onsdag 21 december 2011

Något gott

Saxar från en hemsida som står mig nära, varsågoda:


”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.




http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul

måndag 19 december 2011

Plötsligt sker det

Servern på den webbaserade kurs jag läser på distans har legat nere hela helgen. Vi var många som inte fick iväg våra inlämningsuppgifter innan serverbraket och många som började känna en viss oro.
Dock var lärarna medvetna om det tekniska strulet och de menade att det inte var någon ko på isen, utan att det var godkänt med sen inlämning, så fort servern var igång igen.
Tydligen var det fixat sent i går kväll, så för någon timme sedan kunde jag skicka in min text. Sköööönt.

Nu har jag "bara" en egen dikt att putsa på, med inlämning i mellandagarna, en text om en egenvald diktsamling (tror jag tar något av Bodil Malmsten), ytterligare en text om Daniel Sjölins "Världens sista roman", förutom ytterligare en egenproducerad text. Detta ska göras under vårt sk jullov. Därefter får vi reda på vad vi ska skriva för text, som ska betygsättas.

Häromdagen lämnade jag in en förstärkare och i lördags ringde "butiken", den är redan reparerad, så jag kan hämta den i morgon. Härligt, då kan vi lyssna på musik i jul. Några julklappar är kvar att införskaffa, men nog börjar jag känna lite julfrid till sist.

Särskilt som det faktiskt snöar.

fredag 16 december 2011

Korv

En av mina absoluta "måsten" på julbordet har länge varit julkorv, ni vet en sådan där fet fläskkorv. Till och med under de år jag var halvvegis (mjölk, fisk och ägg gick bra, men inte kött) ville jag ha julkorv. Inte särskilt logiskt, men julbordsönskemål är sällan logiska.

Men så hände något under en jul för XYZ år sedan (nej, jag minns inte när det var) som min dåvarande man och jag firade tillsammans med hans familj. Det här med julkorv var, inte okänt direkt, men något man absolut kunde hoppa över. Jag propsade och köpte med mig en rejäl korv och sjöd den enligt konstens alla regler.
På annandagen började den se lite övergiven ut och visst var det så att jag också föredrog skinkan och den kalmaritiska enrisrökta korven framför den där superfeta korven, som inte smakade så värst.
Min dåvarande svärmor, min extramamma, som jag ofta kallade henne, muttrade något om:
- "Öbons" förbannade korv.

Ja, den började bli ganska förbannad. Eftersom det bara var jag som skulle äta av den, åkte den ut och in i kylskåpet och tog en massa plats. Jag ledsnade själv.

Den åkte i soptunnan tredjedag jul.

Då och då har jag ändå köpt julkorv, för rätt vad det är kanske någon annan vill ha. Häromveckan blev jag sugen och så tänkte jag servera den med rotmos en vanlig vardag. Men resten av familjen blev tvärhungrig långt innan korven var klar, så den fick sjuda i ensamt majestät på spisen. Inte blev det något rotmos heller.

Såklart sprack korven och då är den inte god, den smakar mest vatten - och fett.




Färgen är lite skum också.

Korven fick så småningom svalna och jag lade in den i kylen. Idag tog jag fram den igen, då såg den ut så här:


Burr!

Mitt kommande nyårslöfte är: jag ska aldrig mer köpa julkorv.

Jag upprepar:

Jag ska aldrig mer köpa julkorv.

DN

torsdag 15 december 2011

Att man kan bli sugen på något gott

Igår kväll blev jag så sugen på glass. Jag har en hemlig gömma i frysen där jag lägger in sådana där mini-Magnum (om man nu kan tänka sig det, men de är faktiskt lite mindre än de vanliga, men lika goda). Jag tog fram en sådan, med vit choklad på, och började äta på den.

Den grå katten, jag kan väl kalla honom Knatte här, eftersom det är det vi kallar honom, kom in i köket, gick rakt fram till mig och hoppade upp på bordet. Han blev min bästa kompis någonsin, ojojoj, han spann, han kelade, boxade mig lite med sitt huvud, han viftade på svansen (han trodde väl ett tag att han var en hund). Jag hade fullt sjå att freda min glasspinne.
Hans ögon blev alldeles runda av begär. Så såg jag att snålvattnet började rinna på honom och det så mycket att det droppade ner på mina jeans.

Ja, han fick slumpen * av glassen, sedan var han nöjd och gick ut ur köket och lade sig framför kakelugnen igen. Han bevärdigade mig inte med en blick.


* slumpen = här det sista på glasspinnen.

---

I förrgår läste vi äntligen ut "Godnatt mister Tom". Igår började jag plocka fram lite olika förslag på ny högläsningsbok. Då frågade nioåringen var "Godnatt ..." var någonstans och jag berättade att jag hade ställt in den i bokhyllan i hallen. Hur så?
- Jag vill att vi läser om den, den var så bra, sa nioåringen då.

Nej, jag började inte om på den boken, det blev i stället omläsning av några av hennes gamla favoritsagor från när hon var riktigt liten, "Vanten", "Den lilla sköldpaddan" och "Bockarna Bruse". Sedan var jag trött i halsen, det kostar på med alla olika röstlägen och att komma ihåg hur trollet ska låta. Eller att väsa när räven pratar, eller hur fru Groda låter, och ska man säga "nej, du får inte plats" resp "men kryp in i vanten då" med alla olika djurröster (detta i "Vanten") eller räcker det med min vanliga röst?
Roligt är det hur som helst och jag blir alltid extra fnissig när djuren säger till björnen, som också fryser och vill komma in i vanten, säger åt honom att han minsann får sitta ytterst.

Bara tanken.

tisdag 13 december 2011

Jag visste väl det

Varsågoda och läs:


DN


Jag visste väl det.


Att just jag inte är någon mattestjärna har ingenting med saken att göra.

Kurs

Den ena skrivkursen jag går, är slut för terminen, eller rättare sagt, den är avslutad helt och hållet. Den andra, som jag läser på distans, är i full gång. Där är det inget jullov, lärarna förväntar sig inlämning av uppgifter både dagarna före jul, i mellandagarna och så i veckan mellan nyår och trettonhelg. Sån tur att jag inget hellre vill :-)
Så ingår även nätdiskussioner om våra skrivövningar med övriga studeranden. Det är så kul att läsa andras texter, vilka världar man får besöka. En skriver om ..., en annan skriver om ...,
nä, jag skriver inte ut här vilka deckar-, fantasy-, psykologiska romaner jag stöter på. Många går omkring med ett rikhaltigt stoff till hela trilogier och jag skulle inte bli förvånad om inte åtminstone några kommer bli publicerade så småningom.

Nästa skrivuppgift ska vara en dikt. Form, ev rim, meter, eller om det ska vara en fri dikt, det bestämmer vi själva. Jag har ett ämne och en tanke om formen, jag ser fram mot uppgiften. Men dessförinnan ska jag få ihop ett papper om kompendium om  poesi. Jag är inte poet och kommer aldrig bli det heller, just därför är det ju kul att bli utmanad.

Hur som helst, det blir inte mycket bloggat, än mindre hinner jag kika runt och hälsa på mina favoritbloggar. Ha överseende med mig.

måndag 5 december 2011

På banken


Jag var på ett informationsmöte på banken i häromdagen, fråga mig inte varför eller hur jag hade hamnat där. Jag kände mig som en sparv i den där tranedansen ni vet. Mina 51 år till trots var jag gängets lillflicka, där satt inga andra som var under 65, jag lovar.
Men jag passade på att notera vad jag såg och hörde i denna för mig så annorlunda del av verkligheten. En hel del kommer jag säkert använda mig av i ett annat sammanhang, så det går jag inte in på här.

Hur som helst, för mig som ickeekonom var det en uppenbarelse, att det finns människor som uttrycker sig så här, och som lyckas göra sig förstådda?

Det var ungefär lika många män som kvinnor bland åhörarna, men naturligtvis var det nästan bara män som ställde frågor och kommenterade vad bankmannen sa. Om han sa någon "rolighet" i stil med "att köpa aktier är som att köpa en lott i en tombola", då höhöhöades det bland karlarna. Det var som att bankmannen var den tuffaste killen på skolgården och gubbarna med vitt hår hans beundrare, hans lilla armé av tillskyndare.

Att män fortsätter med sin grabbighet ända upp i pensionsåldern.

Jaja. Jag blev inte så imponerad.

Men en liten scen måste jag skriva om (jag har redan skrivit om den på annat ställe, men kan inte låta bli att upprepa mig en smula).
Två damer i 75-årsåldern sitter på stolarna bredvid varandra, längst fram i lokalen. Den ena säger till den andra:
- Men ett sådant sammanträffande, vi sågs ju på busshållplatsen också.
- Vilken busshållplats?
- På XYZ-gatan.
- Men det var inte jag, jag åkte taxi hit.



Lätt förvirrat det där.

måndag 28 november 2011

Det luktar från Öbons bak

Vilken helg! Jag överlevde med knapp nöd. Mm, det finns flera anledningar till att jag gillar november, för så fort det är advent ska allt ske på en gång.

Helgen började med att jag skulle baka kanelbullar till nioåringens klass försäljning av kaffebröd på en liten julmarknad under helgen. Kanelbullar har jag bakat i sådär 35 år, om inte mer, och tycker nog att de brukar bli goda. Jag satte en deg, lät den jäsa och under tiden gjorde jag en chokladtårta. Den doftade härligt under gräddningen.

Så var det dags att baka ut degen, smöra och sockra den och strö kanel över. Dofterna från tårtbaket överglänste allt annat, att det inte doftade så mycket kanel var därför inget jag tänkte på. Jag snodde ihop ett femtital bullar och smakade på en liten kantbit. Det var lite bett i smaken, men jag funderade inte på det.

Så ny jäsning, på plåtar.

Jag städade undan mjölpåse, socker, mm och kryddburken. Då såg jag vad det stod på den. Håll i er.

Kajennpeppar

Inte bra. Inte bra alls.



Hetare än de ser ut

Jag gillar att ha mycket kanel i bullarna och naturligtvis var det mycket kajennpeppar. Jag bestämde mig för att grädda dem i alla fall, kanske kunde man ha dem till soppa eller så?
Men nej, de var helt oätliga, kajennpepparn fräste i halsen och krockade med allt strösocker, de åkte i soptunnan direkt och jag åkte till affären (2 mil t o r) för att köpa ny jäst, mer mjöl, smör och lite annat som jag ändå kunde behöva.
Tillbaka hem och laga middag.

Ny bulldeg sattes och jag kollade tre gånger att det var kanel i kryddburken. Så småningom var det dags att grädda första plåten. Det gick bra. Andra plåten, ja, då hörde jag inte när spisklockan ringde, så de bullarna blev lite brända. Jag gav upp och satte inte en tredje bulldeg.

På lördagsmorgonen gick jag upp extra tidigt för att hinna göra en chokladtårta till innan det var dags att skjutsa nioåringen till hennes gymnastiktävling. Tävlingen var klar (med förträning och tävling och tid för domslut tog det hela fem timmar) vid sju på kvällen. Så hem och fixa middag klockan åtta.

Upp sex på söndag morgon för att baka sockerkakor, de brända bullarna kunde jag inte ta med mig. Ta fram de snygga bullarna och chokladtårtorna ur frysen, glasera tårtorna och så iväg till julmarknaden. De två timmarna där gick fort, mest tack vare en väldigt trevlig medmamma som jag känt sedan våra döttrar var runt ett halvår. Vi sålde inte så mycket, kanske för ett par hundra kronor (pengarna ska gå till en ev skolresa i sexan), men  efteråt har jag fått veta att klassen sålde för en rejäl slant.

Så hem, försöka få lite varmvatten genom att elda i kakelugnen, spola av sig det värsta i det svala vattnet (nej, jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt), byta kläder och så iväg till en restaurang för att äta julbord. Vi var hemma strax efter klockan sju på kvällen.

Efter att ha läst lite för nioåringen ur "Godnatt mister Tom" (vi har kommit till avsnittet där de semestrar i en fiskeby vid sydkusten) kollapsade jag i läshörnan i vardagsrummet. Maken tittade på den inspelade "Downton abbey" på teve.

tisdag 22 november 2011

Att det blir svårt att sova

är ju självklart, när man läser högt för sin nioåring ur boken Godnatt, mister Tom av Michelle Magorian. Den handlar om Willie (senare Will) som blir evakuerad från London precis i början av andra världskriget och hamnar hos Tom Oakley, en gammal änkling som bor i en liten by, Little Weirwold, någonstans på den engelska landsbygden. Willie är blyg, undernärd och illa klädd, men snart blommar han upp och det visar sig att han är mycket duktig på att teckna, något som hans överreligiösa mamma anser vara en synd. Hon anser att allt utom att be böner är en synd.

Igår kväll hade vi kommit fram till det kapitel där Willie reser tillbaka till London, då hans mamma skrivit ett brev om att hon är sjuk och behöver hans hjälp. Hon har en överraskning till honom, säger hon.
Den överraskningen består av en nyfödd liten syster.

Visst låter det rart, men mamman är, minst sagt, knäpp. Nej, hon är faktiskt helt galen. Babyn har legat ensam hemma, med munnen täckt av ett plåster för att inte störa grannarna, då mamman varit och hämtat Willie vid tåget. Hon är borta flera timmar.
Willie packar upp presenter till mamman, lite smör, några ägg och annat, men mamman kastar bort allting. Så får hon för sig att Willie är trotsig och säger emot henne. Hon slår honom så han svimmar och låser in  honom i en skrubb under trappan.

Där avslutade vi läsningen igår kväll. Jag har läst boken tidigare och vet ju att allt slutar bra, men innan dess är det mycket som ska hända.

I morse var vi tvungna att fortsätta läsningen:


Under tiden går mister Tom i byn och undrar varför han inte får något brev från Willie. När det gått en månad tar han sig till London och lyckas ta sig in i mammans hus. Själv är hon bortrest på ett bibelmöte, enligt en granne. När Tom, en polis och en luftskyddsman lyckas få upp ytterdörren, slås de av den elaka stanken inifrån huset. De hittar Willie i skrubben under trappan, fastbunden vid några rör. I famnen håller han sin lilla syster, som han kallar Trudy. Systern har varit död länge.

Willie blir hämtad med ambulans, han är gravt uttorkad och fortfarande gröngul av gamla blåmärken och slag.

När mister Tom får höra att Willie kommer bli placerad på barnhem, tänker han ut en plan.

---

fredag 18 november 2011

Träd och varg


Den är väl i det närmaste riksbekant vid det här laget, den sk "tv-eken". Folk går man ur huse för att försöka rädda den från nedsågning.

Hm.

Enligt vad jag har läst (nej, jag har inte varit där och frågan om jag blivit klokare av det, särskilt trädkunnig anser jag mig inte vara) så är denna kanske 500 år gamla ek i stort sett genomrutten. Grenar kan rasa i backen, eller ner på fotgängare eller cyklister. Nedsågningen är uppskjuten ännu en gång, demonstranterna var för många och poliserna för få.

Men varför engagerar ett träd så enormt mycket? Är det för att det är mer lätthanterligt med ett enda träd i innerstan än de enorma arealer med fjällnära urskog, som fälls varje år, men som trots det inte lockar några skaror med trädkramare?

Sveriges natur, tidskrift för Naturskyddsföreningen, har precis i dagarna kommit ut med ett temanummer om skog. Läs gärna det, ni som vurmar för ett ruttet träd på Östermalm, läs och gör sedan någon riktig nytta!


DN

DN



Sveriges natur


Sveriges natur

---
 
Läser också att ett nytt enfrågeparti bildats i dagarna. Det heter Naturdemokraterna och jag kan inte låta bli att associera en ev förkortning, ND, till andra mer eller mindre suspekta partier, som Nationaldemokraterna och Ny demokrati.
Naturdemokraterna har som sin enda fråga på agendan att komma in i riksdagen och där arbeta för att få bort vargen från den svenska faunan.
 
Jag är mållös.
 
Norrtelje tidning

DN

torsdag 17 november 2011

Viktiga ord

Lista



Ibland ett nödvändigt ont, en hjälp inför inköp av extraordinär mat, t ex julmat, presenter, t ex julklappar, kort, t ex julkort. Kan utgöra ett hinder mot svårartad ångest, t ex inför julen.


Läsning


Ett av de basala behoven (se behovstrappan). En dag utan läsning är en förlorad dag. Helst ska det vara en uppslukande bok, en riktigt tjock roman med många personer och bihandlingar. Deckare kan komma ifråga, liksom naturligtvis även noveller. En och annan tidskrift kan slinka med. Självklart läses dagstidningen. Finns inget annat att tillgå, kan Vårdguiden, apotekstidningen, kommunens informationsblad eller någon av alla de reklamfinansierade gratistidningarna som man får hem i drivor i brevlådan få duga. Men bara en stund.

Behovstrappa


Indelas i flera nivåer. På första och därmed på den basala nivån, återfinns läsning. På den andra nivån kommer gemenskap med andra människor och skrivande. På nästa nivå kommer mat, dryck, värme, sömn. På översta nivån kommer lugn och ro, så man kan njuta av allt det andra.


Hus


Ett ställe där man kan sitta och läsa i sina böcker. Och dricka te.
Eller så kan man planera hus, bygga hus och flytta in i hus. En snickares hus blir aldrig klart.

Husdjur


Det finns två typer av husdjur, dels de man kan välja själv, dels de som tar sig in i huset utan att man vill det. Till den senare gruppen hör myror om vårarna, möss om höstarna, spindlar på källargolvet, flugor och myggor. Till den kategorin av husdjur man väljer själv, kanske delvis för att få bukt med de ofrivilliga husdjuren, hör hundar och katter t ex. Hundar och katter hårar och går in med leriga tassar och de kan om man inte är uppmärksam, äta en ur huset. Dessutom tar alltid husdjurens riktiga mat, som man köper i tiokilossäckar och blir lätt ruinerad varje gång, slut lagom till fredagseftermiddagen, strax innan specialbutiken stänger för helgen. Valet står alltså mellan håriga och leriga frivilliga husdjur och små äckliga ofrivilliga husdjur.

Etikett


Ett alltför bekvämt sätt att ordna världen och andra människor i grupper. Etiketterna kan skava värre än en vass tygetikett som man glömt bort att klippa bort ur underkläderna.

Färg


Varför finns det inte julgranskulor i orange?


För att ogilla listor, skirver jag plötsligt ganska ofta listor numera. Undrar vad det beror på, en annalkande känsla av att hjärnans minnesfunktion inte längre är så vass?

onsdag 16 november 2011

Fårjakt


Jag gick ut för att sätta på kupévärmaren till bilen. Det var väldigt tyst i fårhagen. Hade de till slut gått in i vindskyddet för att värma sig? Nej, där var det tomt. Jag vände mig om. Där var tre av fåren, runt flaggstången. En försökte nypa åt sig flagglinan och två nosade intresserat på en presenning som täckte lite virke. Oj, oj, oj. Snabbt som vinden (nåja) rusade jag bort till lagårn och uppför trappan till höskullen, rasslade ihop lite hö, ner för den smala branta och hala trappan, bort till fåren, som genast lät sig luras (tur de är lite dumma). De följde med in i hagen igen, jag stängde grinden efter dem. Lite hö behöll jag i handen för att locka till mig det fjärde fåret, Snöboll, som var kvar på rätt sida av elstängslet. Hon kom och jag kunde stänga till extragrinden mellan det fasta stängslet och elstängslet.

Nioåringen kom rusande med min jacka, jag hade ju gått ut i bara tröja och lågskor. Jag skrapade bilrutor, för inte hade kupévärmaren tagit någonting. Vi körde iväg till skolan. Nioåringen kom bara lite försent.

Väl hemma igen bytte jag till "fårkläder" och hämtade mer hö. De var verkligen hungriga, fåren. Jag gick runt elstängslet, konstigt, det såg ut som om det inte var någon ström på, inga små lampor lyste på reläet. Jag gick runt till gaveln där vi har eluttag. Någon hade dragit ur sladden till både kupévärmare och till elstängsel. Jag säger inte vem det kan ha varit, men hans namn står i min vigselring.
Han hade behövt eluttaget i förra veckan och sedan glömt sätta i diverse kontakter igen.

Säger bara det, vilken tur att inget får trasslade in sig i elstängslet och ströp sig.

måndag 14 november 2011

Mer att läsa

Här är några tips till:

Elisabeth Filhol: Reaktorn. En kort roman, 126 s, som handlar om kärnkraftsindustrins säsongsarbetare, människor som anställs på korttidskontrakt, för att städa, underhålla kärnkraftverken. Berättarjaget utsätts för för mycket strålning vid ett tillfälle då han tar upp en skruv som ligger på fel ställe. Hans kollega, som han också delar husvagn med, når plötsligt sin inre gräns för vad han klarar av rent mentalt och vägrar utföra order.
Romanen är kort, men den kräver lite tid att smälta.

Att det precis varit ett tillbud i Ringhals med en kvarglömd dammsugare (!) gör boken högaktuell.

Vill bara citera Aston Reymers Rivaler: Godis är gott, kärnkraft är farligt.

Puh.

En annan bok jag gärna tipsar om är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare, med tvärsäker stilistik och språkbehandling. Jag tror nog att ni redan läst recensioner och referat av denna bok, om inte, här är en kortis.
Lillemor Troj är en uppburen författare, sitter i Svenska Akademin, gör sig bra på bild, föreläser gärna om litteratur. Babba Andersson är en gammal bekant till Lillemor, och egentligen den som skriver Lillemors böcker. Babba var för ful för att göra sig som författare och inleder ett femtio år långt samarbete med Lillemor.
Det är roligt, vasst och skarpt.

På nattduksbordet ligger nu Joyce Carol Oates: Änkans bok, och Umbert Eco: Begravningen i Prag. Återkommer om dem.

Just nu läser jag Mörka strömmar av Arnaldur Indridason (kan inte göra isländska d, men det är ett sådant det ska vara i efternamnet). Ja, jag läser gärna deckare, särskilt sådana som inte ligger mitt i mittfåran. Arnaldur har skrivit flera böcker som översatts till svenska.

Mysteriet med det trasiga kopplet

Jag råkade glömma hundens koppel ute under natten. När jag gick ut för att slänga sopor, såg jag något gråsvart ligga i gräset. "Ja, vad bra", tänkte jag, "där ligger ju kopplet." I gräset låg detta:



Kopplet flyttat

Läderhalsbandet var helt försvunnet, några spår av spännen har jag inte hittat och själva kopplet är alltså av på flera ställen. Någon eller något har bitit (?) av kopplet, varje snitt är snett, det ser nästan ut som om någon skulle ha vikt ihop det lite och skurit med en väldigt vass kniv. Eller kan det vara en räv som varit framme? Kanske, eftersom läderhalsbandet är helt borta.

Maken har sett en räv smyga runt på vår veranda (!), kanske på jakt efter katterna, och hunden har några kvällar gett skall. Han är annars en mycket tyst hund, som kan skälla lite glatt när man leker med honom.

måndag 7 november 2011

Världens bästa städer

Lonely planet har kommit med sin lista på världens tio bästa städer nästa år. Här är de:
1. London (inte så konstigt, nästa år har de sommar-OS, och dessutom, är man less på London är man less på livet, sägs det)
2. Muscat
3. Bangalore
4. Cádiz
5. Stockholm (yesss, yesss)
6. Guimares
7. Santiago
8. Hongkong
9. Orlando
10. Darwin.

Darwin? Darwin!?
Helvetet på jorden, enligt min enkla åsikt. Hur i all sin dar har Darwin kommit med där?

Här är vad jag skrev om denna håla

 förra året.

DN

onsdag 2 november 2011

Fler lästips


November är nog en av årets skönaste månader. Inga särskilda krav på att man ska vara så tjusig och trendig, eller smal och vacker, man kan bara vara sitt gamla vanliga småtrista, lönnfeta jag.
Stressen innan jul har inte börjat (utom i vissa köpcentrum, där träden redan är fulla med olikfärgade lampor).
Ja vadå, att det är mörkare om eftermiddagarna, tänd ett ljus, tänd fler, vet ja.
Grått och dimmigt? Aldrig hörs väl ljud så bra som när det är dimma ute, det prasslar i de nedfallna löven, kanske ser man en näbbmus kila över stigen, det ser man inte varma och soliga dagar, då gömmer sig de minsta djuren undan solen.
Och tänk så skönt det är att få komma in i igen efter skogspromenaden med den lurvige hunden.

Till exempel för att sätta sig i soffan med en bra bok.

Här är några av mina lästips:

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen. Nominerad till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Den handlar om tre unga människor i Köpenhamn och om kärlek och vänskap. Svensson har ett eget språk som jag njuter av att läsa.

Tatiana de Rosnay: Huset du älskade. Ett slags brevroman om en kvinna som vägrar flytta, när hennes hus ska jämnas med marken, till förmån för en av boulevarderna i Haussmanns stora omdaning av Paris 1850-1870.

Johan Theorin: Sankta Psyko. En psykologisk thriller som är helt omöjlig att lägga i från sig, var beredd på att lägga ett par timmar på sträckläsning. Kanske är den ännu bättre än hans tidigare böcker om Öland, om nu det är möjligt.

Inger Frimansson: Det kalla landet. Ännu en psykologisk spänningsroman av en mästare på området. Jag väntar redan på hennes nästa bok. Gillar, gillar, gillar.

Amos Oz: Lantliga scener. En samling noveller som alla utspelar sig i en liten by, någonstans i Israel.

En bok som kom ut för några år sedan, men som jag inte läst förrän nu är:

Sara Stridsberg: Drömfakulteten. Den handlar om Valerie Solanas, om hennes SCUM-manifest (Society for Cutting up Men) och om hennes mordförsök på Andy Warhol. Det är ideliga byten av perspektiv, utdrag ur rättegångsprotokoll, dialoger mellan Solanas och läkare, eller mellan henne och hennes väninna Cosmogirl, fantasier, förskjuten verklighetsuppfattning. Boken liknar inte mycket jag läst. Först kändes den tung, men snart, efter bara något kapitel var jag uppslukad, förhäxad.


Den utsågs nyligen till årtiondets bästa svenska roman.

måndag 31 oktober 2011

Så har vi ett nytt hus igen

Eller, ja, inte vi direkt, utan fåren. Maken byggde ett litet vindskydd åt dem och i lördags kom det äntligen på plats i det fasta hägnet.

Får är nyfikna djur. Pussi Bagge, Snöboll och Smörblomma kunde knappt hålla sig, utan de ville in och kika direkt.


Ser ju trivsamt ut det här.



Men får tillhör knappast hjärntrusten. Allra osmartast i det här gänget är nog Teddy, hon hittade inte ens ingången.



Inte förstod hon heller att vi flyttat elstängslet och att fåren fått en ny liten del att beta på. Envist pusslade hon in sitt lilla huvud genom det fasta stängslet för att komma åt gräset på andra sidan. Att Pussi Bagge hittat dit, brydde hon sig inte om.



Som sagt, särskilt smarta är de inte.

fredag 28 oktober 2011

Fredagsläsning

Jag bjuder er på några citat så här på fredagseftermiddagen:

"Om du kan få en flicka att skratta, kan du få henne att göra allt.

Det är bättre att vara olycklig ensam än olycklig tillsammans med någon.

Jag har aldrig lurat någon. Jag har låtit dem lura sig själva.  De orkade inte ta reda på vem eller vad jag var. I stället uppfann de en karaktär åt mig. Jag tjafsar inte med dem. De älskade uppenbarligen någon som inte var jag.

Om jag hade gått efter regelboken, hade jag inte kommit någonstans.

Jag skämtar gärna, men jag vill inte se ut som ett.

Jag har varit i en kalender, men aldrig i tid.

Hollywood är ett ställe där de betalar tusen dollar för en kyss och femti cent för din själ."


Säkert kan ni gissa vem som sagt detta. Om inte, fixar ni det nu:

"Vad jag har på mig i sängen? Hur så, Chanel nr 5, naturligtvis."

tisdag 25 oktober 2011

Det vita giftet

Så får vi då veta det. socker är farligt. Inte bara för tänderna, utan även för hjärtat. Med en hög konsumtion av socker, ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Och jag som är en sådan sockerråtta. Tur åtminstone att jag inte är särskilt förtjust i läsk.

Så ser jag i SvD:s och DN:s identiska artiklar att måttliga mängder alkohol är bra för hjärta och blodkärl. Hur mycket är en måttlig mängd?

SvD


DN

fredag 21 oktober 2011

Kommunalrådet som ledsnade

Vi tar en kortdeckare till:

Kommissarien såg ner på liket som låg nedanför den höga klippan. Vad hade farbrorn gjort här, med rullator?


  ”Vet vi vem det är?” frågade hon kriminalinspektören, som försökte läsa i sitt anteckningsblock utan att det kom för mycket regn på det.

  ”Det är Evert Kvist som bor på ålderdomshemmet. Han är 99 år, blir faktiskt hundra år i morgon”, svarade inspektören trött. ”Då uppvaktar väl kommunalrådet med en tårta. Märkligt”, fortsatte inspektören, ”det finns en till som fyller hundra, hon heter Anna Green. Kanske hon vill vara ensam om tårtan?”
  ”Skulle Green ha knuffat ner Kvist? Nej du, jag råkar veta att hon sitter i rullstol.”
Inspektören svalde sitt svar, det var lugnast så.

   ”Du kommer väl ihåg att åka till ålderdomshemmet i morgon?” Kommunalrådssekreteraren tittade in i sin chefs arbetsrum, som var tomt. Det låg en lapp på skrivbordet; ”har åkt hem för dagen, blev så blöt under lunchpromenaden”.
Kommunalrådet var inte på väg hem, inte än. Först skulle han hälsa på Anna Green. I sin portfölj hade han egentillverkad likör. Äntligen skulle det snart bli ett slut på alla tröttsamma hundraårsuppvaktningar. Äntligen skulle han kunna få ordning på balansräkningen.

Silver

Vad man kan hitta på när man egentligen borde syssla med annat. Varsågoda, här är en sk kortdeckare med max 200 ord.

Kyrkporten knarrade när Sven Knutsson smög in. Det regnade in på vapenhusgolvet, det blåste hårt denna natt. Han stötte foten i dopfunten där hans lille son hade döpts för att två månader senare, död i ihållande hosta, begravas närmast kyrkogårdsmuren. Därefter hade Svens hustru Disa dött av sorg.


Han gick in i kyrkan. På altaret stod de vackraste ting han någonsin sett, två alnshöga kandelabrar för fem vaxljus vardera, en gåva från änkegrevinnan. Nog skulle Sven kunna finna en skrupelfri silversmed i Stockholm och sälja ljusstakarna till denne. Därefter skulle han fara till den nya kolonin på andra sidan havet. Här hade han ingenting kvar, tack vare greven.

Sven gick tyst uppför altargången. Det luktade sött av död. Grevens yngste son hade nyligen avlidit, gravsättningen hade skett under dagen. Släktgraven låg i kryptan under korgolvet, den var öppnad med stenen lyft åt sidan.

Sven rundade altarringen och tog de sista stegen mot ljusstakarna. Han lade dem i en säck, vände om och började gå mot gången. Stormen tog i utanför kyrkan, kyrkdörren slog igen med ett brak. Sven tappade fotfästet, han föll baklänges ner i den öppna graven och bröt sin nacke på grevesonens sarkofag.

onsdag 19 oktober 2011

Booker

Årets Man Booker-pris har gått till författaren Julian Barnes för hans roman "The sense of an ending".
Barnes har varit nominerad förut, men varit kritisk till priset (varför?), men när han nu fick det, var han förstås inte alls så kritisk längre. Prissumman är på 50 000 brittiska pund.

DN

måndag 17 oktober 2011

Faktiskt ganska skönt

tycker jag att det är att PI läggs ner. Genom åren har jag då och då gått in där och förskräckts av avgrundsandarnas vrål i kommentarerna.

Jag citerar Varghjärta, som i sin tur citerar Niklas Ekdahl, tidigare ledarskribent på DN och som 2006 utnämnde "politiskt korrekt till 2006 års invektiv:

”Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. ‘Politiskt inkorrekt’ har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PK-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet,bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.”



Bättre kan det inte sägas.

DN

fredag 14 oktober 2011

Fullmånenätter


Jag kan inte sova.
Månen kikar in i rummet, den har hittat en väg i springan mellan gardinen och fönstret. Den klämmer sig in genom springan och lägger sig mjukt på mina fötter. Det blir kallt om tårna, månen är torr och isig. Jag ligger vaken och vet vad som väntar.

Månen kryper in under täcket och rullar upp mot mitt bröst. Den lägger sig tillrätta och tynger ner mig. Det börjar klia på kinderna, hakan blir sträv. Jag kliar tillbaka och tänker, det är dags att ta fram en ny hyvel. Jag får hår på bröstet, på benen och ryggen. Jag försöker få ner månen på golvet, men den släpper inte sitt tag om mig.
Jag kan inte sova.

Jag tassar ut ur rummet. Jag är törstig. Jag går ut i köket, jag skär mig i pekfingret. Jag suger i mig blodet. Månen hänger på ryggen.

Jag kan inte sova.

Månen smiter ut genom verandadörren, det har blivit molnigt. Håret faller av. Jag är inte törstig.

Jag kan sova.

torsdag 13 oktober 2011

Ord jag tar till mig


Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten en krönika i DN om berättande. Så självklart hon skriver om att i centrum står en berättares önskan att nå fram till andra, att orden är redskap för fantasin och glädjen.

Jag citerar: "Formerna förändras, men det är endast de som sätter berättaren i centrum och är mottagliga för nya och individuella uttryck som kommer att överleva."

Låt våra barn berätta sina historier på sitt sätt, låt grammatiken och de stränga, strikta formerna komma senare. Låt tusen blommor blomma.

DN

onsdag 12 oktober 2011

Rapport från världen

Näej, jag tänker inte skriva en rad om Juholt. Inte heller ska jag skriva om missförhållanden inom äldrevården. Eller Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson. Eller Ann Heberlein och Svante Weyler. Eller SAAB eller matchen igår.

Däremot noterar jag att kvinnor inom försvaret numera får räkna in sin behå i utrustningen. Dessutom får de lämna in den (dem) till tvätt. Det går verkligen framåt, eller hur?

DN

Så läser jag att man i Göteborg haft en clown som hindrat trafiken. När polisen kom dit, vägrade clownen svara, utan visslade bara i sin visselpipa. Kan det möjligen vara ett konstprojekt på Valand eller kanske ett insparkpåhitt på Chalmers?



DN

Vilka viktiga saker man får läsa om i tidningen!

tisdag 11 oktober 2011

Kylan kryper närmare


Snart är vi där (bilden tagen förra hösten)


Nu går det inte längre att ha på sig den tunnare höstjackan. Den är fodrad och går ner nästan till knäna, men när det blåser över gärdena, blir jag kall. Än har jag inte behövt skrapa bilrutorna, men det dröjer inte länge tills jag blir tvungen till det.

Så, ska jag återinviga min snygga röda vinterkappa eller den svarta dunjackan? Hm, jackan till vardags och kappan när jag ska träffa folk? Vill ju inte få lerkokor på den, heller.

måndag 10 oktober 2011

Visst låter det som ett toppenerbjudande

I brevlådan kom detta fantastiska erbjudande, hör här:

"Hej Xyz," (hrmpf, på svenska använder man utropstecken, kommatecken hör den anglosaxiska språkvärlden till)
"ditt företagsnamn har graverats på denna exklusiva Åäö kulspetspenna med hjälp av laserteknik." (tänka sig) "Denna unika kulspetspenna i klassisk design ger dig en jämn och felfri skrivupplevelse.
Detta innebär att namnet aldrig kommer att nötas av eftersom det är permanent ingraverat" (läs här = bläcket tar slut före jul och sedan spelar det ju ingen roll).
"Denna enastående lasergraverade penna kan hjälpa dig att knyta nya affärskontakter till ett mycket lägre pris än din bästa reklamkampanj. (Skulle kanske kunna fundera lite på det, om det var snickarpennor det handlade om, eller tumstockar).
Ditt företagsnamn uppmärksammas inte bara en gång, utan om och om igen ... dag efter dag, månad efter månad - ja, i princip varje gång pennan används.
Beställ nu och få denna otroliga reklamprodukt FÖR ENDAST 16.90 KR PER PENNA, OAVSETT HUR MÅNGA DU BESTÄLLER!
Allt du köper från Klm kommer med en villkorslös garanti från min sida - är du inte helt nöjd får du pengarna tillbaka. Missa inte chansen att hålla kontakten med dina kunder 365 dagar om året - till ett lågt introduktionspris. Beställ idag!

Med vänlig hälsning

Namn Efternamn
Vd

Ps. Erbjudandet riktar sig endast till nya kunder och gäller i 30 dagar, så passa på!"

Längst ner, med finstilt text står det att man måste beställa minst 50 st pennor. Hm, 50 pennor à 16,90 = 845:- + frakt och expeditionskostnader om 130:- + 25% moms = 1 218,75.

Låter inte som min grej, riktigt.

Vid koll på allabolag.se ser jag att bolaget moms- och f-skattregistrerades i år. Än finns inga ekonomiska uppgifter på bolaget.
Jag har inte hittat företaget på bankgirocentralen, man är, om man nu anser att det här är en bra idé, hänvisad till att betala med check eller kort. Man kan också betala med faktura, men då ska man skicka med bankinformation och affärsreferenser (sic!).

Bevare mig väl för alla bondfångeriknep.

söndag 9 oktober 2011

Söndag

Det är kallt, soligt och väldigt härligt. Njuter av att datorn fungerar som jag vill att den ska fungera, hade en liten datortomte här i fredags. Hans dom löd dock:
- Gå inte ut på Facebook, du har fått någon mask eller ett virus som trasslat till det för dig.




Okej, så nu väntar jag med det ett tag. Eller så får jag "offra" min bärbara dator, så jag inte får in någon sk-t i den här, som jag ju använder till arbete, bankärenden mm. Eller så köper jag en liten ny, som bara är för FB. Den bärbara skriver jag ju mina fantastiska alster på och den vill jag öht inte gå ut på nätet med.

Ni som vet min mejladress når mig där, eller så kan man ju kommentera här :-)


---

Igår spelade nioåringen i höstens första miniliga. Hennes lag vann tre av fem matcher, i matcherna de förlorade, hade de glömt allt vad försvarsspel heter.

Idag är trettonåringen på heldagsträning med gymnastiken. Hon och några till tog chansen när föreningen ska utbilda nya tränare, de ska vara "demogymnaster" och hoppa så de blivande tränarna lär sig hur de ska ta emot.

Idag ska jag träffa en väninna jag inte sett på nästan ett och ett halvt år. Det ska bli kul :-)

Väl mött igen.

fredag 7 oktober 2011

Glad idag

Jag är så glad i dag. Ja, ni förstår säkert varför, Tranströmer fick priset!

Tror det var Bob Hansson som i DN sa: "det är som att vinna VM." Ja, precis så är det. VM i lycka.

Vad jag är glad över att jag köpte hans samlade dikter till maken i våras. Nu kan vi gotta oss åt all fantastisk poesi.

måndag 3 oktober 2011

Lista

Jag gillar inte listor. Jag läser inte inne/ute-listor sedan jag någonstans i tonåren insåg att vad jag än gjorde, vilka kläder jag än hade, vilken musik jag än gillade, vilken pojkvän jag än hade, skulle jag vara hopplöst ute. Ordet nörd fanns inte då, men det var väl det jag var. Lyckligtvis gick jag i en gymnasieskola som var full av nördar, så vi kunde nörda oss tillsammans. Så totalt otrendiga som vi än var, hade vi kul. Hela klassen lekte ofta "knut" eller levande charader. Naturvetarna och ekonomerna, för att inte tala om eleverna på de tvååriga linjerna, skakade på huvudet, men de lät oss vara, när vi drog fram i hopar i entréhallen och deklamerade Wordsworth eller Shakespeare eller utropade vid lämpliga (och olämpliga) tillfällen "Vid Zeus huvud".

Jag gillar inte listor, till den grad att jag aldrig skriver inköpslista när jag ska handla. För det mesta går det ju bra ändå, eftersom jag nästan alltid köper likadan mat, kycklingfiléer, köttfärs, fisk till frysen, mjölk, youghurt, purjolök (vi är storkonsumenter av purjo) osv osv. Det är bara ibland jag handlar fel, ännu en extra burk ekologisk vanilj, när jag redan har två svindyra burkar hemma, eller att jag glömmer köpa citron till veckans citrontorsk. Äh, då får det väl bli ingefärstorsk då, svårare är det inte, tänker jag. Eller purjotorsk.

Men så kommer jag på att jag ska öva mig i allt sorts skrivande. Även den svåra konsten att skriva listor.

Här är en lista:

sånt man kan fundera på:

varför katterna sk-ter inne, när de tillbringar 20 av dygnets alla timmar utomhus
varför femtonåringen bär upp två par kalsonger till tvättstugan och lämnar tio andra par på golvet
varför det är så trist att sätta sex kilo pingstliljelökar
varför Smörblomma trackar de andra fåren (men där anar jag svaret, hon är nog lite äldre än de andra)
varför jag ännu inte fått hem den bok jag ska redovisa via nätet senast vid midnatt idag (!), börjar bli nervös
varför jag inte såg till att få hem den tidigare
varför jag inte sätter på mig stövlar när jag ska ut med hunden i skogen, det är blött ute idag
varför jag väntar in i det sista med att uträtta viktiga ärenden
varför jag hellre skulle fila på någon av mina historier eller t o m skriva en ny
...


så där kan man fundera.

Ps. visst hade jag väl en lista i bloggen tidigare? Någon gång i våras eller så? Får nog leta i arkivlistan. ds

torsdag 29 september 2011

Var sak på sin plats


Ni har väl hört det där uttrycket "det man inte har i huvet, får man ha i benen". Den senaste timmen har maken och jag ägnat åt nyckelletning. Han kom ihåg att han hållit i nyckelknippan i måndags, sedan hade han inte något riktigt minne av att ha sett den.
Vi började leta, först på alla tänkbara ställen, i makens egna nyckelskåp (ånej, jag har mina nycklar på annat ställe, jag har lärt mig att annars vandrar de gärna iväg), i hans låda i hallen, i hans låda i lilla bordet mitt emot kakelugnen. Vi kände efter i alla fickor i alla hans kläder. Vi tittade under soffor, fåtöljer, under kuddar, filtar, sängar. Maken kollade i sin bil om nycklarna kanske fanns där. Sedan började vi med de mer otänkbara ställena, fast i vårt hushåll är de tyvärr inte osannolika. Jag letade i skafferiet, i tvättstugan, i snickarboden, i vedbodarna, bakom dammiga pocketböcker, på mitt kontor, i tygskåpet, för där hade han letat efter något annat häromdagen, i medicinlådan, bland knivarna i köket, i krukorna för träslevar och trägafflar, bakom tomatskålen, under brödrosten ... ni märker vartåt det lutar.

Inga nycklar.

Maken började bli vit i ansiktet. Han såg framför sig hur allt skulle gå käpprätt åt helsefyr. Att han precis innan fått besked om att han klarat sitt certifieringsprov (måste göras om vart femte år), orkade han inte bry sig om.
Han gick och lade sig en stund. Så kom han utfarande:
- Älskling, var är du?
- I tvättstugan, svarade jag, var annars? Jag befinner mig antingen i köket, i tvättstugan eller på kontoret, mina cirklar är inte så stora.
- Nu vet jag var nycklarna är! Det är ju rörmokarn som har dem.

Maken har åkt nu, för att hämta sina nycklar. Och han är glad för sin nygamla certifiering.

---

Vi har kodlås på vår ytterdörr. Ingen skulle orka med om maken var tvungen att leta efter sina nycklar varje gång han ska in i huset.

onsdag 28 september 2011

Att man kan fnittra högt för sig själv på biblioteket



Jag satt igår kväll på det lokala biblioteket under tiden nioåringen tränade basket. Jag läste ur Göran Häggs bok "Nya författarskolan". Det som fick mig att fnissa var hans sammanställning av några "blommande", "känsliga" svenska författare som skriver "vackert" och hur det ibland går helt överstyr.

Läs själva:

"Morgonen gned sina bröst mot fönsterrutan."

"Fingrarnas ändfalanger skränkte sig." Jag vet knappt vad det betyder.

"Fukten låg som rått kött mot pannan." Hur vet författaren det, har han/hon gått med rått kött i pannan?

"Mörkret hängde som en tät flock fladdermöss i träden, med vingar som sakta svepte över synfältet vart man såg." Jisses.

"Genom huden syns ådror, ett verk av ådror, välvande sig som oktoberträdkronan i en navkapsel där också grusgångens stenar speglas." Det är alltså ett kvinnobröst som beskrivs här.

"Hennes äktenskapliga säng hade för länge sedan blivit som ett folktomt torg." Hm.

"Deras kroppar blandades ihop som en grekisk bondsallad." Nej, det låter inte särskilt sexigt. Blir svårt att äta fetaost med samma entusiasm efter den där meningen. Jag menar blott, snacka om associationer.

"... (sjön) där vattnet hade sin blick fäst på honom, med mascara klumpad i topparna av kaveldunens ögonhår." Tja, vad säger man? Suck.

Göran Hägg nämner inte vilka författare, mer eller mindre etablerade, men alla utgivna, det är som har kläckt ur sig dessa underligheter.

Men den här meningen tror jag att jag vet vem som har skrivit: "jag berättar så att änglarnas tårar fryser till is."

Fortfarande överspänt, men i det här sammanhanget står den meningen ut lite, som den minst dåliga.

Men, ner i papperskorgen med eländet.

tisdag 27 september 2011

Men i boden är det anarki

Maken tar ner träd, maken sågar upp, maken klyver.
- Det ska alltid finnas ved till två vintrar, säger han.

Han är normalt noga med hur han staplar veden.



Men i boden är det anarki.




Jag är inte säker på om jag förstår hans system.

måndag 26 september 2011

Får och hundar

Vi hade fint besök i helgen. Vår leonberger hade också en vän att umgås med, men hon var mest intresserad av att hålla koll på var husse höll hus.


Inte här, inte där.




Det var hög tid att öppna för fåren, det var lite torrt och magert i deras hage.




På andra sidan var gräset grönare, men fårskallarna hade lite svårt att förstå det.



Vi försökte fösa ner dem, men det var ju helläskigt, okänd mark, å nej. Vi lämnade dem ifred och då tordes de smyga sig ner för att äta.




Både maken och jag gillar salt lakrits, lakritsbåtar, salta sillar, saltbalkar, mmm. Men är man ett får, vill man ha lite större doningar.



Till slut. Visst är det lite underligt att nästan det enda träd som har orkat ge några äpplen i år är ett träd som är nästan helt uppätet av mistel.


Några stackars miniäpplen finns där, längst ut på den sista levande grenen. Att mistel är en parasit förstår man, se här:



Inte blir man särskilt puss-sugen av det där.

lördag 24 september 2011

Meningar

Jag kommer aldrig ihåg citat och aforismer. Jag kan aldrig klämma ur mig något träffsäkert av Oscar Wilde eller Mark Twain utan att blanda ihop det lite, så meningen och det roliga går förlorat.

I gengäld kommer jag ihåg en och annan mening ur romaner och noveller.

Jag läser just nu Kjell Johanssons bok "Det var inte jag", en historia om den medelålders Eva som tänker på sina föräldrar, sin barndom och hur allt blev som det blev. Eva tänker så här om sin pappa: "han hade ett väl utvecklat möjlighetssinne."
Ett så härligt sätt att berätta om någon som hellre lever i sin fantasivärld, om någon som gärna startar en massa projekt, för att bli rik, men som stöter på diverse problem hela tiden. Naturligtvis är det inte pappan det är fel på, utan omständigheterna, omvärlden.
Ordet möjlighetssinne tar jag med mig.

Tidigare i våras sträckläste jag Nam Les novellsamling "Båten". Där finns en novell som heter "Cartagena". Jag får rysningar av dåligt bildspråk, men en mening som denna njuter jag av: "till och med mörkret i hans armhålor andas våld."

Ah, vilken farlig karl! Man känner hans svett, testosteron, kanske blod och krutrök, absolut droger. Dessutom är orden i sig så starka, det är mörkt, armhålor, andas våld. Nästan ljudrim.

Så till sist denna mening, som jag faktiskt använt mig av och citerat. Den är ur Mika Waltaris bok "Sinuhe egyptiern": "deras tal var som flugors surr i mina öron."

Ett snyggt sätt att säga att man inte ids lyssna ;-)

fredag 23 september 2011

Det går inte att ha en bra rubrik på detta

Hur tänker man när man ger sitt lilla barn mat i en tratt? Hur tänker man när man proppar i sitt barn så mycket mat via tratten, att hon till slut avlider i lunginflammation, orsakad av igentäppta luftvägar?

Vad är det för en underlig inställning till barn och barnuppfostran?

DN

torsdag 22 september 2011

Sånt man kan fundera på, del 8

Något har hänt med diverse inställningar på min blogg. Plötsligt hade alla uppdateringar på de bloggar jag själv följer bara försvunnit. Jag har ägnat en liten stund att reparera, men troligen har jag på vägen tappat bort någon blogg.

---

Läser en notis i DN om att en skola i Jönköping har slutat uppmana eleverna (eller deras föräldrar) att ta med sig frukt. Detta för att en förälder hade klagat, med motiveringen att skolan ska vara avgiftsfri. Så denna person anser alltså att frukt är detsamma som en avgift. Hur mycket kostar det att skicka med sitt barn ett äpple eller en banan till skolan? Och hur tänker skolan som genast viker sig?

---

Än mer provocerande är det engelska "burslagsmålet" mellan ett par småpojkar. De är åtta år och deltog i en uppvisningsmatch för MMA. Jag vet hur många som är intresserade av denna sport, att den är på väg upp i popularitet, men ändå, det finns så många andra sporter som jag anser är bättre för så små barn. Och så detta att de matchas i en bur!

Det känns sjukt.


DN


DN

tisdag 20 september 2011

Glad, trött, skrivsugen

I lördags var det dags för första träffen irl på min stora skrivkurs. Jag hade svårt att somna kvällen innan, jag hade nästan resfeber. Redan klockan fem på lördagsmorgonen skulle jag gå upp, för före sex var jag tvungen att köra hemifrån för att hinna med tåget.
Tåget var i det närmaste fullsatt, många av passagerarna läste de sista sidorna av de böcker vi skulle ha förberett.
Utanför föreläsningssalen var det mängder med folk, alla var tysta och avvaktande och kanske lite blyga också. Första passet var långt.
På lunchrasten började folk prata med varandra. Tänk ett fyrtiotal människor i olika åldrar och från hela landet, med bara en sak gemensam, alla vill skriva. Vi hade mycket att prata om.

På eftermiddagen, efter sex timmars föreläsande, diskuterande, analyserande, skrivande, var vi möra. Att köpa både kaffe, kanelbulle och en chokladkaka var absolut nödvändigt, sockerbehovet var enormt.

På tåget orkade ingen längre prata, alla satt tysta och läste eller skrev.

Det var rätt skönt att komma hem till ost, kex, vin och något skräp på teven.

Huvudet är som en bikupa, historierna surrar i kapp och jag ska bara (!) peta lite till på den text jag ska skicka in till en tävling. Sista inlämningsdag är i nästa vecka.

fredag 16 september 2011

Lästips

Ropa inte på vargen eller Never cry wolf






En av alla de böcker jag läst genom livet (och det är många, jag klämmer väl i snitt två-tre i veckan) handlar om en ung man, Farley Mowat, som i slutet av 1940-talet ger sig ut i vildmarken i norra Manitoba i Kanada. Han ska studera varför beståndet av caribou-renar minskar och om det är så att det är vargarnas fel, då de jagar renarna. Men Mowat upptäcker att vargarna hellre tar småvilt, bl a eftersom det kostar för mycket energi att jaga ren. Renar är snabba, de kan sparka bakut och därmed skada vargen under jakten.
Mowat kommer fram till att vår bild av vargen som en skoningslös mördare inte stämmer. "We have doomed the wolf not for what it is, but for what we deliberately and mistakenly perceive it to be — the mythological epitome of a savage, ruthless killer — which is, in reality, no more than the reflected image of ourself."
I den mån varg jagar ren, är det de sjuka, äldre och skadade djuren som tas som byte.

Mowat blev inte oemotsagd när hans bok kom ut i hemlandet 1963. Många gladde sig, då de redan tidigare opponerade sig mot vargjakt. Andra ansåg att författaren hade en alltför romantisk syn på naturen. Dessutom var han inte ensam på denna expedition, det var ett sällskap om åtminstone tre personer till med. Oavsett detta är boken spännande om man är det minsta intresserad av djur och  natur. Den hittas väl enklast på bibliotek eller antikvariat.

Idag skriver Hanne Kjöller i DN om vargjakten i Sverige och om Svenska jägareförbundet. Hennes slutsats om alla underliga turer kring licensjakten och Jägareförbundets debattartikel häromveckan är klockren: "antingen gör ni som vi vill eller så gör vi som vi vill".

Man kan ju fråga sig, om nu Jägareförbundet ska starta en konflikt, hur kommer den se ut? Ska de strejka? Ska de vifta med sina vapen så fort någon ickejägare eller någon sansad medlem i förbundet (jag tror de kan finnas, men de hörs inte i debatten) ger sig ut i skogen? Ska de sätta sig i Riksdagshusets korridorer och taktfast ropa "vi vill skjuta, vi vill skjuta"?

DN

torsdag 15 september 2011

Fårskallar

Igår var det äntligen dags att hämta dem. Våra tre ungtackor, alltså. Två vita, en brun, visst låter det som en krogbeställning för sådär femtio år sedan.

Detta är Teddy, som fått sitt namn för att hon är brunpälsad och påminner lite om en teddybjörn:



Här är Smörblomma, bakom henne skymtar man Snöboll och Teddy.



Vår leonberger är sannerligen ingen vallhund, men han är väldigt nyfiken. Han skulle bra gärna vilja komma in och hälsa på sina nya lekkamrater.



Men de tycker det är så tryggt att det finns ett stängsel mellan dem och det där björnliknande vilddjuret. Något sådant har de aldrig sett förut.



Kanske bäst att dra sig tillbaka lite till och få ytterligare någon meter mellan sig och besten.

onsdag 14 september 2011

Skoskav

Det är något som skaver mig när jag läser om regeringens förslag att låta utskrivna arbeta inom kultursektorn och ha mage att kalla det för en stor kultursektor.

Varför är det en stor kultursatsning? Varför satsar man inte hellre på att försöka få alla dessa kompetenta bibliotekarier, arkivarier och museitjänstemän som nu är arbetslösa på hel- eller deltid i arbete i stället?

Varför tror man att det blir bättre (och billigare) att ta en utskriven (som kan ha världens alla krämpor), lära upp henne/honom i ett yrke som egentligen kräver tre-fyra års högskoleutbildning?

Det blir lite som synen på musik i dokusåpan "Maestro". Man tar sex kändisar och genom den vanliga utslagningsmekanismen, utse en av dem som ska dirigera Sveriges Radios symfoniorkester. En av kändisarna är musiker sedan tidigare, de andra är det inte.
Kan man verkligen bli dirigent på några veckor?
Nej, det kan man inte.

Kan man bli en kompetent bibliotekarie på några veckor? Nej, det kan man inte, som fd barnbibliotekarie skulle jag snarast säga att det tar många, många år att skaffa sig den beläsenheten som krävs.

DN


DN

DN

Missnöjet sprider sig

Jag hade tänkt skriva något mer eller mindre giftigt om hur många (mellan)chefer har det på sin arbetsplats , men jag orkar inte. DN kan idag rapportera om att tre av fyra chefer vantrivs, de har för låg lön, kraven är för höga och man är missnöjd med sin närmaste chef och därför vill man byta arbetsplats. Men om bara man fick en ny chef, skulle man kunna tänka sig att stanna kvar.
Jaha.

Alla tycker väl att de har för låg lön, det är inget unikt för cheferna. Dessutom, har alla dessa missnöjda chefer funderat på om de själva är bra chefer för sina underställda kolleger? Ger de sitt stöd, ser de utvägar, puffar de andra och kommer med stimulerande arbetsuppgifter? Allt det där som de själva vill ha av sina egna chefer.

Jag bara undrar.

tisdag 13 september 2011

Det händer att jag

håller med Johan Croneman i DN. Idag skriver han så här: "jag blir snart förbannad om man inte börjar jämföra siffror".

Förbannad kan man bli. Eller less.

För vad sägs om 2 977 döda i WTC jämfört med 90 000 civila dödsoffer i Irak?

För att bara ta hans egna exempel.

måndag 12 september 2011

Språkbehandling, eller sådant jag kan sitta och fundera på här i min ensamhet, del 7



Ett ord jag inte riktigt kan förstå att man över huvudtaget använder i en skönlitterär text är svårbeskrivlig eller t o m obeskrivlig.

Visst finns det saker som är svårbeskrivliga eller obeskrivliga, men ska man försöka ge sig på att skriva en novell, roman eller deckare, har man ju all frihet i världen att antingen hoppa över det man inte kan beskriva, eller beskriva det på ett sätt man mäktar med. Eller hur? För mig känns det bara slarvigt när en författare skriver "gryningen var svårbeskrivligt vacker".
Jaha, hur intresserad blir man på en skala från ett till tio?
Jag vill bara ta tag i författarens kavajslag, ruska honom/henne lite och ryta "men skriv det du ser då, för bövelen".

Det finns förstås fler underligheter många ägnar sig åt. Jag kallar det "som om-språk".
"De åt varsin bit av äppelkakan, som smakade som om den var hemgjord."
Tröttsamt.
Jag fattar varför man skriver så, troligen var äppelkakan tillverkad på fabrik, och så långt från hemgjord som det bara går, ändå var den hyfsat god (får man hoppas). Jag skulle hellre skriva något i stil med: "de åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord."
Det blir en annan nivå, men för mig fungerar det bättre. Alla dessa liknelser i många texter staplas på varandra och jag blir ofta alldeles matt. Det blir inte mer litterärt för att man skriver uppstyltat, även om många tycks tro det. Snarare kan det vara svårare att skriva "enkelt".


Uppdaterat:
Just det här exemplet blev ganska platt. Nu när jag gått ett varv i skogen med hunden, kom jag på att jag antagligen skulle skriva ungefär så här:
"De åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord. Lisa kom att tänka på mormors äppelkaka, bakad med mycket smör och socker och en rejäl dos kanel. Mormor kunde ha kanel i nästan all mat, 'det lyfter alla andra smaker', brukade hon påstå. Lisa undrade om mamma hade fått överta alla recept efter mormor, eller om de var försvunna. Kanske skulle hon kunna hitta något liknande i någon kokbok från trettiotalet. Det borde vara runt den tiden, då mormor var nygift, som hon började laga mat."

Eller så skulle jag kanske skriva så här: De åt varsin bit av äppelkakan. Den var vidbränd", bara för att jag är så less på att skriva om äppelkakor ;-)

Jag älskar många av Joyce Carol Oates romaner, och de är sannerligen inte "enkelt" skrivna. Meningarna kan vindla sig över en halv sida, en hel sida, och man blir andfådd. Ändå fortsätter jag. Jag har inte läst allt, skulle man ha det som projekt, skulle man knappt hinna läsa DN.
Oates har ett eget språk och hon är en mästare på kommatering - och rytm.

Inte för att jag ens försöker jämföra mig med Oates (det vore mig främmande, så kan jag inte skriva), men när jag skriver ett novellutkast läser jag det högt för mig själv flera gånger och hittar en del "fel" på det sättet. Något som inte känns trovärdigt, något som halkar ur, något som signalerar stilbrott. Ändra, ta bort, skriv om, arbeta med texten, läs igen, fungerar den nu, eller ska det skrivas om igen? Låt texten vila några dagar. Jag skriver annat under tiden, ett nytt utkast i ett helt annat ämne, här på bloggen, eller något annat.

På lördag ska jag träffa lärare och övriga kursdeltagare på min skrivarkurs för första gången. Jag är full av förväntningar.

söndag 11 september 2011

Chutney, recept 2

Hittade ett recept till på tomat och chilichutney. Detta behövs:

6 röda chilifrukter
500 g tomater
1 grön pepparfrukt
2 vitlöksklyftor, pressade
1 msk mald ingefära
150 g strösocker
90 ml rödvinsvinäger

Hacka tomater, chili och pepparfrukt, ta ej bort frön. Lägg i en tjockbottnad gryta/kastrull med resten av ingredienserna.
Koka upp.
Sjud i 30-40 minuter.
Häll i väl rengjorda burkar, det blir runt 3-4 dl färdig chutney.

Chutneyn ska enligt uppgift hålla i upp till ett halvår, om den får stå kallt.

Är den stark då?

Vore jag lagd åt det hållet, skulle jag utbrista i ett sydstatligt Oh, sweeeeeeet looorrrrrd.

torsdag 8 september 2011

Sånt man verkligen kan fundera över, del 6, eller hur riskbenägen får man vara?

Den danska familj som gav sig ut på sitt livs resa och efter X månader till havs ville gena lite genom Suezkanalen och där blev tillfångatagna av somaliska pirater, är nu, efter flera månaders fångenskap, äntligen fria. Enligt en uppgift fick piraterna 3 miljoner dollar i lösen, enligt en annan sammanlagt närmare sju miljoner dollar. Familjen vann ett par månaders seglats runt Afrika, och förlorade ett drygt halvår som fångar.

Nu undrar jag, hur tänkte föräldrarna? Tänkte de alls?

Vad lär sig nu barnen i familjen? Att det kan vara lite kittlande att leva på "the wild side", för det finns alltid någon som är beredd att betala (lösen) eller att man ska ta varningar på allvar?

Kommer de behöva åratal av traumabearbetning eller kommer de gå ut i livet som maskiner som kan explodera när som helst?

Piraterna har i alla fall fått det än en gång bekräftat, deras typ av kriminalitet lönar sig.

tisdag 6 september 2011

Chutney, recept 1

Här är ett recept på tomat och chilichutney. Det är från Australien och jag har gjort ungefärliga översättningar från originalets "cups" till dl.

2 msk olivolja
2 tsk bruna senapsfrön
1,2 kg tomater, grovhackade
2 gula lökar, halverade, grovhackade
5 röda chilifrukter, delade på längden och med urtagna frön, grovhackade
5 dl maltvinäger (vad nu det är, jag tog 3 dl rödvinsvinäger och det räckte mer än väl)
330g socker, jag använde rårörsocker
1 tsk "blandade kryddor", jag använde finhackad färsk ingefära, mald koriander och starkt paprikapulver. Mängden motsvarade nog 2 msk (ja, jag gillar het chutney)
peppar, salt

Hetta upp oljan i en gryta, lägg i senapsfrön och låt dem "hoppa", det tar ett par minuter. Lägg i tomater, lök, chili, vinäger, socker och kryddor, låt koka upp. Låt sjuda/puttra i drygt två timmar eller tills chutneyn reducerats. Rör om då och då så det inte bränner fast. Smaka av med nymald peppar och flingsalt.



Häll upp på väl rengjorda burkar. Chutneyn håller öppnad i kylen i ca sex veckor, oöppnad på sval och mörk plats (jordkällare är perfekt) i upp till sex månader. Man kan ju också frysa in i plastburkar.

Enligt receptet skulle det bli ca 1 l chutney, det fick inte jag ut, snarare drygt en halvliter. Antingen hade jag hackat för fint, eller så hade jag för lite vinäger i, men vid avsmakningar tyckte jag allt att vinägern var på vippen att slå ihjäl övriga smaker.

Men är chutneyn het då?

Säger bara: simmar hajarna i havet?

fredag 2 september 2011

Så lite om sport igen

Självklart kommer jag hålla tummarna för Christian Olsson och Emma Green Tregaro i sina resp finaler. Självklart kommer jag sitta som klistrad och heja, heja, heja mig hes. Men nä, konkurrensen är svår, jag tror inte det blir medalj för någon av dem.

Men jag har gärna fel.

I morgon går Tjejmilen av stapeln och naturligtvis ställer Isabellah Andersson upp. Hon är min favorit.

Själv kommer jag larva runt i näst sista eller sista startgrupp, bland alla de andra som traskar sig runt. Kommer jag runt på mindre än en och en halv timme, är det bra.

Sånt man kan undra över, del 5

Varför använder katterna kattlådan när det är fint väder?

Varför tar hundmaten slut lagom till en helg när det är svårt att hinna med att åka omvägen förbi butiken som säljer hundmat i 15-kilossäckar?

Kommer nioåringen känna sig tillräckligt frisk i morgon för att gå på kalas, så jag kan ta mig runt Tjejmilen? Maken är på annan ort.

Kommer jag överhuvudtaget ut på någon kantarellrunda i höst?

Varför skjuter jag så ofta upp saker till "en annan dag"?

Varför hämtar ingen annan toapapper i källaren, utan använder upp allt på rullen lagom till jag ska gå och uträtta diverse behov?

Sånt kan man undra över.

torsdag 1 september 2011

Att man blir yr

Det kom ett mejl från en av trettonåringens nya tränare i truppgymnastik. De ska ägna några veckor åt att nöta, nöta, nöta in sådant de redan kan, för att ha en riktigt stabil grund innan de går över till mer komplicerade hopp inför vårens tävlingar.
För mig låter det dock som rena grekiskan, trots att jag hört dessa uttryck i flera år nu. Eller vad sägs om rondater, flickisar, pikstarter, sträckvolter, överslag? Handvolter, halvskruvar, löpning och inhopp vet jag ju vad det är.
Det här är enkla hopp och volter, enligt trettonåringen.

Tro det.

tisdag 30 augusti 2011

Sånt man kan undra över, del 4

Det står i tidningen idag att choklad är bra det. Chokladätare beräknas minska risken för att drabbas av hjärtsjukdom med en tredjedel (!). Choklad innehåller antioxidanter, sänker blodtrycket och motverkar inflammationer.
Men njut med måtta, för mycket choklad ger övervikt, vilket ökar risken för att drabbas av ... hjärtsjukdomar.

Så nu undrar ju en ständigt chokladsugen öbo hur mycket choklad som är bra.


---

Mer om mat. LCHF-dieten är sponsrad av köttindustrin, står det också i tidningen. En köttbaserad kosthållning fördubblar utsläppen av växthusgas. Köttkonsumtionen har ökat kraftigt de senaste tjugo åren. Jag vet att många faktiskt (tror sig) må(r) bättre av att utesluta kolhydrater, eller åtminstone minska det intaget, men inte behöver man väl äta så mycket kött för det? Själv tycker jag LCHF är en extrem diet på många sätt, jag mår inte bra om jag inte får i mig kolhydrater. Och dessutom, även vår enda lilla jord är viktig att tänka på, för mig är det oförsvarbart med denna stora miljöovänliga köttkonsumtion. Ska man nu äta LCHF, så finns ju fett och protein i fler produkter, inte bara i kött. T ex i choklad.

Alltså, ät mer choklad.

Ps. Det poppade upp en artikel till i ämnet i DN . Jag vet inte jag, det här känns sf.

måndag 29 augusti 2011

Sportsöndag


Friidrott är så roligt att titta på, det händer alltid något och reglerna är lättfattliga även om man inte är en sportnörd. Det handlar om att hoppa högst eller längst, springa fortast och med smartast taktik, kasta längst … för mig ligger inte tjusningen främst i att det är just svenska deltagare.

Det kan vara hur spännande som helst med ett 10 000-meterslopp, där löparna knatar runt, varv efter varv, drar upp farten, saktar ner, där fyrfaldige världsmästaren gör en återkomst efter skada, men inte orkar fullfölja, där världsettan spurtar med 500 m kvar (alltså, spurtar efter nästan en mil!), lyckas inte haka av sig en dittills okänd ung löpare som stormar in mot mål och där andra väldigt trötta löpare har både ett och två varv kvar och måste fortsätta plåga sig.

Ah, jag älskar det!

Eller att se Isinbajeva hoppa upp mot fem meter, där varenda rörelse är väl avvägd, där ett stavhopp kan bli en skönhetsupplevelse. Samma med Thorkildsen när han dammar iväg spjutet.

Och så släggkastare som misslyckas, kastet blir lite snett så släggan hamnar i nätet, ja, då förstår man lite bättre hur svårt det är. Jag menar, de har tränat i hela sitt liv, kommer till ett VM och släggan fastnar i nätet.

Att Klüft blev femma var väl ganska väntat, eller t o m lite bättre än jag trodde. Men längdfinalen var en medioker historia, med världsstjärnor som hoppade bort sig, där guldmedaljören Reese fick till bara ett godkänt hopp och hennes vinstresultat var i sammanhanget blygsamma 6,82. Ingen hoppade så bra som de egentligen kan.

Sverige har aldrig varit strålande i friidrott. Det har funnits enstaka stjärnor, Sjöberg, Gärderud, Klüft förstås, Kallur, Bergkvist, Olsson, Holm m fl, och många av dem var aktiva samtidigt. Ja, ett par håller på fortfarande, men snart är det inte roligt längre att läsa om Christian Olssons eviga skador. Det blir som Foppas fot, yesterday’s news.

Men vad sysslade Bolt med egentligen?

tisdag 23 augusti 2011

Sånt man kan undra över, del 3

Varför får folk för sig att de kan bete sig i duschen på badhus eller gym som om det vore hemma? Om ni inte är äckelmagade kan ni läsa här: http://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2011/08/23/badhushyfs/

fredag 19 augusti 2011

Sånt man kan undra över, del 2

Naturligtvis är det roligt för kronprinsessparet att de väntar barn. De har en härlig tid framför sig och ännu bättre blir det när barnet har kommit.

Nattvak, kolik, diarré, konstiga utslag, tandsprickning ... och de första leendena, jollret, doften av en nybadad bebis, pussarna ...
ah, lite avundsjuk är jag allt.

Men vad jag nu funderar riktigt över är varför vi ska ha monarki. Jag vet inte. Jag funderar lite till och kommer fram till att jag inte anser att ett ämbete som statschef ska ärvas.

Ja, just det.

Jag kommer härmed ut som republikan.

Den statschef vi ska ha kan kallas president eller kung, men han/hon ska väljas. Statschefen ska inte ha en politisk uppgift, utan vara mer av symbolisk/representativ art, som t ex den isländska presidenten.

Så kan vi slippa alla underliga och pinsamma uttalanden som "vända blad" och egna "utredningar" som den som drottningen nyligen offentliggjorde. Det är något med detta par som får mig att undra om alla hästar är hemma varenda dag.

Så kan kungen göra vad han vill, rösta på vad han vill, konvertera till annan religion om han vill. För jag tror inte han skulle ställa upp i ett statschefsval frivilligt. Kronprinsessan kan ägna sig åt sin lilla familj, Daniel kan börja jobba igen som PT. Kanske någon av dem skulle senare kunna tänka sig att ställa upp i ett statschefsval, vad vet jag. Victoria skulle i sådana fall lätt vinna.
Annars kan ni ju rösta på mig.

The Islander for president!

måndag 15 augusti 2011

Sånt man kan undra över del 1



Häromveckan gjorde hela familjen en utflykt tillsammans. Vi hamnade så småningom i en liten stad med ett stort, stort slott. Tanken var att vi skulle äta gott, vilket vi gjorde på det lokala värdshuset, och så bilda oss lite med lite sightseeing. Efter vår lunch tog vi en promenad genom de smala gatorna, kikade förstulet på välbehållna träfasader och fnissade lite åt skvallerspeglarna som satt utanför många fönster.

Det gick fort att komma till utkanten av staden, och där på en gräsplan, mellan idrottsplatsen och ett par hyreslängor, stod några enkla tält uppställda. Där pågick ortens riddardagar! Spännande tyckte vi och gick dit. Nioåringen stegade genast fram till det första tältet, där man kunde måla sin egen sköld i äkta masonit och sitt eget träsvärd för det facila priset om 60 kronor. Hon målade en riktigt snygg sköld, men sedan fick vi bära den så det inte skulle rinna färg överallt.

Bredvid det tältet höll två jonglörer och eldslukare till. Därefter kunde man gå in i öltältet och äta ett kalkonlår och skölja ner det med en stor stark. Om man ville.

Så kunde man, för endast 50 kronor, pröva att skjuta med båge och pil.

Självklart kunde man handla saker också. T ex kola eller lakritsremmar, eller varför inte små spännen i glaspärlor att sätta i håret. Men det var inget som lockade oss. På väg därifrån passerade vi ett stånd där det såldes drömfångare.

Alltså, drömfångare.

Vad har drömfångare, gjorda efter prärieindiansk modell, på en riddarmarknad att göra?

Har jag missat något? Satt jag och sov den lektionen, när läraren berättade om de täta kontakterna mellan 1300-talets nordiska riddare och präriernas siouxer och lakota? Och så tog riddarna dessutom med sig några kalkoner som de kunde servera med en stor stark hemma i borgen?

Tacksam för svar.

lördag 13 augusti 2011

Coolt. Eller?

En bekant skrev på FB att hon aldrig varit särskilt cool, hon blir så entusiastisk när hon stöter på något engagerande och roligt. Nu har hon äntligen insett att hon trivs bra med att ha skoj i stället för att vara ängsligt cool.

Visst är det sant.

Jag säger bara: hellre o-cool och kul än cool och kall.

torsdag 11 augusti 2011

Alltså, man kan ju börja fundera

Visst är det lite gårdagens nyhet, men ni har väl hört om Exit Deutschland som på en högerextrem rockfestival delade ut t-shirts? Tröjor som efter tvätt ändrade text till: ”Om din t-shirt kan, kan du också – vi hjälper dig, att frigöra dig från extremhögern”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/nynazister

Ja, jag tycker det är en kul grej. Alla roliga PR-grejer är bra.

Men jag börjar ändå fundera. På en blogg, som jag tidigare aldrig besökt, http://magnusmosen.wordpress.com/2011/08/10/det-kan-inte-vara-latt-att-vara-rasist-rockare/, skriver bloggägaren att han tycker det är så motsägelsefullt med nynazister som går på rockfestival, då rocken i sig är så långt från rasism och nationalism man kan komma. Och det är ju riktigt i sig.

Men, finns det då någon musik som skulle kunna passa rasister? Folkmusik? Nej, absolut inte. Jazz? Soul, gospel? Tvärnej. Visor? Samma sak där. Gregoriansk munksång? Nä, nu börjar jag fnissa här för mig själv. Opera? Nej, nej, nej. Erkänner dock att Hitler hade en viss förkärlek för Wagner, men det är inte operaformens fel. Tänk Mozart, Verdi, Rossini ... det är humor, dramatik, och nästan alltid är huvudtemat kärlek. Kärlek känns inte som ett tema som vänder sig mot rasister och nationalister.


Äh, jag kan inte komma på någon musikgenre som rakt av skulle passa nynazister m fl.
 
Förresten undrar jag hur ofta de tvättar sina kläder.

tisdag 9 augusti 2011

Lust

Konstigt det där med lust. För bara ett par dagar sedan hade jag ingen lust med något alls, utom att skjutsa nioåringen till simskolan, med matsäck och badkläder, filtar, solkräm och så sitta där i backen och titta ut över sjön och prata med andra föräldrar, simma några hundra meter själv, uppmuntra dottern till nya stordåd och så åka hem efter några timmar och sedan fortsätta läsa tidningen eller gå ner och plocka lite hallon ...

nu vill jag verkligen sätta igång med höstens uppdrag. Nu har jag ingen större lust (äh, nu överdrev jag väl lite) att slappa med en deckare vid poolen eller leta kantareller.

Men jag har stor lust att få iväg bokföring, fakturor, offerter, kontrakt. Och så framför allt, få sätta igång med höstens kurser.

Det är inte direkt oviktigt att också få familjefria dagar. Nästa vecka har nioåringen sitt efterlängtade basketläger, sedan börjar skolan.

tisdag 2 augusti 2011

Urklipp

 I går har norska Dagbladet publicerat ett brev skrivet av 16 årige Ivar Benjamin Östebös, som överlevde massakern på Utöya. Brevet är skrivet till Anders Behring Breivik.

Kjære Anders Behring Breivik.


Mange av mine kamerater jeg traff på Utøya er drept, og det er du som er gjerningsmannen. Du er mannen som i ren tilfeldighet ikke drepte meg, Jeg var heldig.

Du tror kanskje du har vunnet. Du tror kanskje at du har ødelagt for arbeiderpartiet og mennesker verden over som står for et flerkulturelt samfunn ved å drepe mine venner og partifeller.

Vit at du har misslykkes.

Du har ikke bare samlet verden, du har satt sjelene våre i brann, og vit at aldri før har alle stått sammen som nå.

Du omtaler deg selv som helt, ridder. Du er ingen helt. Men en ting er sikkert; du har skapt helter. På Utøya den varme julidagen skapte du noen av de største heltene verden har sett, du samlet alle verdens mennesker. Svart som hvit, mann som kvinne, barn som voksen, rød som blå, kristen som muslim.

Du har gjort dine offer til martyrer, til udødelige, og du har vist verden at når en person kan vise så mye hat som du har gjort, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise når vi står sammen? Mennesker jeg trodde hatet meg har gitt meg klemmer på gata, mennesker jeg ikke har hatt kontakt med på årevis har skrevet 3-400 ord om hvor mye det betyr for dem at jeg overlevde.Hva kan du si om det? Har du ødelagt noe? Du har forent oss.

Du har drept mine venner, men du har ikke drept vår sak, våre meninger, vår rett til å uttrykke oss. Muslimske kvinner har fått klemmer av tilfeldige norske kvinner på gata av sympati, og ditt mål var å skåne Europa for Islam? Ditt verk har fungert mot sin hensikt, vi har skapt et fellesskap.

Du fortjener ingen takk, du fortjener å høre hvordan planen din fungerte. Mange er sinte, du er norges mest forhatte mann. Jeg er ikke sint. Jeg frykter deg ikke. Du kan ikke røre oss, vi er større enn deg. Vi svarer ikke ondt med ondt, slik som du ville det. Vi bekjemper det onde med det gode. Og vi vinner.

Dagbladet

söndag 31 juli 2011

Man är mans gamman

Vad vore man utan familj och vänner? Just ingenting, ett litet sandkorn, en dammtuss i vinden. Ibland sammanfaller familjen och vännerna, vänner som man känt så länge, att de blivit en del av ens familj, fast inga blodsband eller juridiska avtal finns.

Igår kom familjen E på besök, med äldste sonen i spetsen, han som min nioåring lekt och umgåtts med sedan de var två och ett halvt, tre år sådär.
Strax därefter kom familjen M, med merparten av sin stora barnaskara. Pappa M var en av mina uppdragsgivare när jag försökte mig på en frilanskarriär som journalist för sådär 25 år sedan, mamma M lärde jag känna ett par år senare. Respektive familj hade inte träffat varandra tidigare.

Det spelade snart ingen roll, rätt var det var satt vi sexton personer och pratade, lekte, många badade, eller hoppade på studsmattan, vi grillade och åt och åt och åt, och pratade och skrattade ... vi njöt i kvällssolen. Först när det blivit så skumt att vi inte längre såg våra kaffekoppar och vinglas, gick vi in. Barnen var kvar ute någon timme till.

Tonåringarna körde fyrhjuling runt byn.

Vilken härlig kväll!