Den som har gjort en resa har något att berätta. Jag har precis kommit hem efter två veckor på Kuba och är stinn, riktigt proppfull av intryck och berättelser.
Men jag har inte ens börjat sortera bilderna eller anteckningarna. Har mer än 800 bilder. Många av dem är riktigt usla snapshots, så det ska rensas en del förstås. Annat kommer jag lägga ut här.
Har en deadline på "nya" skrivarkursen (mmm, snart har helva terminen gått, så den är inte så ny längre), förutom att jag är rätt jetlaggad, så det dröjer nog lite.
Hasta luego
Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg
torsdag 28 februari 2013
måndag 23 maj 2011
Mer ögongodis
Några bilder till, kan inte låta bli.
Under säsong kan man frossa i körsbär direkt från odlarnas gårdsförsäljning nere i dalen.
Att British Columbia är ett populärt inspelningsställe för många Hollywoodproduktioner förstår man. Det är t o m så populärt att kulisserna kan få stå kvar till nästa film.
Fast jag lovar, det var inte här "Blair witch project" spelades in. Jag höll mig på vägen när jag fotograferade min svågers snickeriprojekt, att renovera det här huset (hehehe, det blir nog när det är sju torsdagar i en vecka), med syrrans erfarenheter i färskt minne. Hon kröp omkring och tog många tjusiga bilder. På väg tillbaka till bilen ropade hennes barn: "mom, you've got tics! All over". Hon tittade ner på sina kläder som myllrade av fästingar. HU!
Jag tycker det är läskigt att ha en fästing.
Vi hade alltså närkontakt med både björnar och prärievargar. Riktigt nära kom jag denna uggla.
Hahaha, nä, skojar bara, den här är av äkta plast, för att skrämma bort lite fågel precis runt huset, så de inte flyger in i fönstren och knäcker nacken.
Fast den här är på riktigt, det är en grouse, ungefär som vår ripa. Den "klunkade" eller hur man nu ska beskriva lätet, efter en hona att para sig med.
Sista kvällen bjöd min svåger mig på en tur på hojen. Han skulle ta det så lugnt och försiktigt, jodå. Men, jag har aldrig gillat att sitta bakpå och även om han inte körde fortare än 85-90, kändes det vääääldigt fort. Särskilt som jag på utvägen höll mitt huvud över hans högra axel och såg mest in i bergsväggar. Det var lite bättre på tillbakavägen.
Alltid lugnande att se ut över havet. Inga späckhuggare där denna gång.
Under säsong kan man frossa i körsbär direkt från odlarnas gårdsförsäljning nere i dalen.
Att British Columbia är ett populärt inspelningsställe för många Hollywoodproduktioner förstår man. Det är t o m så populärt att kulisserna kan få stå kvar till nästa film.
Fast jag lovar, det var inte här "Blair witch project" spelades in. Jag höll mig på vägen när jag fotograferade min svågers snickeriprojekt, att renovera det här huset (hehehe, det blir nog när det är sju torsdagar i en vecka), med syrrans erfarenheter i färskt minne. Hon kröp omkring och tog många tjusiga bilder. På väg tillbaka till bilen ropade hennes barn: "mom, you've got tics! All over". Hon tittade ner på sina kläder som myllrade av fästingar. HU!
Jag tycker det är läskigt att ha en fästing.
Vi hade alltså närkontakt med både björnar och prärievargar. Riktigt nära kom jag denna uggla.
Hahaha, nä, skojar bara, den här är av äkta plast, för att skrämma bort lite fågel precis runt huset, så de inte flyger in i fönstren och knäcker nacken.
Fast den här är på riktigt, det är en grouse, ungefär som vår ripa. Den "klunkade" eller hur man nu ska beskriva lätet, efter en hona att para sig med.
Sista kvällen bjöd min svåger mig på en tur på hojen. Han skulle ta det så lugnt och försiktigt, jodå. Men, jag har aldrig gillat att sitta bakpå och även om han inte körde fortare än 85-90, kändes det vääääldigt fort. Särskilt som jag på utvägen höll mitt huvud över hans högra axel och såg mest in i bergsväggar. Det var lite bättre på tillbakavägen.
Alltid lugnande att se ut över havet. Inga späckhuggare där denna gång.
fredag 13 augusti 2010
Darwin, resans mest iskalla
Kan man säga downlight? I så fall var våra dagar i Darwin det. Av någon anledning hade jag bokat in oss på en camping strax utanför stan. Den var fyrstjärnig enl nätet, men jag undrar hur Australiens stjärnmarkering fungerar i så fall. Eller hur två- och trestjärniga campingar är (fast det vill jag nog helst leva i okunnighet om).
Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.
Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.
Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.
Standarden för övrigt?
Finns bara ett ord - skitigt.
Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.
Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.
Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.
Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.
Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.
Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.
Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.
Så här roligt hade vi det i Darwin.
Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.
Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.
Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.
Standarden för övrigt?
Finns bara ett ord - skitigt.
Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.
Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.
Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.
Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.
Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.
Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.
Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.
Så här roligt hade vi det i Darwin.
Öken och hav del 2
Dags för lite mer blöta, eller hur?
Det enda roliga vi gjorde i Darwin var en liten amfibiebussutflykt. Här är vi ute i sundet mellan fastlandet och Tiwiöarna. Håll fingrarna i styr, det finns saltvattenkrokodiler här!
Visserligen inget hav, men en mäktig flod, Yarra river i Melbourne. Där var det blött på fler sätt, fyra årstider på en dag, mest regn dock.
Undrar om inte Indiska oceanen är mitt favorithav. Redan namnet ger mig behagliga associationer.
Ingen av oss surfar, men visst kan man känna en längtan efter att testa.
Öken och hav, highlights del 2
Varandras motsats? Ja, kanske, men det finns likheter också. Öppenhet, man ser långt, det finns mer liv "under ytan" än man först varseblir, man får plats med sig själv. Både öken och hav ger mig lust att resa, att ge mig ut i det där stora och upptäcka en delfinflock på väg någonstans eller en ödla som kilar uppför en sten.
Här några bilder:
Katherine Gorge, på väg från Darwin mot Alice Springs. Underbara små stränder längs med floden, men man fick inte gå i land, dit kommer krokodilerna och lägger sina ägg.
Vem har gått här?
Plötsligt ser vi en hjord vildkameler som rör sig mellan buskarna. De är alldeles för skygga, vi kommer inte närmare än så här.
Det är rött, torrt - och rostigt. Järnoxiden i marken gör att den rostar och blir röd. Men vackert är det.
Världens mest kända klippa i solnedgång. Ögonblicket störs dock något av de andra 6000 turisterna som filmar, plåtar, pratar, nojsar, festar (ungefär som vi själva alltså).
Soluppgången var ännu vackrare, med alla fåglar som sjöng till ljusets ära.
Här några bilder:
Katherine Gorge, på väg från Darwin mot Alice Springs. Underbara små stränder längs med floden, men man fick inte gå i land, dit kommer krokodilerna och lägger sina ägg.
Vem har gått här?
Plötsligt ser vi en hjord vildkameler som rör sig mellan buskarna. De är alldeles för skygga, vi kommer inte närmare än så här.
Det är rött, torrt - och rostigt. Järnoxiden i marken gör att den rostar och blir röd. Men vackert är det.
Världens mest kända klippa i solnedgång. Ögonblicket störs dock något av de andra 6000 turisterna som filmar, plåtar, pratar, nojsar, festar (ungefär som vi själva alltså).
Soluppgången var ännu vackrare, med alla fåglar som sjöng till ljusets ära.
fredag 6 augusti 2010
Highlights del 1
Här är några av sommarens absoluta höjdpunkter, osorterade:
- att se åttaåringen övervinna sin osäkerhet inför det stora djupa havet och faktiskt ge sig ut i vattnet och snorkla på riktigt. Att se henne simma som en delfin, titta efter fiskar, pausa ibland på pappas arm och så fortsätta. Efter besöket ute på Stora barriärrevet var åttaåringen helfrälst och ville bara dyka. Hon började prata om att lära sig att dyka med tuber. ;-)
Hela hon var som en egen färgkaskad, med blå dykardräkt (närmast ett måste, egentligen var det inte säsong för maneter, men man hade sett ett par stycken veckan innan. Och dessa maneter är dödligare än Australiens alla ormar och hajar - tillsammans), gröna simfötter, gult cyklop och rosa snorkel. Och så hennes röda lugg som stack fram. Alla fiskar och koraller hade stark konkurrens.
De stora barnen såg vi inte till på hela dagen, de simmade runt med sina kusiner och vi fick ropa in dem till båten när det var dags att åka tillbaka till land. De blev också sålda på allt som finns att upptäcka i havet. En av deras vuxna kusiner läser till marinbiolog i Cairns, kanske får hon efterföljare i familjen?
- att komma till Alice Underland. Äh, förlåt, Alice Springs, menar jag. En liten hanterbar ökenstad, ännu fler vänliga människor, massor med gallerier för aboringierkonst, Desert Park med rovfågeluppvisning, (en "laduuggla" (barnowl) flög ett par decimeter ovanför våra huvuden, t ex), museum för pionjärkvinnor av alla kategorier, både kvinnliga lärare ute i outback, första flygaren, äventyrare som liftade runt hela landet på 1920-talet, första domaren, första ministern ... som utomstående med mycket ringa kunskap om Australiens historia, blev det för många namn, men museet och utställningarna var imponerande.
Besök på Royal Flying Doctors, de räddar hundratals liv varje år.
Papegojor som flyger fritt bland träden inne på huvudgatan.
Att gå ut i ökenparken på morgonen och höra hur världen väcks till liv, med fåglar som sjunger så man tror någon spelar elorgel. Min favoritfågel där var nog den supersociala lilla "gråhättade babblaren" (egen översättning av greycrowned babbler). Våra associationer gick genast till åttaåringen, som resten av den dagen kallades för rödhättade babblaren.
Att sitta på en köttrestaurang (med så mört kött att man bara behövde titta på sin mat, så skar den upp sig av sig självt) där man eldar i öppna spisen och spelar "Waltzing Matilda". Turistigt, jag vet, men det var gott, varmt och skönt och härligt.
Aboringierkonst, som jag inte förstår med hjärnan, bara med ögon - och hjärta. Konsten berättar om myter, seder, kultur, religion och som vit, ickeinitierad får man bara veta den enklaste barnvarianten. "Så här målar denna konstnär, från XYZ-folket, legenden om hur ABC-berget skapades."
Men jag har ingen ambition att bli aboringier och nöjer mig därför med att "bara" njuta.
Första intrycket av AS var dock inte gott, vi kom dit en tidig morgon och möttes av skrik, skrän och skrål från alltför törstiga som slogs om de sista dropparna i flaskan. Och så morgontidiga latte-mammor, som ut att vara högst 18 och ett halvt. Det kändes dystert.
Men allteftersom fler vaknade och butiker öppnade, växte känslan och Alice Springs fick definitivt en liten bit av mitt hjärta.
- ett annat ställe som jag gillade starkt var Melbourne. Vad gjorde väl det att det var juli och mitt i vintern, med 11 gr och regn? Där finns så mycket, konstmuséer (som vi inte hann in på), lyxiga boutiquer, (jodå, jag roas redan av fönstershopping), kaféer, arkader med stark Milano-känsla, restauranger med ett utbud från jordens alla hörn, middagen på min födelsedag, på en restaurang så läckert inredd att jag genast kände att jag vill möblera om vårt vardagsrum för att få det som på den restaurangen - och då har vi bott i vårt hus i lite drygt ett år!, vingårdsbesök i Yarra valley, brorsans trevliga lilla gym, som jag fick hänga med på en gång med en personlig tränare (jösses, det var bra!), förortsgatorna som var som "High Streets" i England, med egna små centrum med butiker, fik, restauranger, (är jag matfixerad eller?), akvariet med både rockor, hajar, barracudas förutom korallfiskar av olika slag ... till Melbourne vill jag resa tillbaka.
Bilder? Nja, min systemkamera gick sönder, åttaåringens nyinköpta kamera förlorades i Darwin, makens videokamera gick sönder (fast sedan blev den ju reparerad), tolvåringens kamera glömde hon ofta bort att ta med på dagarna, makens jobbkamera, som vi tagit med som reserv, åt batterier, så vi fick byta efter tio-tolv tagna bilder och det var inte alltid jag hade med extra. Så, några bilder har det blivit och några lägger jag in här. Så småningom. Kanske i highlights del 2.
;-)
- att se åttaåringen övervinna sin osäkerhet inför det stora djupa havet och faktiskt ge sig ut i vattnet och snorkla på riktigt. Att se henne simma som en delfin, titta efter fiskar, pausa ibland på pappas arm och så fortsätta. Efter besöket ute på Stora barriärrevet var åttaåringen helfrälst och ville bara dyka. Hon började prata om att lära sig att dyka med tuber. ;-)
Hela hon var som en egen färgkaskad, med blå dykardräkt (närmast ett måste, egentligen var det inte säsong för maneter, men man hade sett ett par stycken veckan innan. Och dessa maneter är dödligare än Australiens alla ormar och hajar - tillsammans), gröna simfötter, gult cyklop och rosa snorkel. Och så hennes röda lugg som stack fram. Alla fiskar och koraller hade stark konkurrens.
De stora barnen såg vi inte till på hela dagen, de simmade runt med sina kusiner och vi fick ropa in dem till båten när det var dags att åka tillbaka till land. De blev också sålda på allt som finns att upptäcka i havet. En av deras vuxna kusiner läser till marinbiolog i Cairns, kanske får hon efterföljare i familjen?
- att komma till Alice Underland. Äh, förlåt, Alice Springs, menar jag. En liten hanterbar ökenstad, ännu fler vänliga människor, massor med gallerier för aboringierkonst, Desert Park med rovfågeluppvisning, (en "laduuggla" (barnowl) flög ett par decimeter ovanför våra huvuden, t ex), museum för pionjärkvinnor av alla kategorier, både kvinnliga lärare ute i outback, första flygaren, äventyrare som liftade runt hela landet på 1920-talet, första domaren, första ministern ... som utomstående med mycket ringa kunskap om Australiens historia, blev det för många namn, men museet och utställningarna var imponerande.
Besök på Royal Flying Doctors, de räddar hundratals liv varje år.
Papegojor som flyger fritt bland träden inne på huvudgatan.
Att gå ut i ökenparken på morgonen och höra hur världen väcks till liv, med fåglar som sjunger så man tror någon spelar elorgel. Min favoritfågel där var nog den supersociala lilla "gråhättade babblaren" (egen översättning av greycrowned babbler). Våra associationer gick genast till åttaåringen, som resten av den dagen kallades för rödhättade babblaren.
Att sitta på en köttrestaurang (med så mört kött att man bara behövde titta på sin mat, så skar den upp sig av sig självt) där man eldar i öppna spisen och spelar "Waltzing Matilda". Turistigt, jag vet, men det var gott, varmt och skönt och härligt.
Aboringierkonst, som jag inte förstår med hjärnan, bara med ögon - och hjärta. Konsten berättar om myter, seder, kultur, religion och som vit, ickeinitierad får man bara veta den enklaste barnvarianten. "Så här målar denna konstnär, från XYZ-folket, legenden om hur ABC-berget skapades."
Men jag har ingen ambition att bli aboringier och nöjer mig därför med att "bara" njuta.
Första intrycket av AS var dock inte gott, vi kom dit en tidig morgon och möttes av skrik, skrän och skrål från alltför törstiga som slogs om de sista dropparna i flaskan. Och så morgontidiga latte-mammor, som ut att vara högst 18 och ett halvt. Det kändes dystert.
Men allteftersom fler vaknade och butiker öppnade, växte känslan och Alice Springs fick definitivt en liten bit av mitt hjärta.
- ett annat ställe som jag gillade starkt var Melbourne. Vad gjorde väl det att det var juli och mitt i vintern, med 11 gr och regn? Där finns så mycket, konstmuséer (som vi inte hann in på), lyxiga boutiquer, (jodå, jag roas redan av fönstershopping), kaféer, arkader med stark Milano-känsla, restauranger med ett utbud från jordens alla hörn, middagen på min födelsedag, på en restaurang så läckert inredd att jag genast kände att jag vill möblera om vårt vardagsrum för att få det som på den restaurangen - och då har vi bott i vårt hus i lite drygt ett år!, vingårdsbesök i Yarra valley, brorsans trevliga lilla gym, som jag fick hänga med på en gång med en personlig tränare (jösses, det var bra!), förortsgatorna som var som "High Streets" i England, med egna små centrum med butiker, fik, restauranger, (är jag matfixerad eller?), akvariet med både rockor, hajar, barracudas förutom korallfiskar av olika slag ... till Melbourne vill jag resa tillbaka.
Bilder? Nja, min systemkamera gick sönder, åttaåringens nyinköpta kamera förlorades i Darwin, makens videokamera gick sönder (fast sedan blev den ju reparerad), tolvåringens kamera glömde hon ofta bort att ta med på dagarna, makens jobbkamera, som vi tagit med som reserv, åt batterier, så vi fick byta efter tio-tolv tagna bilder och det var inte alltid jag hade med extra. Så, några bilder har det blivit och några lägger jag in här. Så småningom. Kanske i highlights del 2.
;-)
tisdag 3 augusti 2010
No worries
Australien måste vara det vänligaste landet jag besökt hittills. Folk är verkligen avslappnade och lugna. Ordet casual måste vara australiensiskt från början.
Aboriginiernas "allt ditt är mitt och allt mitt är ditt" har spritt sig till resten av invånarna.
Några exempel:
en parkeringsautomat mitt i Melbourne vill inte ta kort och vi har inte tillräckligt med mynt för att klara den tänkta p-tiden. Vi ser oss omkring för att försöka hitta ett ställe där vi kan växla in en sedel till mynt. En kvinna i 60-årsåldern stannar till, räcker över sitt paraply till 14-åringen, och innan vi har hunnit säga något, har hon lagt i några dollar och ger oss biljetten.
- No worries, it's only 4 dollars, säger hon och vi försöker stamma fram "thank you very much" innan hon tar sitt paraply och fortsätter sin promenad.
Maken får tjall på sin videokamera. Den är några år gammal, men inte ska väl den gå sönder bara så där. Han chansar på att lämna in den i en fotobutik i ett köpcentrum.
- Oj, hur länge har du haft den här? frågar butiksinnehavaren.
- Några år bara, svarar maken.
- Hm, faktiskt har jag en exakt likadan hemma. Jag tar med mig den i morgon och byter ut de trasiga delarna på din kamera. Det går inte att skaffa fram nya delar till den här.
- Oj, tack, det var vänligt.
- No worries.
Nästa dag kom maken tillbaka och fick sin kamera. När han frågade vad han var skyldig, svarade dagens hjälte:
- No worries, it´s for free. Jag använder ändå inte min kamera längre.
En vecka senare är vi på Rottnest Island utanför västkusten. Efter en cykeltur runt halva ön är det dags för lite lunch och fika. Maken går in på ett konditori och köper varsin latte till oss. Konditoriet tar inte kort och maken har sju dollar i plånboken. Kaffet kostar nio dollar.
- Vänta, jag ska hämta min fru, hon har säkert två dollar.
- No worries, jag betalar det som behövs, säger det tjugoåriga kassabiträdet.
!!!!!
Aboriginiernas "allt ditt är mitt och allt mitt är ditt" har spritt sig till resten av invånarna.
Några exempel:
en parkeringsautomat mitt i Melbourne vill inte ta kort och vi har inte tillräckligt med mynt för att klara den tänkta p-tiden. Vi ser oss omkring för att försöka hitta ett ställe där vi kan växla in en sedel till mynt. En kvinna i 60-årsåldern stannar till, räcker över sitt paraply till 14-åringen, och innan vi har hunnit säga något, har hon lagt i några dollar och ger oss biljetten.
- No worries, it's only 4 dollars, säger hon och vi försöker stamma fram "thank you very much" innan hon tar sitt paraply och fortsätter sin promenad.
Maken får tjall på sin videokamera. Den är några år gammal, men inte ska väl den gå sönder bara så där. Han chansar på att lämna in den i en fotobutik i ett köpcentrum.
- Oj, hur länge har du haft den här? frågar butiksinnehavaren.
- Några år bara, svarar maken.
- Hm, faktiskt har jag en exakt likadan hemma. Jag tar med mig den i morgon och byter ut de trasiga delarna på din kamera. Det går inte att skaffa fram nya delar till den här.
- Oj, tack, det var vänligt.
- No worries.
Nästa dag kom maken tillbaka och fick sin kamera. När han frågade vad han var skyldig, svarade dagens hjälte:
- No worries, it´s for free. Jag använder ändå inte min kamera längre.
En vecka senare är vi på Rottnest Island utanför västkusten. Efter en cykeltur runt halva ön är det dags för lite lunch och fika. Maken går in på ett konditori och köper varsin latte till oss. Konditoriet tar inte kort och maken har sju dollar i plånboken. Kaffet kostar nio dollar.
- Vänta, jag ska hämta min fru, hon har säkert två dollar.
- No worries, jag betalar det som behövs, säger det tjugoåriga kassabiträdet.
!!!!!
måndag 2 augusti 2010
Hemma!
Borta bra men hemma bäst!
Precis.
Här kommer inom kort reserapporter, men nu ska jag knoppa en stund, är jetlaggad och yrslig efter 48 timmars resa.
Kram
Precis.
Här kommer inom kort reserapporter, men nu ska jag knoppa en stund, är jetlaggad och yrslig efter 48 timmars resa.
Kram
fredag 2 juli 2010
Globetrottern
Så här packar åttaåringen. Hyfsat gjort av henne att stuva allt i en resväska stl kabinväska. Och så ryggan, förstås. Och mamma tar hand om tandborste, tandkräm, schampo och läxbok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)