onsdag 26 augusti 2009

Jodå

jag är hemma, och har varit på ett fantastiskt bröllop, och sjuåringen har börjat skolan, och elvaåringen har börjat sin hårdträning och ...

nu är det snart mässa och jag måste vara där och jag har inte fixat min egen monter och min namnbricka är borta och ...

skriver ordentligt sen!

Och tittar in hos er

Kram

Känner mig som påskfirande judar "nästa år i Jerusalem". Jag säger "nästa vecka, då har jag mer tid".

tisdag 11 augusti 2009

Ursus arctos och canis lupus

Har fått rapport om mycket vilt i mina dalaskogar. Mamma ringde för en stund sedan och var orolig.
- Ska du ge dig ut i skogen?
- Ja, kanske, svarade jag.
- Äh, gör inte det. Det går mycket björn alldeles ovanför byn nu och dessutom har vargen kommit. Byborna går knappt ut själva, inte på egen hand åtminstone.

Hm. Kan inte säga att det lockar så väldigt mycket med den där tvåmilavandringen jag hade tänkt mig. Är kanske lite harig ändå. För några år sedan gick det björn mellan husen på de översta gårdarna, de närmast skogen. Sedan länge har byn gemensamma soptunnor, tunga och med lock som det krävs armstyrka för att lyfta. Ingen kan lägga sopor i en vanlig soptunna, då kommer björnen direkt.
Men en björn är en björn, de är ofta räddare för människan än människan är för björnen, och går hellre åt sidan när de hör röster. Men varg? Jag säger inte att jag inte skulle bli bra rädd om jag såg en björn på håll, men en varg känns mer hotfull. Ändå vet jag att de oftast reagerar på samma sätt som björnen, de söker inte konfrontation.

Jag får inrikta mig på en vandring i Njupeskär/Fulufjäll där det finns många andra som går. Och så min bokhög. Det finns också en lätt och trevlig utflykt jag kan göra, till Navardalen, http://www.navardalen.se/navardalen.htm. Det är ju inte helt fel med ett dopp i sjön och så svart kokkaffe och smörgås efteråt. Jag hade funderingar på en av de längre skogsturerna där, har gått en av dem för många år sedan, men nu vet jag ju inte om jag ens törs ta den korta. Man möter aldrig någon annan där, det är bara mygg, trollsländor, enstaka fåglar, med lite tur en strömstare i bäcken. Perfekt med barnen och hunden, att ge dem en försmak av vildmarken.

Eller Hykjeberg, http://www.w.lst.se/template/NewsPage.aspx?id=3030 så brant och högt att man på toppen är ovanför alla rovfågelsbon som finns på klipputsprången. Fast dit skulle jag aldrig åka ensam, platsen är en perfekt scen för en deckarserie. 100 m stup, det snurrar i magen bara jag tänker på det.

Eller så gör jag en tur till Trängslet http://svt.se/2.33557/1.1641971/vattenmagasinet_i_trangslet_nastan_fullt?lid=senasteNytt_1101142&lpos=rubrik_1641971. När jag läser om hur mycket vatten det är, undrar jag om det är så klokt att paddla eller bada i älven nedströms. Inte bara bykraftverket, utan även stora Trängslet har för mycket vatten i resp damm.

måndag 10 augusti 2009

Är väldigt lat. Eller nåt.

Det är segt, fortfarande. Har inte kommit igång riktigt, fast jag inte haft helledigt under sommaren. Det var de där båda dagarna i Tällberg som jag faktiskt var alldeles, alldeles ledig. Inte ens en tidig morgon med bokföring eller momsräkning.

Det har varit mycket sådant i sommar. Först kraschade ju min gamla dator, lagom till vår flytt av kontor och hem. Sedan tog det nästan två månader till Telia med underentreprenör kom till skott. Under den tiden hopade sig verifikationer, deklarationer, lönerna räknade jag ut för hand, fakturorna betalade jag via den bärbara datorn och det mobila bredbandet (tänk, vilken tur att jag köpte det i vintras), egna fakturor till kunder blev felnumrerade osv osv. Min revisor får ett jobb i höst. Vill jag mena.

För att komma ikapp, har jag gått upp i ottan och tassat upp till kontoret i morgonrock, suttit där ett par timmar och sedan åkt med den yngsta till hennes simskola. Sedan hem för sen lunch och ...


dagarna har gått.


Men så fick jag några egna dagar i present av maken. På torsdag ska jag åka till Älvdalen via Sundborn. I Sundborn ska jag titta på utställningen (-arna) om Karin Larsson. Sedan upp till lilla stugan mitt i byn. Där ska jag vädra, elda i spisen, öppna en flaska med något gott i, värma något färdiglagat och läsa. Har laddat upp med en hög hög böcker.

Kanske bestämmer jag mig för att ge mig ut på någon myr och leta hjortron, kanske tar jag en skogstur på dryga två mil,
kanske gör jag en dagsutflykt till Njupeskär/Fulufjäll eller Städjan, kanske struntar jag helt i alla sådana ambitioner och sitter på verandan med mina böcker. Kanske går jag ner till gamla badstället vid älven och hoppar i det strömmande vattnet, med hjärtat i halsgropen. Vattnet kan ju släppas på från kraftverket, utan förvarning. Det kan bli en adrenalinkick.









Kanske stannar jag till vid brandtornet i Bunkris och beundrar utsikten däruppifrån.

Kanske åker jag upp till fäbodarna och konverserar med någon kulla eller dalkarl.

Eftersom jag inte kan älvdalsmål, utom ett par stackars enstaka ord, kan det låta så här:


Spärrad stil är förstås vad jag tror att kullan eller dalkarlen egentligen säger.





- Hej, hej, det är jag som är barnbarn till ... Han hade det fäbodstället närmast myren. Min morbror har det nu.


- Men, här står jag och försöker hinna klippa de sista fyrtio fåren och så kommer du och stör.


-Det är X-gården. Mammas hus kallas X-backen, ligger bredvid Y-gården.


- Ojojoj, så fin stadsfru, komma här och göra sig märkvärdig.


- Vilka fina får, åh, när jag var barn, var här fullt med både kor, getter och får.


- Men vilken idiot är du egentligen?


-Nä, nu måste jag gå. Hej då.


- Hej då.





Även när folk i den lilla byn pratar svenska, brukar det sjunga om det. Jag tror att islänningar skulle ha lättare att förstå än jag. Långt fram i tiden var älvdalskan förbjudet språk, men på sjuttiotalet blev faktiskt älvdalska hemspråk i byns skola. Det fanns barn i skogarna som inte hade hört svenska alls förrän de kom till skolan. Med alla berg och skogar och myrar var mottagningen för radio och teve ganska begränsad, och ensambarn med lite äldre föräldrar, ja, de uppfostrades på älvdalska. Mannen som lärde mig fiska och som lät mig åka riktigt hölass, med häst, talade bara älvdalska med mig, och när jag inte alls förstod, visade han med gester. Svenska vägrade han tala.

Men jag var ganska van, min farfar, född 1882, talade en uråldrig skånska och jag förstod inte honom heller.

Gå in här, så får ni höra http://swedia.ling.gu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen.ow.h . Bra att det finns en översättning, eller hur.

Nu kan man kanske tro att mamma kommer härifrån, men nej, inte riktigt. Hon är en söderböna, men tillbringade alla sina sommarlov i denna by. Hon förstår språket, men talar det inte. Morfar kunde inte heller tala älvdalska, men det behövdes inte så många ord under älgjakterna, det gick bra ändå.

Jag är alltså tredje generationen "sommar"gäst i byn. Jag behöver komma upp dit ibland och andas annan luft, gå i djupa skogar, förvånas av den totala tystnaden som finns på myrarna, se älven och höra målet.

Åh, som jag längtar!

torsdag 6 augusti 2009

Varför sitter jag inne när jag skulle kunna vara utomhus?


Egentligen? Är jag lite less på sommaren nu? Eller är det så enkelt som att jag är beroende av datorn?

Trettonåringen hävdar att han inte alls är dataspelsberoende, ånej. Hallååå! Varför sitter han inne på sitt rum och häckar hela tiden då? Varför kommer han knappt ut därifrån, ens för att mat med oss andra?


---


Skulle behöva få de där stackars pelargonerna och lobeliaplantorna i krukor, de jag köpte på handelsträdgårdens sommarrea för ett par veckor sedan. Jag åkte dit på min födelsedag, i stor optimism. Nog skulle jag hinna plantera alla växter innan simskola och tårtbak och innan gästerna kom.


Nej, det hann jag inte, eftersom jag hellre ville få undan de största dammråttorna. Och en del annat som blivit liggande.


Häromdagen var jag tillbaka på handelsträdgården för att köpa en syrenbuddleja, även kallad fjärilsbuske. Det satte jag ett par stycken vid vårt gamla hus för ett par år sedan, och nu när buskarna har blivit ett par meter höga och fulla med blommor, såg jag hundratals påfågelöga och nässelfjärilar svärma runt buskarna. Dessutom har jag genom årens lopp öst ner lavendelplantor i den enda rabatten jag orkade hålla någorlunda i stånd. Mycket fjärilar blir det. Underbart!


Så jag köpte en syrenbuddleja hit, till vårt nya ställe. Jag vet ännu inte var jag ska plantera den, men den skulle kunna passa vid den kommande uteplatsen utanför kontorshuset. Rabatter vill jag inte ha, inte en enda, men blommande buskar finns det plats för. Jag har satt några stockrosplantor vid en knut till kontorshuset. Där är det torr och mager jord, faktiskt perfekt för stockrosor. Annars har vi helt naturligt bra jord för potatis. Och de eviga lupinerna.


Tänk att jag kämpade för att få några stackare att trivas på gamla stället! Här växer de överallt. Härligt på försommaren, men nu? Största fördelen är att maskrosorna inte får plats.



I den kommande köksträdgården ska det bli lavendel i långa banor, som inramning runt frösådden. Som vindskydd planterar jag syrener längs med en kant, (trädgården ligger på en liten kulle och där köksträdgården ska ligga, är det som terrasser), för att kompensera lite för de syrener vi tog bort när vi byggde vårt nya hus.


Jag tänker för ofta storskaligt. Jag vet inte själv hur jag ska hinna med linodling, lavendeltvålstillverkning (!), hallonplockande, äppeldrickstillverkning, växthus för tomater och gurka (ska ju göra egen pickles, ketchup, chutney, bostongurka, ättiksgurka ... gubevars) eller slå allt hö för att de framtida fåren ska ha något att äta under vintern. För får ska jag ha, det finns inte en människa av kvinna född som orkar gå med röjsågen dessa ytor. Jag kämpade med röjsågen runt förra året och klarade kanske 75 kvm. Här har jag 22 300 kvm.

Kunde jag lia, vore det en annan sak, men det har jag aldrig lärt mig.


Jag köper inte ett tiopack påsk- och pingstliljelökar på hösten, jag köper åtminstone tio kilo. Varje år. Jag ser framför mig hur det blommar gult och vitt i vår ek- och lönndunge på våren. Fullt ska det vara!


Förrföregående ägare av vårt ställe, odlade just påsk- och pingstliljor för försäljning, de tog häst och vagn till båten, sedan fortsatte de med den in till Stadshusbron. Det ska inte jag göra, fullt så .. ja, vad jag nu kan kallas, är jag inte.


"Vanliga" människor nöjer sig med tre hallonbuskar, ett äppelträd, ett par tomatplantor. Inte jag.


Så blir det ofta kaos också.


Lite "vilja men inte kunna".


Inte idas, till slut.


Jag får skylla på att alla hallon, vinbär och äppelträd redan fanns här. De knotiga tomaterna är jag dock själv skyldig till.
---
Har ni sett att jag lyckats lägga in en bild här? Nästa steg är att komma på hur jag gör för att lägga in fler ;-)

tisdag 4 augusti 2009

Hur man inte odlar tomater

Man börjar inte med att köpa fröpåsar i januari och lägger dem inte på varm plats i köket, där de får ligga till mars. Man sår inte fröna i sålådor - i mars - och ställer dem på en ännu varmare plats i ena vardagsrumsfönstret. Man glömmer inte att vattna.
Man glömmer inte att lyfta lite på plastlocken, så det bildas mögel på jordytan.

Man vattnar inte väldigt mycket varannan vecka och så ingenting däremellan. Man glömmer inte att skola om de stackars miniplantor som trots allt kommer upp, i ett slags botanisk illustration av Darwins tes, "survival of the fittest". Man planterar inte de starkaste småplantorna i balkonglådor i början av juli och ställer dem på solig plats utanför huset, längst från inomhuskranar och utkastare.

Man fortsätter inte att glömma vattna, man tror inte att regnet nog sköter om den saken.

Man glömmer inte heller att titta till plantorna, som märkligt nog har vuxit några decimeter i de torra balkonglådorna. Man glömmer inte att fästa upp de rangliga stjälkarna med blompinnar. Man glömmer inte tjuva plantorna.

Men. Fast man kanske glömmer detta, kan man få se små gula tomatblommor. I augusti. Kanske, kanske belönas man med ett par små hårda tomater lagom till skolstarten.

Syltade gröna tomater är rätt gott det med. Jag har inte glömt att köpa mycket små konserveringsburkar. De kan ju få duga.