Mer ögongodis

Några bilder till, kan inte låta bli.

Under säsong kan man frossa i körsbär direkt från odlarnas gårdsförsäljning nere i dalen.

Att British Columbia är ett populärt inspelningsställe för många Hollywoodproduktioner förstår man. Det är t o m så populärt att kulisserna kan få stå kvar till nästa film.

Fast jag lovar, det var inte här "Blair witch project" spelades in. Jag höll mig på vägen när jag fotograferade  min svågers snickeriprojekt, att renovera det här huset (hehehe, det blir nog när det är sju torsdagar i en vecka), med syrrans erfarenheter i färskt minne. Hon kröp omkring och tog många tjusiga bilder. På väg tillbaka till bilen ropade hennes barn: "mom, you've got tics! All over". Hon tittade ner på sina kläder som myllrade av fästingar. HU!
Jag tycker det är läskigt att ha en fästing.

Vi hade alltså närkontakt med både björnar och prärievargar. Riktigt nära kom jag denna uggla.

Hahaha, nä, skojar bara, den här är av äkta plast, för att skrämma bort lite fågel precis runt huset, så de inte flyger in i fönstren och knäcker nacken.

Fast den här är på riktigt, det är en grouse, ungefär som vår ripa. Den "klunkade" eller hur man nu ska beskriva lätet, efter en hona att para sig med.

Sista kvällen bjöd min svåger mig på en tur på hojen. Han skulle ta det så lugnt och försiktigt, jodå. Men, jag har aldrig gillat att sitta bakpå och även om han inte körde fortare än 85-90, kändes det vääääldigt fort. Särskilt som jag på utvägen höll mitt huvud över hans högra axel och såg mest in i bergsväggar. Det var lite bättre på tillbakavägen.

Alltid lugnande att se ut över havet. Inga späckhuggare där denna gång.

Förvirringen var total

när maken berättade att jag inte skulle vara hemma under Valborg. Han såg väldigt pillemarisk ut när han sa det, så efter några panikfyllda sekunder (minuter? vet inte riktigt) förstod jag att han inte skulle slänga ut mig från vårt gemensamma hem. Han hade bokat biljett till mig, så jag kunde resa till Kanada och hälsa på min syster.
   - Det blir ju aldrig av att du åker annars och jag vet ju hur mycket du ständigt längtar efter henne.

Så fort det gick ringde jag till henne, det gäller att hålla rätt på tidsskillnaden och inte ringa när det är mitt i natten hos dem, för att få det bekräftat. Jodå, det var sant.
Giltighetstiden för mitt pass är på upphällningen, men det skulle räcka, enligt kanadensiska ambassadens hemsida.

Så kom då den mycket tidiga fredagsmorgonen då jag skulle åka. Taxin hämtade mig klockan sex, frukost skulle jag äta på flygplatsen. Resfebern hade gripit mig, jag kollade att pass, pengar, e-biljett och instruktioner från syrran, kamera, anteckningsbok ... låg kvar i väskan, så de inte hade trillat ur sedan jag kollade förra gången, fem minuter tidigare.

Resan var lång, som den ju alltid är, när det skiljer nio timmar i tid. Jag blev mött av min svåger klockan fyra på fredagseftermiddagen, då var klockan ett på natten mot lördag för mig. Jag var lite dimmig.

Men säg den öbo som tackar nej till ett glas vin innan middagen!


Dagen efter var det dags för ny resa, upp i bergen. På vägen passerade vi en svartbjörn, som lekte bredvid highway (här ung som våra riksvägar, dock tvåfilig med omkörningssträckor i uppförsbackarna). Vi stannade inte, syrran är ledamot i sin hemorts vilddjurskommitté och försöker lära folk hur man uppför sig i områden med mycket björn, pumor och prärievarg. En av de viktigaste uppförandekoderna är att man inte stannar på vägen om man ser t ex björn. Dels för att man då utgör en trafikfara, dels för att björnen gärna kommer fram till bilen för att tigga mat. Vi  hade lite längre "kontakt" med en prärievarg, coyote, när vi hade kommit fram till syrrans bergsstuga. Den tassade runt på åkern nedanför och ville komma närmare, men vågade inte. Vi tyckte det nog var bäst att ta in hunden.

Vi såg en brun björn (kan ändå ha varit en svartbjörn) ett par dagar senare, när vi tog en promenad ner till en liten bäck. Vi upptäckte den, en ettårsunge troligen, innan den såg oss. Vi tyckte inte att vi behövde gå ända ner till bäcken, ungens mamma var säkert i närheten. Det räckte så bra med att vara 150-200 m från ungen.
Tyvärr fick jag inte upp kameran i tid. Ni får hålla tillgodo med den här:

(vad det var för ett djur vet jag inte, men knappast björn väl)

eller den här:

björnspåren är ganska färska, kanske från dagen innan. Så här såg det ut runt omkring:

 Det är byns badplats.

Vi befann oss alltså någonstans i bergen, mellan kusten vid Vancouver och Klippiga bergen, nära gränsen mot USA. Såååå vackert.

Nedanför åkern, osynlig här, ligger ängen där vi såg björnungen. I ravinen rinner bäcken.

Skidorterna är fortfarande öppna, många toppar har snö året om.

Det här var den soliga dagen vi hade. Det regnar mycket i Vancouver, men det är vackert ändå. Jag längtar redan tillbaka.

Här har'u hare hörru!

Igår kväll ringde systra min! Hennes mejl hade brakat ihop (hade skickat lite för många bilder till henne, så det var mitt "fel") och hon stod helt enkelt inte ut längre med att inte höra av sig. Hjärta hon!





Vi pratade en stund (det är dyrt att ringa från hennes land, dessutom stod hon i begrepp att börja dagens sysslor (hennes bostadsort ligger 9 timmar efter min).





Hur som helst.





Hon hade skickat ett par inramade foton till mig, som hon hade smugglat iväg för flera år sedan, med tanke på min 50-årsdag (!). Den ena bilden föreställer mig på min femårsdag, finklädd med en "amerikaklänning" och med en alldeles ny röd cykel. Den andra föreställer oss båda, min syster 18 månader och jag sex år. Vi ligger på en äng utanför ett härbre i Dalarna och trots att bilden är i svartvitt, strålar det sval svensk sommar om den. Vi har randiga resp blommiga byxor och yllekoftor på oss. Båda är vi kortklippta (så var hårmodet för småflickor den sommaren) och vi ser ut att ha det bra.





Down memory lane.





Jag är så glad över dessa bilder!





Tack, tack fina syster!





---





Så kom vi in på vår pappa. Han är ganska originell, måste jag säga. Han ordnade med familjens gemensamma present till mig, en flaggstång. Jag har önskat mig en, vår bostad kändes inte komplett utan en. Dessutom fick maken en flagga när han fyllde 40, så naturligtvis måste vi ha något att hissa den i.


Det är ju bara det att flaggstången är för kort! Det ser rumphugget ut.


- Men den går ju i alla fall över taknocken på gamla huset, sa pappa, när jag fick syn på eländet. Han var medveten om det själv, att flaggstången är för kort. Och makens flagga ser helt groteskt för stor ut, när den är hissad.


Mamma och hennes man skrattade nästan på sig, när de fick se flagga och flaggstång häromdagen.





Syrran föreslog att jag skulle försöka byta flaggstången och skaffa en som är åtminstone 2-3 m högre.





Så berättade jag för henne att jag faktiskt hade fått en present till av pappa. "Något litet", som han själv uttryckte det.





Jodå, ur bakluckan hivade han upp en liten tennvas som farfar fick när han blev 50 (det skulle vara 1932 det). Men det står "På 60 års-dagen" på vasen (?), lite halvt om halvt bortskrapat, med en mejsel kanske. Vasen har pappa aldrig haft framme, den måste han ha haft gömd någonstans och nu såg han ett tillfälle att bli av med den. Jag förstår varför han inte använt den, den är fortfarande smutsig inuti efter en bukett från 1932 (eller om det nu var 1942).


För övrigt tycker jag den ser ut som en gravvas, tur att det finns en rejäl fot på den.





Pappa räckte över denna tingest snabbt innan han skulle sätta sig i bilen för att åka hem till sig. Det var som om vasen brände honom i händerna.





Jag kan inte påstå att vasen har särskilt högt affektionsvärde, snarare är det värdet lika med noll. Jag har andra minnen från farfar än denna vas.

Jag får väl gömma undan den till nästa generation ;-) . Stackars åttaåring!

---

På 80-talet såg syrran och jag en film som heter "Withnail & I" (reservation för stavning, uttalas Withnå:l). Den handlar om två killar under sent 60- eller tidigt 70-tal som hyr ett hus i norra England under någon vecka. De röker på, dricker, pratar om tjejer, pratar om pengar, löser alla världsproblem och kommer i kontakt med en liten farbror som tar sig an dem. Farbrorn, som jag tror är tjuvjägare, överraskar dem en dag med en nyfångad hare som han hängt upp på köksdörren. Bredvid haren sitter en lapp "Here's an hare, Harry". Förstås översatt till "Här har'u hare hörru". Killarna har ingen som helst aning vad de förväntas göra med haren.

Det där har blivit ett talesätt mellan mig och syrran och vi säger det när vi får något som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Farfars vas är ett solklart fall av "Här har'u hare hörru".