Man tar inte alltid vad man har

Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.

Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.

Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.

Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).

Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.

På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.

Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.

På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.

I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.

Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.

Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.

Katterna kom springande, oj, det doftade gott.

Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.

Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.

Först så det fram, så går det bak

Visst blir man glad när man ser att några av de runt hundra kilo påskliljelökarna faktiskt ha klarat sig under vintern och rådjurens attacker. Ena dagen syntes de inte till, nästa dag hade de kommit så här långt.

Jag är inte förtjust i rabatter (framför allt inte ogräsrensningen) så jag sätter mina narcisslökar (tulpaner är meningslöst, det är som att bjuda rådjuren på världens största smörgåsbord, det får räcka med att de äter upp mina äppelträd. Och rosor) lite här och var i vår ekbacke. Just på denna plats kan man, om man har tur och ingen granne har gått där (ja, det gör de, fast det är tomtmark, men det är väl inte så lätt att förstå, "vårt" kantarellställe ligger ju flera meter från huset), hitta kantareller på sensommaren och hösten.

Inatt har det störtregnat och det blåser hårt. Då går förhoppningsvis isen upp nere på fjärden. Vi har en bekant som fortfarande drar ut med isjakten. "Du är helt galen" säger vi till honom, men han bara skrattar bort det med att det minsann är 60 cm tjock is. Var då? Längst inne i viken? Och hur fort går det inte med en isjakt?

---

Skrivkursen blir bara roligare och roligare, men jag kommer på mig själv att nu känner jag mig så trygg i gruppen att jag börjar bete mig som en annan Edvard Persson. "Allt ljus på mig" ni vet. Det är som att jag ständigt drabbas av horror vacui, är det tyst i fem sekunder, ska jag genast börja babbla. Åh, jag skäms. Allt vet jag bäst om, översättningar, andra språks grammatik, dialekter, usch jag spyr. Inte nog med det, jag kan kläcka ur mig överlägsna kommentarer också, "jag är ju så mycket äldre än du, så jag vet bättre hur allt är". Den värsta sidan hos min pappa upptäcker jag hos mig själv. Tänk om jag kunde ge mig själv en elektrisk stöt varje gång, då kanske jag kunde lägga av med det där.

Vilken tur att alla i gruppen har lätt för ord, att de skriver förbålt bra, att vi lär oss av varandra hur man kan lösa olika teknikproblem.
En skriver väldigt personligt, poetiskt, h*n har definitivt ett eget språk. En skriver åt Hemingwayhållet (inte förvånande är det en idol). En skriver om ett specifikt ämne och kan oerhört mycket, alltid lika roligt att läsa.
En annan har ett välutvecklat sinne för dialoger och talat språk, det är svårare än man kan tro att få det trovärdigt i skrift.

Jag vet inte hur jag skriver, om det är bra, om det funkar, men maken säger alltid efter läsningen av mina övningsalster att han vill läsa mer om mina personer (som påfallande ofta råkar ut för något eller dör i slutet, jag måtte tänka mycket på döden).

Kanske lägger jag ut något smakprov här, jag är öppen för konstruktiv kritik.

Natursaga

Hon dansade med herrn i hagen, ja, ja, med herrn i hagen. Han doftade så gott och starkt och förde i dansens alla turer så bra. Vad gjorde väl det att han dansade med flera, så länge hon fick det hon ville? Det var ju så det skulle vara. Alla hennes instinkter sa henne att allt var bra.

---

Det var dags. Nu var ungen på väg. Vänta lite, hon måste vara så tyst, så tyst. Åh, nu kom några alldeles för nära, de pratade och de störde henne. Upp igen, flytta på sig, sakta.
Så, nu hittade hon en egen vrå. Hit skulle de väl inte komma.

---

Ungen var frisk och stark, han var nog lik sin far. Och redan visste han vad han ville. Följa sin mor och hitta de bästa platserna där den godaste maten finns.
Mmmmm, här var det alldeles särskilt bra. Försiktigt fick de ta av de små rosa sakerna, försiktigt så inte taggarna runt om stack dem i nosen. Mamman och ungen njöt. Och inte kunde de spara en enda liten rosa sak, för tänk om någon annan skulle hitta dem?

---

---

I en annan verklighet.

En av de tvåbenta fräser när hon ser de demolerade rosenbuskarna och duschar, alldeles försent, med en blodmjölsblandning över resterna. Två stackars små knoppar finns kvar, längst ner, men hur länge?

Varför kan inte rådjur äta lupiner, som det finns tonvis av på denna lilla gård? Varför är just rosor så gott?