måndag 30 augusti 2010

Detalj


Så här soffan ut i närbild, det är några timmars jobb kvar.
:-)

Maken och jag hade äntligen lust i lördags


att ta itu med några heminredningsprojekt. Maken fick eld i baken på morgonen och for iväg och handlade konsolhyllor till vårt blivande kallskafferi. Sedan ägnade han timmar åt att lasermäta, (är jag gift med en snickare eller är jag gift med en snickare?), räkna höjder, olja in hyllplanen, av farten olja in några fönsterbrädor som väntat på sin tur i ett år och så montera dit hyllorna. Men bara en vägg är klar.


Söndagen höll han till i jordkällaren för att sätta upp hyllor där, så jag slipper famla på golvet efter syltburkar. Det gjorde han alltså i stället för att göra klart i skafferiet.

- Hör du Kronblom, när kan jag flytta in i skafferiet? frågade jag.
-När jag har fått tag på fler konsoler, svarade maken.
Såklart, tänkte inte på det att materialet var slut.

Själv plockade jag fram min verktygslåda med tapetserarverktyg och klädde äntligen om köksstolarna. Vilken befrielse att få bort det gamla ursmutsiga tyget! Och så fräscht det blev med nytt, fast det är "köpetyg" (på rea, 100:-/m). Har dragit på varp för hemvävt tyg i bomull och lin - för ett år sedan, men det tyget blir väl klart lagom till nästnästnästa gång jag ska klä om stolarna.















Så tömde jag hallsoffan på allt möjligt jox, sådant där som "man" aldrig vet var "man" ska lägga (läs här = oftast maken), rev bort det fula leopardmönstrade plyschtyget och började plockade bland mina stuvbitar (ytterligare en grej jag kan lägga ner en halv förmögenhet på). Det blev det här gulröda tyget, det funkar bra till soffans blågrönrödguldfärgade trästomme. Tycker jag. Men jag orkade inte ta bort de tiotusen häftklamrarna som det gamla tyget var fastsatt med, någon har gjort sig besvär och tapetserat om soffan på rätt sätt, ända fram till tyget. Det ska helst vara smånubb, att få bort klamrar betyder ofta att man gör synliga märken i träet.



Igår hade jag bara lust att läsa deckare. Och det gjorde jag också. I stället för att städa på diskbänken.













fredag 27 augusti 2010

Laster och lustar

Det är dags att erkänna det nu. Jag har en last. Denna last påverkar familjens ekonomi. Jag gör av med alldeles för mycket pengar på ...

...

inredningstidningar!

Jag prenumererar på Elle interiör, Sköna hem, Gård och torp (inte fullt så mycket inredning där, mer antikvarietankar där), Gods och gårdar, Hus och hem ... har säkert glömt någon nu. Dessutom köper jag enstaka lösnummer av Lantliv, fast jag inte är "shabby chic" i min stil, fast jag är inte så mycket skånska slott heller (som visas i Gods och gårdar), Plaza interiör, Residence ...

Jag kan inte påstå att all den tid jag lägger på att läsa om inredning påverkar hur det faktiskt ser ut hemma hos oss, det är mycket spretigare än så. Fast väggfärgen är förstås densamma i nästan alla rum, jag var faktiskt less på allt utom vitt när det var dags att bestämma med målarna inför vår flytt.

DN brukar ha en bostadsbilaga varje fredag. Den läses förstås också. Häromveckan höll jag på att sätta fredagsvinet i halsen när jag insåg att reportaget handlade om en bostad där jag faktiskt varit på besök en gång.

Det var ett litet hus i en gammal stad någonstans i Mellansverige. Innehavaren bjöd på te och vi pratade om ett gemensamt projekt, där han var handledare. Han var en superestet, med fingertoppskänsla för vad som var precis rätt i just det huset. Gammalt och nytt i perfekt blandning, med detaljer som vid den tiden var väldigt mycket före sin tid, samtidigt som husets verkliga ålder syntes i väl valda proportioner.

Jag kände mig nästan bortkommen, van som jag var vid mina föräldrars eviga heltäckningsmattor, engelska klubbfåtöljer och nytillverkade allmogebord. Och i andra änden, torftiga studentrum.

Att en ung man (fast i mina 22-åriga ögon var han halvgammal) intresserade sig så för hur han hade det hemma! Det var klart annorlunda.

Hur det såg ut i den bostaden nu? Jo, visst syntes det att åren gått, att han hade bildat familj, att det hade funnits husdjur i hemmet. Vissa av de där häftiga detaljerna var borta, istället hade det tillkommit annat.

Kort sagt, det var ett älskat hem för mannen (numera förstås väldigt jämnårig med mig, jag har kommit ikapp) och hans hustru.

---

Ska nog ta itu med de där osydda gardinerna som legat på soffan sedan i juni.

tisdag 24 augusti 2010

Joggblogg del 13

Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.

När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.

---

Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.

Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.

---

Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.

Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).

Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...

---

Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.

torsdag 19 augusti 2010

Här har'u hare hörru!



Igår kväll ringde systra min! Hennes mejl hade brakat ihop (hade skickat lite för många bilder till henne, så det var mitt "fel") och hon stod helt enkelt inte ut längre med att inte höra av sig. Hjärta hon!





Vi pratade en stund (det är dyrt att ringa från hennes land, dessutom stod hon i begrepp att börja dagens sysslor (hennes bostadsort ligger 9 timmar efter min).





Hur som helst.





Hon hade skickat ett par inramade foton till mig, som hon hade smugglat iväg för flera år sedan, med tanke på min 50-årsdag (!). Den ena bilden föreställer mig på min femårsdag, finklädd med en "amerikaklänning" och med en alldeles ny röd cykel. Den andra föreställer oss båda, min syster 18 månader och jag sex år. Vi ligger på en äng utanför ett härbre i Dalarna och trots att bilden är i svartvitt, strålar det sval svensk sommar om den. Vi har randiga resp blommiga byxor och yllekoftor på oss. Båda är vi kortklippta (så var hårmodet för småflickor den sommaren) och vi ser ut att ha det bra.





Down memory lane.





Jag är så glad över dessa bilder!





Tack, tack fina syster!





---





Så kom vi in på vår pappa. Han är ganska originell, måste jag säga. Han ordnade med familjens gemensamma present till mig, en flaggstång. Jag har önskat mig en, vår bostad kändes inte komplett utan en. Dessutom fick maken en flagga när han fyllde 40, så naturligtvis måste vi ha något att hissa den i.


Det är ju bara det att flaggstången är för kort! Det ser rumphugget ut.


- Men den går ju i alla fall över taknocken på gamla huset, sa pappa, när jag fick syn på eländet. Han var medveten om det själv, att flaggstången är för kort. Och makens flagga ser helt groteskt för stor ut, när den är hissad.


Mamma och hennes man skrattade nästan på sig, när de fick se flagga och flaggstång häromdagen.





Syrran föreslog att jag skulle försöka byta flaggstången och skaffa en som är åtminstone 2-3 m högre.





Så berättade jag för henne att jag faktiskt hade fått en present till av pappa. "Något litet", som han själv uttryckte det.





Jodå, ur bakluckan hivade han upp en liten tennvas som farfar fick när han blev 50 (det skulle vara 1932 det). Men det står "På 60 års-dagen" på vasen (?), lite halvt om halvt bortskrapat, med en mejsel kanske. Vasen har pappa aldrig haft framme, den måste han ha haft gömd någonstans och nu såg han ett tillfälle att bli av med den. Jag förstår varför han inte använt den, den är fortfarande smutsig inuti efter en bukett från 1932 (eller om det nu var 1942).


För övrigt tycker jag den ser ut som en gravvas, tur att det finns en rejäl fot på den.





Pappa räckte över denna tingest snabbt innan han skulle sätta sig i bilen för att åka hem till sig. Det var som om vasen brände honom i händerna.





Jag kan inte påstå att vasen har särskilt högt affektionsvärde, snarare är det värdet lika med noll. Jag har andra minnen från farfar än denna vas.

Jag får väl gömma undan den till nästa generation ;-) . Stackars åttaåring!

---

På 80-talet såg syrran och jag en film som heter "Withnail & I" (reservation för stavning, uttalas Withnå:l). Den handlar om två killar under sent 60- eller tidigt 70-tal som hyr ett hus i norra England under någon vecka. De röker på, dricker, pratar om tjejer, pratar om pengar, löser alla världsproblem och kommer i kontakt med en liten farbror som tar sig an dem. Farbrorn, som jag tror är tjuvjägare, överraskar dem en dag med en nyfångad hare som han hängt upp på köksdörren. Bredvid haren sitter en lapp "Here's an hare, Harry". Förstås översatt till "Här har'u hare hörru". Killarna har ingen som helst aning vad de förväntas göra med haren.

Det där har blivit ett talesätt mellan mig och syrran och vi säger det när vi får något som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Farfars vas är ett solklart fall av "Här har'u hare hörru".

tisdag 17 augusti 2010

Hurra, vad kul!

Idag kommer min lillebror (inte så liten, han är 41) till Sverige. Han ska vara här ca tio dagar, så det blir minst en träff. Så är det bara lillasyster (45) som saknas.

Som jag saknar henne.

måndag 16 augusti 2010

Hjälp!

Huset är i totalt kaos (som det oftast är) med skor, stövlar, ryggsäckar precis innanför dörren, sandhögar efter hunden, "fådda" rotsaker från grannen som han kom över med i lördags, dammsugare som står framför kakelugnen (får inte lyfta eller dra än på två veckor, så jag kan inte göra något åt det själv), tidningar, papper, viktiga ritningar, tygprover ...

...

och i eftermiddag kommer en journalist hem till oss som kanske ska skriva om vårt hus.

I alla fall har jag fått undan disken.

fredag 13 augusti 2010

Darwin, resans mest iskalla

Kan man säga downlight? I så fall var våra dagar i Darwin det. Av någon anledning hade jag bokat in oss på en camping strax utanför stan. Den var fyrstjärnig enl nätet, men jag undrar hur Australiens stjärnmarkering fungerar i så fall. Eller hur två- och trestjärniga campingar är (fast det vill jag nog helst leva i okunnighet om).



Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.



Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.

Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.



Standarden för övrigt?



Finns bara ett ord - skitigt.



Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.



Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.



Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.



Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.



Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.



Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.



Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.








Så här roligt hade vi det i Darwin.

Öken och hav del 2




Dags för lite mer blöta, eller hur?


Det enda roliga vi gjorde i Darwin var en liten amfibiebussutflykt. Här är vi ute i sundet mellan fastlandet och Tiwiöarna. Håll fingrarna i styr, det finns saltvattenkrokodiler här!

















Visserligen inget hav, men en mäktig flod, Yarra river i Melbourne. Där var det blött på fler sätt, fyra årstider på en dag, mest regn dock.






Undrar om inte Indiska oceanen är mitt favorithav. Redan namnet ger mig behagliga associationer.



Ingen av oss surfar, men visst kan man känna en längtan efter att testa.

Öken och hav, highlights del 2

Varandras motsats? Ja, kanske, men det finns likheter också. Öppenhet, man ser långt, det finns mer liv "under ytan" än man först varseblir, man får plats med sig själv. Både öken och hav ger mig lust att resa, att ge mig ut i det där stora och upptäcka en delfinflock på väg någonstans eller en ödla som kilar uppför en sten.

Här några bilder:


Katherine Gorge, på väg från Darwin mot Alice Springs. Underbara små stränder längs med floden, men man fick inte gå i land, dit kommer krokodilerna och lägger sina ägg.








Vem har gått här?









Plötsligt ser vi en hjord vildkameler som rör sig mellan buskarna. De är alldeles för skygga, vi kommer inte närmare än så här.








Det är rött, torrt - och rostigt. Järnoxiden i marken gör att den rostar och blir röd. Men vackert är det.









Världens mest kända klippa i solnedgång. Ögonblicket störs dock något av de andra 6000 turisterna som filmar, plåtar, pratar, nojsar, festar (ungefär som vi själva alltså).












Soluppgången var ännu vackrare, med alla fåglar som sjöng till ljusets ära.

fredag 6 augusti 2010

Highlights del 1

Här är några av sommarens absoluta höjdpunkter, osorterade:

- att se åttaåringen övervinna sin osäkerhet inför det stora djupa havet och faktiskt ge sig ut i vattnet och snorkla på riktigt. Att se henne simma som en delfin, titta efter fiskar, pausa ibland på pappas arm och så fortsätta. Efter besöket ute på Stora barriärrevet var åttaåringen helfrälst och ville bara dyka. Hon började prata om att lära sig att dyka med tuber. ;-)
Hela hon var som en egen färgkaskad, med blå dykardräkt (närmast ett måste, egentligen var det inte säsong för maneter, men man hade sett ett par stycken veckan innan. Och dessa maneter är dödligare än Australiens alla ormar och hajar - tillsammans), gröna simfötter, gult cyklop och rosa snorkel. Och så hennes röda lugg som stack fram. Alla fiskar och koraller hade stark konkurrens.
De stora barnen såg vi inte till på hela dagen, de simmade runt med sina kusiner och vi fick ropa in dem till båten när det var dags att åka tillbaka till land. De blev också sålda på allt som finns att upptäcka i havet. En av deras vuxna kusiner läser till marinbiolog i Cairns, kanske får hon efterföljare i familjen?

- att komma till Alice Underland. Äh, förlåt, Alice Springs, menar jag. En liten hanterbar ökenstad, ännu fler vänliga människor, massor med gallerier för aboringierkonst, Desert Park med rovfågeluppvisning, (en "laduuggla" (barnowl) flög ett par decimeter ovanför våra huvuden, t ex), museum för pionjärkvinnor av alla kategorier, både kvinnliga lärare ute i outback, första flygaren, äventyrare som liftade runt hela landet på 1920-talet, första domaren, första ministern ... som utomstående med mycket ringa kunskap om Australiens historia, blev det för många namn, men museet och utställningarna var imponerande.

Besök på Royal Flying Doctors, de räddar hundratals liv varje år.

Papegojor som flyger fritt bland träden inne på huvudgatan.

Att gå ut i ökenparken på morgonen och höra hur världen väcks till liv, med fåglar som sjunger så man tror någon spelar elorgel. Min favoritfågel där var nog den supersociala lilla "gråhättade babblaren" (egen översättning av greycrowned babbler). Våra associationer gick genast till åttaåringen, som resten av den dagen kallades för rödhättade babblaren.

Att sitta på en köttrestaurang (med så mört kött att man bara behövde titta på sin mat, så skar den upp sig av sig självt) där man eldar i öppna spisen och spelar "Waltzing Matilda". Turistigt, jag vet, men det var gott, varmt och skönt och härligt.

Aboringierkonst, som jag inte förstår med hjärnan, bara med ögon - och hjärta. Konsten berättar om myter, seder, kultur, religion och som vit, ickeinitierad får man bara veta den enklaste barnvarianten. "Så här målar denna konstnär, från XYZ-folket, legenden om hur ABC-berget skapades."
Men jag har ingen ambition att bli aboringier och nöjer mig därför med att "bara" njuta.

Första intrycket av AS var dock inte gott, vi kom dit en tidig morgon och möttes av skrik, skrän och skrål från alltför törstiga som slogs om de sista dropparna i flaskan. Och så morgontidiga latte-mammor, som ut att vara högst 18 och ett halvt. Det kändes dystert.

Men allteftersom fler vaknade och butiker öppnade, växte känslan och Alice Springs fick definitivt en liten bit av mitt hjärta.

- ett annat ställe som jag gillade starkt var Melbourne. Vad gjorde väl det att det var juli och mitt i vintern, med 11 gr och regn? Där finns så mycket, konstmuséer (som vi inte hann in på), lyxiga boutiquer, (jodå, jag roas redan av fönstershopping), kaféer, arkader med stark Milano-känsla, restauranger med ett utbud från jordens alla hörn, middagen på min födelsedag, på en restaurang så läckert inredd att jag genast kände att jag vill möblera om vårt vardagsrum för att få det som på den restaurangen - och då har vi bott i vårt hus i lite drygt ett år!, vingårdsbesök i Yarra valley, brorsans trevliga lilla gym, som jag fick hänga med på en gång med en personlig tränare (jösses, det var bra!), förortsgatorna som var som "High Streets" i England, med egna små centrum med butiker, fik, restauranger, (är jag matfixerad eller?), akvariet med både rockor, hajar, barracudas förutom korallfiskar av olika slag ... till Melbourne vill jag resa tillbaka.

Bilder? Nja, min systemkamera gick sönder, åttaåringens nyinköpta kamera förlorades i Darwin, makens videokamera gick sönder (fast sedan blev den ju reparerad), tolvåringens kamera glömde hon ofta bort att ta med på dagarna, makens jobbkamera, som vi tagit med som reserv, åt batterier, så vi fick byta efter tio-tolv tagna bilder och det var inte alltid jag hade med extra. Så, några bilder har det blivit och några lägger jag in här. Så småningom. Kanske i highlights del 2.

;-)

tisdag 3 augusti 2010

No worries

Australien måste vara det vänligaste landet jag besökt hittills. Folk är verkligen avslappnade och lugna. Ordet casual måste vara australiensiskt från början.

Aboriginiernas "allt ditt är mitt och allt mitt är ditt" har spritt sig till resten av invånarna.

Några exempel:
en parkeringsautomat mitt i Melbourne vill inte ta kort och vi har inte tillräckligt med mynt för att klara den tänkta p-tiden. Vi ser oss omkring för att försöka hitta ett ställe där vi kan växla in en sedel till mynt. En kvinna i 60-årsåldern stannar till, räcker över sitt paraply till 14-åringen, och innan vi har hunnit säga något, har hon lagt i några dollar och ger oss biljetten.
- No worries, it's only 4 dollars, säger hon och vi försöker stamma fram "thank you very much" innan hon tar sitt paraply och fortsätter sin promenad.

Maken får tjall på sin videokamera. Den är några år gammal, men inte ska väl den gå sönder bara så där. Han chansar på att lämna in den i en fotobutik i ett köpcentrum.
- Oj, hur länge har du haft den här? frågar butiksinnehavaren.
- Några år bara, svarar maken.
- Hm, faktiskt har jag en exakt likadan hemma. Jag tar med mig den i morgon och byter ut de trasiga delarna på din kamera. Det går inte att skaffa fram nya delar till den här.
- Oj, tack, det var vänligt.
- No worries.

Nästa dag kom maken tillbaka och fick sin kamera. När han frågade vad han var skyldig, svarade dagens hjälte:
- No worries, it´s for free. Jag använder ändå inte min kamera längre.

En vecka senare är vi på Rottnest Island utanför västkusten. Efter en cykeltur runt halva ön är det dags för lite lunch och fika. Maken går in på ett konditori och köper varsin latte till oss. Konditoriet tar inte kort och maken har sju dollar i plånboken. Kaffet kostar nio dollar.
- Vänta, jag ska hämta min fru, hon har säkert två dollar.
- No worries, jag betalar det som behövs, säger det tjugoåriga kassabiträdet.

!!!!!

måndag 2 augusti 2010

Hemma!

Borta bra men hemma bäst!

Precis.

Här kommer inom kort reserapporter, men nu ska jag knoppa en stund, är jetlaggad och yrslig efter 48 timmars resa.

Kram