nu har det gått en vecka sedan Mimmi och Flingan föddes. De äter och skiter och letar efter mamma och de växer och blir långsamt, långsamt lite modigare hela tiden.

Flingans ben är bra nu, hon kan skutta lika bra som syrran.

Det är så skönt i solen

Faktiskt kan man sova lite också.

Det gör ingenting alls om man har klövarna i maten.

Dags att gå in.

Husdjur

I torsdags lammade äntligen vår Snöboll. Hon hade tre lamm i magen, två klarade sig, vilket var bra. Hon var ensam, vi upptäckte det inte förrän efter drygt en timme och då hade hon redan slickat dem rena och sett till att de var torra och varma.
Det är två små tacklamm, Flingan och Mimmi. Mimmi är nu, några dagar gammal, som en kaninunge, hon studsar runt hit och dit och så blir hon lite yr i huvudet och måste ta sig en slurk från mamma. Men det är Flingan som krupit längst in i våra hjärtan. Hennes ena framben är lite krokigt, hon låg nog inklämd i magen, och har svårt att gå. Hon vill också studsa runt som sin syster, men trillar hela tiden, då hon inte har någon kraft. Benet är lindat, ändå böjer hon det fel.

Det skär i oss.

Igår försökte jag ta några bilder på dem i deras kätte i lagården. Det var inte helt lätt, ska jag säga.

Först kom Snöboll för att se om jag inte hade med mig lite knäckebröd åt henne, eller kanske något annat godis.

Så kom Teddy, Smörblomma och P Bagge in, sugna på uppmärksamhet och knäckebröd. Och lite kliande under hakan.

Mimmi hoppade runt, glad och snabb. Jag hann inte riktigt med.

Där var hon nyss.

Flingan försöker hänga på så gott det går.

Om man tar i lite, kan man leka.

Så kan man smaka på hö. Två strån tar lååååång tid att knapra i sig.

Tur att mamma finns. 

Uppdaterat torsdag förmiddag:

Maken tog bort Flingans förband igår på  eftermidagen för att massera hennes ben lite grann. Jag hade tidigare sett att hon faktiskt försökte stå på rätt sätt på det tokiga benet. När hon vilat lite i makens knä, lyfte han ner henne och se, hon kunde stå och gå. Än så länge haltar hon lite, men det går bättre och bättre.

En sten föll från våra hjärtan. Flingan kommer att klara sig finfint.

Igår fick de gå ut för första gången. Det fanns så mycket att upptäcka i den stora världen i hagen bakom lagården, fåglar som kvittrade, sly man kunde tugga lite på, stenar man kunde hoppa över.

Marsmåndag

Ett sådant busväder det är idag, blåst, lite snö och väldigt ruggigt. Funderar på varför jag idag har så svårt att komma igång, det ligger några högar med "borden" här och var. Det är verifikationer som ska konteras och skickas iväg, det är kurslitteratur som ska läsas, det är sidor (=kapitel) som ska skrivas, (fast det är ju kul att göra förstås). Så där håller det på.

Jag hann med ett gräl med fjortonåringen i morse, men vi blev vänner igen. Det gällde kommande helg, vi var inte överens om några saker.
Nioåringen var frustrerad och jag på henne, för att hennes skolväska var på ett sådant där bra ställe, som man inte vet var det är. Väskan hittades i makens bil, men först efter tjafs.

Ibland är det väldigt skönt att kunna tanka tröst hos hund, katter och får - och lamm.

Ibland blir det segt

Så road var jag



Inte mindre än sju gånger i förväg ringde han, den nye försäkringsmäklaren som skulle bli uppdaterad. Först en gång för att boka tid, sedan två gånger för att bekräfta den bokade tiden och så fyra gånger idag, först för att säga att han var lite försenad, sedan tre gånger för att få vägbeskrivningen repeterad. Hur han skulle köra berättade jag redan allra första gången, men han litade på sin GPS, sa han.
Fast vår adress syns inte på alla GPS:er. Det kan löna sig att hålla koll på väderstreck, slänga ett getöga på kilometerräknaren och memorera ortsnamn, säger jag bara.

Hur som helst, vi slog oss ner vid bordet och började gå igenom nuvarande försäkring och om något hade tillkommit och om något skulle bort. Vi drog listan med befintliga byggnader på gården tio gånger, till slut var maken, mäklaren och jag överens om att vi inte har två (2) lador om 150 kvm på gården, utan bara en. Lagården blev omdöpt till fårhus för att det inte skulle bli ett missförstånd. Jag kallar lagården för lagård, maken säger gamla ladan och i försäkringsbrevet stod det loge. Men om vi säger fårhus, förstår alla inblandade.
Vi har ett kontorshus/vävstuga, en gäststuga osv, inte dubbla upplagor. Vi har inte vatten indraget i gäststugan, och varken el eller vatten i ekonomibyggnaderna. I försäkringspappren stod det att vi har badrum i kontorshuset, men då får man räkna väldigt spartanskt och ta sig ett bad i diskhon.

Hela tiden, mötet tog två och en halv timme (!), kom mäklaren in på sitt egna torp någonstans i Värmland eller på sin villa i ... maken och jag fick nästan fnatt. Alltså, det är väl trevligt att höra om olika erfarenheter, men maken skulle iväg på andra ärenden och jag såg min planering för dagen försvinna all världens väg.

Dessutom berättade mäklaren om att han visst kan tänka sig vargar, men inte i Sverige. Jag sparkade på makens fötter, för att han inte skulle ge sig in i en vargdebatt, och för att komma ihåg att inte själv göra det. Så kom vi in på jakt, vildsvin, räv, fårskötsel, vedhuggning, bärodling, musfällor, vilken katt som inte längre ska stå kvar i djurförsäkringen, eldragning ...
kort sagt, mötet skulle kunna ha klarats av på mindre än en timme, men jag tror att mäklaren hade suttit i karantän eller nåt, så som han höll låda. Och som allt mellan himmel och jord tröskades igenom. Puh!
Vår förre kontakt på försäkringsbolaget kom ut, tittade på husen, mätte upp dem och var snabbt klar.

Men så blev det ju dubbel uppsättning av vissa byggnader också.

Curlingföräldrar vet ni ju vad det är

men har ni hört talas om curlingmattar och curlinghussar? Det är maken och jag i ett nötskal det. Vi har, just nu får jag tillägga, en leonberger, två katter (en är på vift) och fyra får. De tre tackorna ser väldigt dräktiga ut, som om de bär på tre lamm vardera, men det får vi hoppas att de inte gör, det räcker med ett eller möjligen två lamm per tacka. Dessutom har jag flera fågelbord i träden utanför köksfönstren, kan man räkna det som att jag "har" hundra talgoxar, sidensvansar, blåmesar, nötväckor, hackspettar, koltrastar och allt vad det är, också?

Hur som helst, vi studsar genast upp när hunden tycker att det är dags att gå en sväng. Vi studsar alltid upp när katterna jamar, för de har inte så mycket mat kvar i sina skålar (som om de inte skulle överleva en halvtimme till, de har rätt mycket hull båda två). Vi studsar fram när fåren bräker på oss, när vi går mellan husen. De har kommit på i vilken hörna av hagen de ska stå för att hålla koll på oss. Och vi som trodde att vi skulle kunna vara lite hemliga när vi flyttade dem till vinterhagen bakom lagården.
Jag studsar ut för att fylla på fågelborden när "mina" fåglar sätter sig på dropplåten och kikar in genom fönstret.

Baggen brölar, av vilken orsak är vi inte riktigt säkra på, men vi tror åtminstone att det är för att han alltid känner sig förfördelad för att han inte får kraftfoder. Men det är ett big no-no, han kan få urinsten av det. Så när tackorna ska få sin dagliga dos, lockar vi först ut alla fyra i hagen, så håller maken baggen medan jag lockar in tackorna igen. När de ätit upp sitt godis (alltså, verkligen, det luktar starkt och faktiskt rätt illa, man måste vara ett får för att gilla det), öppnar jag luckan så att baggen kan komma in igen. Han rusar då fram mot burken för att se om det kan finnas någon liten kraftfoderpellet kvar, han knuffar tackorna så de flyger och far. I sin besvikelse över att tackorna länsat burken, bräker han ännu mer.
"Bäääähääää, en annan viiiiiilll ocksåååå haaaaa. Duuuuummma määähääänniskor."
Så försöker han passa på att stångas lite, om någon av oss är kaxig nog att vända ryggen mot honom.

Honom fjäskar vi för på annat sätt. Med knäckebröd.

Or, adresser & foton

Varje sommar drabbas vi. Ni vet, de där små snuskiga miniskalbaggarna som bor och förökar sig med en förfärlig hastighet i mjölpåsar, müsli, på knäckebrödet, i kakao, i den gamla brödkorgen. Dem får vi in i mängd, förut i skafferiet, nu i våra sk koloniallådor. Ändå torkar jag ur med diskmedel eller såpa och varmt vatten. Kanske inte varje dag, men åtminstone tre-fyra gånger i veckan när det är som värst. Or. Korsordslösarnas första ord. Or. Påfallande lika sina släktingar (?) kackerlackor. Lika snabba, lika äckliga, lika fertila. Nu har jag till slut slängt ut den hemflätade brödkorgen jag fått av en släkting, och se, oren är inte riktigt lika snabba på sin alstring av nya generationer. Så här års är det just ingen idé att köpa hem mjöl eller större mängder med socker (fast lite vill man ju ha hemma, jag har några hundra meter hallonbuskar kvar att plocka av. Det går åt en del socker till sylt och saft).
Det går åt en del plastpåsar och glasburkar också för att kunna spara på en del specerier åtminstone några dagar.

---

Vi har ju en ny adress sedan ett par månader tillbaka. En gårdsadress, inte en gatuadress, inget nummer, inte ens en postlåda. Det har visat sig att trots att både skatteverk, bolagsverk och post (=brevbärare) godkänner adressen, men den är tydligen inte riktigt tillåten överallt. När jag försöker lägga in adressen på olika tidskriftsprenumerationslistor, blir det bara röda felmeddelanden. Likadant när jag ringer.
- Nej, jag hittar inte den adressen.
- Nej, det här kan inte stämma.
- Nej, ...
- Nej, ...
- NEJ!

Jag fick tillbringa x antal timmar i telefon för att få det klargjort hur jag ska göra för att få adressen godkänd. Jag fick lov att skriva ett brev med en ansökan till en lokal politiskt tillsatt nämnd för att de ska behandla ärendet. Om de godkänner, någon gång i höst, kommer adressen med på listan med "riktiga" adresser - och jag kan lägga in vår nya adress utan alla felmeddelanden.

---

Läste nyss i tidningen om ägande. En kvinna blev intervjuad om sitt ägande. Hon kände inte att hon varit på promenad om hon inte tog foton av promenaden, av det hon såg och det hon upplevde. Hm.
Jag gillar att ta bilder. För länge sedan, närmare trettio år osv förutom framkallning och kopiering. Det var långt innan digitalkameror, långt innan photoshop. Den universitetsutbildning jag gick la mycket vikt vid fotografering, särskilt om man inte var så duktig på att teckna, vilket jag inte är. Vi skulle ju så småningom ge oss ut och dokumentera för framtida generationers skull, för den tänkte museiverksamheten vi alla skulle arbeta inom.
Min första systemkamera vägde två kilo. En kopia av en kopia. Men vad bra den var! Den var så tålig, tom en klumpeduns kunde tappa den i asfalten utan att den tog någon större skada. Jag köpte olika sorters linser, tvättade av mitt enda objektiv med specialpapper, vårdade den som ett litet barn. Någonstans inbillade jag mig att jag var bra på bilder.

Så.

Till slut blev den för tung. Och klumpig. Efter tio år tröttnade jag på att plåta hela tiden. Det hade blivit ett tvång att ta bilder som skulle kunna fungera i ett akademiskt sammanhang, att ta bilder som åtminstone skulle kunna platsa i en bildserie under en föreläsning. Jag kände att kameran hamnade mellan mig och resten av världen.

Jag började resa utan kamera. Jag började leva utan kamera.

- Men har du inga bilder från resan? frågade folk.
-Nej, svarade jag, ni får lyssna på min berättelse i stället.

Nästa utmaning började, att berätta vyerna, folk jag träffade, saker jag var med om, utan att ha bilder till hjälp.

Så blev det roligare igen med kamera. Jag köpte en ny systemkamera inför en Afrikaresa. Jag tog massor med bilder, slösade riktigt, köpte femtielva filmer att använads under två veckor. Jag använde varenda en och framkallade alla bilder. På en fotoaffär, jag kan bara framkalla svartvitt själv. Det kostade verkligen skjortan, men vadå? Nu var det ju kul igen.

Häromåret fick jag en ny kamera i present. Jag var inte nöjd med den superlätta, lite dum var den allt och bilderna blev inte riktigt lika bra som med den där gamla tunga. Nu tror jag att jag har ett ganska hälsosamt förhållande till kameran. Jag tar med den när jag känner att jag orkar bära den (även om den är hyfsat lätt är den ganska stor) jag tar många bilder när jag tror att jag har något bra motiv, för inte behöver jag framkalla något om jag inte vill, jag kör ju in materialet på datorn och kollar där (om jag inte redan har kollat direkt i kameran) osv osv.
Samtidigt är det ganska skönt att inte känna det där tvånget att alltid plåta.

Jag kan känna att jag har varit ute på promenad utan att ha ett bildbevis för det.

Igår rensade vi ut det sista (?) i gamla bostaden. I en garderob stod några kassar.
- Fulla med skräp, sa maken.

Jag kikade i en av dem.

Skräp? Nja, det såg ut att vara en massa foton. Likadant i de tre andra kassarna. Foton på folk jag nästan glömt bort, gamla studiekamrater, pojkvänner, (här harklar sig maken, ändå vet han inte exakt vad jag skriver om) resor, kulturartefakter, hus.

Hade varit synd att slänga det "skräpet".