Nu har det dragit igång

Såklart är det dags att ha årets första lammbilder. Tackan Snöboll fick två lamm igår, en tacka och en bagge. Än är de ostadiga och rädda, och vill helst gömma sig.

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.

Oktoberhelg

Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.

I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.

Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.

Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.

Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.

På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler.

 

Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn.

 

 

Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt. 

 

Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.

Ska jag ta det personligt?

Maken kommer in till mig på kontoret. Han slänger sig i den lilla tvåmannasoffan i jugendstil.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?

Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.

- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.

- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.


Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.

Det ser ut att vara mycket kvar att äta, men egentligen är det mest tistlar.

På nya äventyr i Klarbärsdalen

Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.

Bara ett par timmar gammal.

Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.

Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.

De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.

Lite blygt så här i början.

Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.

Efter språngmarschen.

Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.

Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.



Det doftar gott.

- Där är de där roliga små typerna.

- Men vänta nu. Där luktar det också gott.

- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.

- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.

- Vet inte om jag törs.

- Okej då, vi går väl runt.

- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.

- Ja ja. Fegsnöre.

- Sa du nåt, syrran?

Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.





Några banaliteter

Vår.
Maj.
Varmt, soligt, lite blåsigt.
Fler lamm.
Blåsippor, vitsippor.
Påskliljor och pingstliljor i ekbacken. Gillar inte rabatter, knölar hellre ner lökar här och där.
Musöron på björkarna.
Fågelkonsert i skogen.
Fågelkonsert i lindar, björkar, tallar, ekar, almar på tomten.
Vill stanna tiden.

Bilder slipper ni, (kunde inte föra över från mobilen).

Inlämning

Flera dagar innan deadline är det, men jag är ute i ovanligt god tid och har redan skickat in min text. Igår tog maken hand om idrottsskjutsande och -hämtande, så det var bara för mig att direkt efter frukost sätta mig ner och skriva. Och som jag skrev, och skrev, och skrev. Fyra timmars oavbrutet flöde, underbart. Så en runda med hunden och så tillbaka till laptopen för ytterligare en dryg timme. Maken tog morgonens skolskjuts och så fortsatte jag med min text. Nu gör det nästan ont i handleder och armbågar, jag har många konstiga muskler som tydligen inte används annars.

Normalt brukar det vara ganska trögt, jag får dra ut meningarna ur mig (fast det gäller inte här på bloggen, här kan jag blarra hur mycket som helst). Så kanske jag kommer till en uppgift som jag måste kontrollera, göra lite insticksresearch. Eller så känns ett ord uttjatat och jag behöver fundera över lämplig synonym. Eller jag  behöver redigera. Om jag inte kommer på något annat, så kan jag ju alltid räkna antal ord, tecken med eller utan mellanslag, eller antal rader, stycken, sidor.
"Hm, nu har jag klarat av fyra sidor till, hm, hm, det tar sig visst, sa pyromanen."

Så där värkande är det oftast.

Jag tror jag har ett snitt på en flödesdag per halvår. Eller något sådant. Det låter som en klyscha och är det också, men det handlar så mycket mer om transpiration än inspiration. Sittfläsk. Envishet. Inte smita undan.

Men den här gången rann det till. Säkert hjälpte det att jag tänkte i två dagar vad jag skulle behandla i avsnittet och antecknade ungefärligt skeende och hur personen i fråga skulle reagera. Skulle han göra det här? Nja, för överdrivet, inte trovärdigt. Men då kanske han ska göra så här istället? Mm, det blir bättre.

För en gångs skull lät jag också avsnittets huvudperson ta tid på sig, han har fått sitta på en stol och tänka, minnas detaljer från sin barndom. En mygga inar i rummet. Ett bordsur slår sina slag.

Om det blir bra vet jag inte, antagligen kommer jag gå tillbaka till textavsnittet om ett halvår och så tycker jag att "nämen, guuuud vad pinsamt".

Vad jag ska göra nu? Gärna skulle jag sätta mig med nästa avsnitt direkt, sy ihop ett par kapitel till och/eller skriva om sådant jag redan har, men faktiskt ska jag gå ut och titta till fåren. Trean, en liten brun bagge, är utomhus för första gången och det blåser. Kanske ska han och hans mamma få gå in.

Nakenchock

Före

(för någon vecka sedan)

Idag var det dags för fårklipparen att komma. Fåren fick gå ut en stund på förmiddagen, men jag tog in dem igen en stund innan han skulle komma. Det är lättare att få tag på fåren inomhus.

Det var väldigt konstigt tyckte de alla med en ny människa i lagården. Greta, som är något smartare än de andra (fast hon är ju fortfarande ett får och därmed inte särskilt smart egentligen), nosade på alla nya saker och på de papperskassar jag tagit med för att lägga ullen i.

Hon blev klippt först, därefter kom en av ungtackorna. Det gjorde baggen Nappe så upphetsad att han började jaga runt damerna. Fårklipparen fick till slut tag på honom och när Nappe var klar, föste jag ut honom i hagen igen. Då blev det lugnare.

Mimmi, som lammade igår, tog vi sist. Alla andra får hade fått gå ut, så hon skulle få lugn och ro. Det var stressigt för henne ändå, hennes lilla bagglamm bräkte hjärtskärande, men hon kunde inte göra något åt situationen.

Nu är alla de vuxna fåren alldeles skalliga.

Efter

Det känns rätt ynkligt så här i början



Men det månadsgamla lammet slapp klippning.

Helst vill hon bli buren, eller

åtminstone få äta lite på kläderna

Mimmi och hennes lamm får vara inne någon dag till. De måste få vänja sig vid varandra.

Törs man tro på det?

Att det inte blir fler frostnätter på ett tag? Snön ligger fortfarande i skogsbrynet, men på åkrar och ängar är det snöfritt - men blött. Vi har, som vi brukar få om våren, en ny sjöutsikt rakt i söder. Det är en vall med en sänka och där är vattnet ett par decimeter djupt. Om ett par veckor har det nog torkat upp. Stövlar är ett måste när man går utanför dörren.

Vi har fortfarande bara ett lamm. Hon är totalt orädd och kryper då och då utanför stängslet. När jag kommer med makens regnbyxor på mig skuttar hon fram och börjar tugga på byxbenen eller på gummistövlarna. Det får hon naturligtvis inte, inte bara för att det blir ju hål, men för att små lamm inte ska få osmältbara gummibitar i halsen. Än är hennes pupiller blåa, om några veckor kommer de att ha bytt färg.

Maken måste laga vägen. Det är stora hål på vissa ställen och i morgon kommer sopbilen. Inte för att jag tror att just vår väg (som inte är vår väg, utan grannens, men han bryr sig inte) är i öns sämsta skick, men nog kan chauffören gorma. Han kanske gormar lite varstans, vad vet jag.

Stadig på klövarna

Det var lite vingligt de första dagarna. Här är lilla lammet bara någon timme gammal.

Men snart så går det fortare.

Det syns kanske inte på bilden, men hon har blivit dubbelt så stor på knappt två veckor.

Det är så roligt att kunna klättra upp och ner och nosa.

Oj, där borta händer det visst något. Ett grässtrå som rör sig kanske. Bäst att skynda sig dit.

Silver och siden

Det var påsklov förra veckan. Skönt, med mycket sol och åtminstone dagsmeja. Vi har inte gjort något särskilt. Dottern och jag har spelat cup i vändtia. Vi var till ett museum och tog en kortare promenad i den närbelägna staden. I lördags var hon på fest.

Lilla lammet har fått vara ute med de vuxna fåren om dagarna. Hon är så liten att hon kan ta sig igenom nätstängslet. Ibland blir det läskigt om hon får för sig att hon inte kan komma in igen till sin mamma. Då bräker hon hjärtskärande så både maken och jag kommer sättande för att titta till henne.
Hon har inget namn och det ska hon inte få heller, hon ska ju faktiskt hamna på någons middagsbord i höst. Men så söt som hon är, är den tanken rätt störande.
Vi är nog lite för softa egentligen.

----------------

Igår var det makens och min bröllopsdag. Jag blev uppvaktad med te och champagne på sängen. Teet tog jag tacksamt emot, men champagnen fick vänta. Känner mig lite för ringrostig för champagnefrukostar numera.
Vi har varit gifta i tolv år, herregud vad tiden går. Vi träffades sent i livet, jag var frånskild efter ett långt förhållande och han separerad med två små barn. Jag hade börjat tänka att jag nog skulle fortsätta leva singelliv och hade ställt in mig på det.
Men.
En fredagskväll i februari för tretton år sedan såg jag rätt in i ett par bruna glada ögon. Mannen framför mig sa:
- Är det mig du väntar på?

Uppenbarligen. Två dagar efter första mötet hade vi i princip flyttat ihop.

----------------

Det var inte bara vår bröllopsdag igår, utan även min allrabästaste systers och svågers bröllopsdag. De firade silver. Tjugofem år. OMG.

De gifte sig hemligt och vi fick reda på det någon vecka efteråt. Av någon anledning fick jag för mig att de hade gift sig första april, och det trodde jag i flera år. Faktiskt ända fram till maken och jag bestämde datum.

Syrran ringde igår kväll och det var gott att höra hennes röst. Vi ses alldeles för sällan, vi bor i varsin ände av världen, så om vi har möjlighet att träffas någon gång per år är det enastående. Tur det finns mejl.

Om du ser det här, syster:

XXX

Skärtorsdag

Nänänä, det blir ingen resa till Blåkulla för mig. Måste kolla in vårt nya lamm som kom i morse :-)


Glad påsk på er.

Tyst vecka

Det är inte varje dag jag ställer mig och steker köttbullar och kokar pasta direkt på morgonen. Men det är inte varje dag som dottern ska på skolutflykt och behöver matsäck med sig heller. Hon var inte så pigg på det, "åh, bära en tung ryggsäck och åka buss och allt, nä, jag vill hellre ha en vanlig skoldag och gå på museum med familjen i stället."
Jag tror de får roligt. En bra guide brukar göra susen.

 

-------------

Snöboll rör sig långsamt, hon är tung och stor som, ja, som två tackor. Hoppas att hon bara har två lamm och att de överlever. Det kan inte vara många dagar kvar nu. Igår köpte vi en värmepanel som vi hängt upp ovanför lammkätten. Det blir fortfarande frysgrader i lagården om nätterna, och små nyfödda lamm har svårt att hålla kroppsvärmen.

Förra året fick hon tre, två levande och ett dödfött. Vi var inomhus och åt middag och märkte ingenting förrän en halvtimme efteråt. Snöboll var så duktig. Fast hon själv var bara ett år gammal då, visste hon precis hur hon skulle göra.
Instinkterna är starka.

Lite nervöst var det dock när vi upptäckte att det ena lammet, Flingan, hade ett snett ben, men med instruktioner från en fårvan granne, kunde vi sedan massera benet och linda det. Efter en vecka kunde Flingan stödja på benet som hon skulle.

------------

Idag ska jag få ihop ett par arbetsprover och söka en distanskurs på C-nivå. Tyvärr försvinner diverse distanskurser från högskolor och universitet allt eftersom, det blir tredje lärosätet för mig (inom kreativt skrivande. Allt som allt är jag uppe i sju stycken vid det här laget. Tycker jag om att lära mig saker, eller?).
A-kursen läste jag i Gävle, B-kursen i Luleå (B-kursen i Gävle försvann som distans) och nu ska jag söka till C-kursen i Växjö (C-kursen i Luleå försvinner som distans, kanske öht). Och så folkhögskolekursen som hittills är väldigt bra, jag vill fortsätta i höst på den också.

Mitt favorittidsfördriv

Det går långsamt framåt med mitt stora skrivprojekt, det har varit några veckor med svår ångest. "Äh, jag får inte ett ord ur mig, usch vad dåligt allt blir, kommer jag verkligen ro det här iland?" Jag fick ett tips från en skrivarvän, K, om att pausa med en novelltävling. Det är märkligt vad det kan lossna om man gör något annat en stund, skriver på ett helt annat sätt, leker med språket, har ett annat ämne ... plötsligt blir det väldigt roligt igen.

Vårdagjämning

Svårt att tro, när Sibirienkalla vindar viner över min ö. Usch och tvi vale. Jag gillar vintern, och vintersporter, men nu räcker det. Maken eldar i kakelugnen, dottern sveper in sig i någon av alla sina plädar och jag sitter här på mitt svala kontor med torgvantar och fleecetröja.
Men snart sätter vi igång och gör i ordning här, så det ser snyggt och trivsamt ut och kollar skorstenen så jag vågar elda i kamin och vedspis. Känns ju rätt bakvänt att ha en arbetsplats utan komfortvärme, som det så där halvtekniskt heter.
När värmen väl kommer, blir det mycket att göra. Hallonskogen ska rensas (mm, det räcker inte att kalla det för hallonland, raderna med hallonbuskar är oändliga, särskilt när de ska rensas), alla lammen kommer väl på samma gång, skräp och strunt ska eldas upp ... och så småningom ska jag väl ta itu med fönsterkittningen som jag skjutit upp alldeles för länge nu.

Snart dags igen

Vi vet inte om alla tackor är dräktiga, det är svårt att se på Greta om hon bär på lamm eller ej. Men Snöboll är det, helt klart, och jag tror att hennes döttrar Flingan och Mimmi är det också. Den skygga Socker kan vara dräktig.
Sockers mamma Teddy var maken tvungen att ta bort när jag var bortrest. Hon hade fått något slags bakterieinfektion och kunde ha smittat ner alla fåren. Veterinären tittade på dem allihop och tyckte annars att de verkade må bra. De är nyfikna och kommer fram och tigger knäckebröd så fort man närmar sig deras vinterhägn.
Nappe (eg Napoleon, men han var så mesig i början, det namnet passade inte då) har blivit som en annan bagge de senaste två veckorna. Kanske känner han att han måste skydda sin lilla hjord, eller så har han bara blivit vuxen. Jag vänder inte ryggen till längre, jag vill hålla koll på honom så jag inte åker på en riktig tjongablängare. Han är först framme vid dörren när jag går in till dem och börjar hoppa jämfota och krumbuktar sig och visar minsann hur stor och stark och skräckinjagande han är.

Snabbt börjar jag klia honom under hakan, så jag kan gå fram till luckan och släppa ut alla fårskallar. De får sin frukost utomhus, där finns också mineralburken. Något måste man locka dem med, så de inte stannar inne hela dagarna. När det är vindstilla och sol tycker de om att ligga och idissla i snön.

Glad nouruz på er!



Socker och hennes systrar har flyttat till Klarbärsdalen

De betar av rätt fort, våra får. När de tycker att det börjar bli tunt i hagen sätter de igång med att bräka och bräka. Nästan alltid så fort de ser oss, men också även om de inte ser oss. För kanske har vi glömt bort dem annars?

Att flytta på våra sammanlagt sju får kräver vissa förberedelser. Först ska de stängas in så de inte rymmer (fast det kan de göra ändå, eftersom gräset alltid är grönare någon annanstans). Sedan ska maken klippa gräset där han ska sätta upp det flyttbara elstängslet i den nya hagen. Sedan ska någon av oss hämta kraftfoder i en hink för att lätt locka med oss fåren, så de inte stannar på vägen och äter på fel ställe. Så in i den nya hagen där de äntligen får kraftfodret. Så brukar de gå husesyn, det vill säga att de går längs med stängslet och inspekterar hagen. Därefter börjar de äta. Och äta. Och äta.

På upptäcksfärd



Idag åt de oavbrutet i en och en halv timme innan de kunde varva ner lite och börja idissla i skuggan av klarbärsträden.

Det är knappt Flingan, Mimmi och Socker syns i gräset

Nu är de tysta, nu behöver de inte bräka på flera dagar.

Vila på maten

Så småningom, när de betat av här, får de flytta längre in bland klarbärsträden.

Det är vackert, men snårigt

När det är avbetat här, kan de antingen flytta till Ekbacken, (ja, vi har ju både tall, björk och lönn där också, men det låter onekligen pampigare med Ekbacken), eller till Äppelängen, eller Berget eller ...

Ekbacken skymtar i bakgrunden





Man hinner knappt med

Socker och Kakao, Teddys lamm som föddes igår, var så olika som två syskon kan vara.

Socker är långbent och håller sig nära mamma. 

Kakao var hälften så stor, vinglade runt och letade efter trygghet, men hamnade ofta i ett hörn. H*n klarade inte natten. Men h*n var ganska snabb, när h*n väl fick till det.

Så här såg Kakao ut.

Åtta dagar

Nu har det gått en vecka sedan Mimmi och Flingan föddes. De äter och skiter och letar efter mamma och de växer och blir långsamt, långsamt lite modigare hela tiden.

Flingans ben är bra nu, hon kan skutta lika bra som syrran.

Det är så skönt i solen

Faktiskt kan man sova lite också.

Det gör ingenting alls om man har klövarna i maten.

Dags att gå in.

Husdjur

I torsdags lammade äntligen vår Snöboll. Hon hade tre lamm i magen, två klarade sig, vilket var bra. Hon var ensam, vi upptäckte det inte förrän efter drygt en timme och då hade hon redan slickat dem rena och sett till att de var torra och varma.
Det är två små tacklamm, Flingan och Mimmi. Mimmi är nu, några dagar gammal, som en kaninunge, hon studsar runt hit och dit och så blir hon lite yr i huvudet och måste ta sig en slurk från mamma. Men det är Flingan som krupit längst in i våra hjärtan. Hennes ena framben är lite krokigt, hon låg nog inklämd i magen, och har svårt att gå. Hon vill också studsa runt som sin syster, men trillar hela tiden, då hon inte har någon kraft. Benet är lindat, ändå böjer hon det fel.

Det skär i oss.

Igår försökte jag ta några bilder på dem i deras kätte i lagården. Det var inte helt lätt, ska jag säga.

Först kom Snöboll för att se om jag inte hade med mig lite knäckebröd åt henne, eller kanske något annat godis.

Så kom Teddy, Smörblomma och P Bagge in, sugna på uppmärksamhet och knäckebröd. Och lite kliande under hakan.

Mimmi hoppade runt, glad och snabb. Jag hann inte riktigt med.

Där var hon nyss.

Flingan försöker hänga på så gott det går.

Om man tar i lite, kan man leka.

Så kan man smaka på hö. Två strån tar lååååång tid att knapra i sig.

Tur att mamma finns. 

Uppdaterat torsdag förmiddag:

Maken tog bort Flingans förband igår på  eftermidagen för att massera hennes ben lite grann. Jag hade tidigare sett att hon faktiskt försökte stå på rätt sätt på det tokiga benet. När hon vilat lite i makens knä, lyfte han ner henne och se, hon kunde stå och gå. Än så länge haltar hon lite, men det går bättre och bättre.

En sten föll från våra hjärtan. Flingan kommer att klara sig finfint.

Igår fick de gå ut för första gången. Det fanns så mycket att upptäcka i den stora världen i hagen bakom lagården, fåglar som kvittrade, sly man kunde tugga lite på, stenar man kunde hoppa över.