onsdag 16 december 2009

Tolvtolvtolv

I lördags var det sådan där dag igen. Basketturnering i V-by för sjuåringen hela förmiddagen och så Christmas showen (obs att det heter så, på Brommagymnasternas egna engelska) för tolvåringen på eftermiddagen i en annan förort något närmare oss.

Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.

Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.

Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.

Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.

Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!

Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)

Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.

---

Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.

Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.

---

Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.

Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.

---

Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.

Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.

tisdag 1 december 2009

Utmaning


Fick en utmaning av Razzy, att visa bild nr 4 eller 7 i mapp nr 4 eller 7. Jag fick fuska lite, mapp 1-15 innehåller inscannade bilder på fakturor och avtal och det är ju inte så kul. Alltså valde jag en bild ur mapp nr 19 (= mapp nr 4 om man räknar bort inscanningsmapparna, eller hur).


Här är den.


En tidig morgon för drygt ett år sedan, i oktober 2008. Det är ute i mellanskärgården och morgonen är kall, men vacker. Bara hunden och jag har vaknat, jag sitter med en mugg te och tittar ut över havet.

Där satt den!

Tänkte hon så, i sista tävlingen för vintern?

Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.

Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?

Stort grattis till bragdguldet!

måndag 30 november 2009

Vinnarskalle

Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?

Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.

Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.

---

Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.

---

Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.

Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.

Men att de hade roligt syntes lång väg!

Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.

Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.

Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.

Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!

fredag 20 november 2009

Det spelar visst roll att jag äter!

Dags igen att ta blodprov. Jag har skjutit upp det in i det längsta, men nu drar det ihop sig till nytt läkarbesök för att kolla dosering av mina mediciner. Åtminstone en vecka innan läkarbesöket, måste provet tas.

Just när det gäller provtagning på fastande mage, har jag tusen och en ursäkter för att inte göra slag i saken med en gång. "Men på måndag går det inte, då ska jag ju till napraten. På tisdag är det möte. På torsdag det går inte heller, då ska jag till skolan och sitta med som en god förälder ett par lektioner."

Egentligen handlar det inte alls om naprapatbesök eller att sitta som åhörare en förmiddag i sjuåringens klass. Det handlar om att jag fasar för att inte få äta frukost i tid.

För mig är verkligen frukosten dagens viktigaste mål. Jag äter nästan alltid exakt samma sker. Lite apelsinjuice först för att få upp blodsockret lite snabbt så jag orkar sätta på vattenkokaren till teet och hälla upp yoghurt i en tallrik och strö müsli över. Någon enstaka gång blir det några extra russin i yoghurten.
Så sätter jag mig bordet och börjar äta yoghurt. Det ska vara den naturella 3%-iga, mild yoghurt är en sorglig ersättning. Det är som att magen måste ha det där syrliga i sig.
Det går inte att dricka av teet innan jag ätit åtminstone halva portionen, börjar jag med te, blir hela förmiddagen bakvänd.

Det får inte heller gå för lång tid sedan jag gått upp ur sängen, max en kvart. Jag hinner precis duscha och tvätta och borsta igenom håret, men påklädningen får vänta.

Att då en provtagningsmorgon veta detta gör mig på förhand så frustrerad. Att bara få dricka lite, lite vatten och så te - jag dricker lyckligtvis alltid te utan mjölk och socker - på morgonen är en pina.
När det börjar bli dags att väcka diverse barn och servera dem varm O'boy och rostade mackor med smör och sylt eller i bästa fall skinka (tala om sockerbomber) sjunker jag ner totalt i humöret.

Jag går där och morrar i mungipan och väser att alla måste vara snälla mot mig. Nu är barn och make så vana vid mitt hemska matbristhumör, så de genast dämpar egna smågräl, eller tjafs om stolval och slutar gnälla om bortglömda läxor.

I början av veckan bestämde jag mig för att fredagen skulle bli den minst dåliga dagen att ta provet på.
Naturligtvis vaknade jag extra tidigt i morse. Jag låg i sängen en stund för att försöka somna om, men magen kurrade så, att maken vaknade av oljudet.

Hungrig!

Nej, ännu hungrigare!

Nej, allra hungrigast!

Maken gick upp, men jag låg kvar. Varför skutta upp, när jag ändå bara skulle få vänta tills det blev dags att väcka resten av familjen?
Jag läste i min bok en stund. Långsamt masade jag mig sedan in i badrummet, duschade länge, länge och försökte glömma bort det där med frukost. Jag inbillade mig att jag var så "försenad" men inte då. Jag kom ut i köket bara fem minuter efter min vanliga tid.
Nu började händerna darra på mig. Jag kokade vatten, hällde upp i en kopp och gjorde slut på det sista av mitt Earl Grey, lyckades slinta med tesilen så teet blev fullt med sump, hälla hett vatten bredvid koppen. Jag lyckades rädda lite av teet när jag lyfte på koppen för att torka av bänken.

Disktrasan luktade verkligen pyton. Hu!

Tydligen blir mitt luktsinne extra alert när jag inte får äta. Jag morrade åt maken att disktrasan var äcklig.
- Gå ut med den i tvättstugan, det är hög tid att den åker i maskinen! nästan skrek jag. Maken nöp lite försiktigt i trasan, men kände inte att luktade så förskräckligt, men han tordes inte säga emot mig. Och förresten, vi har ju ett dussin disktrasor som byts och tvättas ideligen.

Så satte jag mig till slut vid skakiga bordet (ett inte helt lyckat auktionsfynd) och började sippa på det heta teet. Det är ju det där med att börja med te, det blir som att magen vänder lite på sig, inte bra. Men nu hade jag just inget att välja på. Drick eller låt bli.

Så kom så småningom resten av familjen ut i köket. Det var ebb på mjölkavdelningen, så O'boyransonerna fick skäras ner med hälften. Det påverkar också morgonhumöret, att inte få i sig tillräckligt med socker. Alla var lite småsura.

Sjuåringen löste sitt problem med yoghurt och strösocker, så hon mådde ganska bra i alla fall.

---

Efter att ha lämnat henne i skolan, körde jag direkt till vårdcentralen och fick se att provtagning endast sker måndag-torsdag ...
... skulle jag gå igenom en sådan morgon till, bara för att jag är så glömsk? Nej. Jag vacklade fram till recepetionen för att fråga om vårdcentralen i kommunens centralort möjligen kunde ta ett litet blodprov, fast det var fredag? Jag klämde ur mig också att jag nästan var svimfärdig av låg blodsockerhalt.

En distriktssköterska tittade snabbt på mig och sa de ljuvligaste ord jag hört på länge.
- Men kom in du här, jag ska hjälpa dig direkt. Vi har inga bokade provtagningar på fredagar, men du har ju en remiss och det är bara ett rör som ska tas, så det här klarar vi snabbt.

Jag var färdig att falla ner på knä av tacksamhet.

Provet togs medan hon frågade mig om mina frukostvanor. Hon tipsade mig om att det kanske är läge att ta prov för blodsockerhalt på fastande mage också (det kunde hon inte göra på eget bevåg, utan sådan remiss). Jag har gjort det, men det är för flera år sedan och jag tror knappast det resultatet gäller längre, särskilt inte som jag då låg precis nedanför den övre tillåtna gränsen.
Sköterskan undrade om jag kanske funderat på att ta en kvällsmacka, eller kanske en frukt.

Det där gav mig en funderare. De få kvällar jag faktiskt äter något efter middagen, en frukt, lite nötter, russin eller choklad, mår jag mycket bättre på morgonen efter. Det är oftast på fredags- eller lördagskvällar det kan slinka ner något extra och på helgmorgnarna kan jag ju ligga kvar i sängen till sju utan att må pyton.

---

Direkt efter provtagningen fick jag i mig två riskakor (jag vet, inte så supernyttigt, men det var vad vi hade hemma och som jag lätt kunde ta med mig). Sedan åkte jag till lilla centrum och gick på fik. En kaffe med mjölk, en ost- och skinkfralla och en liten söt dröm efteråt, sedan kändes det bättre. Men jag är fortfarande inte i balans, jag kommer inte känna mig helt klar i huvet förrän i morgon.

Så visst spelar det roll att man äter ordentligt.

onsdag 18 november 2009

Det spelar väl ingen roll vad jag äter, del 2

Det här med dieter kan vara både spännande och ångestskapande. Vem har inte hört talas om, och kanske ätit, grapefruktdieten, flygvärdinnedieten (vad består den av, åksjuketabletter?), vattenfasta och jag vet inte allt.

En diet jag blir provocerad av är LCHF.

Är min kropp och mitt matval verkligen viktigare än andras brist på mat?

Man ska inte äta jätteräkor. Kanske ska man bli vegetarian eller vegan för att bidra till en jämnare fördelning av jordens resurser och för att vara klimatsmart? Jag vet inte, för mig är det inte helt glasklart.

Att vi inte ska äta så mycket rött kött, har väl de flesta hört. Samtidigt vet vi att nötdjur och får bidrar till biologisk mångfald i de nordiska hagarna. Vi vet också att nötdjur och får äter gräs som vi människor inte kan äta.

Hur är det med kyckling då? Eller gris? Gott, smalt, mycket protein, nyttigt, eller hur? Men de blir utfodrade med sojaprotein. Den soja som så småningom blir djurfoder i Sverige odlas i Brasilien. Regnskogarna i Amazonas huggs ner för sojaodlingarna. Regnskogar i Malaysia och Indonesien huggs ner för plantager med oljepalmer, som man gör palmkärnsmjöl av, till djurfoder.

Plötsligt känner jag mig inte lika duktig längre när jag tittar på quornfiléerna i min frys. Köp rött kött, och du bidrar till ökade metangasutsläpp. Köp kyckling och du bidrar till regnskogens försvinnande. Köp soja och du gör samma sak.

Vad återstår? Viss fisk, som abborre, pollock, sej, sill och strömming t ex (tack Emma för hemsidestips www.wwf.se/source.php/1121475/WWFs_FISKGUIDE.pdf). Och säsongens rotfrukter och grönsaker, spannmål, bär, frukt.

Jag är tacksam för fler tips.

tisdag 17 november 2009

Det betyder väl inget vad jag äter?

Jag fick hem senaste numret av Svensk natur, Naturskyddsföreningens medlemstidning, idag. Skam till sägandes brukar jag inte läsa den sådär väldigt noga, men ikväll fastnade jag för en serie artiklar om miljöarbete runt om i världen.
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.

I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.

Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.

Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.

Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51

måndag 9 november 2009

Bokanarki - en nördig blogg

Nu har jag äntligen börjat få upp lite böcker i bokhyllan. Nu har oljan torkat tillräckligt, så det går. Än ser det glest ut på vissa hyllor, andra hyllor är helt tomma och åter andra är alldeles, alldeles fulla.
Det bär mig nästan emot, man jag har fått lov att tänka om lite när det gäller placeringen inom vissa ämnen. Av platsskäl - och det är ett konstigt skäl, när vi redan nu har 40 hyllmeter och det ska bli ca 20 hyllmeter till - har jag fått lova att sortera historia, konst och arkitektur och etnologi efter höjden på böckerna. Att folianter måste ha en egen placering är ju helt klart, det blir oekonomiskt att ha dem på samma hyllor som de normalhöga böckerna. Men nu är uppdelningen lite konstigare. De låga böckerna, de som är i nästan pocketstorlek, får stå överst för sig själva. De som är mer normala står på mellanhyllorna och så folianterna då, de står förstås längst ner.

Inte visste jag att vi hade så mycket böcker om historia. Jag fick bryta ut allt om svensk historia, men det lutar åt att jag får flytta även på allt om nordisk historia. Men det är klart, både maken och jag gillar ämnet, det blir mycket böcker.

När jag betraktar de böcker jag hittills fått upp, noterar jag att böcker i historia och konst är snygga böcker. Ordentligt inbundna, snygga färger, snygg layout. Böckerna i etnologi ser trista ut i jämförelse, oftast häftade, enklare stil och så är de såklart väldigt lästa, sådär skrynkliga i ryggen.

Jag måste erkänna, vilket inte är helt lätt för en fd bibliotekarie med särskilt intresse för systematik och klassificering, förutom barnlitteratur, att jag börjar bli en anarkist. Jag låter alla parenteser stå inblandat med de övriga böcker, alltså årsböcker, uppslagsverk (typ Medeltidens ABC), samlingar, står på sina huvuduppslag!

Det var svårt att sätta upp böckerna så, det riktigt skrek i mig, en total revolution. Så busigt!
Jag visade maken hur långt jag kommit, men han såg inte detta! Va?! Jag var faktiskt tvungen att berätta att så har jag gjort. Han begrep ingenting.

Nu funderar jag allvarligt på att sätta upp lyrik och dramatik på samma sätt. Ja, kan nu svenska folkbibliotek överge SAB-systemet till förmån för Dewey, så kan väl jag hoppa över de stränga uppsättningsreglerna i mitt eget hem?

Frågan är bara, var lägger jag alla högar med tidskrifter? Och hur länge ska jag spara dem? Kan det tänkas att Kungliga Biblioteket någon gång kommer höra av sig för att fråga om just jag har kvar ett ex av Elle Interiör, 2006:7?

Vad tror ni?

lördag 31 oktober 2009

Var det bra så?

- Var det bra så? frågar den söta tjugonånting expediten på skönhetsavdelningen på det stora varuhuset.

Jag vet att det är nog är den vanligaste frasen butikssäljare använder sig av, alla säger den, kassörskan på lilla ICA, när jag köper nya strumpor, när jag just köpt en ny dammsugare. Vi gör av med dammsugare i mängd, det är en kostnad vi inte räknade med när vi skaffade vår stora lurviga hund. För att inte tala om hur många dammsugarpåsar det går åt, en i veckan.
Det enda stället jag kan komma på nu, där man inte säger "var det bra så?" är på systembolaget.

Är det bra så här? Jag känner mig väldigt avklädd när hon noga granskar mitt ansikte. Hon ser ut som om åsynen vämjer henne. Hon ser mina rynkor, hon ser hur huden börjar tröttna här och var, hon ser de mörka ringarna under ögonen, hon ser den extra hakan, de alldeles för runda kinderna.

Är det bra så här? Jag funderar en kort, mycket kort, stund på om jag inte ska ta och köpa en pytteliten burk med kräm till. Jag har redan bestämt mig för min vanliga, den som kostar många hundralappar, men som jag trivs med och som håller mig borta från allt vad fnasiga kinder heter. Inte luktar den något starkt heller. Och jag vet ju att den där extra lilla burken med specialkräm för ögonen, eller som man ska använda till att dutta in hakorna med, eller den där ansiktsmasken faktiskt brukar bli stående och inte öppnas alls. Då blir det väldigt dyrt.
Jag tror jag föredrar att använda de pengarna till att gå på ansiktsbehandling någon gång stället, det blir inte dyrare och dessutom får man känna sig lite ompysslad.

Är det bra så? Jag använder inte make-up, annat än på fester eller utekvällar. Och jag går väldigt sällan på fester, utekvällarna är ännu färre numera.

Är det bra så? Hm, nej, ge mig en rejäl fettsugning över hela kroppen. Ge mig tillbaka mina muskler, min midja, min ork. Men ta inte bort mina erfarenheter och mina ärr.

- Var det bra så? frågar den söta tjugonånting expediten på skönhetsavdelningen på det stora varuhuset.

- Ja, tack, det är bra så, svarar jag, får min lilla påse och går därifrån.

torsdag 29 oktober 2009

Fruktstund

Sjuåringen har haft det lite småtråkigt under lovet, hon är van att hålla igång jämt. Häromdagen gick hon ut i köket och började plocka med lite frukt.
Plötsligt hör jag henne:
- Och här har vi herr Pumpa, goddag, goddag. Hälsa nu på fröken Äpple. Härligt, nu är ni kompisar. Och så kommer här bröderna Banan! Ojojoj, en av er börjar visst bli lite solbränd lite brun här i skalet.
Tatataratara: här är alla kusinerna Vindruva! JAAAAA! Nu får ni visa era danskonster för familjen Clementin.

Så sitter hon på bänken och sjunger och dansar med frukterna. Så kommer hon på att det ser lite gult och grönt ut, det behövs fler färger. Alltså plockar hon fram:
- Stora herr Tomat, fru Tomat och alla små Tomatbarn. Äntligen är ni här. Ställ upp er på rad nu. Såja.

Kan konstatera att barn inte behöver så fina leksaker, det går bra att leka med frukt också.

Nu är fruktleken gömd, men hon har hunnit uppfinna en katapult för flugor på morgonen. Den är byggd av plastmuggar, plastteskedar och ett par små segel till en minisegelbåt.

Så trötta som de överlevande flugorna är, behöver de katapulter, de rör sig knappt alls.

onsdag 28 oktober 2009

Ps

Ha hårddisken på städning och inte ha någon mejl:
nackdel: vara totalt ovetande inför möten, kunders frågor, leverantörer, inte kunna räkna moms ...
fördel: INGEN

Fördelar och nackdelar eller nackdelar och fördelar

Svart golv i köket:
nackdel: ALLT syns på golvet, varenda riskorn, varenda spilld droppe apelsinjuice, varenda tassavtryck ...
Fördel: köksgolvet blir dammsuget och våttorkat minst en gång om dagen, smutsen blir inte gammal.

Ha kontoret tio meter från hemmet:
fördel: man slipper alla köer, våtylleluktande bussar, slafsiga t-baneperronger.
Nackdel: man har för nära till jobbet, det är alltför lätt att gå dit "bara för att kolla en grej", även på söndagar.

Delat boende för bonusbarnen:
fördel: vi får se dem oftare och delar både vardag och helg med alla barnen.
Nackdel: vi har dem för lite.

Bokhyllebyggande:
fördel: äntligen finns det en plan för när vi kan tömma de sista 70 flyttkartongerna, jag längtar efter mina böcker!
Nackdel: vi mister matplatsens utsikt över vardagsrummet och genom de stora fönstren där, utsikten över dalen.

Ha flera kilometer till närmaste affär:
nackdel: man måste planera inköpen.
Fördel: småhandlandet inskränks. Och trettonåringen får lite motion när han ska cykla dit för att köpa batterier, åtta kilometer fram och tillbaka.

Ha flera teveapparater:
fördel: man behöver inte bråka om vilken kanal man ska titta på.
Nackdel: man har ingen att bråka med, när det gäller vilken kanal man ska titta på, alla kan titta i varsitt rum.

Ha hund:
fördel: han finns alltid där, som den trognaste vän. Och när andan faller på kanske han vaktar huset också.
Nackdel: man måste dammsuga och våttorka varje dag. Eller lära sig leva med alla tussar och tassmärken.

Höstlov:
fördel: alla får lite sovmorgon.
Nackdel: det blir ingen ordning på mat- och sovtider.

måndag 19 oktober 2009

Misogyni

Jag har tidigare deklarerat här att fotboll inte är en av mina sporter. Men häromveckan kom ett förslag från Johan Esk i DN att man skulle välja Svennis och Sundhage (kodnamn SoS) till nya förbundskaptener i fotboll.Vilken bloggstorm det blev av det! Tom ickefotbollsnördar som jag tycker det var intressant.

Först. Jag sitter här och funderar på varför det blev en sådan storm över förslaget. I de snällare inläggen lät det ungefär: "Sundhage vet inget om fotboll, möjligen kan hon damfotboll".

Observera den påstådda skillnaden. Jag vet ju alltså inte så mycket om fotboll, men när jag har tittat på planen, ser jag att den är grön, av samma storlek och med ett mål vid vardera kortänden. Linjerna är markerade på samma ställen. Jag kan konstatera att en fotbollsplan ser likadan ut oberoende av om den är för damer eller herrar. Kanske är det tom så att samma plan används för både herrar och damer, vid olika tillfällen.

Hm.

Vad jag också tror är att reglerna är likadana, att det är lika många spelare på plan och att bollen är lika rund. Rätta mig om jag har fel.

"Men en kvinna orkar inte hålla samma tempo som män". Tja, det är möjligt, men hur många förbundskaptener, som brukar ha passerat både de 40 och de 50, orkar hålla samma tempo och fart som sina spelare? Är det överhuvudtaget meningen att de ska göra det?

För mig är en ledare något annat. En ledare, en förbundskapten, ska ha överblick, ha koll på omvärlden, kunna tänka strategiskt, sätta upp mål och få sina spelare att arbeta för samma mål. Då krävs snarare en psykisk styrka, en personlig integritet, än förmågan till fysiska prestationer.

"Men hon kan ju inte gå in i omklädningsrummet och peptalka". Går alla fotbollsspelare omkring helnakna hela tiden medan förbundskaptenen drar sitt? Eller förväntas förbundskaptenen följa med in i duschen?

Jag ser det framför mig, säg t ex Svennis, klafsa efter in i duschen och stå där och hojta medan spelarna tvättar håret.

Eller vad tänker spelarna med? Vilken kroppsdel? Skulle de inte kunna dra på sig kalsongerna medan kaptenen pratar, eller svepa om sig en handduk, om det nu är så världsviktigt att prata om matchen inne i omklädningsrummet.

Jag begriper det inte. Men så är jag kvinna också och förstår mig inte riktigt på något så viktigt som herrfotboll.

Nu tror inte jag att Pia Sundhage skulle vara så intresserad av jobbet som förbundskapten, hon har ett bra jobb i USA och kontrakt tom OS 2012. Men tanken i sig roar mig.

onsdag 14 oktober 2009

Man ska frysa in hösten ...

... och svettas in våren, hette det när jag var barn. Vilket trams egentligen! Långt in i november gick alla och huttrade i för lite kläder, för vinterkläderna skulle sparas på. För vad skulle man annars ha på sig när det blev riktigt kallt? Och inte skulle man hinna nöta ut kläderna heller.

Likadant om vårarna. Jag blev mer eller mindre påvingad ylletröjor under jackan långt in i april-maj. Eller ylle och ylle, på den tiden var det ju vanligare med akrylblandningar i garnerna. Jag minns en skolutflykt i maj 1970 eller kanske det var -71. Hur som helst, jag hade på mig vinterns tjocka byxor, rutiga i ett slags klanmönster och sydda i knastrig akryl. Det var 20 grader varmt och solen sken. Så skulle jag hoppa över ett dike. Det sa knak därbak. Byxorna sprack hela vägen, så utslitna var de, och så urvuxna. Först då, när jag kom hem på eftermiddagen och mamma såg att byxorna var totaltslut, gav hon med sig och jag fick ha på mig ett par jeans.

Hur är det nu då?

De föräldrar eller andra vuxna jag stöter på, har på sig de tunnare höstjackorna, inga handskar, inget på huvet, tunna kängor eller skor. Och så fryser de.
- Åh, vad det är kallt!

Det är priset vi betalar för att bo på en ö med vida utblickar och öppna fält. När vinden ligger på, blir det genast 10-15 grader kallare.
Men om det är så kallt i oktober, precis över noll och så med en vindfaktor som gör det till rejäla minusgrader, varför ska man då inte klä på sig? Det är inte så säkert att det blir väldigt mycket kallare i januari, om man nu tänker att man ska "spara på" vinterkläderna, och om det blir det, tja, då får man väl ta på sig ett lager till.

Barnen, är de klokare? Nej, inte direkt. Min sjuåring, vars klokhet jag håller högt normalt, vill INTE ha på sig tjocka varma sköna vinterjackan. Ånej, tunna ofodrade vindjackan ska det vara och det går så bra så att ha bara den, inte ens en fleecetröja under har hon på sig.

Jag står där i min varma duffel och fryser bara jag ser henne och tjatar och tjatar som mammor gör:
- Sätt på dej den varma jackan nu! Du blir sjuk annars.

Sjuk vet jag inte om hon blir, men hon blir ju så kall och narig över hela kroppen.

Det är som om att hon har hört det där om "frysa in hösten" sjuttio gånger om dagen.

Egentligen är det nog läge för ett föräldrasamråd, att så många som möjligt samlat säger till sina barn att de ska klä sig varmt. För ingen ska tro att ens en sjuåring orkar stå emot, när hela klassen, "alla andra", klär sig i för tunna kläder.

Grupptrycket är starkt redan i ettan.

tisdag 6 oktober 2009

Sportspegel

Jag gillar sport. Som tonåring älskade jag att segla i jolle och jag skulle vilja ha en igen, en lite snabbare än den väl begagnade örnjolle jag kajkade runt i då. Bor man på en liten ö i en stor sjö måste man ju bara komma ut någon gång.

Att åka skidor gillar jag också. Jag hoppas på en snörik vinter så man kan både fara runt lite åkrar och ängar och åka till lilla backen och leka Anja Pärson.
Så gillar jag att gå på gym (fast det där med övervakningskamerorna på ett lokalt gym gör att just det gymmet inte får mig som kund). Snart, snart kan vi montera upp träningscykel och roddmaskin igen.

Jag gillar sport. Egentligen begriper jag inte varför jag inte sportar mer, varför jag tantar till mig så.

Jag gillar inte att springa, det gör jag bara om fara föreligger för sjuåringen och jag måste dit snabbt för att rädda henne från faran.

Jag gillar att titta på sport. Vissa sporter. Fotboll lämnar mig likgiltig (fast jag måste ju kolla lite då och då i tabellerna hur det går för Brommapojkarna i Allsvenskan). Ishockey intresserar mig inte heller något särskilt. Handboll, gäsp. Volleyboll, gäsp igen, fast jag spelade lite själv, på världens lägsta nivå visserligen, men ändå, för trettio år sedan.

Simning är kul att titta på, simhopp, gymnastik, alpint, längdskidor, skidskytte, rodd ... segling är en stendöd tevesport. I bästa fall ser man några master sticka upp i vågdalarna. Eller så är det filmat i en jättekonstig vinkel så man inte ser vilken båt som kommer först över mållinjen. Man tror det är den svenska båten och så visar det sig att svenskarna kom på fjärde plats. T ex.

Maken är väldigt intresserad av boxning. Han gick några matcher själv i tjugoårsåldern, i något slags flugviktsklass. Han måste ha varit väldigt spenslig då, lika lång som han är nu och så 25 kilo lättare.
Nu stöder han en ung kille som boxas i lätt tungvikt, en kille som är en av Sveriges bästa. Denne Oscar Ahlin är nu på väg till S:t Petersburg för en turnering där boxare från jag vet inte hur många nationer möter varandra.

Jag är inte ett smack road av boxning, men då jag matas med information av maken och jag dessutom har den stora förmånen att träffa Oscar nästan varje vecka, så blir det ändå lite kul.

Nu tänker jag hålla tummar, tår och allt jag har för att det ska gå bra för Oscar!

Skit fiske!



Ps. Skit fiske = lycka till

onsdag 30 september 2009

Vanans makt är stor

Eller vad är det som gör att det absolut inte går att dricka kaffe i någon av de vita morgontemuggarna med guldkant? Det smakar inte alls lika gott. Däremot går det inte att dricka te i någon av de blå muggarna, de där enkla Höganäsmuggarna som går så bra att snabbmikra "gammelkaffe" i. Jo, både maken och jag är nog lite perversa när det gäller kaffe, båda tycker vi bäst om kaffe som står över natten och som mikras med lite mjölk i. En annan vana att fundera över.
Maken använder stora latteglas till sitt kaffe, annars tycker han inte att han får i sig tillräckligt med koffein. Han dricker helst kallt kaffe, med mjölk.

Sjuåringen ska ha fyra glas ljummen Oboy på morgonen, annars kommer inte hon igång riktigt. Och så ett köpeäpple med till skolan, ett Granny Smith, ni vet, ett sådant där som kan ligga i ett halvår utan att det händer något med äpplet. Morrar lite, vi har ju drygt två hektar tomt med massor med fruktträd, nog kunde hon äta ett riktigt äpple.

Trettonåringen har lärt sig en ny vana, att själv bära sina smutskläder till tvättstugan. Hurra! Det går, bara man inte ger tappt.

Elvaåringen har haft som vana att hålla ordning i sitt rum och på sina kläder, men jag vet inte om det är förpuberteten som börjar spöka. Plötsligt har hon "glömt bort" det viktiga med att byta strumpor, underkläder och toppar varje dag. Den o-vanan gillar jag inte.

Nu ska jag min vana trogen, surfa runt lite och sedan forsätta jobba. Sedan kanske jag hinner vamma också.

Kram

fredag 25 september 2009

Depp!

Fredag. Borde vara en avkopplingens kväll. Men. Maken är bortrest. I Långtbortistan, någonstans norr om Dalälven. Där får han souvas, mandelpotatis och hjortron. Hrmpf. Och han lägger just nu, i skrivande stund, nät för att fiska öring/harr/något annat smarrigt. Så tycker han att det är synd om honom ...
ganska avis ...
har bjudit hit svägerskan, för en "snackatjejgrejhelg". Få se om hon kommer.

De stora barnen hos sin mamma. Tyst i huset. Sjuåringen vill bara ha yoghurt till middag, med extra mycket kanel. Och jag som har både lammstek och kycklingfilé i kylen! Men inte orkar jag laga till det, inte till mig själv. Drar fram en fryscapricciosa, lyckas bränna den i ugnen och knaprar i mig i mitten av den, resten för hårt. Inser att jag har för lite vin hemma, men för mycket i kroppen nu för att våga köra bil i morgon. I alla fall till närmaste bolag. Där brukar stå tusen poliser på lördagsförmiddagarna.

Försöker pigga upp mig med musik på makens usla stereo. Plockar först fram tango från 30-talet, deppar ännu mer. Handlar tango om något överhuvudtaget, handlar det om hjärta och smärta. Funkar inte idag.
Chet Baker? Nej. En av makens och mina gemensamma favoriter just nu. Will Nelsons senaste, där han tolkar amerikanska evergreens? Det går inte, då börjar jag bara gråta.
Lite soul med Otis Redding eller Wilson Pickett? Nej! Normalt "bligladmusik" men inte idag. Aretha Franklin? En av mina hjärteartister, men risken finns att jag bara blir förbannad om jag råkar höra "Think" eller "Respect".

Waterboys? Funkar inte. Smashing Pumpkins? Jo, ganska hyfsat, blir lagom mörbultad. Har fortfarande merparten av skivorna nerpackade i källaren, det blir väldigt slumpartat vad jag hittar. Stod en stund i dunklet därnere med en skiva med brasiliansk death metal, men tänkte sunt nog att det inte är ångvältebehandlad jag vill bli. Inte nu. Längtar lite efter Massive Attack, men hittar inte den skiva jag råkar äga.

Längtar, LÄNGTAR efter en "öbo-och makehelg". Den senaste tiden har all ledig tid gått åt till att räkna på jobb, prata med närståendefamiljiskilsmässa, vän som håller på att bli vräkt, annan vän som har cancer, fler vänner och bekanta som har cancer eller andra obotliga och lika vedervärdiga sjukdomar, pappa som ser sjuk ut (eller varför går han plötsligt ner tio kilo på kort tid och ser grå ut i ansiktet när han är 75 år?), mamma som tycker jag ringer för sällan, bekanta som har det så där allmänt tufft i livet, och som grädde på moset, skjutsa till diverse gymnastikträningar hit och dit. Eller basket. Eller sjöscouter.

Och om två veckor är maken i Ryssland. Det tar aldrig slut. Vill bara stänga av alla telefoner.



Sex? Närhet? Vad är det?

Minns knappt längre.

söndag 20 september 2009

Lite smisk skadar inte

I fredags var jag på massage, länge efterlängtat. Min vanliga massör hade skadat sig när han spelade boll med sina barn, så jag ringde en för mig ny massör. Jag kände mig lite skeptisk innan, kunde hon verkligen ta i? Jag har sedan ett år tillbaka ischias i ena benet och behöver djupmassage för att få lite lindring.

Jag kom dit, klädde av mig, la mig på massagebädden och så började massören. Nja, det var ju skönt, men det gav kanske inte så mycket egentligen.
- Det här är bara lite uppvärmning, sa massören, jag måste mjuka upp din rygg lite först.

Så drog hon igång. Det var tung massage, hon drog igenom alla muskler och som avslutning dunsade hon i min rygg så jag började hosta.
- Det här är jättebra sätt att rensa bröstkorgen, jublade massören.
- Jaha, hostade jag.

Så började hon med rumpan. Underbart för en ischiasöm kropp. Men jag var inte helt övertygad då hon avslutade även den kroppsdelen med riktiga daskar. Herregud, jag har inte fått smisk på rumpan sedan jag var liten, om jag ens fick det då.
- Nu får jag igång endorfinproduktionen!
- Oj, kved jag.
- Åh, det blir så skönt efteråt, fortsatte hon.

Det är mycket som är skönt efteråt, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Benen kom sedan, inga konstigheter där. Det var bara lite knepigt runt knäna, helt bra kändes det inte. Mina stenhårda menisker blir lätt ömma och massage runt knäna måste vara lätt och försiktig.

Så kom turen till fötterna. Jag älskar att få fötterna masserade, det är nästan bara därför jag ibland går på fotvård. Ja, det var skönt även under en helkroppsmassage. Men gissa avslutningen på fotmassagen. Jodå, snabba daskar på fotsulorna.
- Det här är första delen i zonterapi, nu väcker jag alla dina inre organ.

Nu hade jag vant mig lite vid det bryska sättet den här massören har. Jag associerade dock till vad jag har hört om tortyr med slag under fötterna, väldigt snart var det obehagligt och inte ett dugg skönt.

Så fick jag till slut vända på mig. Jag var lite orolig för att hon skulle hitta på nya daskar, att jag skulle få lite smisk och pisk på magen eller på armarna, men nu var det vanlig massage.

En del massörer brukar dra upp massageolja i håret när de masserar huvud, nacke och ansikte. Så även den här massören. Det blev som en extra inpackning av håret, med testar som stod rakt ut. Om det är möjligt, duschar jag gärna direkt efter en massage. Jag vet, man ska helst inte göra det, oljan ska gå in i huden, men vissa oljor luktar ganska starkt. Nu hann jag inte det, det var dags att hämta sjuåringen i skolan och börja göra i ordning middagen. Sedan kändes det inte som någon idé.

Fast fritidspersonalen tittade lite konstigt på mig.

Hur jag mådde dagen efter? Utmärkt, jag hade träningsvärk i hela kroppen och jag fick sova en hel natt utan värk i benet.

Jag ska nog gå till den nya massören fler gånger. Och ibland till min vanliga. Tänk om jag skulle lägga de slantarna på mig själv varje vecka, vad bra jag skulle må då.

torsdag 17 september 2009

Storebror, se mig inte!

Sjuåringen har börjat höstens gymnastikträning. Som hon njuter av de 90 minutrarna på måndagskvällar.
Jag njuter av att se henne så glad och nöjd och endorfinkickad. Men jag måste erkänna att jag njuter lite mindre av att sitta i omklädningsrummet på en hård träbänk under hennes träning. Föräldrarna får nämligen inte vara med inne i gympasalen, så unga flickor kan annars tappa koncentrationen helt om mamma eller pappa ser dem.

I måndags satt jag i alla fall där, laddad med en ny deckare av Val McDermid. Inte skulle det gå någon nöd på mig, inte.

Men det var varmt därinne, radiatorerna spred bastuvärme hela tiden. Jag gick ut en stund och satte mig på en bänk på skolgården. Jag började fundera på hur jag bäst utnyttjar den enochenhalva timmen jag "får" medan jag väntar. Att åka hem lönar sig inte, jag hinner ganska precis komma hem när det är dags att köra iväg igen.

Det börjar bli mörkt om kvällarna, och även om jag inte är sådär väldigt mörkrädd, vill jag helst inte promenera runt i kvarteren runt skolan där sjuåringen tränar. Inte så dags. Av princip har jag inte löptränat på flera år, så det känns inte som ett alternativ.

Hm.

I närheten av skolan ligger ett gym. Inte ett gym som tillhör den kedja jag tidigare tränade på, utan en mindre konkurrent. Kunde kanske vara något för mig? Jag skulle kunna hinna dit, åtminstone motionsträna en timme och så tillbaka för att hämta sjuåringen och så hem och duscha. Bra idé!

Jag kollade upp gymmet på nätet. Jodå, bra öppettider, alla möjliga sorters träningskort, inkl klippkort, tillgång till både pt, yoga, spinning osv osv osv. På bilderna ser det väldigt fräscht ut.

Jag gick in på ansökningsblanketten (ansökningsblankett? Är det en skola man ska söka till? Eller handlar det om ansökning av pass????). Inga konstigheter där, det var bara att fylla i sina uppgifter. Men så skulle man skicka med ett foto.

Jaha? Varför då?

Jag gick tillbaka till första sidan. Jo, där stod det att alla som tränar ska ha fotolegitimation på sig. Vidare stod det att alla utrymmen på gymmet är kameraövervakade.

Nu tycker jag inte att jag har så mycket dölja, utom tjugo kilon för mycket - och dem döljer jag inte så lätt. De är alldeles för synliga för alla och envar. Ändå känner jag ett väldigt starkt obehag av vetskapen att alla som tränar blir kameraövervakade.

Möjliga repliker far genom huvet på mig:
- Åh, kolla den där fetmostern, så röööööd hon är ansiktet!
- Men, kolla där då, skäms hon inte för att gå ut?
- Hahaha, feta människor är det fulaste jag vet.

Jag skickade inte in någon ansökan till det här gymmet, mig får de allt klara sig utan. I stället funderar jag på om jag inte ska rucka på mina principer i alla fall, köpa bra skor och lätt och fint börja löpträna lite försiktigt. I ett annat område, där jag känner mig tryggare.

tisdag 15 september 2009

Lycka och framgång

Jag vet inte om jag kan anses särskilt framgångsrik. Egentligen. För hur är man när man är framgångsrik? Är det när man har nått sina mål? När man är känd? När man har en ordentlig hög med pengar? Bilar? Reser till exklusiva ställen runtom jorden, träffar namnkunniga människor?

Jag tycker själv att jag är ganska framgångsrik. Jag slipper leva på blodpudding, om jag inte vill. Barnen trivs i sina skolor. Jag lever i ett, för det mesta, väldigt lyckligt äktenskap (jo, det händer att vi blir sura på varandra). Jag bor precis där jag vill bo. Jag får göra mycket som jag vill, jag råder över min tid i hög utsträckning.

För mig ligger inte lyckan i en ordentlig hög med pengar (fast visst vore det fint att ha), eller i tjusiga bilar, eller att ha varit på alla dessa exklusiva resmål.

Jag blir lycklig av att se sjuåringen komma ut från gymnastikträningen alldeles rödblommig i ansiktet och lysande av glädje. Äntligen är höstens träning igång! Äntligen får hon träffa en liten kompis från förskolan igen! Äntligen får hon känna endorfinruset i kroppen. Ännu bättre blir det förstås när tränarna berättar att hennes grupp kanske ska ställa upp i en tävling till vintern. (Bli inte oroliga nu, det handlar om klubbmästerskap för de yngsta).

Jag blir lycklig när trettonåringen kommer hem efter en härlig kväll ute på fjärdarna med sjöscouterna. Jag blir lycklig när han, mitt i hormonstormarna, faktiskt vill vara med oss andra i familjen, alldeles självmant.
Jag blir lycklig när elvaåringen testar nya spanskaglosor på mig. Eller när hon ber mig om hjälp med något.

Jag blir lycklig när min man ler mot mig.

---

Jag såg inte programmet som gick igår kväll på trean eller om det var fyran, som handlar om svenska Hollywoodfruar. Den tiden har jag inte, men ändå hör/läser man ju en del i media, utan att direkt vilja det.
Hur som helst, en av fruarna, gift med Paul Anka, lär ha uttryckt sig ungefär så här:
- Jag är så framgångsrik, jag har nått så långt och arbetat hårt för det. Jag accepterar inte otrohet och därför (ursäkta de grova orden) tycker jag att man ska suga av sin man varje kväll.

...

...

...

Jag undrar, är man så framgångsrik och lycklig om man gör så, för att maken inte ska bli otrogen? (Visst, det är såklart helt okej om man själv vill, men det var inte så det lät). Vad för tilltro har man då till sin man? Vilken syn på män öht har man? "Oj, imorgon hoppar han på någon annan, om jag inte gör det här." Vilken syn har man på sig själv?

Jerry Hall, tidigare supermodell och gift med Mick Jagger, lär ha använt sig av samma "knep" för att slippa konkurrenter. "Har du tio minuter över, gå då och ..."

Självkänsla, någon?

fredag 11 september 2009

Något om det här med språk

Språk är roligt. Jag hade väldigt lätt för att lära mig läsa, att ljuda, att forma bokstäver, både med munnen och med pennan i handen. Jag minns än hur jag fick äran att demonstrera för alla i klassen hur l ser ut när man rullar tungan runt ljudet, upp mot gommen. Llllllllllllll!

Det var högtidsstunder varje vecka när min mamma och jag gick till det lokala biblioteket och lånade på oss varsin hög med böcker. Ännu härligare var det när hon köpte en ny bok till mig, en bok jag fick behålla och titta i, läsa, många, många gånger.
Snart började jag skriva små brev till en några år äldre kusin. Min uthållighet var väl inte så värst enastående, breven innehöll mest fraser som "Hej, hur mår du? Jag mår bra. Nu ska vi äta middag". Men ändå.

Åren gick och det något större biblioteket i den lilla stad dit vi flyttade, blev ofta besökt. Ibland knallade jag ner dit på någon håltimme i högstadiet eller gymnasiet, när resp skolbibliotek kändes färdigläst.

När jag blev ordentligt vuxen, 30, hade jag äntligen min bibliotekarieexamen. När jag inte nu inte fick jobba med mitt ena drömyrke, ja, vilken tur att jag hade ett till! Jag trivdes hur bra som helst med att väcka läslust hos unga och hos barn. Att få berätta om små barns språkutveckling för nyblivna föräldrar, att samarbeta med lärare om elevernas läsning och framför allt, att få träffa skolbarn och prata om favoritböcker, var det bästa jag visste.

Nu läser jag i DN/Allt om barn att amerikanska forskare har upptäckt att akademikerbarn har större ordförråd än arbetarbarn. http://www.alltombarn.se/barn/akademikerbarn-har-battre-ordforrad-1.28189
Vad förvånad jag blir! (obs ironi) Nu ska svenska forskare undersöka varför det är så och få föräldrarna att "coachas" (hemska ord), så att alla barns språk blir bättre och mer varierat.
Herrejösses! Inte behövs det någon forskning, det är bara att gå till närmaste bibliotek och prata med vilken barnbibliotekarie som helst om ämnet. Eller gå till bvc, eller till förskolan.

Grunden till språket läggs de första fyra åren. Då har barnet alla mallar för grammatik, språkmelodi, uttal osv. Visst behövs språket slipas, alla barn säger "gedde" och "springde", men egentligen är det tecken på att de har fått kläm på de vanligaste grammatiska reglerna.

Men jag inser att det inte alltid är lätt att lära sig läsa och skriva. Sjuåringen, som barn till en akademiker, har ett stort ordförråd. Men att få till det där med ordbilder är svårt. Hon kan alla bokstäver, hon skriver dem, en i taget, men ord? Nä, det går inte.

Hon vägrar nästan att göra sin läsläxa, och när vi väl sitter vid bordet, dummar hon sig och byter plats på S och M och vill helst inte tala om vad de heter, för de är svarta och inte röda som A och O är. Hon testar mig och säger att det står "bajskorv" eller "apa". Ibland gissar hon hej vilt, ibland har hon memorerat en hel bok.
Ibland är det tråkigt med skolan, när de ska träna läsning. Matte är såklart bäst, siffror och räkning har hon väldigt lätt för.

Alla mina teorier och kunskap räcker inte. Jag får inte henne att ens vilja träna läsning. Jag vet inte hur jag ska göra, min pedagogiska erfarenhet är för liten.

Men högläsning älskar hon, sedan hon var såpass stor att hon inte genast skulle stoppa boken i munnen och smaka på den, har jag läst för henne. Jag får kanske nöja mig med det en tid. Och kämpa på med läsläxorna några minuter varje dag. För rätt vad det är, säger det pling i huvet på henne, och hon har knäckt läskoden.

Ps. Varför slutade jag som bibliotekarie? Det fanns många skäl, men ett av de viktigaste var att yrket hade blivit för tekniskt, direktkontakten med besökare och med kolleger, blev mer och mer sällsynt. Allt skulle ske via en skärm. Urtrist!

onsdag 2 september 2009

Snatterskallar och djur

Att vi pratar mycket i vår familj har en del lärt sig. Det är sällan tyst här. Egentligen bara när alla sover - om inte hunden ylar i sömnen, då kan han väcka de döda.

Igår kväll skulle maken hämta alla gymnastiktjejer efter träningen. Först var det totalt kaos utanför lokalen, bilar som ställde sig snett, bilar som försökte klämma in sig där det inte gick, bilar som ställde sig framför alla andra och blockerade utfarten ...
... maken gjorde väl ungefär likadant, ställde sig längst in mot en lastkaj.

Så plötsligt kom en hord svettiga, glada, tjattriga ungar, alla med håret i små knutar i nacken, dörrarna öppnades, in med ryggsäckar och tjejer. Alla pratade i mun på varandra, så här lät det:
- Åh, jösses, hon är ju inte riktigt klok, alltså (om en tränare).
- Såg ni att jag kom ner i spagat, på riktigt?
- Guuuud, vad trött jag är.
- Jag gjorde en fyrdubbel flickis.
- Har någon ett äpple eller nåt?
- Vad är det här för konstig musik?
- Klassiskt, svarar maken.
- BYYYT till riktig musik, Rix fm!

- Ring till era mammor nu, manade maken.
- Min mobil har inget batteri kvar.
- Näej, dumma S, du gjorde så jag tappade mobilen mellan sätena.
- Men, håll i mobilen lite bättre då.
- Min mamma kommer.

Maken blir uppringd av en av mammorna.
- Säg åt A att sätta på sin mobil.
- A, sätt på mobilen.
- Kan inte, har inget batteri.
- Låna min då och ring din mamma.
- Kan inte numret till mammas mobil.

- Åh, ja, höj musiken, den här låten är så bra!
- Nej, sänk, hör inte vad mamma säger.
- Är vi inte framme snart?
- Knuffas inte.

Maken slås av en hemsk tanke.
- Hur många är ni därbak?
- Öööh, fem.
- Ska ni inte vara sex stycken?
- Men E är sjuk idag, det är lugnt.
- Är det säkert, är alla med?
- JAAAAA!

Till slut kom de fram till uppsamlingsplatsen där mammorna väntade på sina döttrar. Maken gick runt och hälsade, utan att komma ihåg att han hälsat på allihop minst tre gånger förut.

---

På middagen satt vi och pratade om vilka djur vi är mest lika. Sjuåringen gillar mest lejon, tigrar och gorillor. Jag gillar giraffer, för de ser ju alltid långt, de har utsikt. Maken gillar järvar och trettonåringen sa helt enkelt att hans favoritdjur är vår hund.
Elvaåringen var förstås inte med, hon var på sin träning.

Hon är annars mest lik en ekorre, samlar, ordnar och städar.

Sjuåringen är lik den där fågeln som bryter in och gör Kalle Anka galen på julafton. Ja, eller kanske en blandning av en hoppande ekorre och en studsboll.

Maken är lik en groenendael, vaktar och värnar hemmet och vill alltid ha mycket att göra.

Trettonåringen är påfallande lik en sengångare, tyckte jag först, men maken sa "elefant". Ja, han är som en elefant, sävlig, men blixtrande arg ibland. Tung i kroppen med armar och ben som han snubblar på (inte för att elefanter är klumpigare än andra djur, men de ger ett klumpigt intryck).

Jag då? Jo, en blandning av hackspett och guldhamster. Jag hackar och tjatar och så boar jag och ordnar och samlar på mig, fyller på skafferi och skåp och frys.

tisdag 1 september 2009

Hallå igen

Blev avbruten, återkommer

Mässhelg

Fortfarande ganska mör av allt pratande, berättande, donande, nätverkande, bilduppklistrande, ordnande, panikaffischerande ... försökte varva ner på söndagskvällen med rödvin och kyckling. Kan konstatera att det är inte riktigt en superhit att dricka vin när man är helt slut. Tröttheten satt i hela måndagen.
Och inte blev det bättre av att sjuåringen helst ville åka bil till skolan, märker nu att jag behöver den där promenaden eller cykelturen på morgonen. Tar kanske tio minuter, en kvart att cykla och tjugo minuter att gå. Nu travar vi inte på så väldigt fort, sjuåringen måste ju trampa på alla sniglar hon ser, kanske ser hon en kul kotte, eller så får jag en liten sten i skon.
Hela tiden går vi där och resonerar om allt mellan himmel och jord. På vägen hem passar jag på att ta med tidningen och så ögnar jag genom sportsidorna medan jag går. Sällan jag är så noga, det är mest när det är friidrott eller simning eller gymnastik eller, såklart, alpint, som jag läser sporten. Hur jag än har försökt hålla koll på t ex fotboll, tycker jag det är en väldigt tråkig sport. Jag kollar bara hur det går för stackars Brommapojkarna. Serieledare i bröjan av säsongen, nu farligt nära nedflyttningsstrecket. Varför just det laget? En brorson spelade i flera år i BP:s pojklag, därför.

Ishockey lockar inte heller. Allra minst boxning, som maken är så engagerad i. Han är hjälptränare åt en ung kille, precis under landslagsnivå. De reser på turneringar i Litauen, Lettland, Ukraina osv osv. Och så snackar de boxning så jag blir ... punchad. Men, det är okej, man måste inte vara fastklistrad vid varandra.

onsdag 26 augusti 2009

Jodå

jag är hemma, och har varit på ett fantastiskt bröllop, och sjuåringen har börjat skolan, och elvaåringen har börjat sin hårdträning och ...

nu är det snart mässa och jag måste vara där och jag har inte fixat min egen monter och min namnbricka är borta och ...

skriver ordentligt sen!

Och tittar in hos er

Kram

Känner mig som påskfirande judar "nästa år i Jerusalem". Jag säger "nästa vecka, då har jag mer tid".

tisdag 11 augusti 2009

Ursus arctos och canis lupus

Har fått rapport om mycket vilt i mina dalaskogar. Mamma ringde för en stund sedan och var orolig.
- Ska du ge dig ut i skogen?
- Ja, kanske, svarade jag.
- Äh, gör inte det. Det går mycket björn alldeles ovanför byn nu och dessutom har vargen kommit. Byborna går knappt ut själva, inte på egen hand åtminstone.

Hm. Kan inte säga att det lockar så väldigt mycket med den där tvåmilavandringen jag hade tänkt mig. Är kanske lite harig ändå. För några år sedan gick det björn mellan husen på de översta gårdarna, de närmast skogen. Sedan länge har byn gemensamma soptunnor, tunga och med lock som det krävs armstyrka för att lyfta. Ingen kan lägga sopor i en vanlig soptunna, då kommer björnen direkt.
Men en björn är en björn, de är ofta räddare för människan än människan är för björnen, och går hellre åt sidan när de hör röster. Men varg? Jag säger inte att jag inte skulle bli bra rädd om jag såg en björn på håll, men en varg känns mer hotfull. Ändå vet jag att de oftast reagerar på samma sätt som björnen, de söker inte konfrontation.

Jag får inrikta mig på en vandring i Njupeskär/Fulufjäll där det finns många andra som går. Och så min bokhög. Det finns också en lätt och trevlig utflykt jag kan göra, till Navardalen, http://www.navardalen.se/navardalen.htm. Det är ju inte helt fel med ett dopp i sjön och så svart kokkaffe och smörgås efteråt. Jag hade funderingar på en av de längre skogsturerna där, har gått en av dem för många år sedan, men nu vet jag ju inte om jag ens törs ta den korta. Man möter aldrig någon annan där, det är bara mygg, trollsländor, enstaka fåglar, med lite tur en strömstare i bäcken. Perfekt med barnen och hunden, att ge dem en försmak av vildmarken.

Eller Hykjeberg, http://www.w.lst.se/template/NewsPage.aspx?id=3030 så brant och högt att man på toppen är ovanför alla rovfågelsbon som finns på klipputsprången. Fast dit skulle jag aldrig åka ensam, platsen är en perfekt scen för en deckarserie. 100 m stup, det snurrar i magen bara jag tänker på det.

Eller så gör jag en tur till Trängslet http://svt.se/2.33557/1.1641971/vattenmagasinet_i_trangslet_nastan_fullt?lid=senasteNytt_1101142&lpos=rubrik_1641971. När jag läser om hur mycket vatten det är, undrar jag om det är så klokt att paddla eller bada i älven nedströms. Inte bara bykraftverket, utan även stora Trängslet har för mycket vatten i resp damm.

måndag 10 augusti 2009

Är väldigt lat. Eller nåt.

Det är segt, fortfarande. Har inte kommit igång riktigt, fast jag inte haft helledigt under sommaren. Det var de där båda dagarna i Tällberg som jag faktiskt var alldeles, alldeles ledig. Inte ens en tidig morgon med bokföring eller momsräkning.

Det har varit mycket sådant i sommar. Först kraschade ju min gamla dator, lagom till vår flytt av kontor och hem. Sedan tog det nästan två månader till Telia med underentreprenör kom till skott. Under den tiden hopade sig verifikationer, deklarationer, lönerna räknade jag ut för hand, fakturorna betalade jag via den bärbara datorn och det mobila bredbandet (tänk, vilken tur att jag köpte det i vintras), egna fakturor till kunder blev felnumrerade osv osv. Min revisor får ett jobb i höst. Vill jag mena.

För att komma ikapp, har jag gått upp i ottan och tassat upp till kontoret i morgonrock, suttit där ett par timmar och sedan åkt med den yngsta till hennes simskola. Sedan hem för sen lunch och ...


dagarna har gått.


Men så fick jag några egna dagar i present av maken. På torsdag ska jag åka till Älvdalen via Sundborn. I Sundborn ska jag titta på utställningen (-arna) om Karin Larsson. Sedan upp till lilla stugan mitt i byn. Där ska jag vädra, elda i spisen, öppna en flaska med något gott i, värma något färdiglagat och läsa. Har laddat upp med en hög hög böcker.

Kanske bestämmer jag mig för att ge mig ut på någon myr och leta hjortron, kanske tar jag en skogstur på dryga två mil,
kanske gör jag en dagsutflykt till Njupeskär/Fulufjäll eller Städjan, kanske struntar jag helt i alla sådana ambitioner och sitter på verandan med mina böcker. Kanske går jag ner till gamla badstället vid älven och hoppar i det strömmande vattnet, med hjärtat i halsgropen. Vattnet kan ju släppas på från kraftverket, utan förvarning. Det kan bli en adrenalinkick.









Kanske stannar jag till vid brandtornet i Bunkris och beundrar utsikten däruppifrån.

Kanske åker jag upp till fäbodarna och konverserar med någon kulla eller dalkarl.

Eftersom jag inte kan älvdalsmål, utom ett par stackars enstaka ord, kan det låta så här:


Spärrad stil är förstås vad jag tror att kullan eller dalkarlen egentligen säger.





- Hej, hej, det är jag som är barnbarn till ... Han hade det fäbodstället närmast myren. Min morbror har det nu.


- Men, här står jag och försöker hinna klippa de sista fyrtio fåren och så kommer du och stör.


-Det är X-gården. Mammas hus kallas X-backen, ligger bredvid Y-gården.


- Ojojoj, så fin stadsfru, komma här och göra sig märkvärdig.


- Vilka fina får, åh, när jag var barn, var här fullt med både kor, getter och får.


- Men vilken idiot är du egentligen?


-Nä, nu måste jag gå. Hej då.


- Hej då.





Även när folk i den lilla byn pratar svenska, brukar det sjunga om det. Jag tror att islänningar skulle ha lättare att förstå än jag. Långt fram i tiden var älvdalskan förbjudet språk, men på sjuttiotalet blev faktiskt älvdalska hemspråk i byns skola. Det fanns barn i skogarna som inte hade hört svenska alls förrän de kom till skolan. Med alla berg och skogar och myrar var mottagningen för radio och teve ganska begränsad, och ensambarn med lite äldre föräldrar, ja, de uppfostrades på älvdalska. Mannen som lärde mig fiska och som lät mig åka riktigt hölass, med häst, talade bara älvdalska med mig, och när jag inte alls förstod, visade han med gester. Svenska vägrade han tala.

Men jag var ganska van, min farfar, född 1882, talade en uråldrig skånska och jag förstod inte honom heller.

Gå in här, så får ni höra http://swedia.ling.gu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen.ow.h . Bra att det finns en översättning, eller hur.

Nu kan man kanske tro att mamma kommer härifrån, men nej, inte riktigt. Hon är en söderböna, men tillbringade alla sina sommarlov i denna by. Hon förstår språket, men talar det inte. Morfar kunde inte heller tala älvdalska, men det behövdes inte så många ord under älgjakterna, det gick bra ändå.

Jag är alltså tredje generationen "sommar"gäst i byn. Jag behöver komma upp dit ibland och andas annan luft, gå i djupa skogar, förvånas av den totala tystnaden som finns på myrarna, se älven och höra målet.

Åh, som jag längtar!

torsdag 6 augusti 2009

Varför sitter jag inne när jag skulle kunna vara utomhus?


Egentligen? Är jag lite less på sommaren nu? Eller är det så enkelt som att jag är beroende av datorn?

Trettonåringen hävdar att han inte alls är dataspelsberoende, ånej. Hallååå! Varför sitter han inne på sitt rum och häckar hela tiden då? Varför kommer han knappt ut därifrån, ens för att mat med oss andra?


---


Skulle behöva få de där stackars pelargonerna och lobeliaplantorna i krukor, de jag köpte på handelsträdgårdens sommarrea för ett par veckor sedan. Jag åkte dit på min födelsedag, i stor optimism. Nog skulle jag hinna plantera alla växter innan simskola och tårtbak och innan gästerna kom.


Nej, det hann jag inte, eftersom jag hellre ville få undan de största dammråttorna. Och en del annat som blivit liggande.


Häromdagen var jag tillbaka på handelsträdgården för att köpa en syrenbuddleja, även kallad fjärilsbuske. Det satte jag ett par stycken vid vårt gamla hus för ett par år sedan, och nu när buskarna har blivit ett par meter höga och fulla med blommor, såg jag hundratals påfågelöga och nässelfjärilar svärma runt buskarna. Dessutom har jag genom årens lopp öst ner lavendelplantor i den enda rabatten jag orkade hålla någorlunda i stånd. Mycket fjärilar blir det. Underbart!


Så jag köpte en syrenbuddleja hit, till vårt nya ställe. Jag vet ännu inte var jag ska plantera den, men den skulle kunna passa vid den kommande uteplatsen utanför kontorshuset. Rabatter vill jag inte ha, inte en enda, men blommande buskar finns det plats för. Jag har satt några stockrosplantor vid en knut till kontorshuset. Där är det torr och mager jord, faktiskt perfekt för stockrosor. Annars har vi helt naturligt bra jord för potatis. Och de eviga lupinerna.


Tänk att jag kämpade för att få några stackare att trivas på gamla stället! Här växer de överallt. Härligt på försommaren, men nu? Största fördelen är att maskrosorna inte får plats.



I den kommande köksträdgården ska det bli lavendel i långa banor, som inramning runt frösådden. Som vindskydd planterar jag syrener längs med en kant, (trädgården ligger på en liten kulle och där köksträdgården ska ligga, är det som terrasser), för att kompensera lite för de syrener vi tog bort när vi byggde vårt nya hus.


Jag tänker för ofta storskaligt. Jag vet inte själv hur jag ska hinna med linodling, lavendeltvålstillverkning (!), hallonplockande, äppeldrickstillverkning, växthus för tomater och gurka (ska ju göra egen pickles, ketchup, chutney, bostongurka, ättiksgurka ... gubevars) eller slå allt hö för att de framtida fåren ska ha något att äta under vintern. För får ska jag ha, det finns inte en människa av kvinna född som orkar gå med röjsågen dessa ytor. Jag kämpade med röjsågen runt förra året och klarade kanske 75 kvm. Här har jag 22 300 kvm.

Kunde jag lia, vore det en annan sak, men det har jag aldrig lärt mig.


Jag köper inte ett tiopack påsk- och pingstliljelökar på hösten, jag köper åtminstone tio kilo. Varje år. Jag ser framför mig hur det blommar gult och vitt i vår ek- och lönndunge på våren. Fullt ska det vara!


Förrföregående ägare av vårt ställe, odlade just påsk- och pingstliljor för försäljning, de tog häst och vagn till båten, sedan fortsatte de med den in till Stadshusbron. Det ska inte jag göra, fullt så .. ja, vad jag nu kan kallas, är jag inte.


"Vanliga" människor nöjer sig med tre hallonbuskar, ett äppelträd, ett par tomatplantor. Inte jag.


Så blir det ofta kaos också.


Lite "vilja men inte kunna".


Inte idas, till slut.


Jag får skylla på att alla hallon, vinbär och äppelträd redan fanns här. De knotiga tomaterna är jag dock själv skyldig till.
---
Har ni sett att jag lyckats lägga in en bild här? Nästa steg är att komma på hur jag gör för att lägga in fler ;-)

tisdag 4 augusti 2009

Hur man inte odlar tomater

Man börjar inte med att köpa fröpåsar i januari och lägger dem inte på varm plats i köket, där de får ligga till mars. Man sår inte fröna i sålådor - i mars - och ställer dem på en ännu varmare plats i ena vardagsrumsfönstret. Man glömmer inte att vattna.
Man glömmer inte att lyfta lite på plastlocken, så det bildas mögel på jordytan.

Man vattnar inte väldigt mycket varannan vecka och så ingenting däremellan. Man glömmer inte att skola om de stackars miniplantor som trots allt kommer upp, i ett slags botanisk illustration av Darwins tes, "survival of the fittest". Man planterar inte de starkaste småplantorna i balkonglådor i början av juli och ställer dem på solig plats utanför huset, längst från inomhuskranar och utkastare.

Man fortsätter inte att glömma vattna, man tror inte att regnet nog sköter om den saken.

Man glömmer inte heller att titta till plantorna, som märkligt nog har vuxit några decimeter i de torra balkonglådorna. Man glömmer inte att fästa upp de rangliga stjälkarna med blompinnar. Man glömmer inte tjuva plantorna.

Men. Fast man kanske glömmer detta, kan man få se små gula tomatblommor. I augusti. Kanske, kanske belönas man med ett par små hårda tomater lagom till skolstarten.

Syltade gröna tomater är rätt gott det med. Jag har inte glömt att köpa mycket små konserveringsburkar. De kan ju få duga.

tisdag 28 juli 2009

Or, adresser & foton

Varje sommar drabbas vi. Ni vet, de där små snuskiga miniskalbaggarna som bor och förökar sig med en förfärlig hastighet i mjölpåsar, müsli, på knäckebrödet, i kakao, i den gamla brödkorgen. Dem får vi in i mängd, förut i skafferiet, nu i våra sk koloniallådor. Ändå torkar jag ur med diskmedel eller såpa och varmt vatten. Kanske inte varje dag, men åtminstone tre-fyra gånger i veckan när det är som värst. Or. Korsordslösarnas första ord. Or. Påfallande lika sina släktingar (?) kackerlackor. Lika snabba, lika äckliga, lika fertila. Nu har jag till slut slängt ut den hemflätade brödkorgen jag fått av en släkting, och se, oren är inte riktigt lika snabba på sin alstring av nya generationer. Så här års är det just ingen idé att köpa hem mjöl eller större mängder med socker (fast lite vill man ju ha hemma, jag har några hundra meter hallonbuskar kvar att plocka av. Det går åt en del socker till sylt och saft).
Det går åt en del plastpåsar och glasburkar också för att kunna spara på en del specerier åtminstone några dagar.

---

Vi har ju en ny adress sedan ett par månader tillbaka. En gårdsadress, inte en gatuadress, inget nummer, inte ens en postlåda. Det har visat sig att trots att både skatteverk, bolagsverk och post (=brevbärare) godkänner adressen, men den är tydligen inte riktigt tillåten överallt. När jag försöker lägga in adressen på olika tidskriftsprenumerationslistor, blir det bara röda felmeddelanden. Likadant när jag ringer.
- Nej, jag hittar inte den adressen.
- Nej, det här kan inte stämma.
- Nej, ...
- Nej, ...
- NEJ!

Jag fick tillbringa x antal timmar i telefon för att få det klargjort hur jag ska göra för att få adressen godkänd. Jag fick lov att skriva ett brev med en ansökan till en lokal politiskt tillsatt nämnd för att de ska behandla ärendet. Om de godkänner, någon gång i höst, kommer adressen med på listan med "riktiga" adresser - och jag kan lägga in vår nya adress utan alla felmeddelanden.

---

Läste nyss i tidningen om ägande. En kvinna blev intervjuad om sitt ägande. Hon kände inte att hon varit på promenad om hon inte tog foton av promenaden, av det hon såg och det hon upplevde. Hm.
Jag gillar att ta bilder. För länge sedan, närmare trettio år osv förutom framkallning och kopiering. Det var långt innan digitalkameror, långt innan photoshop. Den universitetsutbildning jag gick la mycket vikt vid fotografering, särskilt om man inte var så duktig på att teckna, vilket jag inte är. Vi skulle ju så småningom ge oss ut och dokumentera för framtida generationers skull, för den tänkte museiverksamheten vi alla skulle arbeta inom.
Min första systemkamera vägde två kilo. En kopia av en kopia. Men vad bra den var! Den var så tålig, tom en klumpeduns kunde tappa den i asfalten utan att den tog någon större skada. Jag köpte olika sorters linser, tvättade av mitt enda objektiv med specialpapper, vårdade den som ett litet barn. Någonstans inbillade jag mig att jag var bra på bilder.

Så.

Till slut blev den för tung. Och klumpig. Efter tio år tröttnade jag på att plåta hela tiden. Det hade blivit ett tvång att ta bilder som skulle kunna fungera i ett akademiskt sammanhang, att ta bilder som åtminstone skulle kunna platsa i en bildserie under en föreläsning. Jag kände att kameran hamnade mellan mig och resten av världen.

Jag började resa utan kamera. Jag började leva utan kamera.

- Men har du inga bilder från resan? frågade folk.
-Nej, svarade jag, ni får lyssna på min berättelse i stället.

Nästa utmaning började, att berätta vyerna, folk jag träffade, saker jag var med om, utan att ha bilder till hjälp.

Så blev det roligare igen med kamera. Jag köpte en ny systemkamera inför en Afrikaresa. Jag tog massor med bilder, slösade riktigt, köpte femtielva filmer att använads under två veckor. Jag använde varenda en och framkallade alla bilder. På en fotoaffär, jag kan bara framkalla svartvitt själv. Det kostade verkligen skjortan, men vadå? Nu var det ju kul igen.

Häromåret fick jag en ny kamera i present. Jag var inte nöjd med den superlätta, lite dum var den allt och bilderna blev inte riktigt lika bra som med den där gamla tunga. Nu tror jag att jag har ett ganska hälsosamt förhållande till kameran. Jag tar med den när jag känner att jag orkar bära den (även om den är hyfsat lätt är den ganska stor) jag tar många bilder när jag tror att jag har något bra motiv, för inte behöver jag framkalla något om jag inte vill, jag kör ju in materialet på datorn och kollar där (om jag inte redan har kollat direkt i kameran) osv osv.
Samtidigt är det ganska skönt att inte känna det där tvånget att alltid plåta.

Jag kan känna att jag har varit ute på promenad utan att ha ett bildbevis för det.

Igår rensade vi ut det sista (?) i gamla bostaden. I en garderob stod några kassar.
- Fulla med skräp, sa maken.

Jag kikade i en av dem.

Skräp? Nja, det såg ut att vara en massa foton. Likadant i de tre andra kassarna. Foton på folk jag nästan glömt bort, gamla studiekamrater, pojkvänner, (här harklar sig maken, ändå vet han inte exakt vad jag skriver om) resor, kulturartefakter, hus.

Hade varit synd att slänga det "skräpet".

söndag 26 juli 2009

Morgonstund har guld i mun

Det lönar sig att vara en "early bird"! Jag skönjer slutet på upphämtningen av bokföringen. Jag har hela sommaren legat ca tre veckor efter, men nu är jag framme vid den 22:a. Alltså bara några dagar efter. Visst märks det att det inte har köpts in något, att vi inte varit ute hos kunder, att projektet står stilla. Bara löner som ska betalas ut, inbetalningar som ska noteras, och så deklarationer till skatteverket. I princip ingenting.

Samtidigt har jag hittat ett antal fel jag gjort tidigare. Men det får jag försöka reda ut nästa vecka. I morgon ska vi verkligen tömma vår gamla villa, för den tredje augusti är det övertag. Och jag får pengar! Det ligger en del privata räkningar och skräpar, skönt att kunna betala dem nu.

Nu är det över för denna gång

Det här med att fylla år är ingen höjdare, tycker jag. Nej, nej, jag drabbas inte särskilt ofta av någon åldersnoja, senast det var svettigt att passera något slags åldersgräns var för nästan femton år sedan. Jag menar allt ståhej runt omkring.

Mina föräldrar skilde sig för snart tjugo år sedan, men än bråkar de och kommer med syrliga kommentarer när (om) de ses. Det har gått så långt att varken min bror eller jag bjuder in dem samtidigt till våra egna, våra makars och våra barns födelsedagar. Allt måste delas upp. Ena föräldern får komma med ny partner på riktiga födelsedagen, den andra får komma någon dag senare. Min syster slipper allt stökande då hon bor på andra sidan jordklotet. Lyckliga hon!

Jag har aldrig firat min egen födelsedag särskilt storstilat, jag fyller mitt i sommaren och då brukar de flesta av mina vänner och bekanta vara bortresta. (Ja, jag fyllde i tisdags, nu vet ni).
När jag fyllde tjugo var det kanske lite väl spartanskt, en kompis och jag gick på pizzeria, när jag fyllde 25 bjöds jag på restaurang av mina (då någorlunda sams) föräldrar, tillsammans med min blivande man. När jag fyllde 30, ja då hade exet och jag utflyttningsfest och de få som visste om att jag skulle fylla jämt, uppvaktade med något litet. Vi hade precis kommit hem från en resa i Kenya och skulle någon dag senare flytta från Göteborg (exets hemstad) till Stockholm (min hemstad).

35 var ångestfyllt. Inte för själva åldern, utan för att exet och jag förtvivlat försökte bilda familj och det lyckades inte. I stället påbörjade vi en adoptionsprocess (som också gick i stöpet, men det är en helt annan historia).

37 var värst. Nyskild. Under isen. Förbannad. Ledsen. Avtrubbad. Lurad. På väg till Harare, Zimbabwe, för att prata jobb med likasinnade från hela världen. Knappt jag orkade stå upp. Hur orkade jag åka dit? Och hur orkade jag överleva när jag blev rånad och av med allt utom passet och biljetterna? Hur stod jag ut när jag blev av med mitt bagage på väg från Zimbabwe?

40 var kul! Äntligen började livet igen. Ny man, nyförlovad, nyinköpt hus. Två små barn "på köpet".

42, egen liten bebis, min rödlätta fräkniga härliga unge.

44, på fjällvandring light i Abisko. Vi bodde på vandrarhemmet (måste säga att det är ett lyxigt sådant, som ett hotell, fast lakan måste man ta med sig). Maken tittade på fjällen, lillungen på myrorna och jag tittade på henne.

49 nu. Tja, just ingen skillnad mot 48. Men somliga har redan börjat räkna ner inför nästa år.
Mamma frågade om mina planer under middagen.
- Vad ska du göra nästa år? Ska du ha festen här?

Pappa frågade samma sak två kvällar senare, när han kom med sin hustru.
- Ja, här kan du ha ett riktigt stort kalas nästa år.

Till båda har jag svarat:
- Jag kommer inte vara i Sverige då.

Kanske blir det en resa till min syster ( men varför ska jag lägga på henne ett slags ansvar för min födelsedag, hennes egen man blir 50 i oktober) eller så kanske blir det en resa till min brorsfamilj, som flyttar till ytterligare en annan världsdel på ett år.
Eller så kanske det blir Spetsbergen. Eller Pite havsbad, som maken alltid drar till med.

---

Jo, jag blev uppvaktad. Av maken fick jag några lediga dagar för mig själv i lilla byn utanför Älvdalen. Antingen sover jag, eller läser, eller gör en skogsvandring (vem vet, kanske hittar jag hjortron). På vägen upp stannar jag till i Sundborn och tittar på Karin Larsson-utställningen. Av lillungen en bamsekram. Av pappa en renovering av en väggklocka som jag ärvt av farfar. Den passade på att stanna helt i våras och själv kommer jag inte iväg till någon urmakare.
Av mamma lite småplock (marschaller, braständare och olika chutneys). Av svärmor en löpare och några servetter (har fortfarande inte packat upp allt).

Vad som var bäst? Lillungens kram, förstås. Och de där lediga dagarna, med avstängd mobil, i augusti.

tisdag 14 juli 2009

En gruvlig resa

Vi bestämde oss för att vi behövde göra något utanför kommungränsen. Maken och barnen kom med ett förslag efter en kort cykeltur på ön: en snabbresa till Leksands sommarland!
- Tja, varför inte, tyckte jag, Dalarna är ju alltid fint.

Sagt och gjort. Att vi inte skulle hyra stuga eller bo på camping (nej, vi äger varken tält eller husvagn) var klart från början. Jag ville också ha lite semester och slippa matlagningen ett par dagar.
Maken satte sig och ringde runt till olika hotell i Tällberg. Standard och klass var inte lika viktigt som att de tog emot en brokig (lätt bråkig ibland) familj med en stor lurvig hund. Vi bestämde oss för resan på måndagen och på onsdagen var det tänkt att vi skulle fara iväg. Hundpensionatet som vi bor granne med var det ingen idé att ringa, de brukar ha juli fullbokad redan i februari. Särskilt knöligt blir det med en hanhund, de tar inte emot mer än ett par stycken åt gången.

Jodå, visst fanns det plats för oss, med hund och vårt tydligen väldigt speciella krav om två rum bredvid varandra på ett av hotellen, (sjuåringen nattvandrar) med vidsträckt utsikt över Siljan.

TV-vädret specialstuderades för att se om Leksands sommarland skulle kunna bli en hit på torsdagen. Nja, det skulle regna enligt prognosen, men vad gör väl lite extra vatten egentligen? När man ändå är blöt?

Nu är jag den jag är och jag vill gärna se något extra på bilturer. Jag kan gärna klämma in några mil till, om jag får köra en väg jag aldrig kört tidigare och se en sjö till, eller passera en litet samhälle jag knappt hört talas om förut.
Jag hade aldrig varit i Sala silvergruva. När jag har åkt upp till Älvdalen, har det varit för lång väg kvar för att stanna där, när jag varit på väg hem, har jag velat komma hem. Alltså föreslog jag maken ett besök i gruvan på uppvägen, eftersom det är 11-12 mil kortare till Tällberg än till Älvdalen. Det skulle vi ju orka med, eller hur?

Vi kom iväg vid tolvtiden på onsdagen. En timme senare var alla väldigt hungriga och vi stannade till vid en vägkrog som är något bättre än många av slafsställena. Sedan iväg igen.
Så kom vi till Sala och till gruvan. Där upptäckte vi att vi hade missat en visning med en knapp halvtimme. Nästa visning skulle gå en och en halv timme senare, klockan fyra på eftermiddagen. Visningen tar en timme och det skulle till slut betyda att vi inte skulle komma fram till Tällberg förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Nja, det var inte så bra.

I stället lyckliggjorde vi en försäljare i en sportbutik i Sala genom att köpa nya regnställ till hela familjen. Barnen hade vuxit ur sina, maken kom på att han bara har en regncape och mitt regnställ har jag haft i femton år och det släpper in lika mycket fukt som jag svettas i det.

Fullastade med kassar fortsatte vi resan.

I Borlänge blev det plötsligt oktobernatt. Nästan svart himmel, blixt och dunder, hällregn och ängliga bilförare. På kvällen hörde vi på lokalnytt att ett tak på sjukhuset hade rasat in av allt regn och i Leksand var en bro avstängd, den höll på att flyta bort.

Men vi kom fram till kultiga Tällberg. Hotellet var så fint! Knuttimrat, från början av förra seklet, kurbits överallt, personalen i Leksands- eller Rättviksdräkter, världens utsikt över sjön, två små, men bra rum bredvid varandra, med gemensam balkong så barnen kunde tassa mellan rummen. Perfekt!

På torsdagen var det tolv grader varmt och det regnade och regnade. Nej, inte skulle vi åka till sommarland, det kan bli för mycket vatten. Vi bestämde oss för Orsa Grönklitt, med björnparken i stället. Därefter Falu koppargruva. Ja, det skulle bli temat för resan. Gruvor.

Björnungarna var så söta där de klättrade i en gran och lekte tafatt, tigrarna (!) vankade omkring, isbjörnarna sov, vargungarna sov, det blåste illkallt över nejden och vi njöt i våra nya regnställ.

Så till Falun. Dit kom vi strax efter fyra på eftermiddagen. Såklart hade vi missat en visning, nästa skulle gå kvart över fem. Storungen, lillungen och jag ville stanna, nu hade vi ju gjort en särskild avstickare till Falun. Maken och mellanungen kände sig lite kulna. Det blev en kompromiss, en lätt promenad runt Stora stöten, där jag läste från skyltarna och berättade för den väldigt intresserade lillungen (jag blir förvånad ibland, de mest oväntade saker går rakt in i hennes hjärna och hjärta) om gruvan och dess historia. Därefter hann vi precis med ett snabbesök på muséet för att se två kortfilmer om gruvraset och om Fet-Matts, gruvdrängen som dog i gruvan och blev hittad 40 år senare.
Lillungen har nu en teori om varför han dog. Det var den mytiska getabocken Kåre, eller kanske hans ande, som förtrollade Fet-Matts och gjorde så att han låg där i så många år och först var mjuk och sedan blev hård som sten när han kom upp.

Så blev det fredag och vi skulle hem igen. Nu visste vi ju om visningstiderna och självklart skulle vi stanna i Sala för att se silvergruvan. Men trafiken var bitvis långsam, pga regnet och såklart kom vi till Sala tio minuter försent.

---

Vi får göra en egen separat resa till Sala silvergruva.

torsdag 2 juli 2009

Något att fira?

Idag fyller min mamma 70 år. Detta har hon både fasat för - och längtat efter, i ett år. Någon gång efter 65 började hon fundera på det här med ålder. Morfar dog när han var 69, en kusin till mamma dog när hon var 69, så mamma har fått för sig att hon inte ska bli mer än 69 hon heller. Att mormor blev 76, att mormorsfar blev över 90, att mormorsmor blev nästan 85, det glöms bort.

Hur som helst, nu är Dagen D här.

När hon fyllde 50 shanghajade vi mamma och tog med henne på en kortresa till södra Jylland. När hon fyllde 60 var det stor fest på Ulriksdals värdshus. Idag blir det en annan överraskning, med hemliga gäster och övernattning för mamma och hennes man på hotell.
Ändå tror hon att hon är alldeles bortglömd, för att att ingen har hört av sig om planerna.

Suck.
Det är ju det som är själva idén, att hon inte ska veta. Men det är svårt för en människa med absolut kontrollbehov.
Mormor var exakt likadan. Hon och mamma hade samma födelsedag och det var alltid mormors firande som var det viktiga, i hennes värld. Även om mamma fyllde 30, eller när hon fyllde 40 ...
det där vill nu mamma kompensera sig för. Hennes önskningar och behov står alltid högst på agendan.

Min bror släppte en bomb häromdagen. Han har begått ett grovt misstag och ingen begriper någonting. Mammas kommentar var:
- Typiskt att berätta det nu, precis innan min födelsedag. Kunde du inte ha hållit tyst över sommaren, åtminstone?

Så funderar hon lite till och kommer fram till att hon nog förlåter min bror, för allt är egentligen min svägerskas fel.

Suck igen.

Det finns tillfällen då jag önskar att det var jag som bodde i en annan världsdel.

onsdag 1 juli 2009

Ordning och reda?

Det är ganska lite med sådant nu i min familj. Barnen går och lägger sig sent, sent och sover till nio-tio. Jag vaknar som vanligt tidigt - och slocknar framför teven. Storungen hoppar över frukosten lika ofta som han äter den.
Men vad katten, det är ju sommarlov! Och om två veckor knappt börjar lillungens simskola, då blir det en tid att hålla reda på. Varje dag. Då börjar även mellanungens gymnastikträning igen.

Vi fick hem studsmattan häromdagen. Mellanungen är den flitigaste användaren. Tack vare studsmattan har hon lärt sig göra en dubbelflickis (= baklänges handstående volt, två stycken efter varandra, ett måste om hon ska få fortsätta i sin tävlingsgrupp). Eg ska hon klara en trippel, men då hamnar hon på gräset. Hon gör frivolter, både framåt och bakåt, grejen är nu att hon ska orka göra flera stycken, fram och tillbaka.

Jag är väldigt imponerad. Lillungen gör sitt bästa med ljushopp och x-hopp, men hon är inte lika uthållig som storasyster.

---

Alla tycker det är ganska skönt att vi är bohemiska med tiderna, att vi kanske äter huvudmålet på dagen (något grillat vid poolen) och sedan äter något enklare på kvällen. Men en sak har stört barnen något alldeles otroligt mycket sedan igår.

Jag hade beställt tre fatboy-sittsäckar i barnstorlek via nätet och de kom igår. Naturligtvis har det varit väldiga diskussioner om vilken säck som är vems. Min idé att det inte ska spela någon roll funkar inte. Jag vill ha säckarna där korridoren breddas, där det blir som ett extra rum. Så kan man sitta där och mysa, som ett slags barnens vardagsrum. Vill någon ha det mer privat, kan man gå in på sitt rum (barnrummen är ganska små, mellanungen t ex får plats med en säng, en liten bokhylla och en byrå för sina kläder).

Men det gick alltså inte, här måste det ju vara ordning, ett sådant bohemeri som att vem som helst av barnen ska kunna sitta på vilken säck som helst ville ingen veta av.


Jag skulle just börja "dola" ut säckarna, när de i kör berättade att storungen hade bestämt sig för den turkosa, mellanungen ville ha den lila (eg skulle jag säga att den är cerise, men okej) och lillungen ville ha den orangea.

Jaha, det gick ju fort och tack för att de inte bråkade om samma säck. Genast ville de bära in sina säckar på respektive rum.
- Nej, sa jag, jag vill ha dem här, så ni kan sitta tillsammans.

Mellanungen hade tidigare frågat om hon fick träna på mattan en stund. Hon får inte vara där själv, någon av oss vuxna ska vara med. Jag följde med henne ut.

Efter en stund kom lillungen och sa:
- Mamma, gissa var min säck är.
Jag fnös, för jag visste ju hur det skulle bli.
- På ditt rum, kanske, svarade jag.
- Jaa, under min säng. Och Pluto vaktar den.

Ordning och reda, som sagt.


Ps. Pluto är en gosehund som är lika stor som lillungen. Hon har köpt den själv, på det vanliga möbelvaruhuset.

måndag 29 juni 2009

Kontrakt

Höll ju på att glömma det viktiga som hände igår. Jag skrev kontrakt på gamla huset, nu är det sålt! Köparen har övertag 3/8, och det är precis lagom lång tid för att vi ska hinna tömma huset och verkstaden, lillstugan och alla förråd.

Och röja undan i trädgården. Jag passade på att plocka en bukett med prästkragar och stora blåklockor, just blommor är det ont om på vårt nya ställe. Annars har vi ju mycket annat, en hallonskog, körsbär, äpplen, vinbär ...

Maken har slagit de båda stora ängarna och nu står där stackar coh ser väldigt pittoreska ut. Han vill nog helst att de får stå kvar, men egentligen ska vi ju ta in höet också. Annars är det ganska meningslöst. Så gäller det bara att vi får tag på några får som kan äta upp höet.

Det var tre stycken

Här en historia direkt ur lillungens mun. Observera att alla okonventionella stavningar eller förslag på namn är hennes egna:
"Det var tre stycken, en rysk, en tysk och Bellman. Och så hans kusiner. De bodde alla i skogsgrynet. Först kom rysken. Han sa:
- Det luktar fis här. (här skrattar lillungen så hon kiknar).
Så kom tysken. Han sa:
- Det luktar fis här. (tårarna sprutar av skratt).
Så kom Bellman. Han sa:
- Hahahaha. Det luktar gott här.
Nej, vänta.
Det var en gris som sprang ut när Bellman gick in. Med sina kusiner. Hahahaha, fattar ni? Det var ju Bellman som luktade!"

Vid det laget har lillungen ramlat omkull på golvet. Där ligger hon och håller sig för magen och skrattar och kiknar och storknar nästan.

Ingen begriper någonting av historien, men vi skrattar och fnissar glatt ändå.

fredag 26 juni 2009

Så försvann ännu en del av ungdomen

Vet inte hur det gick till, men på något sätt har jag blivit (ännu) klumpig(are). Tänk om man fick bli klokare och visare och ändå slippa det kroppsliga förfallet.
Inte badar jag i nästan alla väder och nästan alla temperaturer, som förr, nej, jag har blivit ganska sparsmakad. Inte har jag samma styrka i kroppen, eller balans heller.

Så glömmer jag alla de egna små krämporna när jag läser att Michael Jackson är död. Nej, han var ingen jättestor idol för mig, men ändå, han fanns ju alltid där. Blekare och blekare och med smalare och smalare näsa.
Så söt han var egentligen, innan alla operationer.

Bara två år äldre än jag, årsbarn med Madonna (som bara fortsätter och fortsätter och ser lika fräsch ut nu som för femton år sedan).

Jag begrep aldrig de där stormarna mot eller för Michael Jackson. Bra musik är bra musik. Även om jag själv föredrar Prince (också han av årgång -58) om man nu ska tala om mer lättsmält dansmusik.

En inte alldeles för långsökt gissning är att det nu kommer spelas massor med "Thriller", "Billy Jean", "Black & white" osv osv de närmaste dagarna på alla radiokanaler.

onsdag 24 juni 2009

Rosa Dannebrogen

Så ser jag ut. Ganska skär med vita områden efter bikinin. Herregud, jag har inte haft bikini på mig på flera år, det har varit hela baddräkter länge nu. Kanske, kanske har de dolt något av mitt överflöd. Har jag trott i alla fall.

I söndags begick jag badpremiär och det skulle firas med en bikini som dykt upp i flytten (annat har minsann dykt ner, t ex är fjärrkontrollerna till teven fortfarande borta).

Eftersom det bara var maken och lillungen närvarande, förutom jag själv, och de redan vet hur jag ser ut, vågade jag gå ner till poolen så där bar.

Vifta lite med tårna i vattnet först och så, ett spetsigt dyk ner. Underbart! Liiiiiite svalt först, sedan bara skönt (det var nog 22 gr, inte särskilt kallt. Vet inte hur det gick till, men jag har genomgått ett slags metamorfos och ungdomens oförskräckta havsdopp i 15 gr tänker jag nu på med en rysning).

Nu skulle här simmas och trimmas bort någon valk. Först tio längder, en kort paus, sedan tio längder till. Alltså sammanlagt 240 m, fast med alla vändningar blev det väl runt 200 m effektiv simning.

Efteråt kände jag i armar och axlar att det var längesedan jag simmade. Jag blev påmind om muskler jag alldeles glömt bort. T ex det där mjuka bakpå överarmarna, änglavingarna som en del kallar dem.

På måndagen uträttade jag ärenden, då blev det inget dopp. Men igår, då ni, då simmade jag som om jag knappt gjort något annat. Först tjugo längder, sedan en kort paus, så tio till. Efter en stund i sol och under parasoll, blev det tio längder till. Sedan var jag nöjd.

Jag har nu ambitionen att simma minst trettio längder varje dag (om det inte regnar, visserligen kan man simma även då, men vi täcker över poolen, det blir för mycket vatten i den annars).

Skulle jag vilja använda några andra muskler, kan jag ju promenera ner till sjön, det blir fyrtio minuter fram och tillbaka. Men några långsimningar i sjön vill jag inte ge mig på, fjärden är ett populärt ställe för vattenskidåkare och andra (fart)dårar.

Lite på skoj utmanade jag de stora barnen om att de ska simma minst tio längder varje dag. Det är högst frivilligt, de tävlar inte mot varandra eller mig, de vinner inga fördelar. Annat än att de får använda ett par bortglömda muskler.

T o m mellanungen, som tränar och tävlar i gymnastik, kände av de tio längderna. Jag puffar med att på fredag kommer hon hur lätt som helst klara det dubbla.

Synd att det inte finns någon simhall någorlunda i närheten. Synd att det är så nojigt att gå till en simhall.
För visst är det bra motion!

tisdag 23 juni 2009

Sol

Värme
bad
solsveda
lugn
ro
P2
löner
fakturor


och så lugn
och
ro
igen
en
stund

snart
tre
vildingar
här

inget
mer
lugn

:-)

torsdag 18 juni 2009

Snott från en medbloggare ;-)

1. Hur gammal är du om fem år?
53, nästan 54 (!) till skillnad från hrm, medbloggaren är jag väldigt ärlig ;-)
Fast inombords blir jag nog inte äldre än 18.

2. Vem var den sista du träffade?
Senast var min dotter, sju år glad.

3. Hur lång är du?
168 - och en halv

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Benjamin Button

5. Vem ringde du senast?
En kund ang ROT-avdraget och en faktura.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
Hm, kommer inte ihåg, tror det var till min bror och jag undrade när han kan hämta en grej som står i vårt gamla hus.

7. Vad är dagens planer?
Fortsätta garderobsskruvandet (milde tid, blir visst aldrig klar) och lägga in sill till i morgon.

8. Föredrar du att ringa eller sms?
Ringa ibland, messa ibland

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda och omgifta på varsitt håll.

10. När såg du din mamma senast?
I måndags.

11. Vilken ögonfärg har du?
Blåa med lite grått och kanske lite grönt i (beror på vad för färg det är på kläderna), var på vippen att få ett brunt öga när jag var liten, men det bruna gick bort. Där stämde inte Mendels schema!

13. Har du någon gång hittat en katt?
Nej.

14. Vilken är din favoritplats?
I sängen

15. Vilken plats föredrar du minst?
Makens hus i Medelpad.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Här, där vi bor nu, med stor köksträdgård, får, en eller två hundar (till), fullt med barn och deras kompisar runt omkring. Ja, det är väl någon pojkvän eller flickvän också.


17. Vad skrämde dig som barn?
Att mamma inte skulle komma tillbaka från affären.

18. Vem fick dig att skratta sist?
Sjuåringen.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Inte precis, framhärdade med vinyl långt efter "alla andra" hade börjat med cd. Har en superbra skivspelare, som används!

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Både och

21. Sover du med eller utan kläder?
Med trosor

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Tre dunkuddar, en jättestor och två normalstora


23. Hur många landskap har du bott i?
Tre, Uppland, Södermanland och Västergötland (jo, Göteborg ligger i Västergötland)


.24. Har du någon gång spytt på fyllan?

Ja (vill ju förstås skriva nej, men det vore en lögn)

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?

Kan man välja mellan skor eller strumpor???
Beror på vädret och årstiden, men har svårt att gå barfota länge, har "knäppfötter" som behöver stöd.

26. Är du social?
Ja, både tillsammans med andra och på egen hand.

27. Vilken är din favoritglass?

Hemgjord, gärna på hallon.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Sätta sprätt på den. Nej, färdigställa nya huset utan att få magont, gamla huset ännu inte sålt.

29. Tycker du om kinamat?

Ja, men inte det som är sötsurt. "Svensk" kinamat äter jag ICKE, däremot går jag väldigt gärna på kinakrog i t ex London eller Vancouver (världens mesta kinastad utanför Kina). Har inte varit på plats och prövat originalet.


30. Tycker du om kaffe?
Ja.

31. Vad dricker du till frukost?

Vatten, 1 dl apelsinjuice och två koppar Earl Grey.

32. Sover du på någon särskild sida

Nej, snurrar som en galning, särskilt nätter när lillungen kryper ner i sängen.

33. Kan du spela poker?
Kunde förut.

34. Tycker du om att mysa?
Ja

35. Är du en beroendemänniska?
Njaej

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Tror Maradona och jag har samma födelsedag, men jag kan ha fel. Åtminstone är vi årsbarn.

37. Vill du ha barn?

Har en dotter och två bonusbarn. Hade gärna haft fler :-)

38. Kan du några andra språk än svenska?

Engelska, franska, spanska, hemgjord italienska. Kunde lite hebreiska, har läst arabiska på universitetet (kom så långt så jag kunde säga sådana nyttigheter som "de amerikanska ingenjörerna är på besök i Kairo". Oerhört praktiskt, måste jag säga.)

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, med mormor när hon trillade och slog i huvet.

40. Föredrar du havet eller en pool?
Båda, och insjöar. Och älvar.

41. Vad spenderar du helst pengar på?

Böcker. Klockor.


42. Äger du dyra smycken?
Vet inte om jag skulle få något för mormors guldhalsband. Nog mest affektionsvärde.

43. När känner du dig lycklig?

När kylen är full och jag vet vad vi ska äta till middag.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?

Lunchen idag, grillat kött, grönsallad, tomater, bönsallad (med vitlök, nu skrämmer jag vampyrerna), kaffe.


45. Vem är den roligaste människan du känner?

Lillungen varje dag, maken när han drar på.

46. Välj ett ärr på din kropp?

Akutsnittet när lillungen skulle födas.

47. Vad har du för ringsignal?
Vanlig, ring, ring.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Ja, mamma lade undan mina första skor, klänningar, dåtidens trikåer ... nu gör jag det samma med vissa av lillungens kläder.

49. Flirtar du mycket?
Ja, det gör jag kanske ...

50. Vart togs din profilbild för din blogg?

På stora ängen nedanför vårt nya hus, förra sommaren.


51. Kan du byta olja på bilen?
Nej.

52. Har du fått fortkörningsböter?
Nej

Vilken var den senaste bok du läste?

Haha, vilket dåligt minne jag har, minns inte! Det var någon skräpdeckare (har inte packat upp böckerna än, köper därför pocket i livsmedelsbutiken för att ha något).

54. Läser du dagstidningen?
Ja. En dag utan DN är ingen dag. Läser ofta SvD på nätet också.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Inga veckotidningar, däremot högar med månadstidskrifter om heminredning, energifrågor, träindustrin, bevarandefrågor, korsord ... köper dessutom ofta tidskrifter i butik, när jag tycker att jag inte har något att läsa hemma.

56. Dansar du i bilen?
Nej

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P2

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
En kunds mobilnummer samt instruktioner för att ladda ner löneprogrammet (igen).


59. När var du i kyrkan senast?
Vid advent.


60. Vilka personer utmanar du?

Ulla :-)