onsdag 30 juni 2010

Joggblogg del 12 - och fästingångest

Drog på mig springkläder redan efter frukost, men här sitter jag fortfarande och har inte kommit iväg än. Skulle ju bara fakturera A, kolla en leverantörsfaktura gällande B, fakturera B, ta emot elektrikern, göra julilönerna (!), dra fram underlag för fakturering av C ...

Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.

Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".

Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.

onsdag 23 juni 2010

Genusfråga

Ja, det händer att jag tänker med fel kroppsdel. Eller, jag tänder med rätt kroppsdel (läs här alla kroppsdelar inklusive hjärta och hjärna och själ) tillsammans med maken.

Men jag tänker inte med mitt kön när jag räknar löner, gör upp en budget, skriver inköpslista inför veckans vanliga besök i mataffären, betalar fakturor, skriver fakturor till kunder, skriver offerter ... jag tänker inte "ah, jag har en livmoder, alltså ska jag köpa potatis idag". Eller "jag har två bröst, men då måste jag ju absolut boka in besiktning på arbetet, så jag kan slutfakturera kunden sedan."


Ärligt talat kan jag inte begripa dagens debattartikel i DN där Ingela Andersson tycker att det är dags för en kvinnlig statsminister. Varför skulle det vara bättre än en manlig? Varför skulle det vara särskiljande med en kvinnlig statsminister annat än att hon kanske skulle ha kjol på sig ibland eller tituleras "fru statsminister"?

Är det därför vi har riksdagsval i september, för att vi ska rösta på någons varma ögon, eller klädsamma kavajer eller att någon heter Maria/Mona/Maud i stället för Fredrik/Göran/Lars/Peter?

Jag måtte vara bra naiv, men jag trodde faktiskt man röstade på den politik som ligger en närmast.

Att en minister är man eller kvinna, har för mig ingen som helst betydelse, det viktiga är vad personen åstadkommer och vill åstadkomma i framtiden.

"Men representativiteten då?" kanske någon tänker. "Det är ju viktigt för kvinnor att se andra kvinnor på de högsta posterna".

Okej. Det är i så fall lika viktigt med ministrar i alla åldrar, från 18 till 80, ministrar med olika religioner, hudfärg (jo, vi har en, Nyamko Sabuni), hbt-ministrar (en där också, Anders Carlgren), ministrar från alla partier samtidigt, ministrar med något handkapp, (där prickade jag in en till, Lena Adelsohn Liljeroth) ...

Om man känner att det viktigast av allt, är att ha en kvinnlig statsminister, då kanske man ska börja i rätt ände och välja kvinnliga partiledare. Några har vi haft, några har vi.

Men jag tänker inte rösta på ett visst parti i höst för att det har en kvinnlig partiledare. Mina skäl att rösta som jag gör, brukar vara helt andra.

tisdag 22 juni 2010

Upp till kamp emot kvalen!

Undersökningarna gällande partisympatier duggar tätt nu och man blir bara mer och mer förvirrad. Ena veckan leder alliansen, nästa vecka leder oppositionen.

I morse publicerade DN en undersökning igen och som vanligt var artikeln öppen för kommentarer. Jag ska villigt erkänna, men jag tycker det iblnad är ganska kul att läsa dessa kommentarer. Många påminner starkt om varandra, säkert är det så att samma kommentator skriver under flera nick.

Ett av dagens bästa inlägg hade "Knegaren". På de 500 tecken som man har på sig, lyckades h*n få in en väldig massa påpekanden om alla försämringar som skett på senare tid.

"Knegaren" raddade upp det ena efter det andra. Slutklämmen var, håll i er nu:

" ... en svensk polisbil ska vara svart och vit och inte se ut som en jäkla julgran."

Ja, där satt den!

Bäva månde Rikspolisstyrelsen.

Jag måste hålla med "Knegaren" om att det allra viktigaste spörsmålet i samhället idag, är just färgen på våra polisbilar.

Inte.

;-)

Joggblogg del 11

Jag frågade åttaåringen om hon ville cykla till fritids.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.

Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.

Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!

Kanske gör jag om det.

På torsdag.

måndag 21 juni 2010

Bläckplumpar

Sådana finns alltid. Man kommer inte undan, det enda man kan göra är att inte ta åt sig och gå vidare.
En bläckplump just nu är intrigant, småsint, gapig i telefon, vill inte höra när man hänvisar till konsumenttjänstlagen, vill inte höra att man sökt per telefon flera gånger, försöker skaffa sig fördelar på andras bekostnad ...

Usch! säger jag bara.

Men jag är hård som diamant, man har väl lärt sig under alla år med envisa telefonförsäljare.

lördag 19 juni 2010

Joggblogg del 10

Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.

Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)

Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.

På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.

Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.

onsdag 16 juni 2010

Surkarten

Är jag en surkart? Jag är mer än less på allt ståhej runt kronprinsessans bröllop. Jag är less på delicatobollar (sic) med brudparets porträtt på, jag är less på muggar, minnestallrikar, löpsedlar om tärnor hit och en specialinbjuden Carola dit. Jag är less på tevetablåerna som visar knappt ingenting som inte handlar om bröllop, slott, prinsessor, kungar, prinsbröllop i andra länder, bröllop mellan kungligheter och "vanligt" folk i historiska tider ... när ska det ta slut?

Vill man inte titta på allt detta frossande i gull-gull, kan man ju titta på fotboll. Om man nu är intresserad av fotboll, vill säga. Det är inte jag så där värst.

De flesta andra idrotter vill jag inte missa, särskilt inte om det är EM, VM eller OS, men fotboll lämnar mig sval. Jag börjar nu förstå hur de som inte är intresserade av att titta på friidrott, bågskytte, simning, rodd mm under OS, hur de känner sig lätt missanpassade och att de betalar tevelicens utan att få något för det.

Nu intresserar jag mig inte över hövan för den ändlösa schlagerfestivalen heller, så det går bort många kvällar under våren.

Vilken tur att vi har kabelteve. Och vilken tur att jag (omedvetet) sparat så många bra böcker, som jag nu kan ägna mig åt.

Jag brukar vilja titta på Nobelprisutdelningen och middagen varje 10 december och jag kommer troligen titta på vigseln på lördag. Men för övrigt vill jag ha paus.

Och så andas jag lugnt en stund och försöker låta bli att tänka på mediebruset när det drar ihop sig till en liten ny prins eller prinsessa.

måndag 14 juni 2010

Natursaga

Hon dansade med herrn i hagen, ja, ja, med herrn i hagen. Han doftade så gott och starkt och förde i dansens alla turer så bra. Vad gjorde väl det att han dansade med flera, så länge hon fick det hon ville? Det var ju så det skulle vara. Alla hennes instinkter sa henne att allt var bra.

---

Det var dags. Nu var ungen på väg. Vänta lite, hon måste vara så tyst, så tyst. Åh, nu kom några alldeles för nära, de pratade och de störde henne. Upp igen, flytta på sig, sakta.
Så, nu hittade hon en egen vrå. Hit skulle de väl inte komma.

---

Ungen var frisk och stark, han var nog lik sin far. Och redan visste han vad han ville. Följa sin mor och hitta de bästa platserna där den godaste maten finns.
Mmmmm, här var det alldeles särskilt bra. Försiktigt fick de ta av de små rosa sakerna, försiktigt så inte taggarna runt om stack dem i nosen. Mamman och ungen njöt. Och inte kunde de spara en enda liten rosa sak, för tänk om någon annan skulle hitta dem?

---

---

I en annan verklighet.

En av de tvåbenta fräser när hon ser de demolerade rosenbuskarna och duschar, alldeles försent, med en blodmjölsblandning över resterna. Två stackars små knoppar finns kvar, längst ner, men hur länge?

Varför kan inte rådjur äta lupiner, som det finns tonvis av på denna lilla gård? Varför är just rosor så gott?

torsdag 10 juni 2010

Kostcirkel

- Varför finns det sumobrottare? frågade åttaåringen igår.
- Tja, det är en gammal sport i Japan, och det är mycket sedvänjor och religion i den sporten, började jag. Jag fortsatte:
- Brottarna lyfter sitt ena ben för att skrämma onda andar och så kastar de salt in på mattan.

Åttaåringen hade redan slutat lyssna.

- Jag tror att sumobrottarna äter från hela kostcirkeln redan till frukost, sa hon.
- Eh, ja, det gör de nog, svarade jag och såg genast framför mig 150-kilos brottare som lassade in mängder med ris och sushi tidigt på morgonen. Eller kanske en wokvariant.

- Mmm, de äter säkert både tårta med grädde, chokladmuffins, vanliga muffins, sockerkaka, chokladsockerkaka, pepparkakor, sega råttor, kola och dricker varm oboj till. Och så en frukt, för det är ju nyttigt. Jag tror sumobrottare har en väldigt speciell kostcirkel, för de ser ju så speciella ut, eller hur, mamma?

Det tror jag med.

onsdag 9 juni 2010

Lev idag, morgondagen vet du inget om

Har precis fått besked om att en av mina farbröder gått bort, på sin 85-årsdag. Han har varit sjuk länge, och åkt in och ut på sjukhus för behandling i många år, så särskilt oväntat var det inte, men, ja, det är ännu en av "de gamle" som fattas oss.
Han var en glad och omtänksam person, han betraktade alltid omvärlden med mycket humor och hade alltid något fint och rart att säga.
Trots tre egna barn och sju barnbarn fanns det en särskild plats i hans hjärta för hans favoritniecer, och det var alla hans niecer, vi var sju stycken. Nevöer hade han också, fem st var de. Alla fanns vi hos honom, i andanom. Ja, t o m niecernas och nevöernas alla barn och barnbarn rymdes.

Jag saknar honom, fast det hann gå sju år sedan jag träffade honom senast. Sist.
Åttaåringen, då 15 månader, virade honom runt sitt ena lillfinger, när vi hälsade på farbror och faster i deras sommarstuga. Vi hann umgås några dagar och gå nerför "memory lane".

Han fick ett långt och bra liv, han älskade många och älskades av många.

---

Häromdagen fick maken ett annat dödsbud. En bekant med tusen järn i elden som nu tänkte börja ta det lite lugnt och hinna njuta lite också, inte bara arbeta 80 timmar i veckan och umgås med familjen via mobilen. Så hände det som inte får ske, en arbetsplatsolycka som skedde på en halv minut. Några detaljer skriver jag inte, ni vill inte veta och jag vill inte att någon ska kunna identifiera vem det handlar om.

---

Carpe diem, var mantrat i en film för några år sedan. Jag kan bara skriva under.

Lev idag. Njut av nuet. Det blir inte bättre än så här.

måndag 7 juni 2010

Vissen cissus

Ungefär så känner jag mig idag. Nej, det blev inte sent igår, nej, det blev inte sent i lördags heller, eller ens i fredags.

Men jag hostar något infernaliskt. Börjar bli trött i hela kroppen. Ser ut som en panda i ansiktet, de mörka ringarna går nästan ihop med varandra.

Åttaåringen är också trött och sur och vill inte gå till skolan. Idag är näst sista dagen på terminen för henne, på onsdag är det skolavslutning.

Snart, snart får vi sova om morgnarna.

fredag 4 juni 2010

Hjärnsläpp

Jag drabbas då och då. Nu hände det igen.

Dags att slutfakturera en kund där vi gjort flera små arbeten under höst och vinter. Jag sitter och räknar på kontraktssummor, minus 90% plus extra beställda arbeten, plus moms, minus ROT-avdrag ...
så plötsligt räknar jag för fort och räknar ROT-avdrag på arbetstimmarna före momspåslaget.

Detta ser jag inte förrän jag tre gånger har rensat skrivaren på trasselpapper, så som det så ofta blir när jag ska lägga in vårt egna brevpapper.

Och så undrar maken varför min papperskorg ständigt är full.

torsdag 3 juni 2010

Joggblogg del 9

På plats för vårens stora begivenhet, Vårruset! Tusentals kvinnor i alla åldrar, former och storlekar möttes för att tävla, springa, jogga, lunka eller strosa fem kilometer.

Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.

Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...

När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.

Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.

Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.

Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.

Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!

onsdag 2 juni 2010

Joggblogg del 8

I kväll gäller det! Ska jag springa eller gå i Vårruset? Jag vill springa, men jag hostar faktiskt en del.
Jag får känna efter och bestämma mig på plats. Näst sista eller sista startgrupp?

Rapport kommer.