Några banaliteter

Vår.
Maj.
Varmt, soligt, lite blåsigt.
Fler lamm.
Blåsippor, vitsippor.
Påskliljor och pingstliljor i ekbacken. Gillar inte rabatter, knölar hellre ner lökar här och där.
Musöron på björkarna.
Fågelkonsert i skogen.
Fågelkonsert i lindar, björkar, tallar, ekar, almar på tomten.
Vill stanna tiden.

Bilder slipper ni, (kunde inte föra över från mobilen).

Vårdagjämning

Svårt att tro, när Sibirienkalla vindar viner över min ö. Usch och tvi vale. Jag gillar vintern, och vintersporter, men nu räcker det. Maken eldar i kakelugnen, dottern sveper in sig i någon av alla sina plädar och jag sitter här på mitt svala kontor med torgvantar och fleecetröja.
Men snart sätter vi igång och gör i ordning här, så det ser snyggt och trivsamt ut och kollar skorstenen så jag vågar elda i kamin och vedspis. Känns ju rätt bakvänt att ha en arbetsplats utan komfortvärme, som det så där halvtekniskt heter.
När värmen väl kommer, blir det mycket att göra. Hallonskogen ska rensas (mm, det räcker inte att kalla det för hallonland, raderna med hallonbuskar är oändliga, särskilt när de ska rensas), alla lammen kommer väl på samma gång, skräp och strunt ska eldas upp ... och så småningom ska jag väl ta itu med fönsterkittningen som jag skjutit upp alldeles för länge nu.

Snart dags igen

Vi vet inte om alla tackor är dräktiga, det är svårt att se på Greta om hon bär på lamm eller ej. Men Snöboll är det, helt klart, och jag tror att hennes döttrar Flingan och Mimmi är det också. Den skygga Socker kan vara dräktig.
Sockers mamma Teddy var maken tvungen att ta bort när jag var bortrest. Hon hade fått något slags bakterieinfektion och kunde ha smittat ner alla fåren. Veterinären tittade på dem allihop och tyckte annars att de verkade må bra. De är nyfikna och kommer fram och tigger knäckebröd så fort man närmar sig deras vinterhägn.
Nappe (eg Napoleon, men han var så mesig i början, det namnet passade inte då) har blivit som en annan bagge de senaste två veckorna. Kanske känner han att han måste skydda sin lilla hjord, eller så har han bara blivit vuxen. Jag vänder inte ryggen till längre, jag vill hålla koll på honom så jag inte åker på en riktig tjongablängare. Han är först framme vid dörren när jag går in till dem och börjar hoppa jämfota och krumbuktar sig och visar minsann hur stor och stark och skräckinjagande han är.

Snabbt börjar jag klia honom under hakan, så jag kan gå fram till luckan och släppa ut alla fårskallar. De får sin frukost utomhus, där finns också mineralburken. Något måste man locka dem med, så de inte stannar inne hela dagarna. När det är vindstilla och sol tycker de om att ligga och idissla i snön.

Glad nouruz på er!



Torsdagspytt

Ser, verkligen ser, vad det faktiskt står i texten under min profilbild. Jag skriver om sport. Hm, det var då längesedan jag skrev om sport. Ingenting om skidor på längden, tvären, med eller utan bössa. Ingenting om friidrott inomhus, ingenting om simning. Ingenting om boxning heller.

Ska bättra mig, lovar.

Det är bara det att just sporttexter kräver nästan att man skriver i realtid, eller åtminstone samma dag tävlingen är. Få se hur jag löser det, min desktop är i det iskalla kontorshuset (där jag sitter just nu, med både fleecejacka och torgvantar på mig), det är här jag har kontakt med nätvärlden. Min laptop använder jag bara som en avancerad skrivmaskin.

Jaja. Nog om det.

(Under en av promenaderna i Havanna passerade vi ingången till en av stadens mest kända boxningsklubbar. Maken frågade ivrigt om jag inte hade passat på att gå in där. Nej, det gjorde jag inte, svarade jag. Han tittade på mig som om jag var ett ufo och ruskade på huvudet.)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En av världens mäktigaste män gillar tango och fotboll. Good for him. Inte för att han lär få chansen att dansa eller lira, inte som Franciskus I. Men han ser ju ändå glad ut på alla bilder.
Åsikterna då? Nej till aborter, nej till samkönade äktenskap, nej till ...
Hade någon väntat sig något annat?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En fråga av en helt annan art: idag delar Guide Michelin ut sina betyg, sina stjärnor till restauranger i Europa. Kommer Sverige få sin första trestjärninga krog? Kommer någon bli av med en stjärna? Kockar med ambitioner biter på sina naglar.

Värd en omväg?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Avslutar med en bild från förra året. Snart är vi där igen.

Fast, eh, när utetermometern tycks ha fastnat på tio minusgrader, vågar man tro på våren då?

Myggfritt och tropiker

Det var kallt i morse igen, - 16. Men solen skiner, det ligger snö överallt och det är väldigt vackert.

Jag har börjat komma igång med skrivandet igen. Strax före trettonhelgen lämnade jag in mitt råmanus som då var på 220 sidor och drygt 65 000 ord. Nu börjar jag få lite fart igen, jag bygger ut några kapitel som vid inlämning egentligen var mest som skisser.

På måndag är det inlämning på den nya kursen jag går. Max tio sidor ska skickas in och jag har ju en del att välja från, men helst vill jag skicka in något nytt material. Nästa inlämning är en månad senare och då är jag bortrest. Till dess räknar jag med att jag i god tid skickar in gammalt material. Enligt den information jag fått, ska det finnas internet på hotellet, men jag vill ta det säkra före det osäkra. Vem vet, just de dagarna kanske uppkopplingen inte fungerar? Eller så kanske man inte får skicka filer? Landet jag ska besöka, Kuba, är inte direkt känt för sin öppenhet gentemot omvärlden, det kan uppstå vissa "byråkratiska" problem.

Just nu känns det tillräckligt att fundera på sådana saker som adapter, anteckningsböcker, laptop, kamera ...

Äntligen måndag!

Det var då en förfärligt långtråkig söndag! Jag var rastlös hela dagen. Det var för dåligt väder, med hällregn, för att springa i skogen (jag vet, jag vet, det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, men igår hade det krävts våtdräkt). Jag skulle skjutsa tolvåringen till bussen som hon skulle ta till sin träning. Åttaåringen behövde både tjat och hjälp för att göra sin veckoläxa som hon skjutit upp. Boken jag läste var på upphällningen och jag var inte beredd på att läsa ut den än. Soffan jag började klä om i (när var det? I augusti???) stod bra där den stod, med nålar överallt. Att sy ett par gardinlängder till kändes urtrist.
Sortera ren tvätt ännu tristare. Plocka ur och i diskmaskin gör jag ju jämt, diska plåtarna efter lördagens hemgjorda pizzamiddag var inte heller lockande. De står minsann kvar i diskhon.

Börja på något annat projekt? Det brukar jag gilla, det är inte hälften så kul att avsluta dem dock.
Läsa söndagstidningen? Näej, inget kul.
Se på en film? Nja, de långtidshyrda var inte lämpliga för barn, om nu åttaåringen skulle få för sig att komma in i teverummet. Och så var jag för rastlös för det med.

Till slut förbarmade sig åttaåringen över mig och vi spelade ett parti gin rummy. Då kändes det lite roligare. Så lät hon sig övertalas till att göra lite läxa, både matte och läsning.
Snart var det dags att fundera på vad vi skulle ha till middag. Hm, i kylen 1,5 kg köttfärs, men köttfärslimpa som söndagsmiddag är väl inte så kul, inte spaghetti med köttfärssås heller. Det känns lite för "barnsligt".

I frysen hittade jag lammfilé och falafel. Det tog jag fram och tinade på diskbänken. Jag hade couscous hemma, liksom fetaost och yoghurt, inte färsk mynta, men väl torkad. Lite oliver till det. Rödlök, zucchini och paprika i ugn, där åkte falafelbullarna också in. Och så stekte jag lammfilén och blandade till en fetaostyoghurtsås.

Om jag får säga det själv, blev det väldigt gott ;-)

Och så var det (som nästan alltid) kul att laga mat. Sedan var jag inte rastlös alls.

Oktoberord

Nattfrost. Nu går det inte längre, jag måste sätta på elementen på kontoret. Mitt kontor ligger i ett hundra år gammalt torp och det är inte särskilt välisolerat precis. Ska nog sticka mig ett par torgvantar, så jag slipper frysa om händerna i vinter. Tur att jag ändå har både en kamin och en vedspis.

Lupiner. Tro det eller ej, men på vår stora äng blommar lupinerna fortfarande. Inte lika pampiga som i juni, men still going strong.
Faktiskt är jag lite less på lupiner, vi har så mycket. Jag ser verkligen fram mot att skaffa får, så de kan beta av lite.

Äppelpaj. Får man svära i kyrkan? Får man säga att efter femtielfte äppelpajen, räcker det?

Blåst. Orkanvindar i fjällen. Stilla fläktar här. Idag. Annars kan det blåsa på ordentligt. Ett par bloggvänner bor rätt nära min ö, men när de skriver på t ex facebook att de kan sitta ute och fika, förstår jag nästan ingenting. Har de vindstilla, har jag kuling.

Lövräfs. Klippte gräsmattan för förhoppningsvis sista gången den här säsongen igår. Räfsade under den nästan fallfärdiga lönnen mellan snickarboden och vedbodarna. Något blänkte till under löven. Där låg en fogsvans. Tänk vad man kan hitta!

Annars klipper jag ner de flesta löven i gräsmattan, så får maskarna göra det stora jobbet under vintern.



Lökar. Planterade de sista åtta kilona påsk- och pingstliljelökarna i ekbacken. De skulle ha kommit i jord för ett par veckor sedan, men då hade jag ingen lust. Jag är totalt oortodox när det gäller blommor. Påsk- och pingstliljor ska växa "spontant" under ekar och lönnar, så det lyser mellan stammarna på våren. Mitt ideal när det gäller narcisser är Wordsworths dikt "The Daffodils" som jag i 17-årsåldern kunde utantill, till stor förvåning bland mina amerikanska släktingar.
Stockrosor får växa utanför torpknuten, men bara där. Gammaldags torprosor planterar jag där de passar in. Rabatter gillar jag inte.

Strumpor på!

Tidig morgon. Dimma över fälten. Rimfrost på taket och i spindelnäten. Två grader varmt (varmt?).
Åttaåringen ville absolut ta sparkcykeln till skolan och jag fick en promenad.
Trots handskar blev jag kall om fingrarna.

Nu går det inte längre, nu måste jag ha strumpor på mig.

Man ska frysa in hösten ...

... och svettas in våren, hette det när jag var barn. Vilket trams egentligen! Långt in i november gick alla och huttrade i för lite kläder, för vinterkläderna skulle sparas på. För vad skulle man annars ha på sig när det blev riktigt kallt? Och inte skulle man hinna nöta ut kläderna heller.

Likadant om vårarna. Jag blev mer eller mindre påvingad ylletröjor under jackan långt in i april-maj. Eller ylle och ylle, på den tiden var det ju vanligare med akrylblandningar i garnerna. Jag minns en skolutflykt i maj 1970 eller kanske det var -71. Hur som helst, jag hade på mig vinterns tjocka byxor, rutiga i ett slags klanmönster och sydda i knastrig akryl. Det var 20 grader varmt och solen sken. Så skulle jag hoppa över ett dike. Det sa knak därbak. Byxorna sprack hela vägen, så utslitna var de, och så urvuxna. Först då, när jag kom hem på eftermiddagen och mamma såg att byxorna var totaltslut, gav hon med sig och jag fick ha på mig ett par jeans.

Hur är det nu då?

De föräldrar eller andra vuxna jag stöter på, har på sig de tunnare höstjackorna, inga handskar, inget på huvet, tunna kängor eller skor. Och så fryser de.
- Åh, vad det är kallt!

Det är priset vi betalar för att bo på en ö med vida utblickar och öppna fält. När vinden ligger på, blir det genast 10-15 grader kallare.
Men om det är så kallt i oktober, precis över noll och så med en vindfaktor som gör det till rejäla minusgrader, varför ska man då inte klä på sig? Det är inte så säkert att det blir väldigt mycket kallare i januari, om man nu tänker att man ska "spara på" vinterkläderna, och om det blir det, tja, då får man väl ta på sig ett lager till.

Barnen, är de klokare? Nej, inte direkt. Min sjuåring, vars klokhet jag håller högt normalt, vill INTE ha på sig tjocka varma sköna vinterjackan. Ånej, tunna ofodrade vindjackan ska det vara och det går så bra så att ha bara den, inte ens en fleecetröja under har hon på sig.

Jag står där i min varma duffel och fryser bara jag ser henne och tjatar och tjatar som mammor gör:
- Sätt på dej den varma jackan nu! Du blir sjuk annars.

Sjuk vet jag inte om hon blir, men hon blir ju så kall och narig över hela kroppen.

Det är som om att hon har hört det där om "frysa in hösten" sjuttio gånger om dagen.

Egentligen är det nog läge för ett föräldrasamråd, att så många som möjligt samlat säger till sina barn att de ska klä sig varmt. För ingen ska tro att ens en sjuåring orkar stå emot, när hela klassen, "alla andra", klär sig i för tunna kläder.

Grupptrycket är starkt redan i ettan.

Badväder ... ?

Vi var hela familjen, biobarn, bonusbarn, make, maka och hund, på mammas lantställe på Värmdö över påskhelgen.
Solen sken, det var nästan vindstilla, isen hade gått upp i lilla viken för ett par veckor sedan, blåsipporna översvämmade backarna i byn, en och annan humla surrade förbi. I solen var det nästan tjugo grader varmt.

Jag tog två långlånga promenader på påskafton, dels själv med hunden, dels med delar av familjen. Skönt, det är det bästa sättet att få den envisa ischiasvärken att släppa. Synd bara att det är ogjort under småtimmarna på natten.

På förmiddagen tyckte alla barn, efter att ha varit nere vid badstranden, att det var hög tid att pröva sina badkläder. I havet. I det femgradiga vattnet. De skulle simma ut till badflotten och skura av dem från allt skräp som samlats under vintern.

Jag föreslog dem att prata med sin far, för det här ville jag att han skulle höra.

De travade ut i köket där han satt med sitt kaffe och drog allt igen.

- Snääääällla pappa, det är så varmt!
- Snääääälla, rara pappa, kan vi få bada?
- Snääääälla, rara gullepappa, visst kan vi väl ...?

De var så säkra på att han skulle säga blankt nej - och det var jag och mamma och hennes man också - att de först inte hörde vad han sa.
Han sa:
- Visst, byt om till badkläder ni och gå ner till stranden och bada. Jag följer med er och drar upp er när ni svimmar i vattnet av köld. Inte ens hunden (av en ras som är avlad för livräddning i ishav) kommer vilja gå ner i vattnet.
Men det är klart att ni ska bada, om ni absolut vill det.

Barnen gapade - och blev förbannade för att de inte fick ett nej. Plötsligt fanns där inget motstånd, eller någon regel, utan bara någon som lätt raljerande gav dem tillstånd att bada. Det var inte vad de tänkt sig.
Det var ju så lätt att stå vid strandkanten och karska upp sig om hur skönt det vore att bada, simma, dyka i från flotten, när de trodde att de skulle få ett NEJ!

---

Senare under dagen gick de ner, nu tillsammans med sina kusiner, till stranden igen och tog av sig sina skor och strumpor och doppade tårna. Tårna, alltså.
- Åh, det är såååå skööööönt i vattnet, sa alla barn och tonåringar efteråt.

Tror inte riktigt på dem. Men visst, kom igen om en månad.