Storebror, se mig inte!

Sjuåringen har börjat höstens gymnastikträning. Som hon njuter av de 90 minutrarna på måndagskvällar.
Jag njuter av att se henne så glad och nöjd och endorfinkickad. Men jag måste erkänna att jag njuter lite mindre av att sitta i omklädningsrummet på en hård träbänk under hennes träning. Föräldrarna får nämligen inte vara med inne i gympasalen, så unga flickor kan annars tappa koncentrationen helt om mamma eller pappa ser dem.

I måndags satt jag i alla fall där, laddad med en ny deckare av Val McDermid. Inte skulle det gå någon nöd på mig, inte.

Men det var varmt därinne, radiatorerna spred bastuvärme hela tiden. Jag gick ut en stund och satte mig på en bänk på skolgården. Jag började fundera på hur jag bäst utnyttjar den enochenhalva timmen jag "får" medan jag väntar. Att åka hem lönar sig inte, jag hinner ganska precis komma hem när det är dags att köra iväg igen.

Det börjar bli mörkt om kvällarna, och även om jag inte är sådär väldigt mörkrädd, vill jag helst inte promenera runt i kvarteren runt skolan där sjuåringen tränar. Inte så dags. Av princip har jag inte löptränat på flera år, så det känns inte som ett alternativ.

Hm.

I närheten av skolan ligger ett gym. Inte ett gym som tillhör den kedja jag tidigare tränade på, utan en mindre konkurrent. Kunde kanske vara något för mig? Jag skulle kunna hinna dit, åtminstone motionsträna en timme och så tillbaka för att hämta sjuåringen och så hem och duscha. Bra idé!

Jag kollade upp gymmet på nätet. Jodå, bra öppettider, alla möjliga sorters träningskort, inkl klippkort, tillgång till både pt, yoga, spinning osv osv osv. På bilderna ser det väldigt fräscht ut.

Jag gick in på ansökningsblanketten (ansökningsblankett? Är det en skola man ska söka till? Eller handlar det om ansökning av pass????). Inga konstigheter där, det var bara att fylla i sina uppgifter. Men så skulle man skicka med ett foto.

Jaha? Varför då?

Jag gick tillbaka till första sidan. Jo, där stod det att alla som tränar ska ha fotolegitimation på sig. Vidare stod det att alla utrymmen på gymmet är kameraövervakade.

Nu tycker jag inte att jag har så mycket dölja, utom tjugo kilon för mycket - och dem döljer jag inte så lätt. De är alldeles för synliga för alla och envar. Ändå känner jag ett väldigt starkt obehag av vetskapen att alla som tränar blir kameraövervakade.

Möjliga repliker far genom huvet på mig:
- Åh, kolla den där fetmostern, så röööööd hon är ansiktet!
- Men, kolla där då, skäms hon inte för att gå ut?
- Hahaha, feta människor är det fulaste jag vet.

Jag skickade inte in någon ansökan till det här gymmet, mig får de allt klara sig utan. I stället funderar jag på om jag inte ska rucka på mina principer i alla fall, köpa bra skor och lätt och fint börja löpträna lite försiktigt. I ett annat område, där jag känner mig tryggare.