Socker och hennes systrar har flyttat till Klarbärsdalen

De betar av rätt fort, våra får. När de tycker att det börjar bli tunt i hagen sätter de igång med att bräka och bräka. Nästan alltid så fort de ser oss, men också även om de inte ser oss. För kanske har vi glömt bort dem annars?

Att flytta på våra sammanlagt sju får kräver vissa förberedelser. Först ska de stängas in så de inte rymmer (fast det kan de göra ändå, eftersom gräset alltid är grönare någon annanstans). Sedan ska maken klippa gräset där han ska sätta upp det flyttbara elstängslet i den nya hagen. Sedan ska någon av oss hämta kraftfoder i en hink för att lätt locka med oss fåren, så de inte stannar på vägen och äter på fel ställe. Så in i den nya hagen där de äntligen får kraftfodret. Så brukar de gå husesyn, det vill säga att de går längs med stängslet och inspekterar hagen. Därefter börjar de äta. Och äta. Och äta.

På upptäcksfärd



Idag åt de oavbrutet i en och en halv timme innan de kunde varva ner lite och börja idissla i skuggan av klarbärsträden.

Det är knappt Flingan, Mimmi och Socker syns i gräset

Nu är de tysta, nu behöver de inte bräka på flera dagar.

Vila på maten

Så småningom, när de betat av här, får de flytta längre in bland klarbärsträden.

Det är vackert, men snårigt

När det är avbetat här, kan de antingen flytta till Ekbacken, (ja, vi har ju både tall, björk och lönn där också, men det låter onekligen pampigare med Ekbacken), eller till Äppelängen, eller Berget eller ...

Ekbacken skymtar i bakgrunden





Åtta dagar

Nu har det gått en vecka sedan Mimmi och Flingan föddes. De äter och skiter och letar efter mamma och de växer och blir långsamt, långsamt lite modigare hela tiden.

Flingans ben är bra nu, hon kan skutta lika bra som syrran.

Det är så skönt i solen

Faktiskt kan man sova lite också.

Det gör ingenting alls om man har klövarna i maten.

Dags att gå in.

Att man kan bli sugen på något gott

Igår kväll blev jag så sugen på glass. Jag har en hemlig gömma i frysen där jag lägger in sådana där mini-Magnum (om man nu kan tänka sig det, men de är faktiskt lite mindre än de vanliga, men lika goda). Jag tog fram en sådan, med vit choklad på, och började äta på den.

Den grå katten, jag kan väl kalla honom Knatte här, eftersom det är det vi kallar honom, kom in i köket, gick rakt fram till mig och hoppade upp på bordet. Han blev min bästa kompis någonsin, ojojoj, han spann, han kelade, boxade mig lite med sitt huvud, han viftade på svansen (han trodde väl ett tag att han var en hund). Jag hade fullt sjå att freda min glasspinne.
Hans ögon blev alldeles runda av begär. Så såg jag att snålvattnet började rinna på honom och det så mycket att det droppade ner på mina jeans.

Ja, han fick slumpen * av glassen, sedan var han nöjd och gick ut ur köket och lade sig framför kakelugnen igen. Han bevärdigade mig inte med en blick.


* slumpen = här det sista på glasspinnen.

---

I förrgår läste vi äntligen ut "Godnatt mister Tom". Igår började jag plocka fram lite olika förslag på ny högläsningsbok. Då frågade nioåringen var "Godnatt ..." var någonstans och jag berättade att jag hade ställt in den i bokhyllan i hallen. Hur så?
- Jag vill att vi läser om den, den var så bra, sa nioåringen då.

Nej, jag började inte om på den boken, det blev i stället omläsning av några av hennes gamla favoritsagor från när hon var riktigt liten, "Vanten", "Den lilla sköldpaddan" och "Bockarna Bruse". Sedan var jag trött i halsen, det kostar på med alla olika röstlägen och att komma ihåg hur trollet ska låta. Eller att väsa när räven pratar, eller hur fru Groda låter, och ska man säga "nej, du får inte plats" resp "men kryp in i vanten då" med alla olika djurröster (detta i "Vanten") eller räcker det med min vanliga röst?
Roligt är det hur som helst och jag blir alltid extra fnissig när djuren säger till björnen, som också fryser och vill komma in i vanten, säger åt honom att han minsann får sitta ytterst.

Bara tanken.

En av mina "anställda" har gjort sitt jobb

I förra veckan fick vi hem tre vitgråa katter. Vi har mycket möss här, t o m inne på kontoret under vintern, och jag vill inte ha det så. Det är en sak att man får skylla sig själv om man glömmer kvar knäckebröd på bordet, eller varför inte alvedon (möss älskar alvedon, har vi upptäckt). Men när de rackarna gnager på datorkablarna, har det gått för långt.
Vi har inte några möss inne i huset där vi bor, men överallt annars.
Alltså bestämde vi oss för att ha katt/er också, förutom vår 70-kiloshund, som har många förtjänster, men möss tar han inte.

Igår fick katterna gå ut för första gången. Det var ju helläskigt, tyckte de och ville bara gå in hela tiden. Vi ställde upp ytterdörren en stund och till slut var det ju ganska trevligt att få gå ut.

På eftermiddagen gick jag genom hallen och trampade på något mjukt. En av katterna är redan igång med sitt jobb, som ni ser. Hon/han (vi vet inte vilken katt det var) lämnade sitt byte mitt på mattan.

Musen var i två delar, huvudet låg lite för sig själv.

I morse släppte jag ut alla tre katter igen. Få se hur många möss det blir idag.