Darwin, resans mest iskalla

Kan man säga downlight? I så fall var våra dagar i Darwin det. Av någon anledning hade jag bokat in oss på en camping strax utanför stan. Den var fyrstjärnig enl nätet, men jag undrar hur Australiens stjärnmarkering fungerar i så fall. Eller hur två- och trestjärniga campingar är (fast det vill jag nog helst leva i okunnighet om).



Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.



Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.

Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.



Standarden för övrigt?



Finns bara ett ord - skitigt.



Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.



Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.



Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.



Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.



Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.



Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.



Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.








Så här roligt hade vi det i Darwin.