Nej, men mjöl i frysen har jag.
Jag förvarar mjölet där för att slippa få små husdjur i det. Jag köper alltid eko-reko-foträta-skor-mjöl som inte blivit utsatt för bekämpningsmedel. Innan jag började ha mjölet i frysen hittade jag ofta små äckligheter i det. Jag gillar djur, men inte mjölbaggar. Inte fästingar heller. Ja, det är väl några till som jag inte vill ha i min närhet.
Hur som helst. Det finns egentligen bara en nackdel med att ha mjölet i frysen. Det är att jag sällan kommer ihåg att köpa nytt mjöl, för jag tänker ju jämt "nämen mjöl behöver jag inte handla, det finns ju minst två kilo i frysen".
Idag upptäckte jag, inför tårt- och kanelbullebak, att vetemjölet inte skulle räcka till både tårta och bullar.
Men jag har ju en påse rågsikt i frysen.
Kan man baka kanelbullar på rågsikt? Kanske blir en riktig hit.
Visar inlägg med etikett matlagning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett matlagning. Visa alla inlägg
lördag 11 maj 2013
tisdag 26 juni 2012
Man tar inte alltid vad man har
Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.
Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.
Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.
Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).
Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.
På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.
Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.
På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.
I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.
Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.
Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.
Katterna kom springande, oj, det doftade gott.
Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.
Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.
Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.
Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.
Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).
Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.
På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.
Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.
På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.
I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.
Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.
Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.
Katterna kom springande, oj, det doftade gott.
Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.
Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.
fredag 16 december 2011
Korv
En av mina absoluta "måsten" på julbordet har länge varit julkorv, ni vet en sådan där fet fläskkorv. Till och med under de år jag var halvvegis (mjölk, fisk och ägg gick bra, men inte kött) ville jag ha julkorv. Inte särskilt logiskt, men julbordsönskemål är sällan logiska.
Men så hände något under en jul för XYZ år sedan (nej, jag minns inte när det var) som min dåvarande man och jag firade tillsammans med hans familj. Det här med julkorv var, inte okänt direkt, men något man absolut kunde hoppa över. Jag propsade och köpte med mig en rejäl korv och sjöd den enligt konstens alla regler.
På annandagen började den se lite övergiven ut och visst var det så att jag också föredrog skinkan och den kalmaritiska enrisrökta korven framför den där superfeta korven, som inte smakade så värst.
Min dåvarande svärmor, min extramamma, som jag ofta kallade henne, muttrade något om:
- "Öbons" förbannade korv.
Ja, den började bli ganska förbannad. Eftersom det bara var jag som skulle äta av den, åkte den ut och in i kylskåpet och tog en massa plats. Jag ledsnade själv.
Den åkte i soptunnan tredjedag jul.
Då och då har jag ändå köpt julkorv, för rätt vad det är kanske någon annan vill ha. Häromveckan blev jag sugen och så tänkte jag servera den med rotmos en vanlig vardag. Men resten av familjen blev tvärhungrig långt innan korven var klar, så den fick sjuda i ensamt majestät på spisen. Inte blev det något rotmos heller.
Såklart sprack korven och då är den inte god, den smakar mest vatten - och fett.
Färgen är lite skum också.
Korven fick så småningom svalna och jag lade in den i kylen. Idag tog jag fram den igen, då såg den ut så här:
Burr!
Mitt kommande nyårslöfte är: jag ska aldrig mer köpa julkorv.
Jag upprepar:
Jag ska aldrig mer köpa julkorv.
DN
Men så hände något under en jul för XYZ år sedan (nej, jag minns inte när det var) som min dåvarande man och jag firade tillsammans med hans familj. Det här med julkorv var, inte okänt direkt, men något man absolut kunde hoppa över. Jag propsade och köpte med mig en rejäl korv och sjöd den enligt konstens alla regler.
På annandagen började den se lite övergiven ut och visst var det så att jag också föredrog skinkan och den kalmaritiska enrisrökta korven framför den där superfeta korven, som inte smakade så värst.
Min dåvarande svärmor, min extramamma, som jag ofta kallade henne, muttrade något om:
- "Öbons" förbannade korv.
Ja, den började bli ganska förbannad. Eftersom det bara var jag som skulle äta av den, åkte den ut och in i kylskåpet och tog en massa plats. Jag ledsnade själv.
Den åkte i soptunnan tredjedag jul.
Då och då har jag ändå köpt julkorv, för rätt vad det är kanske någon annan vill ha. Häromveckan blev jag sugen och så tänkte jag servera den med rotmos en vanlig vardag. Men resten av familjen blev tvärhungrig långt innan korven var klar, så den fick sjuda i ensamt majestät på spisen. Inte blev det något rotmos heller.
Såklart sprack korven och då är den inte god, den smakar mest vatten - och fett.
Färgen är lite skum också.
Korven fick så småningom svalna och jag lade in den i kylen. Idag tog jag fram den igen, då såg den ut så här:
Burr!
Mitt kommande nyårslöfte är: jag ska aldrig mer köpa julkorv.
Jag upprepar:
Jag ska aldrig mer köpa julkorv.
DN
måndag 28 november 2011
Det luktar från Öbons bak
Vilken helg! Jag överlevde med knapp nöd. Mm, det finns flera anledningar till att jag gillar november, för så fort det är advent ska allt ske på en gång.
Helgen började med att jag skulle baka kanelbullar till nioåringens klass försäljning av kaffebröd på en liten julmarknad under helgen. Kanelbullar har jag bakat i sådär 35 år, om inte mer, och tycker nog att de brukar bli goda. Jag satte en deg, lät den jäsa och under tiden gjorde jag en chokladtårta. Den doftade härligt under gräddningen.
Så var det dags att baka ut degen, smöra och sockra den och strö kanel över. Dofterna från tårtbaket överglänste allt annat, att det inte doftade så mycket kanel var därför inget jag tänkte på. Jag snodde ihop ett femtital bullar och smakade på en liten kantbit. Det var lite bett i smaken, men jag funderade inte på det.
Så ny jäsning, på plåtar.
Jag städade undan mjölpåse, socker, mm och kryddburken. Då såg jag vad det stod på den. Håll i er.
Kajennpeppar
Inte bra. Inte bra alls.
Jag gillar att ha mycket kanel i bullarna och naturligtvis var det mycket kajennpeppar. Jag bestämde mig för att grädda dem i alla fall, kanske kunde man ha dem till soppa eller så?
Men nej, de var helt oätliga, kajennpepparn fräste i halsen och krockade med allt strösocker, de åkte i soptunnan direkt och jag åkte till affären (2 mil t o r) för att köpa ny jäst, mer mjöl, smör och lite annat som jag ändå kunde behöva.
Tillbaka hem och laga middag.
Ny bulldeg sattes och jag kollade tre gånger att det var kanel i kryddburken. Så småningom var det dags att grädda första plåten. Det gick bra. Andra plåten, ja, då hörde jag inte när spisklockan ringde, så de bullarna blev lite brända. Jag gav upp och satte inte en tredje bulldeg.
På lördagsmorgonen gick jag upp extra tidigt för att hinna göra en chokladtårta till innan det var dags att skjutsa nioåringen till hennes gymnastiktävling. Tävlingen var klar (med förträning och tävling och tid för domslut tog det hela fem timmar) vid sju på kvällen. Så hem och fixa middag klockan åtta.
Upp sex på söndag morgon för att baka sockerkakor, de brända bullarna kunde jag inte ta med mig. Ta fram de snygga bullarna och chokladtårtorna ur frysen, glasera tårtorna och så iväg till julmarknaden. De två timmarna där gick fort, mest tack vare en väldigt trevlig medmamma som jag känt sedan våra döttrar var runt ett halvår. Vi sålde inte så mycket, kanske för ett par hundra kronor (pengarna ska gå till en ev skolresa i sexan), men efteråt har jag fått veta att klassen sålde för en rejäl slant.
Så hem, försöka få lite varmvatten genom att elda i kakelugnen, spola av sig det värsta i det svala vattnet (nej, jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt), byta kläder och så iväg till en restaurang för att äta julbord. Vi var hemma strax efter klockan sju på kvällen.
Efter att ha läst lite för nioåringen ur "Godnatt mister Tom" (vi har kommit till avsnittet där de semestrar i en fiskeby vid sydkusten) kollapsade jag i läshörnan i vardagsrummet. Maken tittade på den inspelade "Downton abbey" på teve.
Helgen började med att jag skulle baka kanelbullar till nioåringens klass försäljning av kaffebröd på en liten julmarknad under helgen. Kanelbullar har jag bakat i sådär 35 år, om inte mer, och tycker nog att de brukar bli goda. Jag satte en deg, lät den jäsa och under tiden gjorde jag en chokladtårta. Den doftade härligt under gräddningen.
Så var det dags att baka ut degen, smöra och sockra den och strö kanel över. Dofterna från tårtbaket överglänste allt annat, att det inte doftade så mycket kanel var därför inget jag tänkte på. Jag snodde ihop ett femtital bullar och smakade på en liten kantbit. Det var lite bett i smaken, men jag funderade inte på det.
Så ny jäsning, på plåtar.
Jag städade undan mjölpåse, socker, mm och kryddburken. Då såg jag vad det stod på den. Håll i er.
Kajennpeppar
Inte bra. Inte bra alls.
Hetare än de ser ut
Jag gillar att ha mycket kanel i bullarna och naturligtvis var det mycket kajennpeppar. Jag bestämde mig för att grädda dem i alla fall, kanske kunde man ha dem till soppa eller så?
Men nej, de var helt oätliga, kajennpepparn fräste i halsen och krockade med allt strösocker, de åkte i soptunnan direkt och jag åkte till affären (2 mil t o r) för att köpa ny jäst, mer mjöl, smör och lite annat som jag ändå kunde behöva.
Tillbaka hem och laga middag.
Ny bulldeg sattes och jag kollade tre gånger att det var kanel i kryddburken. Så småningom var det dags att grädda första plåten. Det gick bra. Andra plåten, ja, då hörde jag inte när spisklockan ringde, så de bullarna blev lite brända. Jag gav upp och satte inte en tredje bulldeg.
På lördagsmorgonen gick jag upp extra tidigt för att hinna göra en chokladtårta till innan det var dags att skjutsa nioåringen till hennes gymnastiktävling. Tävlingen var klar (med förträning och tävling och tid för domslut tog det hela fem timmar) vid sju på kvällen. Så hem och fixa middag klockan åtta.
Upp sex på söndag morgon för att baka sockerkakor, de brända bullarna kunde jag inte ta med mig. Ta fram de snygga bullarna och chokladtårtorna ur frysen, glasera tårtorna och så iväg till julmarknaden. De två timmarna där gick fort, mest tack vare en väldigt trevlig medmamma som jag känt sedan våra döttrar var runt ett halvår. Vi sålde inte så mycket, kanske för ett par hundra kronor (pengarna ska gå till en ev skolresa i sexan), men efteråt har jag fått veta att klassen sålde för en rejäl slant.
Så hem, försöka få lite varmvatten genom att elda i kakelugnen, spola av sig det värsta i det svala vattnet (nej, jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt), byta kläder och så iväg till en restaurang för att äta julbord. Vi var hemma strax efter klockan sju på kvällen.
Efter att ha läst lite för nioåringen ur "Godnatt mister Tom" (vi har kommit till avsnittet där de semestrar i en fiskeby vid sydkusten) kollapsade jag i läshörnan i vardagsrummet. Maken tittade på den inspelade "Downton abbey" på teve.
fredag 15 juli 2011
Pausdags
Kroppsarbete kräver mat. Maken beslöt sig för att ta med hela familjen på en liten lunchutflykt. Vi skulle åka till en av de lokala pizzeriorna för att äta. Maken valde en av dagens husmansrätter, hemrullade köttbullar med stuvade makaroner, nioåringen tog som vanligt en vesuvio, de stora barnen varsin kebabtallrik och jag, med tanke på att jag fortfarande behöver bli av med lite hull, valde räksallad.
Barnen fick sin mat, jag fick en enorm tallrik med sallad, som såg rätt okej ut. Men. Nästan allt var isbergssallad, som inte hade runnit av, tio små kalla, smaklösa frysräkor, en halv tomat i skivor och lite gurka. Det kändes som att äta vatten. Till min vattensallad var det rhode islandsås på pulver.
Maken fick en tallrik som var rågad med makaroner och köttbullar. Jag frågade om jag fick smaka lite på makaronerna, jag kom på att jag inte har ätit makaronistuvning sedan skoltiden. Jodå, det fick jag, jag tog några stycken på gaffeln och stoppade i mun. Då kom jag ihåg varför jag inte ätit stuvade makaroner på drygt trettio år.
Jag äter hellre tapetklister.
Med fyllda magar for vi vidare. Barnen var glada, maken kände sig stinn och jag, nej, jag var inte mätt precis, men magen var ju full av räkvatten, salladsvatten, tomatvatten och gurkvatten.
Varför blir jag besviken? Varför tror jag att jag ska få färska räkor, ruccola, rosésallad, ekbladssallad, solvarma tomater, kanske ett hårdkokt ägg i klyftor, när jag beställer en sallad på en sk-ten pizzeria på en ö i en sjö, långt bort från alla allfartsvägar?
Till middag lagade femtonåringen stekt ryggbiff (han skar den fel, så köttet var lite senigt) och färdiglagad potatisgratäng, hans eget förslag. (Denna vecka lagar barnen middag och de får själva säga vad som ska lagas. Jag köper in, de gör resten.) Med tanke på hur min lunch var, var det väl okej, men nog katten ska jag lära honom hur man gör riktig potatisgratäng. Den frysta hade många likheter med makaronistuvningen.
I say no more.
Barnen fick sin mat, jag fick en enorm tallrik med sallad, som såg rätt okej ut. Men. Nästan allt var isbergssallad, som inte hade runnit av, tio små kalla, smaklösa frysräkor, en halv tomat i skivor och lite gurka. Det kändes som att äta vatten. Till min vattensallad var det rhode islandsås på pulver.
Maken fick en tallrik som var rågad med makaroner och köttbullar. Jag frågade om jag fick smaka lite på makaronerna, jag kom på att jag inte har ätit makaronistuvning sedan skoltiden. Jodå, det fick jag, jag tog några stycken på gaffeln och stoppade i mun. Då kom jag ihåg varför jag inte ätit stuvade makaroner på drygt trettio år.
Jag äter hellre tapetklister.
Med fyllda magar for vi vidare. Barnen var glada, maken kände sig stinn och jag, nej, jag var inte mätt precis, men magen var ju full av räkvatten, salladsvatten, tomatvatten och gurkvatten.
Varför blir jag besviken? Varför tror jag att jag ska få färska räkor, ruccola, rosésallad, ekbladssallad, solvarma tomater, kanske ett hårdkokt ägg i klyftor, när jag beställer en sallad på en sk-ten pizzeria på en ö i en sjö, långt bort från alla allfartsvägar?
Till middag lagade femtonåringen stekt ryggbiff (han skar den fel, så köttet var lite senigt) och färdiglagad potatisgratäng, hans eget förslag. (Denna vecka lagar barnen middag och de får själva säga vad som ska lagas. Jag köper in, de gör resten.) Med tanke på hur min lunch var, var det väl okej, men nog katten ska jag lära honom hur man gör riktig potatisgratäng. Den frysta hade många likheter med makaronistuvningen.
I say no more.
tisdag 7 juni 2011
Pinsamma rester?
Är det pinsamt att servera gäster gårdagens rester? Jag vet inte jag, inte direkt pinsamt kanske, men så gööööör man ju bara inte. Det verkar om inte annat småsnålt. "Ni är inte så viktiga för mig, så jag har inte brytt mig om att laga ny mat till er."
Lantmännen (tror jag det är) har kört en kampanj några månader nu för att få folk att slänga mindre mat. För vad gör väl det om folk i gemen köper mer ekologisk mat, om de sedan slänger det som inte genast går åt?
Så mycket som en fjärdedel av all mat som säljs i Sverige beräknas hamna i soporna.
En fjärdedel.
Smaka på den.
Det är för mig obegripligt. Nog händer det att t ex kvarglömda korvbitar slängs i mitt hem, men då börjar också korvbitarna se lätt ansträngda ut. Eller som i vintras då jag hittade ett par hamburgerbröd i en låda, hamburgerbröd som kunde gå i marsch ner i soppåsen. Men trots allt tillhör det undantagen.
Nu slår jag mig för bröstet, men blir det mat över efter middagen, blir det utmärkt lunchmat dagen efter. Eller så har vi ett uppsamlingsheat någon kväll i veckan, då vi ställer fram det som trots allt inte gått åt och så får var och en äta det den vill.
Och så gör många (läs de flesta) jag känner, så vilka är det som slänger denna fjärdedel av den sålda maten?
Nu ska svenska restauranger erbjuda sina gäster en doggy-bag (kan någon komma på ett riktigt bra ord, genast, tack? Doggy-bag känns som om det vore en liten svart plastpåse. Hur man säger i USA vet jag inte, men i Kanada säger man hellre "to-go-bag").
Det är bra tycker jag, även om jag funderar lite på behovet. Många restauranger serverar mer "normala" portioner, portioner som även vi som inte är storätare orkar äta upp.
Fast, om igen, take away (nytt ord här också, tack) är ju inte det minsta pinsamt, eller att springa stan runt med sin lattemugg.
Här kommer en alldeles gratis idé, tänk om de vanligaste kaffekedjorna införde en liten rabatt av något slag, för de latte/espresso/alldeles vanligt kaffe-drickare som hade med sig sin egna termosmugg och fick drycken serverad i den i stället för att slösa resurser på engångsmuggar med lock som alltid trillar av?
Vore inte det bra?
Har sett det systemet i kaffedrickarstaden nummer ett, Vancouver, och det fungerar utmärkt.
Lantmännen (tror jag det är) har kört en kampanj några månader nu för att få folk att slänga mindre mat. För vad gör väl det om folk i gemen köper mer ekologisk mat, om de sedan slänger det som inte genast går åt?
Så mycket som en fjärdedel av all mat som säljs i Sverige beräknas hamna i soporna.
En fjärdedel.
Smaka på den.
Det är för mig obegripligt. Nog händer det att t ex kvarglömda korvbitar slängs i mitt hem, men då börjar också korvbitarna se lätt ansträngda ut. Eller som i vintras då jag hittade ett par hamburgerbröd i en låda, hamburgerbröd som kunde gå i marsch ner i soppåsen. Men trots allt tillhör det undantagen.
Nu slår jag mig för bröstet, men blir det mat över efter middagen, blir det utmärkt lunchmat dagen efter. Eller så har vi ett uppsamlingsheat någon kväll i veckan, då vi ställer fram det som trots allt inte gått åt och så får var och en äta det den vill.
Och så gör många (läs de flesta) jag känner, så vilka är det som slänger denna fjärdedel av den sålda maten?
Nu ska svenska restauranger erbjuda sina gäster en doggy-bag (kan någon komma på ett riktigt bra ord, genast, tack? Doggy-bag känns som om det vore en liten svart plastpåse. Hur man säger i USA vet jag inte, men i Kanada säger man hellre "to-go-bag").
Det är bra tycker jag, även om jag funderar lite på behovet. Många restauranger serverar mer "normala" portioner, portioner som även vi som inte är storätare orkar äta upp.
Fast, om igen, take away (nytt ord här också, tack) är ju inte det minsta pinsamt, eller att springa stan runt med sin lattemugg.
Här kommer en alldeles gratis idé, tänk om de vanligaste kaffekedjorna införde en liten rabatt av något slag, för de latte/espresso/alldeles vanligt kaffe-drickare som hade med sig sin egna termosmugg och fick drycken serverad i den i stället för att slösa resurser på engångsmuggar med lock som alltid trillar av?
Vore inte det bra?
Har sett det systemet i kaffedrickarstaden nummer ett, Vancouver, och det fungerar utmärkt.
måndag 25 oktober 2010
Äntligen måndag!
Det var då en förfärligt långtråkig söndag! Jag var rastlös hela dagen. Det var för dåligt väder, med hällregn, för att springa i skogen (jag vet, jag vet, det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, men igår hade det krävts våtdräkt). Jag skulle skjutsa tolvåringen till bussen som hon skulle ta till sin träning. Åttaåringen behövde både tjat och hjälp för att göra sin veckoläxa som hon skjutit upp. Boken jag läste var på upphällningen och jag var inte beredd på att läsa ut den än. Soffan jag började klä om i (när var det? I augusti???) stod bra där den stod, med nålar överallt. Att sy ett par gardinlängder till kändes urtrist.
Sortera ren tvätt ännu tristare. Plocka ur och i diskmaskin gör jag ju jämt, diska plåtarna efter lördagens hemgjorda pizzamiddag var inte heller lockande. De står minsann kvar i diskhon.
Börja på något annat projekt? Det brukar jag gilla, det är inte hälften så kul att avsluta dem dock.
Läsa söndagstidningen? Näej, inget kul.
Se på en film? Nja, de långtidshyrda var inte lämpliga för barn, om nu åttaåringen skulle få för sig att komma in i teverummet. Och så var jag för rastlös för det med.
Till slut förbarmade sig åttaåringen över mig och vi spelade ett parti gin rummy. Då kändes det lite roligare. Så lät hon sig övertalas till att göra lite läxa, både matte och läsning.
Snart var det dags att fundera på vad vi skulle ha till middag. Hm, i kylen 1,5 kg köttfärs, men köttfärslimpa som söndagsmiddag är väl inte så kul, inte spaghetti med köttfärssås heller. Det känns lite för "barnsligt".
I frysen hittade jag lammfilé och falafel. Det tog jag fram och tinade på diskbänken. Jag hade couscous hemma, liksom fetaost och yoghurt, inte färsk mynta, men väl torkad. Lite oliver till det. Rödlök, zucchini och paprika i ugn, där åkte falafelbullarna också in. Och så stekte jag lammfilén och blandade till en fetaostyoghurtsås.
Om jag får säga det själv, blev det väldigt gott ;-)
Och så var det (som nästan alltid) kul att laga mat. Sedan var jag inte rastlös alls.
Sortera ren tvätt ännu tristare. Plocka ur och i diskmaskin gör jag ju jämt, diska plåtarna efter lördagens hemgjorda pizzamiddag var inte heller lockande. De står minsann kvar i diskhon.
Börja på något annat projekt? Det brukar jag gilla, det är inte hälften så kul att avsluta dem dock.
Läsa söndagstidningen? Näej, inget kul.
Se på en film? Nja, de långtidshyrda var inte lämpliga för barn, om nu åttaåringen skulle få för sig att komma in i teverummet. Och så var jag för rastlös för det med.
Till slut förbarmade sig åttaåringen över mig och vi spelade ett parti gin rummy. Då kändes det lite roligare. Så lät hon sig övertalas till att göra lite läxa, både matte och läsning.
Snart var det dags att fundera på vad vi skulle ha till middag. Hm, i kylen 1,5 kg köttfärs, men köttfärslimpa som söndagsmiddag är väl inte så kul, inte spaghetti med köttfärssås heller. Det känns lite för "barnsligt".
I frysen hittade jag lammfilé och falafel. Det tog jag fram och tinade på diskbänken. Jag hade couscous hemma, liksom fetaost och yoghurt, inte färsk mynta, men väl torkad. Lite oliver till det. Rödlök, zucchini och paprika i ugn, där åkte falafelbullarna också in. Och så stekte jag lammfilén och blandade till en fetaostyoghurtsås.
Om jag får säga det själv, blev det väldigt gott ;-)
Och så var det (som nästan alltid) kul att laga mat. Sedan var jag inte rastlös alls.
tisdag 17 november 2009
Det betyder väl inget vad jag äter?
Jag fick hem senaste numret av Svensk natur, Naturskyddsföreningens medlemstidning, idag. Skam till sägandes brukar jag inte läsa den sådär väldigt noga, men ikväll fastnade jag för en serie artiklar om miljöarbete runt om i världen.
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.
I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.
Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.
Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.
Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.
I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.
Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.
Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.
Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51
tisdag 10 mars 2009
Ibland misslyckas man
Jag köper gärna många olika matvaror. Kommer det trefärgad quinoa, t ex, köper jag ett paket sådant. Häromdagen hade jag köpt ekologisk lammkorv och så fyllde jag på med kolbasz (ungersk paprikaspäckad korv). Det började dra mot sista förbrukningsdag för lammkorven, så igår kväll tänkte jag överraska familjen med smarriga korvar och den trefärgade quinoan.
Jag värmde lite olivolja i en panna, hackade ner en gul lök, fyllde på med tärnad squash och grön paprika. Det blev fullt i stekpannan, bara lite svartpeppar, salt, curry och grönsaksfond fick plats. Fram med den andra stekpannan. I den fick korvarna plats, när de var skurna i små bitar. Oj, vad gott det doftade! Och vad feta korvarna var, särskilt kolbaszen! De simmade runt i pannan. Jag fick hälla av fettet.
Så dags för quinoan. Jag hade tagit fel på tid och förväxlat koktiden med tiden för couscous. Oj, i stället för fem minuter var det femton. Hm, då blir det lite sent med maten idag igen. Äh, korvarna behövde nog lite extra tid, och det gick ju att stänga av plattan med grönsaksblandningen.
Till slut kunde jag ropa in familjen i köket. Jag lade grönsakerna på ett stort fat och korvbitarna över. Quinoan i en skål bredvid. Som tillbehör blev det turkisk yoghurt, helt okryddad, jag tänkte det räckte med korvarnas egna kryddning.
Maken och alla tre barn tittade på fatet med grönsaker och korv. Lillungen undrade genast om hon kunde få lite av söndagens lasagne i stället. Jo, det kunde hon få, det finns strider vid matbordet jag inte tar.
Maken tog yttepyttelite korv och grönsaker, mellanungen tog rejält med quinoa och yoghurt, storungen tog en korvbit och en sked quinoa. Jag tog en normal portion.
Korven hade blivit hård, det var som att försöka skära stenbitar. En och annan korvbit hamnade på golvet.
Storungen skrapade av sitt fat och tog resten av lasagnen, maken plockade fram knäckebröd, mellanungen sa att yoghurten var så god. Men jag gillade lammkorven, trots konsistensen.
I stället för det vanliga "tack för maten" sa storungen sedan: "du ska ha tack för att du faktiskt lagar all mat och att du föröker hitta på nya grejer".
Det värmde gott :-)
Jag värmde lite olivolja i en panna, hackade ner en gul lök, fyllde på med tärnad squash och grön paprika. Det blev fullt i stekpannan, bara lite svartpeppar, salt, curry och grönsaksfond fick plats. Fram med den andra stekpannan. I den fick korvarna plats, när de var skurna i små bitar. Oj, vad gott det doftade! Och vad feta korvarna var, särskilt kolbaszen! De simmade runt i pannan. Jag fick hälla av fettet.
Så dags för quinoan. Jag hade tagit fel på tid och förväxlat koktiden med tiden för couscous. Oj, i stället för fem minuter var det femton. Hm, då blir det lite sent med maten idag igen. Äh, korvarna behövde nog lite extra tid, och det gick ju att stänga av plattan med grönsaksblandningen.
Till slut kunde jag ropa in familjen i köket. Jag lade grönsakerna på ett stort fat och korvbitarna över. Quinoan i en skål bredvid. Som tillbehör blev det turkisk yoghurt, helt okryddad, jag tänkte det räckte med korvarnas egna kryddning.
Maken och alla tre barn tittade på fatet med grönsaker och korv. Lillungen undrade genast om hon kunde få lite av söndagens lasagne i stället. Jo, det kunde hon få, det finns strider vid matbordet jag inte tar.
Maken tog yttepyttelite korv och grönsaker, mellanungen tog rejält med quinoa och yoghurt, storungen tog en korvbit och en sked quinoa. Jag tog en normal portion.
Korven hade blivit hård, det var som att försöka skära stenbitar. En och annan korvbit hamnade på golvet.
Storungen skrapade av sitt fat och tog resten av lasagnen, maken plockade fram knäckebröd, mellanungen sa att yoghurten var så god. Men jag gillade lammkorven, trots konsistensen.
I stället för det vanliga "tack för maten" sa storungen sedan: "du ska ha tack för att du faktiskt lagar all mat och att du föröker hitta på nya grejer".
Det värmde gott :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)